av Grubbel-Jojo

Jag är vuxen, har en egen familj med snart tonåriga barn. Ett eget liv med jobb, lägenhet, barn varannan vecka, en ny man i mitt liv, fritidsintressen.

Jag var hemma hos mina föräldrar på en kort visit igår. Pappa har varit dålig i sommar, jag ville se hur det var med honom. Min mamma var full. Aspackad.

Jag har sett henne sån förut, ofta under semestrar när vi är på landet tillsammans börjar hon med ett glas vin efter lunch, och sen kommer malandet igång. Snacket, det bladiga snacket om ditt och datt. Sluddrar, kan ibland inte gå rak. Igår var det för jävligt, jag blev lite chockad. Och ledsen. det är ju min mamma. Och pappa som nu visserligen mår bättre, han stod och fick inte en syl i vädret när hon gick på om sitt och ditten och datten. Hon upprepade samma saker om och om igen, höll sig i för att inte ramla, sluddrade, fnissade. Och lukten. Den där vindoften som stod som en aura omkring henne. Jag gjorde som vi brukar i familjen. jag spelade med, sade inget om det uppenbara, svarade på frågor, försökte prata med pappa.

Men det markerade mig, det jag såg igår.

Messade min syster på morgonen om min upplevelse. Då berättade hon att sedan i våras hälsar hon inte längre på mamma o pappa med sina barn. För hennes yngsta dotter sade till henne att hon var rädd för mormor, detta efter en fyllekväll. Vi är båda två handfallna. Vi vet inte vad vi ska göra eller om vi ska göra någonting. Det här är inget nytt, vi har diskuterat det förut, vi syskon (vi är fyra) skämtar ibland om "mamma när hon druckit ett glas för mycket". Vi kan sucka lite över det, hur mammas beteende förändras när hon druckit. Men vi har inte gjort något. Efter igår tänker jag mycket på pappa. Vi barn kan åka därifrån, vi stänger dörren bakom oss och åker hem till vårt eget. Men vad ska pappa göra? Var ska han ta vägen? Vad ska vi göra? Ska vi göra något alls?

Jag och min syster är både ledsna och handfallna, vi vet inte om eller hur vi ska tackla det här. Vi kanske ska låta allting bero? Å andra sidan har mamma barnbarnen, hon har oss, hon har pappa. Hur gör man?

Jag var gift i många år med en man som drack (enligt mig) för mycket. Nu är vi skilda och min inställning till alkohol har säkert också komplicerats pga hans förhållande till vinflaskan. Jag dricker extremt sällan, hör säkert också till att min nya man sällan dricker heller. Vi har kul och trivs utan alkohol, helt enkelt. Vilket är jätteskönt.

Men min inställning till alkohol vill jag ju inte ska färga andras, vill man ta ett glas vin ska man ju få det - det har inte jag med att göra. Men - återigen - mammas beteende påverkar fler än henne själv.

Hur ska jag och min syster göra?

aeromagnus
tors, 2015-08-13 - 17:53

Ni är inte ensamma om dessa bekymmer. Det är tragiskt vad alkoholen ställer till med för skit. Ni kan aldrig få er mamma att sluta dricka tyvärr. Det är ett val hon måste göra själv och ha den genuina viljan. Jag skulle göra så här. Ta din syster med dig en dag när din mamma är nykter och inte är bakis. Sätt er ned och förklara att ni är djupt oroade för alkoholkonsumtionen. Säg att ni verkligen bryr er om henne men att ni och barnbarnen inte kommer hälsa på henne om hon dricker alkohol, oavsett om det är ett glas eller 10. Säg också att hennes barnbarn är rädda att komma när hon dricker men att de saknar sin mormor (om de nu gör det vilket jag tror).

Kommer hon förneka och bli arg har ni trampat på en öm tå, dvs ni har genomskådat att hon har alkoholproblem (vilket ni redan vissste) men hon visste inte att ni visste. Vägrar hon att sluta eller anser att hon inte har problem så bör ni om ni ställt krav fullfölja dessa. Prata ihop er du och din syster om hur ni ska göra och vem som ska säga vad. Det viktigaste är att man inte är dömande för då går en missbrukare i försvar. Var konstruktiva men ärliga.

Grubbel-Jojo
fre, 2015-08-14 - 08:14

Tack för tips.
Jag ska se om jag orkar samla kraft och ringa ett till av våra syskon och be om råd. Av alla fyra är det bara jag som bor kvar i samma stad som våra föräldrar. Och jag vet ärligt talat inte om jag orkar. Jag hade i så många år ett medberoendebeteende när min dåvarande man drack för mycket, jag vet inte om jag har kraft eller ens motivation att ta tag i och konfrontera mamma också. Och hon kommer att bli skitförbannad och hon kommer att ta till sitt vapen Känslomässig utpressning och Martyrskapet. Hon kommer sätta sig i offerrollen direkt, och jag tycker det är så lågt.

Jag har väl sett det här komma, egentligen. Hon har alltid haft ett extremt bekräftelsebehov. När pappa blev dålig och åkte in för sitt hjärta var det ju henne det var synd om, det var ju hon som skulle bli ensam. När pappa var bättre och kom hem stukade hon en led och då talade hon genast om att nu var det henne det var synd om minsann.

När man genom året kommenterat Oj, ett glas till tror jag visst! har hon för det mesta skämtat bort det med en semi-bekräftelse Ja, vin är så gott jag tar gärna ett glas till! Och hon har alltid trugat för att vi andra som är där också ska dricka vin. När jag fortfarande var gift visste hon om att jag var orolig för hans alkoholvanor, ändå högg hon tag i honom direkt och ville de skulle dricka vin tillsammans när vi firade semester ihop.

Jag är så anti alkohol numera. När jag har barnen dricker jag aldrig. Jag går gärna ut med kollegor och vänner efter jobbet på ett glas tillsammans, men då väljer jag för det mesta ett alkoholfritt alternativ. Jag har sett vad alkoholen gör med människor, deras beteende, deras omdöme. Jag är så genuint TRÖTT på den roll alkoholen spelat i mitt liv, eller för personer i mitt liv som står eller har stått mig nära.

Mamma har jag aldrig sett bakis. Hon blir aldrig våldsam eller odräglig när hon dricker. Hon blir på gott humör, snackar mycket, skojar (ingen hög nivå på skämten dock), men upprepar samma saker om och om igen, tjatar, liksom, ältar, upprepar som om vi andra inte förstått vad hon menar. På den berusades förnumstiga vis. Man ser och hör hur hon tror hon slätar över sluddrandet och de ryckiga rörelserna, men hon håller sig diskret i en bordskant eller i en dörrlist för att hålla balansen.

Jag tror inte hon själv är medveten om i vilken grad hon är berusad när det händer. Jag tänker att hon ser sig själv som "lite glad" bara. Och kanske tänker pappa samma sak. Tror att han har resignerat, det är ju han som lever med henne.

Hon blir pensionär om ett halvår. Jag och min syster är oroliga för vad som ska hända då, hon har inga fritidsintressen och inte många vänner.

Alkohol. Fy fn.

aeromagnus
fre, 2015-08-14 - 16:24

Om man blur glad eller uppspelt av alkoholen. Naturligtvis är det ju bra att hon inte blir våldsam men hennes barnbarn mår illa nog. Din mamma behöver nog bekräftelse som du sa. Om dina syskon bryr sig så hjälps ni åt. Ta inte detta själv. Någon här tror jag skrev ett brev. Mer opersonligt men budskapet kommer fram.

Grubbel-Jojo
lör, 2015-08-15 - 15:45

Jag ringde min bror igår. Vi pratade länge, säkert över en timme. Han blev illa berörd av vad han fick höra men var inte förvånad. Han har ju sett detta också, precis som jag och vår syster. Han sade till mig att jag ska inte ta den här bollen nu, han ska fundera och komma runt efter råd och sen ska vi prata igen. Kändes skönt, att höra jag inte var ensam (vilket jag iofs aldrig trott). Av omtanke för mig och mina tidigare erfarenheter som medberoende.

Vi tar en dag i taget och tillsammans hoppas jag vi kan hitta en lösning. Det är ju vår mamma. Vi vill ha kvar henne ett tag till.

Enannananna
sön, 2015-08-16 - 22:08

Jag är också vuxen, gift med barn i förskoleåldern. Min pappa har en kronisk sjukdom sedan många år tillbaka som de senaste åren har förvärrats. Min mamma däremot är förtidspensionär sedan ca 10 år tillbaka och dessutom alkoholist. Vet inte när det började, kan inte komma ihåg att hon drack ovanligt mycket medan jag bodde hemma, tror att det kom när hon slutade jobba, då hade hon mycket tid för sig själv som hon väl ville "fylla"... Hon har egentligen alltid haft stort socialt nätverk o många aktiviteter, men nu på senare år verkar det bara vara alkoholen kvar... Hon använder pappa som en stor ursäkt till att dricka, hon behöver "slappna av" "pysa ut ur ventilen" och allt vad hon säger. Gör mig så förbannad för när det egentligen är min pappa som är sjuk så kan hon oja sig över hur synd det är om henne. Hon är inte heller en vinalkis utan hon går gärna på starksprit om hon kan. De var på besök här i veckan och min mamma lyckades dricka sig plakatfull på två timmar, förmodligen på en flaska whiskey hon hade gömd i handväskan. Här, i mitt hem! Som turvar hade barnen somnat... Då sitter hon och sluddrar om att min pappa inte kan äta ordentligt själv längre, när hon själv inte ens kan sitta rakt. Pappa har inte valt att bli sjuk men hon kan åtminstone låta bli att dricka... Vet inet vad jag ska göra i den här situationen. Min syster och jag har ganska mycket kontakt men vi känner oss båda väldigt maktlösa. Min syster har dessutom en annan närstående på hennes sambos sida som just avlidit av alkoholrelaterad sjukdom och tar detta mycket hårt. Behövde bara skriva av mig lite.

Grubbel-Jojo
mån, 2015-08-17 - 08:17

Jag har förstått att alkoholister gärna blir rätt själv-centrerade. Allting handlar om dem och deras liv. Allting betraktas utifrån det egna perspektivet, alkoholisten är universums mitt och allting kretsar kring dem. Min mamma är precis som du beskriver din. Hon dricker vin, dock, aldrig sprit. Har fått höra mer om hennes drickande de senaste dagarna, saker jag inte visste om. Har läst min dagbok där jag från tid till annan skrivit saker som "hoppas inte mamma blir full" när jag ska besöka mina föräldrar. Ord som jag tänkte då hade en annan innebörd, men ord som gör ont att läsa idag för kanske visste jag redan då att hon hade problem. Men jag sa inget. Jag hoppas att jag och mina syskon kan hitta kraft att ta tag i det här, har funderat mycket på hur vi skulle kunna göra men inte hittat nån lösning än. Jag har som sagt varit gift med en alkoholist i många år, en "finalkoholist" som bara drack vin, men som gradvis gick från fina, dyra viner till BiB - billigare vilket innebar billigare och snabbare fylla. Avskyr doften av vin, får rysningar av ljudet från vin som hälls upp i ett glas, ljudet som ett vinglas gör när det ställs ner i köksbänken. Jag vill inte hamna där igen. Jag orkar inte med konfrontationen med en alkoholist igen, lyssna på den kränkta personens fullt "logiska" förklaringar om varför ett glas vin hit eller dit inte gör nån skada. Är också rädd för vad hon kommer göra mot pappa, om hon blir elak mot honom. Hon är en expert i känslomässig manipulation, sätter sig som offer och lider verkligen. Jag vet, för hon är mycket noga med att tala om för alla hur dåligt hon faktiskt mår, och att hon gör det pga andra. Suck. Alkohol är för jävligt.