Det vidare livet

Hallå alla! Jag är så jävla trött på att alltid känna mig utanför eftersom alla jag känner dricker medan jag själv är nykter alkoholist. Jag har väldigt förstående vänner men hur mkt de än försöker och hur hårt jag än anstränger mig hamnar jag utanför -enbart pga min nykterhet. Fram till nyligen hade jag varit nykter i 3 år men så bröt jag det bara för att få känna mig som en i gänget igen. Nu sitter jag här, är förbannad på mig själv och försöker fundera ut lite strategier för att detta inte ska kunna ske igen -därav denna tråd.

Jag söker lästips i alla former.. böcker eller forum som hjälper mig i min process till ett nyktert liv.

Dagen har varit bra. Gym., promenad till AA-möte. Köpt lite nya växter. Läst ut boken: Kvinnan på tåget. Så livet går vidare. Och jag saknar inte alkoholen. Jag mår bra. Men ångesten gnager i alla fall. Det förflutna går inte att radera. Och då menar jag, att jag inte var riktigt närvarande, när mina barn var små. Pratar inte mycket om det numera, men det sitter ändå, som en tagg. Försöker att återgälda genom att passa barnbarn, så mycket, som jag kan. Nu skall jag börja på en annan bok.

Hur pass viktigt är det att gå på AA för att klara sig vidare? Jag är väldigt begränsad med många barn och lite tid.

Hej!

Jag ligger fortfarande i behandling och har snart varit nykter i 8mån efter att ha druckit 15år till och från varje dag typ....men nu dom sista veckan så har jag allt mer börja sakna mina gamla vänner å själv livet jag hade, den där säkerheten jag hade då jag var påverkad, idag känner jag inte mig själv är ständigt rädd för typ allt. Just nu känner jag sån lust att bara gå ut å dricka men samtidigt inte, har sån ångest varje dag, lider av panik attacker, depression, svåra sömnstörningar, m.m. Jag har underbar personal som hjälper mig men ska jg må såhär vet jag inte vad jag gör snart.

När jag började min behandling och kom till AA sa många att man kommer "göra sig av" med vänner. Då trodde jag att det var vänner jag drack med och inte hade något annat gemensamt med. Men nu förstår jag annorlunda. Det är även människor man haft runt sig som behandlat en nedvärderande och kränkande. Och man har låtit dem. JAG har låtit dem.
Jag trodde aldrig det skulle gälla den person jag kallade min bästa vän. Ok vi har druckit massor ihop men trodde även att hon och jag gav varandra mycket på andra plan.

Hej alla!

Känns som jag tagit flera kliv tillbaka i mitt mående, efter att jag träffade på idioten när han flög på mig.
Pratar inte med någon om att det känns jobbigt,änner mig faktiskt så ensam i det.
Vill inte älta mer om allt elände som varit.
Blir så arg på mig själv när jag inte orkar ta mig för saker som jag borde.
Varit ledig två dagar nu men orkar inte göra mer än det nödvändigaste.
Visar ingen i närheten hur jag mår egentligen.
Känner mig ofta så ledsen över hur allt blev.
Fast jag har många runt mig och ny pojkvän så känns det så ensamt.

Asså ja e så trött på min egen röst, hör mej själv repetera, ljuga, skydda LURAR IN MIG I DETTA IGEN. Jag själv! Helt frivilligt! Men JAG TRODDE JU PÅ HAN. Vi har en historia på ca 8 år fram och tillbaka bakom oss. Har verkligen lämnat han flera ggr men då vi fick barn ihop väldigt snabbt, pga det har vi alltid de där bandet. Och jag erkänner - jag är svag för han, jag älskar han och vill (?) leva me han- MEN INTE NÄR HAN DRICKER. Denna gång har vi vart sambo i 8-9 månader.