Hej!
Ska fatta mig kort..
Är en tjej på 25 år som har alkoholproblem, och det tog många år innan jag kunde erkänna det för mig själv och andra.
Men vad är det som är så jäkla svårt?!
Om jag inte kan hantera spriten och jag aldrig haft något speciellt abstinens besvär eller stort sug, varför fortsätter jag i samma onda
hjulspår år efter år..varför är jag så bra på att förneka för mig själv och komma på ursäkt efter ursäkt till varje tillfälle jag dricker,
varför får jag extrem ångest pga mitt drickande och känner så starkt varje gång " NU ÄR DET NOG" men när nästa helg kommer
är det som helt bortblåst ur mig och det är som att jag är totalt obrydd, men innerst inne vet jag att det inte är bra för mig.
Efter i helgen fick jag nog, och anmälde mig på denna sida för att kanske få prata med någon och ventilera tankarna lite.
Jag tror att det inte är själva alkoholen som är mitt problem, utan grundorsaken till varför jag dricker och att det blir som en självmedicinering
samt att jag inte kan sluta dricka när jag väl har börjat och det händer ALLTID något dåligt när jag dricker som ger mig fruktansvärd ånger.
Har förlorat nära relationer pga mig drickande, har hamnat i bråk med min familj, vaknat upp med missbrukare, blivit utnyttjad sexuellt
och har misskött mina jobb etc.
Egentligen finns det ingen hjälp jag kan få i detta, det är bara jag själv som kan ha viljan själv att sluta och att verkligen göra det också.
Haft psykiska problem så länge jag kan minnas och gått i terapi till och från i 10 års tid. Tar även medicin emot panikångest och depression
vilket är ännu en stor anledning till att jag inte ska dricka.
Har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit nära döden på grund att mitt drickande och hur många gånger jag kunde ha hamnat i
riktig fara, ett rent under att jag klarat mig ifrån det.
Ibland funderar jag på om jag överhuvudtaget bryr mig om mitt eget liv eller bryr mig om dem runt om mig som älskar mig, eftersom
inte ens detta som jag ovan beskrivit har fått mig att sluta - gör om samma misstag år efter år, ja.. i närmare 10 år nu.
Tror inte jag har haft en enda vit månad på dessa 10 år, max 3 veckor ,sen har jag varit där igen.
Om jag mår så extremt dåligt och orsakat så mycket problem för andra och mig själv, på grund av att jag inte kan hantera
alkoholen ,så förstår jag inte varför jag håller på som jag gör.
är jag beroende eller är jag bara så extremt bra att förneka för mig själv och glömma bort det förflutna, " denna gång ska jag dricka lugnt"
säger jag varje gång till mig själv, och varje gång tror jag på det också fast det varje jävla gång inte blivit så på över 5 års tid.
Orolig själ