Jag har skrivit många inlägg tidigare om en man som det har vart stora besvär med, dricker sig full 2-3 gånger i veckan, lögner, lovanden som inte blir till, svek, artogans, en abort som han sket i som han skulle tagit ansvar vid... allt det här har naturligtvis satt stora sår och en del av dem blivit till ärr...

mannen har nu sett jag inte ringer som tidigare, har han vart full o ringt lägger jag på, jag kommer inte längre över, sover osv... har på nåt sätt lyckats tagit mig därifrån mer och mer tills för några dagar sen då bomben sas.... jag ska börja med ANTABUS!!!!!!!!!!!!

jag drogs till en dörr där stod det hopp (i huvudet)
Han sa han ska ta tag i sitt liv, orden bara rasa ur han, o där satt jag o drogs med...
han har vad ja inte märkt ringt och rådfrågat nån läkare... o jag har heller inte sett nå antabus..

jag talade om för han jag har träffat andra nu och jag vet inte hur framtiden ser ut....
jag var med han på kvällen, men mådde dåligt efteråt... vad har ni gjort om ni haft nåt ex som säger så här, jag är jätte rädd, jag sa härom kvällen att jag mådde inte bra av att vi var med varandra för alla dåliga minnen...
jag vill poängtera för er som läser att under åren har samma man sagt vid flertal tillfällen att nu får de va slut med drickandet, och att han måste ta tag i sitt liv, söka nytt jobb mm pga att han jobbar inom restaurang. Och varje gång så har han motbevisat allt, för han fått mig tillbaka o inte gjort nåt för att bli nyckter o respekterat oss...

trojja

Det har gått bättre och bättre, känns som kontrollen börjar minska lite grann från min sida.den finns där, men de bra stunderna har utvecklats till lugnare sömn, mera skratt, och intresset för det som sker omkring mig, istället för alla tankar som hindrat tidigare, ökar successivt mellan dagarna. Det kommer stunder då jag ser på han som oskyldig till allt.men jag påminner mig då om alla de gånger han förvirrat mig, gjort mig ledsen, och svikit mig.

trojja

Uppdaterar

det börjar kännas bra att inte ha den här dagliga kontakten som vi haft så länge. Det märks på mig att jag flyttas fram mer och mer, jag unnar mig stunder av roliga saker. Jag får tom fram små undranden av va har ja gjort alla år, varför har ja hängt kvar vid en alkholist? Det är INTE värt det ens en dag. Men när man är inne i det, som jag vart är man sjuk o blind, de är inte så längesedan ja var där, fast i ett grepp osv. Det känns längre bort nu.

att läsa.Det var så nyss jag var där själv men är ändå en sån befrielse att se att andra kan ha samma resa.
Men visst är den tung oändlig och utan slut ibland.
Och sen plötsligt glimtar det till och man har vaskat fram ett litet guldkorn inne i en själv som man sen länge glömt fanns där.
Lycka till och stå fast vid dig själv nu Trojja

answe77

Tror din reflektion är 100% korrekt. Det är inte bara vi som missbrukare som är sjuka utan även du/ni i vår omgivning. Missbrukare drar ju även närstående ned i träsket. Du gör helt rätt i att leva och att ta tillbaka ditt eget liv. Du har hittat rätt väg.

trojja

Uppdaterar

jag har pratat några gånger i telen, det gör mig inget just nu, jag ger inte nåt av mig. Det jag märker är att han tar till saker, han har tex förut då han märkt jag gått tagit till saker som han vet jag gillar. Typ som att han har tagit tag i träning. Nu vet jag inte om han tränat, men jag väljer hela tiden att ta det han säger med en nypa salt. Förut satte han igång hoppet hos mig då han sa han tränat... nu händer inte det hos mig.. jag tror bara det här är ett av hans sätt att få tillbaka mig i hans nät.
Det känns bättre o bättre att inte tro på va han säger eller va han gjort.
Han tar till sms, o ska va gullig, det biter inte på mig, jag ser bara mönstret

nästla sig in,nypa tag och börja bygga ett litet nystan.Så låt bli att läsa ta till dig och tro,det är ett tips.
Man tror sig stå över sånt efter ett tag och att man inte längre blir påverkad.
Men det blir man och poff så sitter man där igen i smeten och hoppas och tycker om.

trojja

Jo jag vet! Har ju gått på de där fällorna ett antaaaaaal gånger
känns starkare nu för jag tycker om att jag det blivit så här, och sen tycker jag om att även de i min närhet börjar fatta jag inte har nåt med han längre. Förut ville jag inte de skulle fatta det, de va som jag ville finnas där som hans tjej.

trojja

Uppdaterar

allt lägger sig mer o mer, mindre kontroll, och börjar känna en försoning med mig själv för alla gånger jag stannat och blivit utsatt och mått dåligt, det känns som jag inte behöver tänka längre. Jag har inte de där tankarna kvar då jag tänkt... men har ja gjort allt? Jag kanke skulle gjort, jag kanske skulle sagt osv osv, allllllltttt de där är borta i ett minne längre bort, finns inge tvivel längre, jag är helt 100 på att jag gjort rätt o vänt på varje sten. Jag förstår de som fortfarande kämpar o är kvar :( det är ett helvete att vara i, och svårt att komma bort ifrån, men ja säger det NU det är så värt att gått ifrån

Kaeljo

Jag hoppas att jag snart ska känna som du. Känna mig sådär säker på att jag gjort rätt. Jag vet inte om du läst min tråd, men jag känner det inte alls så än. Vi har levt ifrån varandra ett halvår och det har gått upp och ner hela tiden. Hur länge sedan är det du lämnade?
Kram

trojja

Det kommer ja lovar
jag har lämnat han för över 1 år sedan men allt har vart en process i tapper, har gått tillbaka några gånger o träffats nån natt eller nån dag, men på sista tiden har det där minskat o minskat. Senste månadern har det skett förändring tom va det gäller att kontakta. Svårt att förklara annat än att det märks o känns sån skillnad..
en del måste bryta helt på en gång, men för mig fick ja ta små steg tills jag var framme
fortsätt kämpa, läs igenom vad du skrivit i början o jämför med nuet, det har hjälpt en hel del

Annher01

Hej.i dagsläget har jag min man på behandlingshem. Vi har varit ihop i tio år nu. Hans arbete tog tidigare tag i en behandling i öppenvården fixade ett år med detta men sista månaden var hans värden sämre. Blev så besviken det är mycket att ha på sej en press för hela familjen. I dagsläget har vi tre barn hemma en minsta gemensam. Anmälde honom för misshandel för en månad sedan första gången det eskalerade på grund av hans jädra alkoholintag. Satt ned foten direkt kommer aldrig att ske så länge jag bor här. Vet inte vad jag vill längre svårt att se honom som alkoholist å vad är jag i det hela en fru som älskar honom.. Mycket frågor vad händer nu?? Hur blir han efter detta? Fortsätter vi ja men utan alkohol han var nykter en månad innan behandling också. Svåraste jag varit med om hittils. Tack för ordet/

etanoldrift

Om hans värden var sämre månaden innan behandling, så tyder det nog tyvärr på att han drack i smyg.. Sådant brukar synas på de prover som tas.. Så helt "nykter" var han kanske inte..
Har DU haft någon att prata med? Alkoholism är ju en sjukdom som faktiskt involverar hela familjen...
Har ni pratat om hur det ska bli...? Vad tycker han om fortsatt nykterhet t.ex....
Och så den stora frågan: Vad vill DU med ditt liv.. Hur vill DU att det ska se ut..?