av Mytiliade

Hej!
Kanske klampar jag som anhörig in i fel forum men jag undrar hur ni tänker om steget att gottgöra så lång det är möjligt.
Min sambo och jag har aldrig pratat om något steg och jag känner att det sitter ett sår inom mig som inte läker. När jag försöker ta upp det blir han tyst och går. Säger att jag ställer till med förhör. Det har nu gått 4 år och jag vågar inte annat än att vara glad och positiv. Det brast för 3 månader sedan och sedan dess har jag inte sett honom. Bara mejlkontakt om praktiska saker.
Jag önskar så att vi tillsammans kan börja leva ett liv med alla känslor och jag skulle önska att han med ett litet ord sa att han är glad att jag hela tiden stannat och stöttat.
Är det för mycket begärt?

Ebba
mån, 2015-11-23 - 17:05

Du klampar absolut inte in i fel forum, jag vill gärna svara dig om hur jag ser på det.

De tolv stegen tycker jag är väldigt bra, det tog dock tid för mig att förstå dem.
I början tyckte jag att de var konstiga och svåra, nu känner jag att de är jättebra och som gjorda för mig.

MEN det krävs vilja och att jag har dem med mig varje dag.
Jag vet inte om din man går på AA, det låter som att han inte gör det...

Just det här med gottgörelse har jag hört många olika historier (delningar) kring.
Det är både svårt och skönt, verkar de flesta tycka.

Att din man inte vill prata låter tungt och jag förstår dig, att det är jobbigt.
Om han inte går aktivt på AA (eller behandling/terapeut/eller nåt liknande...)och påminns om "rätt tänk" för att utvecklas och må bra, tror jag att han tappar och glömmer stegen.
Det gjorde iaf jag och många med mig.
Många har väldigt många de vill gottgöra.
Om din man inte kan eller vill se hur det har varit för dig, bekräfta dig eller ens samtala kring det - det låter inte som att han har jobbat så mycket med sig själv?
Det är en sak att sluta dricka, jag tkr att det stora arbetet kommer sen, när man börjar jobba med allt inom sig som ofta har lett till att man drack. Hmm, undra om jag lyckades förmedla hur jag menar?

Jag ser på min gottgörelse som att jag varje dag väljer att INTE dricka och på så vis kan finnas närvarande för alla jag bryr mig om, de ser att jag mår bra, de behöver inte längre vara oroliga, de kan räkna med mig och jag hoppas att de känner att de kan prata med mig om de har behov.

Du är inte alls överkänslig eller besvärlig som vill prata om hur det har varit. Du är klok!

Kram

Mytiliade
mån, 2015-11-23 - 22:44

Hej!

Tack för ditt fina svar. Självklart är det så att min sambo gett mig bekräftelse genom att vara nykter, glad, omtänksam...
Det är tyvärr så att under de 2 år som han gick på behandling så känns det som om han enbart slutade att dricka på vilja. Han har varit på några AA-möten men de gav honom ingenting. Möjligtvis kan hålla med om första steget. Hans inställning är att han har inga problem utan mår bra som nykter. Han kommer aldrig att prata för behövs det så är förhållandet dåligt och då är det ingen ide att fortsätta. Det är jag som har problem och är tokig. Behöver jag prata får jag söka hjälp.
Jag tror att hos mig kommer det alltid att finnas ett sår som inte läker om vi sopar allt under mattan.
Jag går omkring med ilska, frustration och hämdkänslor. Inte alls sunt så det är bara att inse att det här kommer aldrig att bli bra.
Det värsta är att jag aldrig sagt till honom att jag behöver några smp ord och bekräftelse. Istället har jag varit tyst, ledsen, irriterad, frustrerad och försökt hitta alla andra förklaringar till varför jag inte mår bra.

Tack igen.

Kram

Ebba
ons, 2015-11-25 - 09:41

och det känns som att du har tänkt mycket och har svaren inom dig.

Förstår att det är tungt, har du hört sinnesrobönen?

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Den är faktiskt väldigt fin tycker jag.

Kram

Mytiliade
ons, 2015-12-02 - 23:00

Känner att den senaste veckan har varit så fantastisk på många sätt. Vi träffades jag om min sambo efter att inte setts på 3 månader. Det var omtumlande. Jag tänkte hålla mig till saken och bara lämna det han behövde men jag bröt ihop. Sa att förlåt och att jag skulle söka hjälp. Jag sa att när jag är frisk så kan vi försöka igen. Han sa bara det får vi se.
Dagen efter fick jag gå hem från jobbet. Så ledsen och uttömd på känslor.
Jag träffade en ny psykolog som sa något som ingen annan sagt förut. Kan hända att din sambo gjort dig illa men den som gjort dig mest illa är du själv.
Tankarna bara snurrade. Så jobbigt det var när jag kom på att jag väntat så på hans gottgörelse men jag då. Alla jag plågat under 15 år men min frustration. Särskilt mina barn som har sett en mamma som varit helt nedbruten och ledsen. Jag tänkte på de tolv stegen och kände så starkt att jag måste också gottgöra så gott jag kan. Min dotter sa, värst var att vi visste inte inte hur vi skulle göra dig glad. Ombytta roller där jag var ett ledset barn.
Så tacksam att jag nu börjat min egna resa och att jag ser lite klarare. Tänker att jag är lika beroende av honom som han är av alkoholen. Tänker en dag i taget och att jag ska hitta vad som gjort att jag utsatt mig för det här under så många år.
Kanske vi kan mötas om han också börjar en resa.
Tack för detta forum.

aeromagnus
fre, 2015-12-04 - 16:56

Jag förstår inte riktigt varför du ska gottgöra?? Du finns ju där för han. Det låter som om din man gar en konstig syn på förhållande. Ett förhållande där man inte är osams är inte normalt. Man måste ju få vara oense om saker, kompromissa och lösa saker. Du verkar ha starka känslor för han men de verkar inte vara besvarade. Fundera på hur du vill fortsätta ditt liv.