Dricker jag för mycket

Vad säger ni om nyheten om Anders Borgs blackout? Jag tycker förbannat synd om honom, och ångesten måste vara monumental. Men det massiva försvarandet av typen "det har hänt oss alla" är värre än själva händelsen tycker jag. Ingen vet ju exakt vad som hänt, och själv minns han ingenting. Men med ett 60-tal deltagare på en fest varav "flera" vittnesmål bör ju i alla fall hälften av anklagelserna stämma, och det är illa nog. Vad är det med folk som godtar en ursäkt och tycker att vi bara ska gå vidare? Jag tycker att debatten i sig är väldigt intressant.

Min man & jag har varit tillsammans i 17 år. Fram tills för ca 5 år sedan drack han enbart på helgerna & då blev det ca 2 öl & några whiskey eller groggar.
För 10 år sedan fick vi vår första dotter genom IVF(provrörsbefruktning) & allt var tipp topp. Sen började vi diskutera barn nr 2. Han var inte helt övertygad men efter lite funderande så blev det en pojke 3 år senare.(IVF)
Fortfarande var livet bra. Han drack endast på helger & kunde ta någon vit period ibland.

Jag vet att jag har problem. Börjar jag dricka slutar jag inte. Jag gör hemska saker. Saker som skadar mig och dom i min närhet. Problemet är att det bara blir oftare och oftare. Och jag vet inte varför. Jag har levt ett nykter liv förut. Men efter en depression har det inte blivit som vanligt igen. Känner mig hjälp lös

Hej på er!

Efter mycket funderande på egen hand har jag precis hittat hit. Jag har under flera års tid haft ett sk riskbruk. Flera AW:n i veckan, och fest varje helg. Som singel i Stockholms innerstad, nära hela krogutbudet, och med en god ekonomi, har det blivit många glas i veckan, och vanligtvis minst en flaska både fredag och lördag. Alltid i sociala sammanhang, och jag har aldrig varit den som druckit mest eller betett mig pinsamt.

Min man dricker dagligen! Inte alltid så han blir full men han kan lätt dricka en 30-40 cl på en kväll. & har han inte det hemma så blir det grogg eller vin. I stort sett varje dag!!!!

Hej är en kille på 27 år som har problem med alkoholen, jag är liksom förälskad i den känslan man får under berusningen. Och det håller inte längre. Den största anledningen till att jag dricker är nog för att dämpa min ständiga oro över allt som händer varje dag. Jag har försökt att sluta, men det har gått åt helvete rent ut sagt. Dagen efter fyllan kommer ångesten, att inte minnas vad man gjort/sagt. Och då dricker jag igen för att dämpa just den bakfylleångesten. Det är hemskt. Men fortfarande kan jag inte sluta? :( Bodde hemma tills för nåt halvår sedan.

For this topic is the question of whether people who drink with non-drinkers have wrangle. By people who drink alone, but people who do not drink, there are about 4-5 people want to know who is wrong?

*** The link is deleted as it linked to advertising ***

Alkoholen gör mig stark modig och lugn.
Alkoholen gör mig svag, osäker och orolig.

Att vara fri från alkoholen gör mig glad spontan och modig. Utan alkohol får jag livsglädje, kraft och energi till livet och min familj.

När jag är fri, blir jag så glad att jag vill fira detta med alkohol. Inget kan ju då få mig att fastna igen...jag mår ju så bra..
..Och så var jag fast igen....
Blir osäker... Dricker jag för mycket? Kan jag inte hantera alkoholen?

Har druckit ca 3-5 starköl per dag samt en halv flaska vin i genomsnitt i flera veckor. Kan jag bryta direkt eller trappa?

Jag har egentligen inte problem att låta bli att dricka. Men så fort möjligheten erbjuds så kan jag inte hålla mig. Mängderna kan bli kopiöst stora och jag gör saker som jag inte vill göra. Jag vill inte dricka på det här sättet, men finns det tillgängligt så låter jag fan inte bli.
Jag ska bara ta ett glas till maten blir gärna två flaskor vin eller tills det tar slut.