Det vidare livet

Jag lever tillsammans med min man som nu har tagit antabus i
1v. Han är så otroligt trött, ligger mest . Han har varit sjukskriven i 1v. Börjat även med piller mot ångest.
Kan man må så här dåligt?
Vad har jag att vänta mig?
Måste ju vara jobbigt att veta att nu kan "jag" inte dricka mer, tänker på suget som säkert finns.
Hur ska jag stötta?
Måste jag som sambo tänka mig för??
Nån med erfarenhet ?

Ja, nu börjar jag få lite ordning efter att ha flyttat ifrån min alkoholist.. Nej, det var inte lätt och det är fortfarande inte lätt, när han sms:ar och ringer (på fyllan) och tycker synd om sig själv..
Men beslutet var helt rätt!
Ja, vi har gått igenom och går fortfarande igenom de olika stadierna av "förhandlingar", hotelser, löften och köpslåenden som dessa människor så fiffigt (enligt dem själva) är kapabla till.. Och där de kan vrida och vända på de svar du ger dem, så det ska passa in i deras tankemönster.

Ju mer tiden får gå och man får perspektiv och tänker på allt destruktivt som varit.
Så är det en stor sorg att yngsta sonen mist så många i sin närhet.
Förstår inte min tidigare mans föräldrar och bror, Att de väljer hans parti kanske dom måste.....men varför straffas vår yngsta son som bara bor med mig.
Att dom tar avstånd från mig kan jag förstå men samtidigt inte eftersom dom vet min långa kamp för att försöka rädda familjen och hur jag mådde i flera år när han svek och drack för mycket.

Idag är det nio dagar kvar tills jag har nått ett år som nykter alkoholist. Fan vilken Gud jag känner mig som. Bara fortsätta att jobba på.

Det har dessutom varit tufft att hålla sig nykter. Det är "antingen eller" som gäller. Fortsätta att dricka, eller sluta med skiten.

Till er därute, lycka till!

Det har nu gått 15 dagar sedan jag senast drack. Kan inte påstå att det känns lättare, nästan tvärtom. Har kommit på mig själv flertalet gånger i veckan med att jag försöker finna en bra anledning att kunna dricka. Jag är rädd att den där impulsen tar över, det går blixtsnabbt.

Jag är osäker på vilken rubrik jag ska skriva under. Jag vill ju inte förändra mitt drickande, jag vill inte dricka alls. Det är ju det vidare livet även om jag bara är i början på resan.

Det är en dryg månad sen jag hällde ut resten av wiskeyn jag gömt under sängen, och med stora bokstäver skrev i min almanacka NYKTER. De sista 20 åren har jag gått från att dricka moderat till att bli smygmissbrukare. Vinet har blivit min bäste hemlige vän. Utåt är jag en otroligt högpresterande handlingskraftig flerbarnsmamma, "underbar och älskad av alla." Jag har inte en enda sjukskrivning pga a, ingen rattfylla. Det är typiskt mig, för ingen ska kunna anklaga mig för något!

Efter en semester med alkohol varje dag och fortsättning efter det dvs alkohol så gott som varje dag fick jag nog (igen) i måndags när jag sörplade i mig det sista i boxen, fanns bara två glas rött kvar men det räckte för att jag skulle bli ganska packad. Minskad alkoholtolerans alltså.....Så jävla trött på mig själv som gång på gång skämmer ut mig, skriver saker på FB mm som jag tycker är jättebra just då, men som jag dagen efter skäms ihjäl för och får radera. Känner mig också trött och suddig i hjärnan, ja hela kroppen känns trött och sliten.

Hallå alla! Jag är så jävla trött på att alltid känna mig utanför eftersom alla jag känner dricker medan jag själv är nykter alkoholist. Jag har väldigt förstående vänner men hur mkt de än försöker och hur hårt jag än anstränger mig hamnar jag utanför -enbart pga min nykterhet. Fram till nyligen hade jag varit nykter i 3 år men så bröt jag det bara för att få känna mig som en i gänget igen. Nu sitter jag här, är förbannad på mig själv och försöker fundera ut lite strategier för att detta inte ska kunna ske igen -därav denna tråd.

Jag söker lästips i alla former.. böcker eller forum som hjälper mig i min process till ett nyktert liv.

Dagen har varit bra. Gym., promenad till AA-möte. Köpt lite nya växter. Läst ut boken: Kvinnan på tåget. Så livet går vidare. Och jag saknar inte alkoholen. Jag mår bra. Men ångesten gnager i alla fall. Det förflutna går inte att radera. Och då menar jag, att jag inte var riktigt närvarande, när mina barn var små. Pratar inte mycket om det numera, men det sitter ändå, som en tagg. Försöker att återgälda genom att passa barnbarn, så mycket, som jag kan. Nu skall jag börja på en annan bok.