Jag har under de senaste 2 dagarna läst massor här på forumet och har även läst massor kring det här med medberoende förut...även om jag vet att det inte kommer bli bättre så är jag ändå kvar..fast i en ond spiral som jag inte kan ta mig ur.
Jag är 23 år gamal och varit tillsammans med en kille i 3 år. Det har varit en relation med lögner, svek, brutna löften, psykisk misshandel. Perioder som har pendlat mellan att han har varit den mannen jag förälskade mig i till att efter några veckor falla tillbaka och bli den mannen som får mig att känna mig osynlig.
Vi har gjort slut tidigare...vi bodde ihop då, jag hade fått nog och ville lämna relationen...han var påverkad när jag tog detta steget men han är expert på att dölja tecken på att han är full så det var svårt att avgöra hur mycket han faktiskt hade druckit...han blev galen...kallade mig det ena och det andra...det slutade med att polisen knackade på och jag fick åka polisbil hem...var helt traumatiserad av händelsen...när polisen frågade vad jag hette hade jag helt glömt av det.
Detta var över ett halvår sedan och efter det har jag bott hos min mor. Men jag gick tillbaka till honom då han lovade att ändra på sig skickade brev till mig och förklarade hur mycket ångest han hade över att att ha sårat mig så mycket. Jag föll för det och i 2 veckor hade vi det bra sedan var vi inne på samma beteendemönster igen. För inte alls länge sedan skrev jag ett dokument där jag beskriver mina känslor, jag träffade honom hemma hos honom och läste upp detta för honom han lyssnade och avbröt mig inte, han blev inte arg tvärtom grät han detta är vad jag skrev:
En blick över dansgolvet. Vem hade trott att det skulle leda till ett 3 år långt förhållande, ett förhållande fyllt med glädje och lycka men tyvärr även mycket tårar och sorg.
När vi först träffades var jag en osäker 19 åring. Hade aldrig varit på en förfest förut och knappt varit ute på krogen. Du öppnade upp en helt ny värld för mig, det kändes spännande och jag kunde inte få nog av det. På dansgolvet kände jag mig levande. Du omhändetog mig och fick mig att känna mig som en prinsessa, du var så rädd om mig. Jag minns i början när vi var ute hur du ständigt frågade mig om jag tyckte du hade druckit för mycket för att du inte ville att jag skulle känna mig obekväm. Jag tyckte det var så fruktansvärt gulligt, hur det var så viktigt för dig att jag skulle må bra och känna mig bekväm. Du fick mig att känna mig trygg och i ditt sällskap kunde jag helt och hållet slappna av, ingenting kunde skada mig så länge jag var med dig. Jag kunde inte förstå hur en sån fantastik människa som du kunde vilja vara med någon som mig. Du klistrade på ett leende på mina läppar och målade min vardag i färg. Du var min och jag var din och tillsammans var vi oslagbara, vi lyfte varandra till det bästa vi kunde bli.
Tiden gick och vardagen började falla över oss. Fest var fortfarande en stor del av vårt liv och till en början var det inget bekymmer, ingenting som det lades ner tid och kraft över att analysera. Tillslut började jag fundera över när vi skulle ägna oss åt saker som par gör på tu man hand. Jag påstår inte att vi aldrig gjorde det, själklart fanns de stunderna där också men hela tiden fanns festlivet och alkoholen som vandrade jämnsides vår relation. Känslan av att ett singelliv och parrelation löpte parallellt, var en känsla som ständigt återkom hos mig och plötsligt kände jag att prinessan hade förlorat sin krona och jag fick kämpa mig tillbaka till att bli en så pass viktig del av ditt liv så som det var när vår kärlekssaga började.
Första gången jag kände mig bortvald av dig var vid vår första midsommar ihop. Din föredetta flickvän skulle ha sin midsommarfest precis som det hade varit för dig den senaste tiden, tiden innan jag fanns i ditt liv. Mannen som hade hela tiden fått mig att känna mig bekväm, trygg och speciell skapade plötsligt känslor av otrygghet, en känsla av att vara extremt obekväm och bortvald. Förr var det så viktigt för dig att få mig att känna mig bekväm, men vid detta tillfälle oavsett hur mycket jag grät, oavsett hur mycket jag visade dig att jag inte tyckte det var en bra idé att åka så struntade du i det. Du skulle t.o.m dit även om jag inte följde med.
Jag kände att jag inte hade något annat val än att följa med, det spelade ingen roll vad jag tyckte. Väl på plats gick du direkt ifrån mig när jag behövde dig som mest. Det är ingen idé att gå in på vad som hände, vi har gått över det så många gånger förut, men det slår mig att det var vid detta tillfälle som jag förstod att vi var inte längre två personer i vårt förhållande. Vi var tre. Hon kanske inte hade en vacker kvinnlig kropp, inte heller hade hon en ljus smetslen röst, den tredje personen i vår relation var faktiskt inte ens en person..det var alkohol.
Det var efter det här tillfället som svartsjukan växte mer än någonsin inom mig. Svartsjukan hade funnits där långt innan, det var mycket fokus på din ex-flickvän. Tavlor, kommenterande av bilder osv, jag kände att jag bara skulle vara med i bilden en stund för att sedan knuffas ur ramen. Etersom att det redan fanns en grund så kändes detta kring midsommar mycket värre. En helt förfärlig svartsjuka som skapade många bråk mellan oss. Jag skäms nu i efterhand över mitt beteende, över att jag ifrågesatte din kärlek till mig. Eftersom att jag kände vid den midsommaren att du inte tog mina känslor seriöst började jag ifrågesätta hur du egentligen kände kring mig, fanns det någon annan som var mer intressant. Den osäkra tjejen var tillbaka. igen och denna gången nästan värre än vad det var ifrån början. Jag började bli misstänksam kring allt och ifrågesättande och även kontrollerande. Självklart förstörde min svartsjuka mycket i relationen, att ständtigt bli ifrågesatt skapar spänningar i relationen.
Jag började även ifrågesätta mig själv, var det något hos mig som gjorde att du inte tog mina känslor seriöst vid den midsommaren? Var det något jag gjorde fel? Jag kunde inte längre känna mig avslappnad utan istället var ständigt osäker och otrygg.
Summerburst, jag vet att du inte tycker om när jag tar upp det men detta är en händelse där allting egentligen gick snett. Alkoholen tog över, och jag stod där i Ullevi som ett levande frågetecken. Jag förstod inte vart allt du sa kom ifrån, och varför det skedde helt plötsligt. Den mannen som nu stod framför mig var inte längre någon jag kände igen, det var inte den mannen jag hade förälskat mig i. Alkoholen hade satt på dig en mask och nu spelade du någon annan.
Jag vet att resan till Kina inte var den bästa, och att jag var riktigt elak mot dig då. Men jag kände att vi hade pratat ut om det och att det inte behövde diskuteras något mer. Men tydligen hade jag fel, då du vid ett senare tillfälle berättade att det var en bidrande faktor till varför du tog ett beslut att avsluta förhållandet vid summerburst.
När vi några dagar efter tog ett snack så kändes det som att även du höll med om vem som var boven i dramat och boven var alkoholen. Jag såg ångesten tränga sig ur dina porer och jag valde att se händelsen som ett misstag, ett klantigt feltramp. Jag var återigen din, din ( namn)
Osäkerheten var fortfarande stor, Summerburst kändes som ett svart får bland alla vita, en händelse som inte passade in i vår kärlekssaga. Jag började fråga ut dig gång på gång om vad som faktiskt skedde den dagen. Jag vet att jag blev en pain in the ass med mitt ständiga tjat och min misstänksamhet, jag förstår att detta fick det att koka över. Alkoholen var inte längre den självklara boven, alkoholen sågs nu mer som en skugga över händelsen. Vem som var boven växlade ständigt, förnekelsen hade anslutit sig till vår saga.
Jag önskar att jag vore den där tjejen som tyckte det var kul att ligga på en filt i Slottskogen och dricka vin. Att jag tyckte det var kul att bli full. Att jag inte blev orolig och rädd när du dricker dig full. Jag önskar det. Men jag är inte den tjejen och kan inte bli den tjejen. Jag är inte tillräckligt psykiskt stark. Jag vill vara din prinsessa som i början. Jag mår bra av att komma högt upp på din prioritetslista, inte högst kanske men högt. Jag mår bra när du tar hänsyn till mig. Till mina känslor. Allt blev fel. Jag har gjort många fel. Och du.
Vi har vår historia. Den måste få läka. Som ett sår. Det öppna såret får en skorpa. Om man låter den vara läker såret, men om man är där och pillar blir man ständigt påmind om såret och det tar evighet att läka. Och det blir fula ärr. Jag är så himla rädd att bli sårad, för då rasar jag ihop ... igen, jag tror jag skyddar mig nu. Förbereder mig på att bli ledsen. Lika bra att vara ledsen hela tiden? Omoget försvar. Men jag är helt slut.
När vi träffades igen i april trodde jag fullt ut på dina löften om att du skulle visa mig hur mycket jag betyder för dig. Jag var så lycklig. Det kändes så rätt. Men så kom bakslagen. Min värsta rival fångade in dig. Alkoholen. Lögnerna kom tillbaka. Det kändes inte som att du ville ha mig. Talade om för mig hur värdelös jag är.
Jag vill så gärna. Vill ha en fungerande relation. Vill ha kul. Kommunicera. Ha sex. Lita på varandra. Tro på kärleken till varandra. Men när du pratar om och med andra kvinnor. Hur fina de är. Underbara att prata med. Och att du kan skaffa en ny direkt. Vad tror du det gör med mig? Tror du jag blir kåt? För att använda ett språk som män förstår? Och när du kallar mig idiot? Dum i huvudet? Ointelligent? Tror du jag blir kåt då?
Manualen till hur min kropp fungerar, är kanske inte så lättläst. Det är en massa olika moment man måste ta sig igenom för att kunna nå målet, målet att jag känner en sexuell lust. Vägen till kropp är väldigt psykologiskt. Jag skulle nästan kunna säga att man måste ha sex med min hjärna innan man kan ha det med min kropp. Jag upplever att vi har brist på en bra kommunikation, en kontakt på djupare plan. Något som jag asner vara nyckeln till allt i en relation, även nyckeln till allt intimt.
I början av vår relation sa du ofta att du tyckte om mig för att jag var en sån sexuell tjej. Attraktionen var stark. Det beror ju på att jag kände mig sedd, jag kände att du tyckte att det jag hade att säga var intressant. Det lyste en nyfikenhet i din blick. I dina ögon var jag unik.
Kanske är det så att du vill skydda mig? Kanske är det av den anledningen du säger att du ska jobba över för att i stället ta en öl eller två? Att du vill äta själv? När jag vill göra dig sällskap? Smygdricker. Vill du skydda mig då? Det är omtänksamt men totalt fel. Jag blir ju bara mer misstänksam och kontrollerande. Det värsta du vet. Det som gör dig tvär. Hur ska vi kunna vända detta? Vi tar fram det värsta hos varandra. Och ja, jag är en stor bidragande faktor. Tro inte att jag tycker att det bara är ditt fel. Kan du tala om för mig vad du tycker jag ska ändra på för att relationen ska fungera? Och vad du tror du behöver göra?
Efter detta samtal har jag varit på vårdcentralen och berättat om min situation senast igår var jag där för andra gången och hon kunde konstatera att min hälsa har blivit sämre...från utmattningssyndrom till depression. Jag orkar ingenting och känner mig helt apatisk.
Han ser detta men säger ingenting. I lördags var vi på bio, den tidigare gången vi var på bio hade han packat ner rosévin i en ryggsäck och sagt " man vet ju inte vart man ska sen det är ju ändå en lördag". Det var en film som skulle hålla på till kl 23...vad skulle vi hitta på sen? När vi satt vi i biosalongen däckade han ganska så snabbt..jag passsde då på att smaka av hans dricka som han sa var fanta...det var en blandning av fanta och rosé. Han sov under hela filmen...jag fick inte liv i honom när filmen var slut..alla lämnade salongen och där satt han...jag fick be personalen på biografen att hjälpa mig...skämdes något oerhört...tillslut vaknade han och nästa dag bad han om ursäkt men tyckte inte det var någon större fara att dricka på bion.
Han lovade mig att samma sak inte skulle hända igen....det hände igen i lördags...han förnekar det. Säger att han var vaken hela tiden...
Nu har vi inte setts sen tidigt igår...vi brukar annars ses varje dag..,jag sa att jag behövde space...han respekterade det men på kvällen skickade han meddelande efter meddelande om att han ska ändra på sig och ta tag i sitt liv...jag har ignorerat honom och idag vill han ses så vi kan prata.
Jag är för feg...vet inte om jag är redo samtidigt vet jag att jsg måste ta det här steget...jsg måste rädda mig själv.
Snälla någon som läser detta ge mig styrka att orka.
Kram från en tjej som har förlorat sig själv