Hej allesammans,
Här är ännu en till som vill förändra sina alkoholvanor. Jag har läst en del här på forumet den sista tiden och känner igen mig i så mycket. För en tid sen insåg jag att jag har problem med alkoholen, och efter att ha läst här på forumet så inser jag att jag förmodligen är alkoholist :(

Alkoholism finns i släkten, i princip alla män på min pappas sida är alkoholister inklusive han själv (periodare). Min mamma har också alltid druckit för mycket men hon skulle aldrig medge att hon har problem. Under min ungdom har jag alltid vetat att jag måste vara försiktig med alkoholen just eftersom alkoholism finns i släkten och ändå blev det såhär. Jag dricker alldeles för ofta och ofta alldeles för mycket.

När jag var yngre drack jag visserligen alkohol varje helg, men det var som det skulle i min umgängeskrets. Jag var dock alltid den som blev fullast och gjorde bort mig, vilket bidragit till många ångestfyllda söndagar. Redan för 10 år sedan insåg jag att jag inte kunde hantera alkohol och borde avstå. Men... Så tänkte jag att om jag bara dricker vin och öl så går det bättre. De extrema fyllorna uteblev, men visst blev jag berusad och ångestfylld ändå.

Jag har två barn och aldrig har jag mått så bra som under graviditeterna! Nykter, fräsch och ingen ångest. Under och efter graviditeterna har jag haft avsmak för alkohol och tänkt att jag aldrig mer vill dricka som jag gjort tidigare. Ändå gör jag det (och tyvärr ännu mer).

Jag vet inte riktigt hur det gick till att jag började dricka så mycket, men jag tror att alkoholen blev ett sätt att orka med livet. Att kunna slappna av. Få guldkant på tillvaron. Många i min omgivning undrar hur jag orkar så mycket, om de bara visste att jag orkar så mycket för att jag vet att jag har ett glas vin som väntar på kvällskvisten :(

Jag är så in i själen trött. Det är så mycket som måste upprätthållas för att jag ska kunna rättfärdiga mitt drickande. Städat och fint hem (kan ju inte ta mig ett glas vin på kvällen om inte hemmet är perfekt), goda middagar (min man accepterar ju inte att jag serverar vin till falukorven ). Listan kan göras lång med allt som rättfärdigar drickandet. Och listan med allt jag gör för att inte någon ska se att jag är bakfull kan göras ännu längre.

Min man har börjat se genom mig, inse att jag har problem. Jag ser att han är förvirrad, han har alltid uppskattat att jag är rationell och har bra omdöme :( Vill inte att han ska börja se annorlunda på mig. Förstår att jag måste bryta det här nu, innan jag fullständigt förlorar kontrollen och brakar samman.

Skulle jag berätta hur det verkligen låg till med mitt drickande så vet jag att min man skulle stötta mig. Men jag vet inte om jag vill att han vet, han skulle kräva ett nyktert liv i all framtid. Jag tror i min enfald att jag kan lära mig dricka normalt, jag VILL lära mig dricka normalt. Problemet är att jag (i vissa sällskap) har svårt att inse när jag ska sluta dricka. Jag bara fortsätter tills alkoholen är slut och det är hemskt för jag vill inte vara berusad! Dessa situationer är framförallt fester (blir inte så många fester numer, kanske 1 per år med min och min mans gemensamma vänner, där många dricker för mycket) samt i min mammas sällskap (desto oftare).

Varje gång vi ska på middag hos min mamma så tänker jag att jag ska ta det lugnt, men det blir alltid för många glas. Alltid. Jag vet att hon vill ha sällskap när hon dricker och fyller på glasen ofta. Om alla andra dricker så kan ingen ifrågasätta hennes drickande, typ... Och jag vill inte vara delaktig i det drickandet längre. Och jag vill inte vara som hon, även om jag är på god väg att bli det. Om jag inte dricker kanske hon själv dricker mindre? I min familj är det normalt att dricka mycket, och fint ska det vara (för då är man livsnjutare, inte alkoholist). Jag vill så gärna bryta det! Det är inte att vara "livsnjutare" när man dricker en halv flaska champagne var till fördrink och sen två glas vin när maten TILLAGAS (och naturligtvis ännu mer till maten och efterrätten). Alkoholen har för stor plats i mitt liv och det vill jag förändra.

För mycket tid och energi går åt att planera middagar som är okej att dricka vin till och jag vill inte vakna kl 04.00 och känna hjärtat rusa i kroppen och ångesten över att det blev för mycket. Igen.

Jag har iallafall bestämt mig för att sluta dricka alkohol på vardagarna (2-3 ggr i veckan dricker jag 1-2 glas vin på vardagarna). Och jag har bestämt mig för att sluta köpa bag in box (svårt att hålla koll på hur mycket man dricker plus att det är lätt att dölja för mannen att man tagit ett glas extra). Sen ska jag köra vid de tillfällen som det vankas fest (för att jag vet att jag alltid dricker för mycket och får ångest). Sen vet jag inte hur jag ska göra med middagar och aktiviteter hos min mamma. Jag är ju den "som aldrig tackar nej till ett glas vin" och hon kan nog köpa att jag avstår alkohol en middag men knappast fler. Det är svårt att förklara hur hon är, för ni tänker nog att det "bara är att säga nej" . Men hon är bra på att övertala, "jag som hade köpt just champagne för det här tillfället" osv osv. Skulle jag säga att jag har problem så skulle det bli väldigt mycket prat... Bakom min rygg (till tex min syster som också dricker för mycket). Jag skulle naturligtvis kunna säga att jag slutat dricka alkohol, vilket skulle göra henne irriterad (men vad gör det?). Dock vill jag ju gärna kunna dricka vin med min man (som själv dricker måttligt) eller med mina väninnor (som alla dricker måttligt och mycket sällan). Men jag vill inte dricka när jag umgås med min mamma.

Mitt största problem är naturligtvis att sluta dricka alkohol på vardagarna. Och det måste jag göra. Om jag inte kan förändra mitt drickande så har jag lovat mig själv att sluta helt, för både min egen och min familjs skull.

Det finns mycket mer att skriva, det här är naturligtvis inte hela bilden av vad som lett fram till beslutet att förändra mitt drickande. Men det är vad som snurrar i mitt huvud just ikväll :)

Ta hand om er därute! /Wera

Månsken

Du har precis som jag tagit ett första steg idag genom att skriva ner "jag har problem med alkoholen". Tycker själv att det känns befriande att erkänna för mig själv att mitt alkoholintag inte är ok. Hoppas vi kan följas åt och peppa/stötta varandra! Lycka till och ta en dag i taget! Kram

myrkotten

Ett forumråd jag har snappat upp är att en helvit period behövs för att kunna dricka måttligt, man måste liksom bryta sitt dryckesmönster för att kunna börja på ngt nytt. Mitt mål är att bli helt fri, men det är för att jag vet att jag har ett beroende. Bara du kan veta om det räcker med en vit månad då och då för dig. Och mamsen din får tåla att du säger nej tack, mitt ex har blivit inspirerad av min resa så du kanske kan vara en inspirationskälla för henne. Kram

Wera

Tack för att ni tog er tid att svara :) Mamma 13, känner precis som du att det känns befriande att erkänna för sig själv att drickandet inte är ok. Känner mig lättare om hjärtat på något vis. Även om jag druckit mycket i perioder i många år har jag aldrig tidigare erkänt att jag har problem. Och det senaste 1.5 åren har jag känt mig ganska duktig som oftast "bara" druckit 1-2 glas på vardagar (men många gånger har jag druckit desto mer, även fast det varit vardag). Och det är ingen tvekan om att det inte är ok.

Varningssignalerna för alkoholism har blivit så tydliga den senaste tiden. Dricker tvångsmässigt fast jag vet att jag inte borde, att det bara ger mer ångest. Känner mig nedstämd de dagar jag vet att jag inte kommer kunna ta ett glas. Och hela veckan fram till helgen (då jag vet att jag kan dricka mer) har blivit en transportsträcka. Dessutom har min man påpekat att jag dricker för mycket och vill att jag slutar dricka på vardagar.

Myrkotten, du har nog helt rätt i att man behöver en vit period för att förändra ett beteende. Det vore befriande att vara helnykter nu framöver när det vankas mycket festligheter, då behöver jag inte dividera med mig själv om hur mycket jag ska dricka eller vad jag ska dricka- för att hålla mig i schack. Jag har bestämt mig för att inte dricka när vi åker på semester med min mamma nästa vecka. Kommer säga att jag vill umgås med familjen och inte sitta i en bar och dricka, förhoppningsvis inspirerar det min mamma och syster också :)

Jag vet redan nu att jag aldrig kommer erkänna mitt beroende för någon annan än eventuellt min man. Ett sånt här misslyckande skulle inte accepteras av omgivningen och jag vill inte att de ska se ned på mig. Men jag har en bra "ursäkt" till att sluta dricka alkohol helt, som omgivningen skulle acceptera.

Mycket tankar som snurrar i huvudet även idag. Inte bara allt som jag gjort fel och varför allt blev som det blev, utan också tankar på hur framtiden kan bli om jag bryter detta beteende nu. Förhoppningsvis kan jag bli den människa som jag egentligen vill vara; pigg, stark, ångestfri och fri från beroende.

Idag ska jag inte dricka. Börjar här och tar en dag i taget. Ta hand er :) /Wera

skammen

Jag känner igen mig i din historia Wera. Dricker för mycket, fullast på festen osv. På senare tid allt mer tvångsmässigt drickande. Mina föräldrar dricker också för mycket (men erkänner det inte, vi har haft många diskussioner under åren). Jag gjorde ett uppehåll och drack inte på ett halvår, var öppen med det inför alla, verkligen alla. Många ville förminska mina problem men bara jag visste ju hur det faktiskt stod till. Hur som helst kändes det som att mamma och pappa faktiskt drack mindre när inte jag var med och pimplade vin. Lycka till! Vi är många i samma båt. PS kan tillägga att efter uppehållet var jag måttlig ett tag men nu bär det utför igen, försöker bromsa nu.

Välkommen hit på allvar :) Ett glädjande besked du kommer med och det viktigaste av allt är att du har kommit till insikt. Jag hade samma syn som du. Jag tar en helvit period och sedan klan jag nog dricka normalt. Denna tanke kan vara god med tanke på att har man en gång haft problem med a så kommer man säkerligen ha det hela livet. Jag ser det lite som att säga till en rökare att du tar bara 5 cigg om dagen inte ett helt paket som du brukar. Naturligtvis ska du göra det som känns bäst för dig men vad är det som säger att du helt plötsligt efter en vit period blivit en måttlighetsdrickare? Vet att det finns de som klarat detta.

Vill in te på något sätt verka nedlåtande men det är svårt att dricka normalt om man haft problem innan. Ha en fin dag.

Platina

Nu har du hittat hit och startat din egen tråd och det är så bra gjort av dig!

Vi hjälper varandra, berättar, stöttar, delar med oss. Jag har samma resa som du, "finvinsdrickare" som tappat kontrollen. Gömmer argument i ett fint hem, champagne och ett alltigenom välvårdat yttre.

Det första jag skulle vilja tipsa dig om: Tala med din man! Det här är inte en resa man gör själv om man inte måste. Det är såååå mycket lättare om du har stöd.

Det andra: Tyvärr tror jag du behöver göra ett totalt uppehåll en period. Se det inte som en livstid, men just en period. Kroppen behöver vila, giftet försvinna och du hitta tillbaka till det som är DU.

Det tredje: ha inget vin hemma. Alls!

Det fjärde: Jag har olika "historier" kring varför jag just nu inte dricker. Allt beroende på vem det är. En del får höra sanningen -jag mår bättre utan-, en del får höra att jag just nu äter medicin som inte ska kombineras med alkohol -typ Flagyl- och en del saker undviker jag helt för att jag inte vet vad jag ska säga.

För det femte: Ärligt talat, strunta i din mamma!!!!! Att dricka vin för att ge henne en anledning att dricka vin? Du hör ju själv hur knasigt det blir :-)

Du har kommit till världens bästa gäng och jag ser fram emot att få följa dig på din resa!

Kram kram,

/P

Wera

Tack för alla stöttande ord och kloka råd! Det känns skönt att veta att man inte är ensam i det här. Det finns nog inget annat sätt än att helt sluta med a under en tid, för att sedan se om det är värt att ta risken att dricka igen. Precis som för dig Skammen, tror jag att måttlighetsdrickande kanske skulle fungera till en början men säkert eskalera över tid. Vad bra att du kommit till insikt och försöker göra en förändring! :)

Tack Aeromagnus! Jag behöver bli ifrågasatt! Själv har jag blivit expert på att släta över och hoppas någonstans att det ska räcka med en "Quick fix" men börjar inse att det är en mer långtgående process. Tror jag måste försöka släppa tanken på att vara som alla andra, att kunna dricka normalt, och helt enkelt förstå att det kanske aldrig kommer fungera för mig.

Tack Platina! Känner igen mig så väl! Ska ta mod till mig och prata med min man, säga som det är. Kommer behöva hans stöd och det vore bra om han kan påminna mig om varför jag behöver leva nyktert. Vi har fått barnvakt senare i veckan och jag ska passa på då. Känns nervöst men det blir ytterligare ett erkännande och således svårare att "ge upp" det jag bestämt mig för.

Har Tack och lov inget vin hemma nu! Och ska INTE köpa något! Vi har planerat in aktiviteter de närmaste 1.5 veckorna där det inte är lämpligt att dricka (tidig körning på morgonen etc) så jag hoppas det ska gå bra. Brukar få ångest över att ha sådana aktiviteter inplanerade eftersom jag vet att jag inte kommer kunna dricka då. Men nu känns det ganska bra :)

Har funderat på det där med "ursäkter" för att inte dricka utan att det blir övertalningsförsök. Ska nog säga att jag ska satsa på träningen en tid framöver och därför vill avstå alkohol. Jag målar säkert fan på väggen, det kanske inte ens är någon som försöker övertala mig att ta ett glas :) Allt har blivit en enda röra och jag känner mig stressad över omgivningen fast jag rent rationellt vet att det inte spelar någon roll. OM omgivningen skulle tycka att det är trist att jag inte dricker så är det ju deras problem och inte mitt. Men jag tror att många skulle tycka det var bra om jag slutade dricka, jag är rätt säker på att jag upplevs som en mycket trevligare människa nykter.

Kommer skriva varje dag om vilka fördelar jag ser med att ha varit nykter, jag tror jag behöver ha det för att kunna läsa om jag en dag börjar vackla i mitt beslut :)

Stort tack alla!! Kämpa på och ta hand om er! /Wera

Många skaffar sig en hobby eller börjar göra saker som de gjort innan de började dricka. Kan vara träning, geocaching ja vad som helst. Det gäller att bryta mönster

Jag dricker för mycket ibland. Kan gå flera veckor få jag och min man "bara" delar på en flaska vin på fredagen. Men vissa helger när vi har eller är på fest så har jag svårt att känna av min gräns och jag blir ofta för full. Det händer få jag dricker rött vin. Kan det vara då att just det inte är bra för just mig eller skyller jag bara på det? :/

Har an svårt att stoppa är det ett tecken på kemiskt beroende. Då kanske man ska fundera om man ska dricka Kvinna.