Hej igen!

Nu är det riktigt länge sedan jag var här. Kommer inte ens ihåg när jag var här på forumet sist...flera månader sedan är det i alla fall. Vill bara dela med mig om var jag befinner mig nu...det vill säga, kvar i mitt "helvete". Fattar inte vad jag gör här? Efter alla turer. Men jag fungerar väl som de flesta medberoende. Man stannar, ältar, förlåter om och om igen. Jag och min sambo har haft både bra och dåliga perioder den senaste tiden. Det har inte förekommit handgripliga gräl nu, men väl duster med hårda sårande ord. I november såg jag ett ljus i tunneln, då min sambo äntligen bad mig om hjälp. En dag ringde jag efter hjälp och vi fick komma dit direkt. Vi träffade en läkare som ordnade så att min sambo fick utskrivet antabus och vitamintabletter. Han fick även vitamin-injektioner i flera omgångar.
Livet vänder-känslan!!

Det varade i en månad. I en månad tog han sin antabus. I en månad fick jag ha hans riktiga jag hos mig. Sen började visan om. "Jag kan ju dricka ibland, vid speciella tillfällen". Sen, "jag kan ju dricka på helgerna" osv osv. Nu dricker han igen närhelst han känner för det.
Det blev självklart inte bättre att hans bror omkom i en hemsk bilolycka. Ja, så är det och så har jag det.

Just nu ligger han sedan några timmar och sover ruset av sig. Jag hade tänkt att ta barnen med mig och sova hos min mamma inatt, om det inte vore för att lilltjejen fått någon kräksjuka. Hade tänkt lämna honom ensam inatt och lägga ett brev som jag skrivit på kudden bredvid, som han sedan kunde läsa i sin ensamhet imorgon bitti. Har på ett vänligt, kärleksfullt men bestämt sätt skrivit ner mina tankar (eftersom de inte når fram till honom muntligt). Jag ger honom även i brevet två val. "Skaffa hjälp. Börja med antabus igen och gå och prata med någon som vet". Eller, "fortsätt att dricka, men gör det då utan oss. Vi orkar inte stå bredvid längre". Jag tänker ge honom brevet imorgon. Är nervös, men vet egentligen redan vad han väljer. Och det är inte oss, hans familj. Tragiskt, men sant. Sitter här vid datorn och gråter och förbereder mig.

Nu vet ni att jag lever! Kram!

Maskrosbarn

Hej! Undrar om det finns någon som varit i samma situation som mig, vad ni i så fall gjort & hur det gått för er...
Jag har vuxit upp med en pappa som är alkis, men det var inget vi någonsin talade om hemma. Släkt & vänner till mina föräldrar sa aldrigt heller något fast alla såg vad som pågick.
Nu har jag lyckats göra om min mammas misstag & skaffat två barn med en sambo som enligt mig har alkoholproblem. Jag har slutat mitt jobb som innebar treskift då jaginte vågade lämna barnen ensam med honom. När jag någon gång varit iväg ett par timmar på kvällen & han har varit hemma med barnen själv så har han druckit. Jag har försökt tala med honom om detta & när han är nykter säger han att det aldrig ska hända igen, men sedan händer det trots allt igen... Nu vågar jag inte lämna dem ensam varken på kvällar eller dagtid på helger längre.
Jag orkar inte det här livet längre & känner att jag måste skydda mina barn innan de är tillräckligt stora för att förstå! MEN hur stor är risken att han får ha dem själv varannan vecka? Om det blir så bor jag hellre kvar så jag kan hålla koll & skydda dem! Finns det någon man kan vända sig till som har erfarenhet som kan ge råd?