Hej allesammans. Är ny här på forumet och hade jag vetat att det funnits sådana livsöden pga av alkohol som man läser på både detta och likvärdiga forum så hade jag kanske slutat för länge sen. Har haft problem med spriten från och till så länge jag egentligen kan komma ihåg. Perioder i mitt liv har det fungerat mindre dåligt men oftast väldigt dåligt. Har alltid druckit för mycket sen tiden jag var ung fram tills nu. Även smygsuperi har förekommit i långa perioder. Detta är med all säkerhet något som omgivningen inte alls trott då jag lever med fru och tre fantastiska barn i hus på en "fin" liten ort i Sydsverige. Problemet med mig förutom drickandet och lögnerna har ändå alltid varit att jag hela tiden hävdat att alkoholist det är jag ju inte. Jag har ju ett bra jobb och ser inte alls ut som grabbarna på bänken. Har hela tiden då alltid hävdat att jag minsann kan kontrollera mitt drickande på sikt. Har lyckats hålla uppe helt i långa perioder också (10-12mån) åt gången. Det som inte alls fungerat för mig är det att så fort jag lyckats övertala frun att nu är det garanterat helt lugnt att ta ett glas ihop så har det börjat bubbla i mig igen. Kontentan av detta är att min hjärna måste lära sig att jag behöver inse att jag aldrig i världen kommer att kunna dricka ens det minsta någon gång mer. Kan inte hålla uppe längre stunder för att sedan förstöra allt igen bara för jag tror mig kunna kontrollera det. Att det måste bli så fick jag/vi smärtsamt uppleva efter en ännu förstörd charterresa då suget och tillgängligheten på alkohol blev för stort och frun fick agera ensamstående förälder flertalet dagar under veckan. Så nu får det vara nog!! Familjen ska aldrig igen behöva vara med om denna rädsla och osäkerhet bara för att jag vill ta några stänkare. Och jag själv ska aldrig vara med om ångesten och skammen av att förstöra var det än kan vara. En helg, en semesterresa eller något annat. Blev mycket text men behövde få ganska mycket ur systemet då jag annars blivit helt galen på mig själv.