Hej, jag skulle bli så glad av input av med liknande upplevelse. Jag har varit nykter i ca 2,5 vilket jag är så tacksam för varje dag (tredje sommaren bakom mig). Mitt största problem är att förhålla mig till omgivningarna i sociala sammanhang där alkohol ingår. Dels är jag obekväm i min nyktra roll, del skapar människor som är onyktra en oro i mig. Min man och jag har byggt ett socialt liv där alkohol varit en central del i vårt umgänge. Jag har svårt att ”vänja mig” vid att vara i dessa sammanhang när jag inte kan dricka. Om jag känner ett sug, avundsjuka eller vad grundproblemet är kan jag inte säga. Vårt issue har blivit hur vi ska förhålla oss gemensamt i frågan. Min man dricker alkohol och jag har försökt att tänka att jag ska lära mig att tycka att det är ok men tycker att det är oerhört svårt. Jag drar mig helst undan och får dåligt samvete då jag tycker att jag ”sabbar” för honom.

Kaffetanten88

Jag har inte något tips men jag skulle tycka det var jättejobbigt om min sambo drack jag med. Eller om vi umgicks med folk som dricker ofta. Så förstår dig. Skulle också dra mig undan. Min sambo dricker inte heller vilket är min räddning. Jag vill bara skänka dig några styrkekramar. Hoppas någon annan kan ge några tips. ☺️❤️

Tack för ditt svar @Kaffetanten88! 💕Det är svårt att veta vad man bör kunna utsätta sig för utan att det är offerkoftan som åkt på ☺️…extra svårt sommartid när jag har mer tid att bläddra i flöden i sociala medier, där det bubblas friskt…kanske ska lita på magkänslan

Hej, oj vad jag känner igen mig. Jag slutade (eller började försöka sluta) också för 2,5 år sen. Klarade mig nästan ett år och senaste 1,5 har jag varit mest nykter men en del återfall i smyg.
Jag tycker också det är knepigt. Min sponsor gav mig ett tips sist vi pratade. Att se det som man är med, kanske köper en runda om man är ute, eller fyller på andras glas. Liksom deltar utan att dricka. Hen har lyckats jättebra med det.

Själv har jag inte riktigt lyckats ännu. Tycker speciellt parmiddagar är så sjukt trista nuförtiden när vinet gör alla så pladdriga, högljödda, upprepande och inte riktigt lyssnar.
Men själv ska jag försöka testa hens tips, sen är mitt knep att jag brukar gå hem när jag märker den första upprepningen. Liksom ”va, det där sa ni precis för 10 minuter sen, hur kan alla verka tycka det är något nytt”. 😊

Hej,
Jag vill först säga grattis till så mycket tid och tack för ett tänkvärt inlägg.
Jag har inget bra tips men vill ändå säga att din rätt är lika stor (minst) som någon annans. Att vara tvungen att genomlida långa sittningar med pladder när man själv är klar kan kännas som att tvingas in i barnrollen igen- och vi är ju vuxna!
Har tagit kloka beslut, och lever efter dem. Det är inte nödvändigtvis du som ska anpassa dig tänker jag! Lita på din magkänsla tycker jag definitivt att du ska göra- den har tagit dig långt.
Fortsätt gärna att skriva här så kanske vi kan hjälpa till. Meningen med att bli nykter är inte att sedan leva livet för att passa in i någon annans livsstil, utan att återta sitt eget liv. Bra kämpat av dig!

Tack för input @Tackohej! Den var bra: ”gå hem vid första upprepningen” 😂, ska definitivt köra den. Jag brukar tänka 23 är Max vad man behöver härda ut till men alkoholmängden varierar ju mellan olika tillställningar. Jag upplever att det drick oerhört mkt mer idag än för bara 2 år sen när jag slutade (tur jag hann sluta för jag hade verkligen gillat den förändringen då 😏).

@Se klart skrev:"Meningen med att bli nykter är inte att sedan leva livet för att passa in i någon annans livsstil, utan att återta sitt eget liv."

Så himla klokt uttryckt. Det säget tar jag med mig ❤️

Välkommen hit @sinnesrolängtan och jag älskar verkligen ditt nick 😍 Du har hamnat i helt rätt forum, ”Det vidare livet”. Här stöter och blöter vi alla frågor som rör det nyktra livet - tiden efter att alkoholstoppet har landat och blivit ett stabilt beslut.

Till mångt och mycket handlar det om att identifiera sina egna behov - och stå upp för dem. Och många förändringar i det övriga livet sker efterhand, men det är ingen panik med någonting. Man kan ta det chill och bida sin tid. Stöta och blöta och bollplanka här hos oss. Rom byggdes inte på en dag.

Kram 🐘

Tack @Se klart! Nykter tid bakåt är skönt men hamnar fortfarande i långa perioder med sig efter vin (tyvärr)…det bottnar nog i en rädsla att bli utesluten, inte vald till sociala sammanhang för att vi är tråkiga att ha med (följer inte reglerna och ger några dåligt samvete). Jag får jobba med min självkänsla och styrka att stå upp för mig men det är svårt. Hade varit så mycket enklare att bara kunna ”dricka med” 🤪, ”acceptans” . Känns väldigt bra med pepp här av er som förstår, behöver inte kampa fram budskapet 🙏

Tack för ditt inlägg @Andrahalvlek, så klokt summerat; det handlar om att identifiera sina egna behov och stå upp för sig själv, inte slå knut på sig för att passa in i andras sammanhang. Den är tuff men som du säger ”Rom byggdes inte på en dag” 😅. Det är väl efter perioder av tvivel och i mitt fall sämre mående = större sug, jag tappar tålamod och fokus på det viktiga. Det är inte lätt för omgivningen att hänga med en beroendepersonlighets svängar alltid 😂. Då är ju ett sånt här forum guld värt!!! Tack!

Tack för ditt inlägg @Andrahalvlek, så klokt summerat; det handlar om att identifiera sina egna behov och stå upp för sig själv, inte slå knut på sig för att passa in i andras sammanhang. Den är tuff men som du säger ”Rom byggdes inte på en dag” 😅. Det är väl efter perioder av tvivel och i mitt fall sämre mående = större sug, jag tappar tålamod och fokus på det viktiga. Det är inte lätt för omgivningen att hänga med en beroendepersonlighets svängar alltid 😂. Då är ju ett sånt här forum guld värt!!! Tack!

Jag tycker du beskriver så bra hur det här med att bli alkoholfri inte bara handlar om att sluta dricka/ utan att ta itu med vad som tog en dit. Jag tror själv inte på en sorts beroendepersonlighet även om vi kan vara olika sårbara, rent genetiskt. En personlighet jag däremot stött på många här på forumet är väldigt duktiga. Så pass att de kör på utan att känna efter och släcker bränder med vin.
Att ha lämnat det- är stort. Men arbetet med sig själv fortsätter för många av oss. Kram.

Du har rätt och jag kan se i mitt inlägg i efterhand att jag skyller på yttre omständigheter (född med viss personlighet) @Se klart 😅, ramlar så lätt dit! Jag har lärt mig att hantera svårigheter med att dricka vin, med tiden mer och mer med följd att problemen blev än större. Det stora jobbet kommer efter att man slutat dricka och det är en ständigt pågående process tycker jag. Jag skulle vilja bli ”färdig” men så fungerar det ju inte…tyvärr. Dock går vägen åt rätt håll med vissa bumps in the road och hang ups…tack för pepp & kram! 💕

Du har rätt och jag kan se i mitt inlägg i efterhand att jag skyller på yttre omständigheter (född med viss personlighet) @Se klart 😅, ramlar så lätt dit! Jag har lärt mig att hantera svårigheter med att dricka vin, med tiden mer och mer med följd att problemen blev än större. Det stora jobbet kommer efter att man slutat dricka och det är en ständigt pågående process tycker jag. Jag skulle vilja bli ”färdig” men så fungerar det ju inte…tyvärr. Dock går vägen åt rätt håll med vissa bumps in the road och hang ups…tack för pepp & kram! 💕

Nja jag tyckte inte att du skyllde ifrån dig, på sätt och vis har vi ju de flesta här beroende-personligheter eftersom vi är beroende 😄 jag tänkte mer på att det blir så definitivt istället för något som går att förändra. Det har du ju verkligen gjort.
Jag tror inte vi blir klara även om jag kan hålla med om att det finns en sorts otålighet i det. Men jag tänker att det går att färdas i sin egen takt- men framåt eller åt något håll- måste man verkligen. Det var vad jag upplever mest skrämmande med alkoholen, den konserverade allt- utveckling, känslor. Samma tankar, samma prat. Nu är vi påväg, utan att riktigt veta var vi landar. Kontrollmännislor som jag får öva massor på att släppa taget! Ha en fin kväll 🤗

Detsamma 😃 @Se klart!
Mitt största problem är egentligen att jag vill vara så storsint att jag klarar av att min man dricker alkohol i sina / våra gamla sammanhang. Jag har jättesvårt att ta det, kropp och hjärna reagerar negativt och jag blir orolig så fort han ska umgås med människor som jag vet dricker mycket (det händer inte ofta så jag tycker att jag borde kunna bjuda på det), rädd att han inte kan stå emot. Ogillar att se / höra honom onykter, men har jag verkligen rätt att känna så, kräva att han ska avstå för min skull? Är det inte lite egoistiskt 🙈? Det var ju min osunda livsstil (okänd för honom) som efter många år ledde mig till en krasch och till ett vägskäl där fortsatt liv utan självbedrägeri blev MITT val. Det är jag som fått nya / andra värderingar i livet på grund av min resa ner och upp 😄. Det är svårt att sortera tankar när de går i spinn 😏…

@sinnesrolängtan skrev:"Ogillar att se / höra honom onykter, men har jag verkligen rätt att känna så, kräva att han ska avstå för min skull?"
Ja du har all rätt att känna.
Man har rätt att känna långt mer komplexa känslor än så.
Hur blir det när han dricker och vad är det främst som skapar oro?
Är det svårt för dig att stå emot?
I så fall är det i hög grad viktiga känslor att lyssna på.
Handlar det om att du inte varit öpppen med ditt eget drickande och vad som ledde fram till att du är nykter? Och att du kanske skulle behöva vara med öppen mer det för att ni ska kunna ha en bra dialog?
Inte så uttänkt utan bara spontana reflektioner på det du skriver. 🌸

Anonym26613

Godmorgon! Välkommen hit! Och inte minst, tack för en intressant tråd 😊

Att titta på onyktra människor, speciellt ens partner, är väl jobbigt för alla. Man vill absolut inte själv bli filmad och titta på det efteråt. En grupp tar ett solidariskt beslut att alla blir fulla och så skrattar man åt det ihop efteråt. Eller?

Känslor vi har kring dessa onyktra människor handlar ofta (inte alltid) om att vi skäms för dem. Men genom att lämna ansvaret till vuxna människor är det lättare att hantera situationen. Om det inte stör din partner att han sluddrar och har sig, då behöver du inte bära hans skam heller.

Det är inte så givande att delta på ett samtal när andra har druckit bort allt klokt de hade inom sig. Men jag brukar tänka så att jag finns där för den som också vill vara närvarande. Umgås med den som dricker minst. Har roligt och deltar så mycket jag kan. Ofta har jag bestämt i förväg att jag ska tex göra någon kvällsfika eller desert senare på kvällen. Då är jag lite upptagen och flyttar även andras fokus från vinet till något annat. Ibland föreslår jag en promenad.

Jag hoppas du kan hitta ett naturligt sätt att umgås med dina nära och kära. Jag tror de tänker sällan på din nykterhet, så du kan lika väl strunta i deras dryckesvanor 😊🥳👌

Grattis till fantastiska 2,5 år!! Jag är mycket imponerad!! 🌸💚🌸💚🌸

Tack för välkomnandet hit och för ditt kloka svar @Miss Mary Poppins! Smart att tänka att jag kan finnas där för den (för oftast finns det ju någon mer som om inte dricker alls så iaf lite) som vill vara närvarande. Det är lätt att fokusera på det som triggar min osäkerhet istället för att göra tvärtom…hjärnan är en luring och när man tror att man är hyfsat safe efter 800 dagar väljer den att försöka övertala mig att börja dricka och ”vara som andra” - det är den bästa lösningen 😂… Jag tror att det kan vara en del i att jag nu är mer sårbar i min mans drickande av alkohol än tidigare. Svårt att påverka känslorna utifrån vad man egentligen vet med förnuftet. Jag måste nog söka vilken känsla som spökar och som sen kan ge bättre tankar 😀!!!

Tack för välkomnandet hit och för ditt kloka svar @Miss Mary Poppins! Smart att tänka att jag kan finnas där för den (för oftast finns det ju någon mer som om inte dricker alls så iaf lite) som vill vara närvarande. Det är lätt att fokusera på det som triggar min osäkerhet istället för att göra tvärtom…hjärnan är en luring och när man tror att man är hyfsat safe efter 800 dagar väljer den att försöka övertala mig att börja dricka och ”vara som andra” - det är den bästa lösningen 😂… Jag tror att det kan vara en del i att jag nu är mer sårbar i min mans drickande av alkohol än tidigare. Svårt att påverka känslorna utifrån vad man egentligen vet med förnuftet. Jag måste nog söka vilken känsla som spökar och som sen kan ge bättre tankar 😀!!!

Tack för välkomnandet hit och för ditt kloka svar @Miss Mary Poppins!
Det som gör mig orolig är sinnesförändringen som alkohol ger. Dricker man själv så uppkommer den aldrig. Jag tror den kommer av min medberoenderoll till förälder som missbrukat alkohol hela mitt liv. Vi jobbade även ihop i 25 år, så jag fick liksom aldrig ledigt…
Smart att tänka att jag kan finnas där för den (för oftast finns det ju någon mer som om inte dricker alls så iaf lite) som vill vara närvarande. Det är lätt att fokusera på det som triggar min osäkerhet istället för att göra tvärtom…hjärnan är en luring och när man tror att man är hyfsat safe efter 800 dagar väljer den att försöka övertala mig att börja dricka och ”vara som andra” - det är den bästa lösningen 😂… Jag tror att det kan vara en del i att jag nu är mer sårbar i min mans drickande av alkohol än tidigare. Svårt att påverka känslorna utifrån vad man egentligen vet med förnuftet. Jag måste nog söka vilken känsla som spökar och som sen kan ge bättre tankar 😀!!!

EvaViola

Hej, känner så igen mig i det som @sinnesrolängtan skriver.
Min man har i alla våra 18 år tillsammans alltid druckit varje helg och ofta för mycket. Det har alltid varit en issue för oss i relationen. Jag har alltid varit väldig måttlig, men sedan min alkoholiserade far gick bort tidigare i år dricker jag ändå mindre och trivs med det! Vi har ett umgänge där alkoholnivån är hög och vissa tycker det är meningslöst att umgås utan alkohol!! Alltså blir jag väldigt obekväm och "konstig" med mitt sätt att vara. Jag försöker också hitta den i sällskapet som fortfarande går att ha en normal konversation med!
Det känns ändå bra att avstå alkohol rent kroppsligt, känner mig nöjd med det! Däremot är det svårt i relationen då jag har svårt att förstå att min man MÅSTE dricka varje helg! Han ser fram emot helgen, med umgänge och alkohol, medans jag har ont i magen och känner en oro inför helgen. Jag har i alla år accepterat vårt sätt att leva och först nu kommit till en punkt där jag tröttnat på det. Min man tycker jag ska anpassa mig och vara glad för de gånger han ändå "sköter sig". Tycker att det livet känns tomt och meningslöst, saknar en tvåsamhet. Det värsta är ju att oron äter upp mig, det suger musten ur mig. hur gör man för att bryta oron? Det överskuggar hela relationen och ingenting känns roligt längre tillsammans när vi drar åt olika håll i frågan. Usch vad negativt allt låter!
Jag försöker "tanka" energi och göra sådant som ger mig mening, motion, barn och barnbarn.
Jag är tacksam för det här forumet då man känner att man inte är så ensam:-)