Det där om att berätta för andra om att man är alkoholist..

Profile picture for user JohanK

Har funderat mycket på det här om att om man skall berätta eller inte om det där om att man inte klarar av det där med att "dricka lagom" för ens kollegor/vänner & sådant..
För min del så är jag inte helt bekväm med att berätta det hela för någon, eller iaf hålla det hela till ett välldigt fåtal..
Hur tänker ni om detta? Hur tänker ni om detta? Hur har ni gjort?
Är väl lite vilsen just runt detta....

Profile picture for user TessMa

Som svar på av JohanK

Jag kallar mig inte alkoholist, tycker det är ett så negativt laddat ord. Inför mig själv säger jag att jag har en problematisk relation till alkohol/har ett beroende av alkohol. Jag berättar inte för alla. Tror det är viktigt att ta det ett steg i taget, när jag är redo berättar jag. Har berättat för några som jag valt ut att jag vill berätta för. Det räcker gott för mig nu?

Profile picture for user Strulan65

Själv har jag valt att berätta när jag tycker det tillför något.
Är inget jag skäms för nu med 11 månaders nykterhet, utan känner en jäkla stolthet men inget jag känner behov att pratat om. Skulle någon fråga så svarar jag och om det kan hjälpa någon berättar jag gärna om vilken hjälp jag tagit// Strulan

Profile picture for user Självomhändertagande

Hej JohanK,
Välkommen hit! Har läst i din andra tråd och vad bra att du har varit på AA. Jag gick till AA för 19 år sedan under ett par månader. Jag kunde inte relatera till de andras historier och det var jobbigt att säga att "jag heter.... och jag är alkoholist", eftersom jag inte tyckte att jag var det. Jag hade däremot en önskan om att inte dricka så jag gick dit och lärde mig massor. För mig var det inte svårt att avstå, det var svårt att förhålla mig till alla andras frågor om "varför dricker inte du?" så ibland drack jag ändå när jag inte orkade med diskussioner. Det kom att visa sig varför jag och alkohol inte lirar så bra ihop och det är att jag insjuknade i en bipolaritet. Jag drack ibland, som en ren självmedicinering då vissa mediciner gjorde mig så tom. En dag insåg jag allvaret och valde att stoppa helt. 10 år har passerat. Om jag behöver förklara mig, så har jag lätt att säga att min bipolaritet klarar inte alkohol och då är det ingen som frågar mer. Innan dess provade jag alla möjliga svar och jag förstod att jag behövde säga som det är. Jag förstod också att jag behövde välja livet och då behövde jag föra fram mitt budskap tydligt oavsett vad jag sa. Jag provade mig fram. Det kan vara intressant att upptäcka hur andra beter sig beroende på vad en säger. Men för ens närmaste krets, så kan det vara bra att säga som det är, för att få stöd när det behövs! Vilket bra beslut du tagit. En dag i taget!

Profile picture for user Prinsessan på ärtan

Läste någonstans om bipolär, vet inte riktigt hur och vad det är.min karl som har alkoholproblem har någon gång sagt att han inte är bipolär, han har tydligen fått göra nå tester. Men när jag läste om beteende hos en som har bipolaritet så tyckte jag att ALLT stämde in i beteendet hos en som har beroendeproblem? Typ dagen efter symtom där man söker giftet för att dämpa bakis dagen eller där man jagar när man är inne i perioden eller när man börjar tänka i nykter tillstånd och slåss med alkoholdjävulen som försöker övertala en att det är ett behöver för att klara dagen eller nu har jag varit duktig dagen.
Så vad är skillnaden? Eller är bipolär något som uppstått som ett begrepp i samhället för att sätta ett ord på människans tillstånd/mående?
Har alla människor som fått diagnosen bipolär varit ärliga och berättat om deras alkoholvanor?

Profile picture for user Självomhändertagande

Din fråga kan ha uppstått sedan du läste mitt svar till JohanK. Bipolaritet är en sjukdom, en psykiatrisk diagnos och det pratas mer öppet om den idag i vårt samhälle. Sjukdomen består av skov, som kan vara depressiva och maniska/hypomaniska, några blir även psykotiska och en del upplever rapid cycling (pendling mellan manier och depressioner kan vara mellan 4-100 under ett år). Däremellan är en frisk. En del pendlar mycket och andra får bara ett par skov under livet. Det går också att lära sig leva med sjukdomen och hindra skov med medicinering, insikt och livsstil. För en person kan det vara tydligt och för en annan kan det vara svårt att förstå att den har sjukdomen. Många medicinerar med alkohol och det kan bero på en bipolaritet. En del känner inte till det och en del upplever läkemedelsbehandlingen svår och självmedicinerar av den anledningen. En som förmodligen alla känner till är Mikael Persbrandt och han berättar i sin podcast I AM om hur han blev utredd och fick en bipolär diagnos. Det kanske kan vara intressant för dig att lyssna på. Det går bra att vända sig till en vårdcentral vid misstanke och bedömer läkaren där att det kan vara en bipolaritet så sänder de en remiss till psykiatrin för en utredning. Om din man säger att han inte är det så kan du fråga om hur han vet det. Har han själv trott det? Det är inte alla som har sjukdomsinsikt eller ens vet om att de har den. För att svara på frågan du ställer om alla med bipolär diagnos är ärliga om sina alkoholvanor så tror jag att det inte är någon skillnad på om personer har diagnos eller inte, det handlar om hur en är som människa. Hoppas att du har fått svar på dina funderingar.