Jag har förnekat mig själv som medberoende och tänkt att jag har kontroll på läget och att jag kan sätta ned foten när det behövs men inser att jag nog tappat kontrollen.
Min särbo har sen tonåren använt alkohol i destruktivt syfte och hinkat i sig öl för ångestlindring. Alltid i sin ensamhet och först när det blivit för mycket har jag eller andra upptäckt det och försökt stöttat tills M nyktrat till igen och kunnat ta hand om sig själv. Vid två tillfällen har polisen hämtat hen till psyk för hen varit redlöst berusad och bedömts farlig för sig själv.
Jag gick in i relationen i vetskap om detta och var som vän med om kraschen och M fick en terapeut men som inte alls kändes kunnig om missbruk. Vi blev tillsammans och hade det rätt bra och M hölls sig nykter. Efter några månader kändes det som M slöt sig i sig själv, försvann och som det var en vägg mellan oss. Jag frågade rakt ut flera gånger men M försäkrade mig om att hen var nykter. Ett halvår senare kröp det fram att M hade börjat dricka igen. Jag ställde ultimatum att om vi skulle satsa på oss så behövdes hjälp här och nu. M kontaktade vårdcentralen och fick hjälp av en psykolog 10 gånger och en beroendeterapeut som dock visade sig vara helt hopplös så det blev inget med den kontakten. När jag frågat om den hjälpen verkligen kunnat ändra ett så djupt rotat problem så ifrågasatte hen mest hur jag kunde berätta för hen vad hen behövde. Att hen hantera det på sitt sätt. Jag nöjde mig och vi hade en helt fantastisk semester tillsammans och det kändes som jag släppte oron och vi kändes som nära varandra.
I kväll skrev M att hen druckit öl och försökte släta över med att hen berätta och tusen andra bortförklaringar. Jag hör mig själv göra lika dant och föreslå att AA möte i morgon och vara läskigt förstående och omvårdande fast jag egentligen bestämt mig för att dra gränsen och avsluta vår relation efter som det känns som M lever i så grov förnekelse och som lögnerna är så djupt rotade att hen själv tror på dem. Jag känner att jag inte är redo att avsluta samtidigt som jag inte orkar leva i röran, lögnerna, kaoset och vara den omvårdande. När jag skriver det här inser jag att jag gör precis samma sak, förnekar och lindar in mig i lögner för mig själv.
Vi är särbon men så klart har jag en önskan om att vi ska kunna bo ihop och bygga en framtid ihop. M vill likadant men alkoholen är så tärande att jag inte vet hur jag ska ta mig ur situationen. När jag tittar på mig själv utifrån är jag den klassiska medberoende och slåss ständigt med tankar om hur jag ska kunna lämna någon som är sjuk och som jag älskar. Kontra att jag måste ta hand om mig själv för att jag ska klara av mitt liv. Är det någon som känner igen sig? Som har tankar om situationen?
/ Charlie