Jag har varit här på detta forum till och från under en längre tid och läst och känt igen mig och fått lite styrka när det har varit som tyngst. Som nu till exempel när jag trots Antabus bara klarade 10 dagar och sedan lät bli att ta tabletten för att kunna dricka. Jag blir alldeles kall av skräck när jag inser att jag inte klarar av att sluta dricka fastän jag hatar det så intensivt och mår så fruktansvärt dåligt av det. Jag behöver ju inte beskriva hur jag känner mig idag men nu provar jag att starta en egen tråd och skriva här som ytterligare en hjälp, ett halmstrå i min kamp som jag ibland tror att jag kommer att förlora.
En sak jag undrar över hur det är för er andra när suget kommer. Är det från den ena stunden till den andra, som en blixt från klar himmel, utan förvarning eller kommer den smygande och blir starkare och starkare? För mig är det oftast bara en liten tanke som nuddar vid mitt medvetande och då är det kört! Har den lilla viskningen nått mitt öra så finns nästan inget som kan stoppa mig från att gå på systemet och köpa en flaska vin. Det svåra är att jag inte känner något som helst motstånd när suget väl har slagit till, det blir liksom ingen inre kamp med mig själv eftersom inga argument biter. Jag skiter i att jag blir sjuk och får ångest dagen efter, jag skiter i att jag kanske har något inplanerat dagen efter och ringer återbud med någon nödlögn, jag skiter i att jag inte kommer att orka någonting dagen efter osv. Jag skulle önska att jag åtminstone hade ett stort motstånd att brotta ned och kanske på det sättet lättare kunna avstå men så är det inte för mig. Hur är det för er andra? Kör ni långa överläggningar med er själva och kämpar emot?
Jag har varit till vårdcentralen och bett om tabletter för att kunna sluta och från början fick jag Campral men dom hjälpte inte och jag fick jätteont i magen och ständig diarré! För ett par månader sedan bad jag att få Antabus och det fick jag och jag tar dom själv, alltså inte på vårdcentralen. Men som sagt, inte ens det hjälper eftersom jag bara slutar att ta tabletterna i några dagar för att kunna dricka igen. Det här är en sån dagen efter och nu är jag rädd på riktigt! Hur ska jag någonsin kunna klara det här när jag inte ens klarar det med Antabus??
Det är på mornarna som jag är som mest glad och tacksam när jag inte har druckit, att få vakna och känna sig pigg och kaffe- och frukostsugen! Därför har jag tagit Antabustabletten på morgonen när jag är som mest motiverad men den här gången gick det inte och 10 vita dagar hade inte tagit bort ett uns av suget! När blir suget mindre och lättare att kontrollera? Blir det någonsin det??
Hälsningar från en som är rädd och hatar sig själv idag!