Min man drack fredag,lördag vilket jag hade förväntat mig.
Jag var inte hemma så mycket under lördagen och på kvällen åkte jag och grabben iväg en sväng. Han ringde och undrade vart vi var och var sur för jag inget sagt när vi åkte. Vilket jag hade gjort men som han ej kom ihåg.
Frågar om vi ska komma hem el om vi skulle sova där.
Ringer igen,sur för jag åter igen inte sagt till honom så han kunde hållt spisen igång(vi eldar)
Säger att det är bättre om vi åker till min mamma och sover där eftersom han kanske kommer få ett utbrott ifall vi kommer hem.
Ringer åter igen efter ett tag och undrar vad vi gör. Svara då att vi är på väg hem, ok svara han.
Väl hemma är han lugn, försöker starta en diskussion om att vi inte har nåt ihop och att dey bara är han som försöker. Han hade faktiskt varit nykter i 3v och jag har inte ändrat mig ett dugg.
Jag låter det passera eftersom jag vill inte starta nåt när grabben var i närheten. Han går och lägger sig ist.
På söndag är han nykter med dåligt samvete. Han bjuder oss på resturang och köper leksak till grabben. Jag är lugn, säger inget för jag vill att barnen ska ha en trevlig farsdag med pappa.
Nu pratar vi knappt med varandra och jag känner att jag dra mig undan för jag orkar helt enkelt inte fortsätta. När han dra upp nästa gång vilket han kommer att göra, att vi har ju ingenting ihop osv ...
Tänker jag säga till honom att jag håller ned och att det är lika bra att det är slut.
Känner mig så ledsen när jag vet att vi kommer att bo själva. Att han inte kommer att komma hem, att vi är ensamma.
Saknar min man!!
Jag älskar honom och kommer alltid att göra det men jag har nått min gräns. Jag får inte tillåta någon att trampa på mig på detta vis längre. Sen har han absolut fina sidor oxå, självklart!!
Läste i en tråd om en tjej som skrev att hennes pappa var alkoholist och att hon var så glad att hennes mamma hade lämnat honom och att hon fick växa upp i en tryggt hem.
Tänker på min son....
Den stora flickan som är 22år är uppväxt med alkoholen men han var inte på detta vis då.
Pratade med min son lärare idag och hon sa att han hade varit lite omöjlig i ett par dagar , lite orolig och haft svårt för att lyssna och i te gjort som hon har sagt.
Är det konsekvenserna efter helgen tänker jag då!!
Grabben märkte inte så mycket av det, det var ju lugnt men han vet att hans pappa drack och det räcker för att han ska bli orolig det vet jag.
Ja, detta var ett långt inlägg...
Var bara tvungen att skriva av mig.
Hade hoppats så mycket denna gång ned antabusen och allt....
Dom står där orörda i skåpet nu. Han började inte med dom igen.

Jag är ledsen att behöva säga "Vad var det jag sa" Jag vet ju själv hur jag gjorde. Samma sak för mig. Jag vet inte vad du går igenom för jag har ju själv sårat min fru på samma sätt som din kille gör

Jessie

Ja, jag vet Magnus.
Jag vet inte riktigt vart jag har honom längre. Jag tror han är lika kluven som jag.
Innan när det har kommit på tal att vi ska skilja oss så har han ofta sagt att "jag" lever på honom och att han kommer få det så mycket bättre ekonomiskt om han bor själv.
Nu säger han annat...
Det som är samma är som jag skrivit innan att vi inte har något ihop, att vi inte är kära längre osv...
Det hände lite saker i helgen när han hade druckit och jag tyckte väldigt synd om honom, han var uppriktig ledsen.
När vi pratade idag är han inne på att flytta så fort han han mår så dåligt av detta och han vet att även jag gör det. Han är mån om att jag och barnen ska ha det bra men ibland vill han inte det.
Men idag som sagt blev det annorlunda. Vi började prata igen om att vi ska skilja på oss , han går undan och jag springer efter som vanligt. Han är van att jag gör så. Denna gång sa jag inte det vanliga när det börja dra ihop sig till en flytt. Jag brukar säga, men, du jag älskar dig. Vi får bättra oss osv...
Jag ville så gärna säga detta men kände att jag får inte göra det !
För då kommer vi ingen vart utan kör samma ekorrhjul som innan.
Han märker nog detta för han säger till mig såhär.
Jag är rädd att det bli sämre när jag flyttat, rädd att jag kommer hamna på en bänk som en a-lagare .
Jag svara att det kommer han inte göra, han har alltid gjort rätt för sig ( drog upp ekonomin oxå) och att han har fast jobb och om han känner så tyckte jag att han skulle börja med antabusen igen.
Säger även att jag oxå mår dåligt men måste sköta mitt jobb.
Han svara då att jag har inte dom problemen som han har.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad hände här??
Är det de han är rädd för el är det en ny "taktik" för att vi inte ska gå skilda vägar??
Min kompis säger att hon tror INTE att han vill att vi ska det och det tror inte jag heller att han vill innerst inne. För han är en familje människa och älskar oss.
Under dagen har han fällt kommentarer som tex vad ska du ha för tv sen när jag flyttat? (Hans tv) eller ska bli skönt sen när jag får lite lugn och ro ( grabben hade tjoat och stimmat)
Hur tänker han , jag bli inte klok på detta och mår så jäkla dåligt!
Jag har varit så fokuserad på mig nu, hur jag känner och vad jag vill så jag känner mig orättvis som inte tänker på hur han känner det.
Ska jag stanna och försöka för jag tror det är det han vill och jag vill nog det oxå.
Jag vill att det ska funka men jag är inte beredd att föröka när han inte sluta dricka och jag tror det kommer bli som vanligt igen och jag vill inte ha det så. Är så rädd för hur jag och han kommer att må efteråt. Jag har separationsångest känns det som. Jag skulle vilja att försvinna ett tag för att komma på vad jag egentligen vill el att vi är ifrån varandra ett tag för att se vad vi tycker om det.
Jag vet fan ingenting snart!!

Han säger så för att trycka ned dig mentalt. Jag lade tom familjen skilsmässopapper till min fru. Han vill nog som jag visa makt och härska. Vi alkoholster är tyvärr ofta bra på att såra. Han vill nog som jag gjorde få dig att känna dig beroende av honom. Innan du ens ska fundera på att stanna så måste han ta hjälp mot sin sjukdom, den skadar både dig och honom. Han kommer tyvärr fortsätta så här tills han inser. Vet hans arbetsgivare om hans problem med alkohol? Usch lider med dig vet ju själv hur jävla illa jag behandlade min fru.

Jessie

Ska göra ett försök att säga till honom att ta hjälp igen för sitt missbruk om vi ska ha en chans.
Han tyckte innan att skulle han börja med antabusen så hängde det på mig, hur jag var mot honom.
Ja, hans chef vet om det men jag tror ingen på jobbet vet att han slutat med tabl.

etanoldrift

Huruvida han ska ta sin antabus eller ej. Jag tycker att du kan upplysa hans arbetsgivare om att han INTE tar dom.. För det är på sätt och vis HANS ansvar.
Annars så flyger han under radarn, i och med att man på hans arbetsplats tror att han "tar emot behandling" när han i själva verket för dem bakom ljuset.

Jessie

Ifall han inte sagt nåt på jobbet . Han har ju sagt till grannarna att han inte tar dom så jag tror inte att det är något han "hymlar" om.
Det har han iofs aldrig gjort med sitt drickande heller.
Jag känner att jag verkligen vill göra ett försök till och denna gång känner jag även med hjärtat!
Så här blev vårt samtal idag....
Frågade hur han haft det idag och vad han hade gjort efter jobbet. ( jag jobbade sent)
Han berättade att han bla hade tittat på en lägenhet som jag vet att han egentligen inte vill ha.
Jag svarade att han inte behövde ha bråttom med detta utan isf vänta tills nåt mer passande kom.
Han visste inte om han ville det, gick sen in.
Efter ett tag går jag in och tänker berätta för honom vad jag vill. ( innan har jag ej sagt emot en flytt utan bara hållt med)
Ska jag berätta vad jag vill, sa jag
- nej svara han
-vill du inte höra det??
- ja, vaddå?
- jag vill att vi går i terapi för att få detta att funka.
- aldrig i livet!
- ok, vill du inte att vi ska föröka lappa ihop detta?
-nej, jag måste tänka på mig sj nu.
-ok, men då är det slut nu då?
- nej, jag har inte flyttat än.
Vårt samtal slutade så och jag gick ut för att blossa.
Vad hände??
Är det detta han vill då??
Jag trodde inte det och tro inte det till 100% men....
Ena dagen är han rädd för att hamna på en parkbänk ifall vi flytta isär, andra dagen vill han flytta för han måste tänka på sig själv...
Är det konstigt att man inte vet ut el in??

Ja det är ju inte lätt att gå isär. Jag tror det pågår ett kaos inuti din man. Han vill inte ha det ni har i dag, men han inser inte att alkoholen är den stora boven. Å ena sedan vill han vara ifred och dricka så mycket han vill, å andra sidan vill han ju vara med dig och familjen. Men han inser inte hur mycket detta påverkar dig. Han säger att du inte har de problemen han har. Men du går ju också igenom ett kaos! Du ser din älskling gå ner sig, du kan inte få honom att fatta vad alkoholen gör, din familj håller på att splittras. Även om ni går isär så har ju du en lång tid framför dig innan du läker. Vi är väldigt bra på att sätta oss i andra rummet. Jädra alkohol!! Som förstör för så många. Tänker på dig Jessie och hoppas du får styrkan att göra det som blir bra för dig.

Jessie

Jag försöker skrållan att tänka på mig sj och tycker jag är rätt bra på det vilket jag då får dåligt samvete för eftersom min man inte mår bra heller .
Jag ska iväg nu to-fr med stora flickan vilket ska bli nice :)
Han säger att han kanske flytta till helgen...
Jag tror inte det men man vet aldrig .
Så nu fundera jag på om jag kommer hem till denna ev flytt!!!
Visst blir jag ledsen men det är hans val isf .
Jag hatar denna jävla À som tagit min man!!
Det jag hoppas på om han flyttar är han han kommer må bättre och komma med insikt med sitt problem för jag vill att han ska ha det bra !!

etanoldrift

är det som tär messt.. Det är bättre med vilket besked som helt, så man vet vad man har att rätta sig efter..
Men det är ganska vanligt att alkoholister är ambivalenta och ändrar åsikt stup i kvarten.. Jag har fått lära mig det sista halvåret att min (numera fd) man kunde svänga flera gånger om dan och att det han lovade ena stunden eller ena dan helt plötsligt togs tillbaks och inte gällde längre..
Det satte mig ett par gånger i lite prekära sitsar, när det gällde löften att få "låna" bilen (som han fick behålla) Helt plötsligt, fråna tt storvulet ha lovat mig att få ha den en viss dag, så hade han ångrat sig och var tvungen att ha den själv (trots att jag misstänkte att han egentligen inte åkte nånstans, utan satt hemma pimplade vin)
När jag sedan meddelade att jag hädanefter ordnade med ev transport själv, blev han mycket sårad.. Här erbjöd han sig att låna ut bilen närhelst jag behövde och sen "dög" det inte..
Jag påminde då om att jag vid ett tillfälle fick hyra en bil istället eftersom jag skulle på kurs och det inte fanns tåg eller buss som passade..
Ojdå, varför hade jag inte sagt det? då hade han ju kunnat skjuta på sina ärenden.. ( phan trot..)
Likadant med åsikter.. Ena dagen är allt frid och fröjd och det smilas.. Nästa dag efter x antal glas så är personer eller annat "om-jag-ska-vara-ärlig", inte vatten värda enligt honom..
Det gör att jag tar allt han säger numera med en hel skovel salt.. Men det är en lärdom och när man vet hur man ska förhålla sig så har man alltid en plan B i bakhuvudet..

Jessie

Att ovisshet är jobbig. Detta att han svänger ang saker el känslor är sånt jag är van vid när han druckit men han gör det även när han är nykter.
Sen han slutade ned antabusen så håller han sig till helgerna, förra veckan blev torsdag men nykter på fredag.
Så det tycker jag är annorlunda just med "svängandet"
Nu helt plötsligt vet jag inte vad han vill el tycker. ( vet han nig inte sj, lika lite som jag)
Innan tänkte jag mer att det va fylleprat om att han tyckte vi skulle dela på oss .
Hur länge sen är det ni gick ifrån varandra skrållan?
Tack för svaren, känner mig inte lika ensam..

etanoldrift

Jag kan bara tillägga, att det inte var min idé att vi skulle skiljas.. Jag ville ha en time out, för att både hitta mig själv och för att se om hjan trots allt inte kunde tänka sig att bli nykter.. Jodå, det har hänt att jag nästan ångrat mig, men varje gång har jag på något sätt blivit påmind om hur djäkla jobbigt det verkligen var..
Då var det inte längre 10 minuters lyssnande i telefonen, utan timmar av snurrande, saggande, utbrott och allmän rastlöshet blandat med diverse otrevligheter.. Och i vårt fall vill han fortfarande inte sluta med alkohol.
Sedan vet jag ju att det förekommer att alkoholisten, när hen blir ställd inför fakta och fått vara själv några månader, tar sig samman och söker hjälp..
Det är en 50 - 50 situation.. En del av hoten om skilsmässa och flytt är tomma hot.. sedan kan alkoholisten komma till slutsatsen att hen inte vill "förlora ansiktet" utan är beredd att löpa linan ut, även om de innerst inne ångrar sig..
Utgå från att han menar allvar med flyttpratet och agera därefter.. Om inte annat så visar du att du tar det han säger på allvar och han får stå för sina ord och beslut.. Annars försöker han bara skjuta skuldbördan på dig.. Det finns ingen automatik i att man måste vara vare sig ovänner eller sluta umgås ens om man skilt sig..

Jessie

Tappa ansiktet som du skrev passa verkligen in på honom och det är så jag tror det är eftersom jag jag känner honom rätt väl ?
Igår sa han att han skulle flytta och jag lovade mig sj att inte ställa sen frågan mer utan nu har han sagt sitt. Han berättade att en av våra grannar ringde idag och tipsade honom om ett hus.
När jag hade läst ditt inlägg om att dom kan göra det dom sagt fast dom inte vill pga att dom känner sig tvungen för att "inte tappa ansiktet"
Så jag frågade igen...
Är du säker?
Ja, det är jag för såhär kan vi inte ha det!
Ok svara jag... Så du vill inte försöka alls?
Då säger han att han inte vet ?!
Då hamnade vi åter igen i detta jäkla traggel och jag får väl skylla mig lite sj.
Sen kan det bli så att han verkligen flytta eftersom han palla inte detta heller.
Jag får vara inställd på det som du säger.

Jessie jag kämpar fortfarande med min man som dricker. För det mesta dricker han mycket på fredagar och väldigt lite, eller inget alls på lördagar. Men sen blir det ibland lite på vardagar. Ja så dör håller det på, fram och tillbaka.
Jag kämpar och kämpar, har inte kommit till att jag vill lämna. Men jag ser ju hur alla kämpar på de här sidorna. Jag läser mycket om alla här och man lär sig mycket, sett från båda sidor.
Men det är ju den som dricker som måste komma till ett beslut...

Du kan inte hela tiden ta ansvar för er relation. Det jag kommer säga kanske sårar dig. Eftersom han enligt din beskrivning verkar vara totalt ointresserad av dig och dina känslor och mående. Vad är då detta att satsa på? Kärlek bygger på känslor från båda parter inte en envägskommunikation. Han har tyvärr fått in dig i ett hörn, en återvändsgränd. Han vill inte, han vill inte, han ska inte, jag kommer inte, aldrig. Han låter som en tjurig 5-åring som inte får sin vilja igenom. Det kommer göra riktigt ont men är detta en relation du vill leva i? Spelar ingen roll om han är underbar när han är nykter. Vill du leva som du gör nu?

Leverjag

Jessie, du vet att jag var ganska rak i början mot dig. Jag skriver inte i din tråd men läser ibland. Jag blir trött och känner mig frustrerad när jag läser. ( inget illa ment. Jag levde i en relation med en man som jag verkligen var kär i och älskade. Efter ett par år märktes det att han var trasig. Det slutade många år och sorger senare i en rättegång, innan jag blev fri och gick vidare i levt. Vi hade som väl är inga barn men det ställde till mycket skada i mitt liv) Jag var då medberoende och ville fixa, hjälpa och med min kärlek övervinna allt. Det är bara destruktivt och problemet låg på mig som accepterade skiten. Klart vi är mer vörda än att kasta bort vårt liv på olycklig kärlek och misär. Du kan inte hjälpa honom. Punkt.

Jag tänker att du behöver älta och älta tills du får ett uppvaknande. Håller med Aeromagnus frågor. Men du verkar inte se något annat än hur han mår, gör, säger och agerar, så då är det som det är.

Jag hoppas verkligen du vaknar upp en dag och inser att du vill och är värd att leva ett bättre liv.

Kramar ❤️

etanoldrift

Ser också, hur du placerar "hans mående" i första rummet!
Börja med att fråga dig vad DU vill? Hur vill DU ha ditt liv (honom kan du inte ändra på!) Hittills har han ju inte visat några som helst tecken på att ta hand om ER relation.. Bara tjurigt konstatera att det är "synd om" just honom..
I en relation är man TVÅ! Och i hans fall, så är det du som sköter relationen.. Du har gjort det så länge utan att han har behövt lyfta ett finger, så det är klart att han är förvånad..
Det är precis som med bortskämda barn, när de plötsligt förväntas ta ett eget ansvar.. de protesterar.. Men han är ju inget barn! Så sluta curla honom och sluta ta det "känslomässiga" ansvaret..

Jessie

När jag satt på lunchrasten oc läste era kommentarer med "raka rör" ( vilket jag gillar) blev jag arg och ledsen. Kände först en försvarsinställning mot min man. Dom förstår inte hur mycket han har gjort för oss och att han är en go människa!!
Jaha, nu är dom trötta på mitt jävla ältande så det är lika bra att sluta skriva här....
Min syster sa igår att efter hört mitt ältande att..
-detta har jag hört i några månader nu, vad har förändrats??
Jag fortsatte jobba och nu när jag kom hem och lugnat mig bestämde jag mig för att läsa mina inlägg jag har gjort här.
Måste säga att jag blev trött på mig sj ?
Som ni vet vill jag att man ska vara ärlig och säga saker även om det sårar och JAG vet, ni gör det av omtanke och ni ser detta utifrån och ni vet vad ni talar om.
Det jag insåg nu är att jag är verkligen fokuserad på hur han mår, hur jag tror han mår och vad han vill. Hur mycket gör han som mån av er skrev för vår relation mer än att sluta dricka??
Hur kärleksfull är han??
Nu är jag ju inne på att jag vill att han ska ha det bra om han flytta, att han ska trivas där han bor osv..
Mycket är fokuserat på honom.
Varför lägger jag i te den fokuseringen på mig sj och framförallt barnen???
Ni har fått upp ögonen denna gång tror jag!
Nu är det handling som krävs!!
Sen om det blir en flytt el om han ändras återstår att se MEN den ska ske.
Färdig ältat!!
Säger han allt det vanliga ang flytt, oss , så ok då kör vi!!
Även om han är sjuk i sitt missbruk så betyder i te det att han får behandla mig dåligt för det, jag vet det nu.
Jag hoppas oxå att han kommer må bra av detta för jag vill ha en bra relation efter.
Så, nu mina vänner hör jag av mig när nått nytt skett!
Kram på er och tack för att ni finns!

etanoldrift

Det är bara bra att du blir arg Jessie! Det tvingar dig att tänka efter och inte bara följa minsta motståndets lag.. (för det gör vi ofta som medberoende) Jag tar det inte personligt så fortsätt "puckla på" *fniss* jag har ju själv varit där.. Och jag vet någonstans, att ingen av oss medberoende är beredd att säga det du VILL höra (typ det kommer att bli bra, det ordnar sig med tiden , Bla bla bla..) Utan vi ger dig dom besked du BEHÖVER höra.. Ofta rena nakna fakta från våra liv..
Vad skulle få dig att tro att du i det fallet har en sååå annorlunda alkoholist att tampas med?
Visserligen får du ta besluten själv, för det kan vi inte göra åt dig, men vi kan rada fram kända fakta från verkligheten.. (nej ingen av oss tror jag hade som mål att "flytta ifrån" våra alkisar av pin kiv) Jag tror att vi alla letat halmstrån och utvägar för att slippa ta beslutet att ta det stora ansvaret för oss själv och sätta vårt eget mående i första rummet..
Det har tagit olika lång tid för oss, men skeendena är kusligt liknande... Hade inte jag träffat andra medberoende och fd alkoholister, så hade jag suttit kvar än idag och förmodligen varit alkoholist själv för att orka med (så illa är det!)
Så stor välkommen till verkligheten kram! Jag är beredd att stötta med det lilla jag kan !