Lever sedan 5 år tillbaka med en nykter (22 år) alkoholist. Allt borde vara frid och fröjd. När vi träffades fick jag inte ha något drickbart hemma, vilket var helt ok eftersom jag inte är speciellt förtjust i alkohol. När vi träffades gick han på "lyckopiller" pga en tidigare utbrändhet. Nu har han slutat medicinera sedan 4 månader tillbaka och det är nu jag tycker det börjar kännas obehagligt. Har läst lite inlägg och känner ...olust.
Han köper vin åt mig fast jag inte har bett om det.
Alcoläsk till helgen. Serveras utan att jag bett om det. Bag-in-box. Ett glas till dig älskling, det har du förtjänat.
En flaska gin måste vi ha hemma ifall nån kommer. Jag har gjort en grogg åt dig älskling. Han häller i 8 cl fast han vet att jag inte vill ha nåt alls. Jag somnar...
Han är nykter som alltid.
Men, det är inte det som oroar mig mest.
Han blir kränkt. Kan inte hitta nåt annat ord. Alla vardagliga diskussioner om hur en viss sak skall lösas slutar plötsligen i att han blir kränkt. "Jaha då var det dags igen, tryck ner mig i skorna bara! Det är så jävla duktig och bra och jag är bara en belastning! Fattar inte varför jag kom hem idag! Allt är fel! Då ska vi väl skiljas eller nåt! Fan. Fortsätt bara fröken perfekt!"
Vem är denna galna 3-åring som får ett utbrott framför mina ögon?
Är det nån av er som som vet var man kan läsa på om denna totala brist på självförtroende och den aggressiva försvarsmekanismen? Var har det egentligen sitt ursprung? Är det en del av tolvstegsprogrammet som saknas? Finns det flera som levt med långtidsnyktra människor som känner igen sig? Bör jag oroa mig för att han kommer att börja dricka?