av Amanda24

Jag har en nära anhörig som så länge jag minns, missbrukat alkohol. GI är många som påpekat detta för personen och att vi mår dåligt över det. Personen blir otrevlig och kan vara rätt grov i mun men har aldrig gjort något fysiskt. Personen är lätt påverkad och behöver inte särskilt mycket för att bli full. Personen dricker i princip varje dag även fast det är jobb dagen efter och kan sitta till sent på natten och dricka. Vi har frågat oss många gånger hur mycket alkohol som egentligen har legat kvar i kroppen.... Personen äter mediciner som man verkligen inte ska blanda alkohol med. Det är bland annat sömntabletter och personen blir helt knäpp av denna blandning. Personen kommer inte ihåg alla konstiga saker som denne gör eller säger utan allting är helt svart. Det har även gått så långt att vi fått skicka in personen till sjukhuset då vi trodde det var något med hjärnan när promillen egentligen var 3,5. Personen har även kört efter att ha blandat tablett och alkohol och kört emot några saker men minns inte vad men vi ser ju det på bilen. Vi har provat allting men personen vill inte ha hjälp. Personen anser inte att hen har något problem. Vi har försökt prata om hur vi känner, berättat hur förändrad personen blir, hota med att säga upp kontakt osv.. Vi har fått personen att söka läkare men frågan är hur mycket hen talar sanning då läkaren säger att personen inte har problem med alkohol då levern ser bra ut. Personen har fått tabletter mot alkoholmissbruket men blir så trött av medicinen att hen inte använder de mer.
Hur ska vi hjälpa denna person? Vi är självklart rädda att hen ska göra något dumt och vi alla runt omkring mår dåligt pga detta fruktansvärda missbruk...

Li-Lo
mån, 2015-09-28 - 14:38

Hej Amanda24

Så tydligt du beskriver hur det kan vara. Ledsenheten, frustrationen, viljan att få hjälpa. Det låter som att du och andra runt personens närhet verkligen försökt påverka personen till att förändra sitt förhållande till alkohol. Det är också så att personen vid skilda tillfällen haft kontakt med vård. Utifrån det du skriver är det tydligt att personen har ett allvarligt beroende och att hen utsätter såväl sig själv som andra för fara. Jag vill börja med att säga att du är omtänksam och klok som vågar be om ytterligare råd. Och det är fint att du vill dela med dig här inne.

Lite beroende på vilken relation man har till den som dricker så kan man göra lite olika saker. För den som dricker och för sig själv. Det är skillnad om man bor ihop eller inte, om man är partner, barn, förälder eller något annat.

Gemensamt är dock att utgå från att den som dricker är medveten om att det är ett problem. Vår erfarenhet är att om man har det som du beskriver att hen har det så har man insikt i att det är ett problem för såväl en själv som för de man tycker om och inte vill skada. Av olika anledningar kan det vara svårt att tala om detta. Utan att veta hur det är för den person du beskriver så är det inte osannolikt att den personen känner en allt större uppgivenhet och skam för sin situation. Att tala om sådana känslor är inte enkelt och de allra flesta av oss väljer noga de personer som vi vänder oss till vid dessa tillfällen. Ofta behöver vi ett ickedömande bemötande då den strängaste domaren redan bor i oss och har gjort länge. Ibland kan det vara svårt och faktiskt orimligt för närstående att hitta det förhållningssättet.

Kort vill jag säga att du i samtal med personen ska utgå från att hen vet. Hopp är också en fin gåva att ge. Ge personen en bild av en möjlig framtid. Hur tänker du om det jag skrivit?

Jag hoppas att du får fler svar här inne av de som har erfaranhet och som funnit sätt som varit hjälpsamma för dem själva och för dem som druckit.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Ullabulla
tis, 2015-09-29 - 19:04

Är precis de ord man till slut efter väldigt mycket om och men kommer fram till.Jättefint sammanfattat i alla fall för mig,som anhörig..

"Utan att veta hur det är för den person du beskriver så är det inte osannolikt att den personen känner en allt större uppgivenhet och skam för sin situation. Att tala om sådana känslor är inte enkelt och de allra flesta av oss väljer noga de personer som vi vänder oss till vid dessa tillfällen. Ofta behöver vi ett ickedömande bemötande då den strängaste domaren redan bor i oss och har gjort länge. Ibland kan det vara svårt och faktiskt orimligt för närstående att hitta det förhållningssättet.