Nu ramlade myntet ner. Skrev ett inlägg på muminpappas tråd. Ursäkta!

Har läst så mycket här inne under lång tid och själv observerat när någon ny "hoppat in i någon annans tråd. Trodde själv jag var rätt på det, men ack...
Orkar inte ta om det hela utan får fortsätta sätta mina vidare funderingar på pränt här.

Hos mig saknas inte viljan utan orken att kämpa. Jag letar efter någon som kan passa bollen till mig och ge mig anledning att röra på fötterna. Står med båda fötterna i lervälling och ursäktar mig med det buddistiska mantrat: ” Ju djupare dy, desto större och vackrare Lotusblomma"

Kassörskan

Har tre barn och får så dåligt samvete i stort sett varje dag. Känslan att jag inte bryr mig om dessa eller maken tillräckligt. Vill ibland bara sitta på en stubbe i skogen och fundera på hur jag ska klara av att leva vidare. Totalt nattsvart mellan varven. Min läkare som jag funderat på att dra några varv i kopieringsapparaten, för sådana behövs flera av, har gjort att jag lever kvar i detta jordelivet och även om jag är förvånad så verkar familjen vilja dras med mig därhemma.
Jag har gjort allt som jag har kunnat och kommit till insikten att saker och ting inte kan bli bättre än så, hur mycket jag än anstränger mig.
Har slitit ut både kbt specialister, psykologer mm. Rest mig från möten och bara lämnat. Känner mig elak och självupptagen. Här smygdricks inget utan när andan faller på så ställer jag flaskan på bordet och skulle någon ta den så går jag ut och slutar det någorlunda lyckligt så kommer jag hem stående lodrätt.
Jag beundrar er alla som lyckas hålla nollan under flera år. Ja, t o m för resten av livet.
Lider med er som kämpar och hoppas att vi kan få ljus över tillvaron och sopa bort de svarta molnen som hopar sig mellan varven.
Naturligtvis finns det dagar, veckor, månader som är riktigt superbra. Men hur får man det att vara så för resten av livet. Ska man alltid sugas ner i det här mörkret och tro att det är fan som hela tiden letar upp en?
Vi vill ju bara få njuta av livet och våra nära och kära innan allt ändå tar slut.

Ibland undrar jag härinne hur många av oss som har någon annan typ av problematik i botten. Depressioner eller något med mer fysiska orsaker. Tror att jag verkligen "föll igenom" när jag gick en lång period med järnbrist o stress. Så trött. Sambon har årstidsbundna depressioner. Han dricker dock inte men kan tänka mig att det skulle vara lätt hänt även för honom att börja medicinera med alkohol. En jäkla spiral med alkohol och mående nedåt mit botten. Tycker att du ska börja med att förlåta dig själv. Behöver du medicin i perioder? Det könns så tråkigt att läsa om hur mörkret sänker sig. Kan du på nåt se till att det inte går att dricka under de perioderna? Antabus eller nån annan medicin kanske kan fungera.