Det vidare livet

Jag har vetat om mitt beroende länge, men det här är mitt första anonyma erkännande. Jag vet inte hur jag ska få bukt på suget men inser själv att min trappa utvecklas åt ett håll som kommer gå åt helvete om jag inte löser det nyss. Det är bara när jag är onykter som jag "kollar" på hjälp och det är väl det magiska i spriten, att man vågar. Ja, jag är full nu också. Jag lever under ordnade på gränsen till väldigt bra förhållanden men spriten har mig i sitt grepp, och så kan jag inte ha det. Hur går jag vidare? Hur somnar jag utan sprit? Hur socialaiser jag utan sprit?

Det gick bra ett tag .. Nu har det gått sådär i 5 månader och även om det inte resulterade i några superskandaler så är man på ruta 1 igen . Men nu när jag vågade mig tillbaka på denna sida igen ser jag att någon och kanske fler ser ut att ha lyckats bättre än mig , och det inger lite hopp i all förtvivlan. Kan andra kan kanske jag med om jag forsätter försöka . Psykiskt svag och totalt handlingsförlamad får ingenting gjort varken hemma eller på jobbet , självförvållat och pinsamt!

Vore intressant att höra hur ni svarar på frågan ”varför dricker du inte?” ”Ska du inte ta en iaf” osv
Jag finner det svårt i jobbsammanhang då jag ofta är på olika tillställningar där man förväntas dricka.
Vill inte verka ”konstig” och ”jag har bilen” börjar bli tjatigt.

Hej, jag är helt ny här.
Kan de repareras? Orolig.
Har som jag tror fått skador på lillhjärnan. Balans och stel. Har otroligt dålig balans, för att inte säga i princip 0. Dåligt att gå i trappor, springa ska vi inte tala om.
Under 2018 har jag varit helt nykter jan, feb, juni,juli, sep, okt och tills nu i dag. Har börjat träna. Tränar pilates 2 ggr i veckan. Slutade röka för ett år sedan.

Det här är mitt första inlägg här och jag vet inte riktigt varför jag skriver här eller vad jag ska skriva. Jag bara känner en sådan fruktansvärd olust till allt just nu - det finns absolut inget som jag tycker är roligt eller vill göra. Den känslan uppstod när jag slutade att dricka mitt älskade vin för snart tre veckor sedan. Jag har druckit mitt vin så fort jag har varit ledig från arbetet, spela dataspel och dricka vin på kvällarna har varit mitt enda glädjeämne och tröst.

Hej alla ni där ute i Sverige!
Vet inte om jag kommit rätt nu, men imorgon kommer jag gå mitt livs kamp, sluta med alkohol, nikotin och koffein, bli helt ren, jag vet att det kommer göra otroligt ont men det får det göra, jag klarar av det och den smärta med mera det innebär. Det tar ca 3 månader att bli helt giftfri och de 3 månader undrar jag om jag kan samtala lite med er, jag ger tillbaka via samtal med er framledes och även därefter om ni behöver prata med mig. Tommy

Hallå.

Det har tagit en stund för mig att skriva ett inlägg här just för att detta är ett skrämmande steg åt nånting okänt.

Efter mycket stress blir det en charter med all inclusive. Jag är inget fan av något dera (ush för maten), men om man behöver ren vila så funkar det enklast med barnen. Däremot så måste jag hantera elefanten i restaurangen. Ölkranen. Jag känner att den kommer att bli väldigt ”närvarande” i min perferi. Efter högtider, aws, fester och annat är det här den umitimata prövningen. Sol, bad och slappande utan öl. Känns som slöseri med öl. Skulle kännts bättre om det fanns all inclusive minus alkohol. Jag är/var aldrig kräsen med sorter. Öl som öl.

Hatet man själv känner går inte att beskriva men ni här inne förstår nog exakt vad jag menar. Självhatet att inte kunna motstå. Att vakna dagen efter men sådan djup ångest. Jag vill inte mer men om 2 veckor kommer hjärnan börja igen. Vad ska jag ta mig till?

34dagar klarade jag, tack vare antabus.
Fick finnar och blev trött av de: tänkte att jag fixar detta ändå. I fredags åkte jag och köpte öl.
Nu är jag på dag 2, jag är så ledsen! Jag hatar mig själv så mycket! Varför varför kan jag bara inte motstå skiten? Det är ju inte värt det dagen efter!