Hej!
Ni som lever med en nykter alkoholist har ni tillsammans med er partner kommit till steget "att gottgöra så långt det är möjligt"
Jag önskar så att min partner som är nykter sedan 4 år någon gång kommer att säga att han är tacksam över att jag funnits vid hans sida under hela den här resan. Jag har bara tidigare fått höra att jag inte stöttT honom. När han började sin behandling så lades locket på och vi har aldrig sagt ett ord. Nu vågar jag inte visa mina känslor för jag är rädd att han går. Han vill ju bara att alla ska vara glada och nöjda nu när han är nykter. Jag känner att det är på hans villkor och säger jag något som inte passar så blir han tyst och går.
Jag blir så frustrerad över att vi inte delar våra tankar, känslor och att jag inte blir lyssnad på.
När jag inte får vara mig själv så kommer alla gamla känslor tillbaka och jag tänker att vi tillsammans skulle vilja sätta punkt av det gamla livet och utvecklas tillsammans i det nya.
Hoppfull trots allt.