Hej allesammans,
Här är ännu en till som vill förändra sina alkoholvanor. Jag har läst en del här på forumet den sista tiden och känner igen mig i så mycket. För en tid sen insåg jag att jag har problem med alkoholen, och efter att ha läst här på forumet så inser jag att jag förmodligen är alkoholist :(
Alkoholism finns i släkten, i princip alla män på min pappas sida är alkoholister inklusive han själv (periodare). Min mamma har också alltid druckit för mycket men hon skulle aldrig medge att hon har problem. Under min ungdom har jag alltid vetat att jag måste vara försiktig med alkoholen just eftersom alkoholism finns i släkten och ändå blev det såhär. Jag dricker alldeles för ofta och ofta alldeles för mycket.
När jag var yngre drack jag visserligen alkohol varje helg, men det var som det skulle i min umgängeskrets. Jag var dock alltid den som blev fullast och gjorde bort mig, vilket bidragit till många ångestfyllda söndagar. Redan för 10 år sedan insåg jag att jag inte kunde hantera alkohol och borde avstå. Men... Så tänkte jag att om jag bara dricker vin och öl så går det bättre. De extrema fyllorna uteblev, men visst blev jag berusad och ångestfylld ändå.
Jag har två barn och aldrig har jag mått så bra som under graviditeterna! Nykter, fräsch och ingen ångest. Under och efter graviditeterna har jag haft avsmak för alkohol och tänkt att jag aldrig mer vill dricka som jag gjort tidigare. Ändå gör jag det (och tyvärr ännu mer).
Jag vet inte riktigt hur det gick till att jag började dricka så mycket, men jag tror att alkoholen blev ett sätt att orka med livet. Att kunna slappna av. Få guldkant på tillvaron. Många i min omgivning undrar hur jag orkar så mycket, om de bara visste att jag orkar så mycket för att jag vet att jag har ett glas vin som väntar på kvällskvisten :(
Jag är så in i själen trött. Det är så mycket som måste upprätthållas för att jag ska kunna rättfärdiga mitt drickande. Städat och fint hem (kan ju inte ta mig ett glas vin på kvällen om inte hemmet är perfekt), goda middagar (min man accepterar ju inte att jag serverar vin till falukorven ). Listan kan göras lång med allt som rättfärdigar drickandet. Och listan med allt jag gör för att inte någon ska se att jag är bakfull kan göras ännu längre.
Min man har börjat se genom mig, inse att jag har problem. Jag ser att han är förvirrad, han har alltid uppskattat att jag är rationell och har bra omdöme :( Vill inte att han ska börja se annorlunda på mig. Förstår att jag måste bryta det här nu, innan jag fullständigt förlorar kontrollen och brakar samman.
Skulle jag berätta hur det verkligen låg till med mitt drickande så vet jag att min man skulle stötta mig. Men jag vet inte om jag vill att han vet, han skulle kräva ett nyktert liv i all framtid. Jag tror i min enfald att jag kan lära mig dricka normalt, jag VILL lära mig dricka normalt. Problemet är att jag (i vissa sällskap) har svårt att inse när jag ska sluta dricka. Jag bara fortsätter tills alkoholen är slut och det är hemskt för jag vill inte vara berusad! Dessa situationer är framförallt fester (blir inte så många fester numer, kanske 1 per år med min och min mans gemensamma vänner, där många dricker för mycket) samt i min mammas sällskap (desto oftare).
Varje gång vi ska på middag hos min mamma så tänker jag att jag ska ta det lugnt, men det blir alltid för många glas. Alltid. Jag vet att hon vill ha sällskap när hon dricker och fyller på glasen ofta. Om alla andra dricker så kan ingen ifrågasätta hennes drickande, typ... Och jag vill inte vara delaktig i det drickandet längre. Och jag vill inte vara som hon, även om jag är på god väg att bli det. Om jag inte dricker kanske hon själv dricker mindre? I min familj är det normalt att dricka mycket, och fint ska det vara (för då är man livsnjutare, inte alkoholist). Jag vill så gärna bryta det! Det är inte att vara "livsnjutare" när man dricker en halv flaska champagne var till fördrink och sen två glas vin när maten TILLAGAS (och naturligtvis ännu mer till maten och efterrätten). Alkoholen har för stor plats i mitt liv och det vill jag förändra.
För mycket tid och energi går åt att planera middagar som är okej att dricka vin till och jag vill inte vakna kl 04.00 och känna hjärtat rusa i kroppen och ångesten över att det blev för mycket. Igen.
Jag har iallafall bestämt mig för att sluta dricka alkohol på vardagarna (2-3 ggr i veckan dricker jag 1-2 glas vin på vardagarna). Och jag har bestämt mig för att sluta köpa bag in box (svårt att hålla koll på hur mycket man dricker plus att det är lätt att dölja för mannen att man tagit ett glas extra). Sen ska jag köra vid de tillfällen som det vankas fest (för att jag vet att jag alltid dricker för mycket och får ångest). Sen vet jag inte hur jag ska göra med middagar och aktiviteter hos min mamma. Jag är ju den "som aldrig tackar nej till ett glas vin" och hon kan nog köpa att jag avstår alkohol en middag men knappast fler. Det är svårt att förklara hur hon är, för ni tänker nog att det "bara är att säga nej" . Men hon är bra på att övertala, "jag som hade köpt just champagne för det här tillfället" osv osv. Skulle jag säga att jag har problem så skulle det bli väldigt mycket prat... Bakom min rygg (till tex min syster som också dricker för mycket). Jag skulle naturligtvis kunna säga att jag slutat dricka alkohol, vilket skulle göra henne irriterad (men vad gör det?). Dock vill jag ju gärna kunna dricka vin med min man (som själv dricker måttligt) eller med mina väninnor (som alla dricker måttligt och mycket sällan). Men jag vill inte dricka när jag umgås med min mamma.
Mitt största problem är naturligtvis att sluta dricka alkohol på vardagarna. Och det måste jag göra. Om jag inte kan förändra mitt drickande så har jag lovat mig själv att sluta helt, för både min egen och min familjs skull.
Det finns mycket mer att skriva, det här är naturligtvis inte hela bilden av vad som lett fram till beslutet att förändra mitt drickande. Men det är vad som snurrar i mitt huvud just ikväll :)
Ta hand om er därute! /Wera