Just idag blev det av

Profile picture for user Just idag

Det tycks så lätt i den ena stunden, att skapa förändring, men så svårt i nästa. Man blir inspirerad, känner sig rent av befriad – nu ska det hända! Just idag. Precis som många andra började jag med att läsa forumtrådarna här på sidan. Identifikation är en viktig del av motivationen. Känslan av gemenskap. Jag blev än mer beslutsam, började rent av fundera på några inlägg. Bara utkast i mitt huvud, men ändå. Jag ville vänta lite. Så bestämde jag mig för att i alla fall skapa ett konto, registrera mig. Det som följer nedan är en lite väl lång utläggning om vägen in på den här sidan och mina tankar kring beroende.

Redan vid registreringen kom ett första hinder, vid själva övergången: från det dolda till det öppna, eller snarare till något mitt emellan. Kontot måste ha ett namn och det ska inte avslöja min identitet, men det är ändå vägen till en större öppenhet – ett erkännande – och jag vill ändå att det ska stå för något. Namnet på kontot ska ha betydelse, vara en formulering av mitt beslut. Tänk vad man kan krångla till det! Men jag slutför detta och känner mig nöjd. ”Just idag är jag stark” har då och då varit bakgrundsmusik i mitt huvud, efter att jag sett serien med Lars Lerin och hans vänner: ”Vägen ut”. Jag uppskattade serien och tycker om låten, som finns med där. Det får bli ”Just idag”. Så där. Då var det gjort!

Dagen efter kommer beskedet om att Ryssland påbörjat invasionen av Ukraina. Nu krävs ett nytt erkännande. Mina beroendeproblem gäller inte bara alkohol – ett ivrigt vinpimplande – utan också en lång rad andra saker, som exempelvis läsandet av nyheter. Jag har många gånger fattat ett medvetet beslut om att lägga bort telefonen och ta en vit period, befria mig från sökandet efter nya uppgifter om … vad det nu än kan vara. Att lyfta telefonen och plocka fram den första tidningstablån ger lugn och förväntan. Man sjunker in i något, känner lugn och stimulans. Det påminner faktiskt ganska mycket om de två första vinglasen. På samma sätt dalar det också, följs av olust och trötthet. Har jag verkligen sökt av alla intressanta nyhetssajter? Börjar med de utländska också, men sakta blir jag trots allt så trött och less att jag stänger och lägger bort telefonen. För en stund. För att sova, för att arbeta, för att göra helt vanliga saker. Men den finns där, i bakgrunden, hela tiden. Har det hänt något nytt?

Så blir det eftermiddag, kväll och jag kan ostört sitta med min telefon och söka, samtidigt som vi ser nyhetsprogram på tv, plöjer serier eller annat. Parallella världar. Inte alltid. Jag är frisk mellan varven. Koncentrerar mig, uppskattar stillheten. Telefonen är inte bara av ondo. Man kan välja. Sociala medier är inte min grej. Det är som med öl. Jag kan ta en slurk ibland, men tröttnar mycket snabbt. Det är för sötsliskigt, brödaktigt och jag blir illamående. Lätt att avstå. Förutom telefonens uppenbara funktion, som kommunikationsväg, älskar jag att lyssna på olika typer av meditationsböcker. Det gör jag regelbundet och det ger mig ett varaktigt, ofarligt lugn. Det är nyheterna jag har problem med. De är en del av mitt beroende. Kanske är det så att de bekräftar min ständigt underliggande känsla av att världen är fruktansvärt skrämmande, farlig och otrygg. Snacka om att den bilden förstärkts under den senaste veckan!

Men det är inte telefonberoende den här sidan handlar om. Jag kanske bara går runt frågan, runt problemet. ”Jag läser för mycket nyheter” är inte skamligt att säga till andra. Det kan rent av låta begåvat: man intresserar sig för världen, håller sig uppdaterad, som all medborgare i demokratiskt land bör göra. Jo, då. Men det är sjukt. Allt är sjukt när det går till överdrift. Det här beteendet äter livstid och krafter. Om jag någon gång funderar över vilka andra saker som gör det, så är det bara att titta i återvinningsbehållarna. Många, många, många flaskor att slänga varje månad. Nej, så länge kan man inte vänta. Behållaren måste tömmas minst en gång i veckan, gärna oftare. Där finns ju bevisen, på mitt största problem. Detta förbaskade vindrickande!

Man kan vara beroende av människor, också, och det kan ju låta positivt, precis som nyhetsfrossandet. Jag påstod ju nyss att gemenskap är viktigt, eller hur? Gemenskapen kan få oss att hålla fast vid beslut, även när det känns motigt, och man kan få uppmuntran och stöd. Förändring är möjlig tillsammans. Men det finns en annan sida, precis som när det gäller telefonen, där gemenskapen kan upprätthålla mönstertänkande och vanebeteende. Där finns det andra hindret för mig, värre än alla andra. Man kanske måste bryta vissa relationer för att kunna förändras! Bara att fundera över det beslutet kan få mig att köpa en flaska vin och kasta mig över telefonen, i rask takt söka av DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, The Guardian, New York Times … Och sedan har jag fått annat att tänka på. Till dess att mitt trötta, nyktra, (tillfälligt) kloka jag knackar på igen. Du har problem!

Så jag gick tillbaka till Alkoholhjälpens sida. Jag har ju bestämt mig, men tänkte att först ska jag tänka. Bestämma mig för en tid då jag ska börja. En måndag är bra. Man känner sig lite ruggig, bävar för att ta itu med veckans arbete, men är ändå ganska ren i sinnet. Tack och lov för Systembolaget! Ve och fasa för jourbutiker med vin på hyllorna, tillgängliga dygnet runt. Visst, man kan gå ut och äta söndagsmiddag på restaurang, få sig ett par glas vin där. Men det lyckas jag nästan alltid undvika. Söndagen är en vilodag. Man kan ju nästan tro att jag inte har några problem!
Det räcker med att ta sig an steg 1, i det program som man erbjuds här, för att rycka bort skynket och ta tankarna lite längre. Skrivet är, liksom, skrivet. Tankarna finns på pränt. Missbruk får konsekvenser. Det känns bra att jag nu tar första steget, mot en förhoppningsvis lång vit period. Kanske kan jag avstå helt i framtiden. Det beslutet väntar jag med. Jag är, helt ärligt, rädd för misslyckanden.

Vissa regler har jag satt upp när det gäller alkohol, men det beror egentligen bara på att jag vet hur okontrollerat mitt förhållande till alkoholen är – och hur dåligt jag mår om det blir för mycket. Ingen bedrift alls, faktiskt. Köp aldrig BiB! Nej, men visst – det beror ju på vetskapen om att jag dricker ur boxen på ett par dagar. Kontrollerat missbruk … är vanligare än man tror, misstänker jag. Det kan också, inser jag, slå över i heltiddrickande nästan utan att man märker det. Det är därför jag är här. För att inte låta det hända. För att jag är så förbaskat bra på att täcka över, hålla undan, piffa upp och vara duktig på andra sätt. Jag är också här därför att jag behöver hjälp av andra, som förstår det här. Andra som vet hur lätt det är att ljuga. Jag behöver hjälp av er!

Tack till er som orkat läsa!

Profile picture for user majken_r

@Just idag jag orkade läsa, det var fint att ta del av din berättelse. Tänker det är bra att göra som du, skriva rejält och ha det att återkomma till. Använder själv forumet till stöd och pepp, få kunskap och skriva lite dagbok. Så jag inte glömmer.. Välkommen hit!

Profile picture for user Just idag

Dag 2. Känns mycket bra. Har sovit gott, känner mig allt klarare i skallen och mer energisk. Men det är ganska förväntat. Det är, faktiskt, precis som vilken vanlig vecka som helst. Suget dyker upp först dag tre eller fyra – eller framför allt när det blir helg! Middag och TV. Eller om det händer något som rubbar mitt lugn. Då spelar det ingen roll vilken veckodag det är. Ändå är det något som är annorlunda nu. Detta att jag har fattat ett beslut, liksom förbundit mig, skrivit ett kontrakt – hur man än vill se på detta – gör att känslan är en annan. Jag är mindre rädd. Det finns en ram.

Nej, det här är ingen vanlig vecka. Det kan det inte vara. Kriget i Ukraina och allt lidande detta för med sig – så lätt att ge upp. Risken för kärnvapenkrig. Min kamp känns lite futtig. Varför inte gå in i bubblan? Därför att det är ännu futtigare. Är det någon gång man behöver en klar hjärna och så lite kemisk ångest som möjligt så är det nu.

Profile picture for user Just idag

Dag 3. Lite tung i huvudet, men har ändå sovit bra. Jag kan redan nu erkänna att jag är ganska sömnfixerad! 😊 Därför att sömnbrist framkallar avgrundsdjup ångest. Nu vet jag att nästa fas kommer: risken med att känna sig piggare! Tröttheten är en kraftig signal som gör det möjligt att avstå ifrån alkohol (jag var nära att skriva ”dåliga vanor” för att undvika själva ordet ”alkohol”). Tyvärr blir jag numera mycket sällan bakfull i betydelsen sjuk, illamående och sängliggande. Ett tecken på hög toleransnivå? Jag blir soffliggande, snarare, och oföretagsam. Självhatisk och utmattad.

Alkoholen kan vara många saker - en tröst eller belöning, en ljuddämpare, ett hjälpmedel för att sluta tänka på jobbiga saker. Den kan också vara ett (konstigt) sätt att toppa livsglädje, förhöja en redan god stämning. Risken med att bli piggare och mer levnadsglad är också att varningssignalerna dämpas och att fördelarna med alkohol överdrivs. Men en sak vet jag, av mycket lång erfarenhet: Efter en tillfällig höjning av en redan bra känsla kommer en rejäl sänkning – och all livsglädje är som bortblåst! Det är då alkoholen återigen blir en tröst, ett ångestdämpande medel. Så är cirkelrörelsen i gång igen. Det är som att bjuda en välkänd festsabotör på kalas gång på gång på gång. Mot bättre vetande. Det handlar om att inte låta det hända igen.

På väg mot dag 4!

Profile picture for user Just idag

Dag 4. Arg och irriterad – och levnadsglad och stark. Hur går det ihop? Så upplever jag mig själv denna dag i alla fall. Vem är inte förbannad på krigsherrar och despoter, lögnare och lönnmördare? Det är också lätt att irritera sig på hur människor (av olika skäl – bland annat rädsla) kan välja bort viss information, välja att blunda och förneka. Samtidigt kan jag förstå svårigheterna. Omskrivningarna av verkligheten är mycket värre och svårare att förstå. Hur kan någon hävda att krig är fred – och få andra att tro på det? Utan att förminska de uppenbara skillnaderna när det gäller proportioner och betydelse, lidande och förödelse så finns det likheter mellan det (informations)krig som pågår i världen och det tankekrig som förs i en hjärna som vill sluta med en destruktiv (och dödlig) vana. Lögner och missbruk är förenade. Så man kan börja där, tänker jag. Man bör skänka pengar, hålla sig informerad och manifestera för de krigsdrabbades rätt till fred och frihet, men hellre än att utöver detta fastna i telefonen och i nyhetsflöden vill jag omvandla ilskan till kraft. Därför blir det ett onödigt långt inlägg igen. Hellre långrandig än förbannad. Det sitter en tyrann i min hjärna! Men jag har en motståndsarmé. Den är bara lite oorganiserad.
Hur gör man för att inte suget ska segra, för att inte de falska optimisterna (i hjärnan) ska lyckas övertala och tysta erfarenheten och göra lögnerna till sanning? Priset för ett återfall är fruktansvärt högt – och ändå går man på den där inre kampanjen nästan varje gång. (Med återfall menar jag alla tillfällen då någon mot bättre vetande utifrån tidigare misslyckanden ägnar sig åt okontrollerat intag av alkohol – eller andra droger – oavsett om det händer en gång i veckan eller en gång om året.) Men att gå på kampanjen nästan varje gång innebär att man inte alltid gör det.

Jag har, precis som många andra, slutat med ovanor förr. Det är många år sedan jag slutade röka. Det skedde successivt, men det första steget gick snabbt. Jag fick en ny arbetskamrat och till skillnad från alla mina tidigare rökte hon inte. Att gå ut för att ta ett bloss efter kaffet – för redan då var de så man gjorde, även om det fanns rökrum – blev tråkigt och obekvämt. Det gick lätt att sluta röka på jobbet. Det var en avgränsad tid och efterhand förknippade jag inte rasterna med cigaretter. Jag var förundrad redan då över hur lätt det gick. Röksuget kom först när jag lämnade jobbet och var på väg hem.

Det handlade egentligen inte om att motstå en frestelse, utan om att ändra ett mönster som i sin tur innebar att hjärnan fick andra signaler. Det har jag förstått i efterhand. Just då handlade det bara om anpassning – och det finns många studier som visar att vi helst vill vara som andra, inte avvika. Det var ingen bedrift. Jag blev helt enkelt inte röksugen på jobbet. Trots att jag fortfarande var beroende! Hur var det möjligt? Man gör som andra. Visst. Det förklarar ändå inte riktigt det faktum att kroppen stängde av vissa signaler och reaktioner. Men det visar att nya vanor är lättare att införa om man gör det tillsammans med andra. Det inger hopp.

Så småningom slutade jag helt att röka. Bra, på många sätt, och idag tål jag inte lukten av cigaretter. Det är dessutom så ovanligt att man blir förvånad över att känna den där stanken, över att stöta på en rökare. Men det där med att jag slutade är egentligen en lögn. Visst – jag slutade röka, men förde över mitt nikotinberoende till snus i stället. Smidigt. Man kan tillfredsställa sitt begär utan att någon behöver se det. Var som helst, när som helst – nästan. Jag har försökt sluta även med detta, men det är mycket svårare. Man snusar inte tillsammans med andra. Man gör det ifred. Dessutom triggar alkoholen, precis som kaffet, nikotinbehovet. Det är framför allt drickandet som får dessa försök att misslyckas.

När jag slutade (och en gång i tiden också började!) röka på jobbet var det något som skedde i anslutning till en annan inrutad vana: att gå till jobbet, göra vissa saker i en viss ordning, på ett visst sätt, under en viss tid. Mycket schemalagt. Dessutom mötte jag samma människor varje gång, vare sig jag ville det eller inte. Tillsammans med dem som var rökare rökte man, med dem som inte var rökare rökte man inte. Nu har jag ett mycket friare arbetsliv, där jag kan styra själv och många gånger tvingas jag också vara flexibel, vare sig jag vill det eller inte. Arbetsuppgifterna varierar. Är det ett problem? Nej, jag vill inte springa runt i ett ekorrhjul, men friheten öppnar också för det plötsliga, för infall och spontanitet – och ovanor.

Jag har faktiskt inte tänkt på det förut – att friheten är en utmaning. Det gäller väl all frihet, även den som inträder efter en arbetsdag, när det blir helg … eller när man har semester! Jag har sett hur arbetslöshet eller sjukskrivning kan skapa kaos i en människas liv. Rutiner kan vara ett skydd, det är tydligt. Det behöver inte handla om tråkiga saker. Att skriva här, helst varje dag, kan bli en rutin. Föra dagbok för att ha något att hålla i. Det är det jag hoppas på. För jag litar inte på mig själv. Inte en sekund.

Jag har funderat mycket på det där med hur märkligt lätt det var att sluta röka på rasterna på jobbet, men det är främst en bok som jag läser (eller oftare lyssnar på) just nu som har fått mig att bättre förstå vad som hände. Boken har fått mig att tänka på andras inflytande, på möjligheten att ändra vanemönster och skapa nya rutiner. Den heter 1 %-metoden: små förändringar, stora resultat och handlar, som sagt, om hur man ”skapar nya vanor och bryter dåliga”. Om du har svårt för att bli av med en ovana, heter det bland annat, är det inte dig det är fel på – det är de system som du använder. Jag håller inte med om allt som författaren James Clear skriver, men han ger många bra tips på hur man faktiskt kan överlista hjärnan genom att utnyttja den kraft som styr både vanor och ovanor. Med mycket liten ansträngning! Jag tänker återkomma till det.

På väg mot dag 5. Jag ska klara en vit dag imorgon också, trots att det är en fredag. Den dagen ska bli portalen till en frisk och glad helg. Helt vit – utan problem. Vad som än händer i mig och i världen.

Profile picture for user Just idag

Dag 5. Jag har upplevt det förut, men det är konstigt – att vakna och känna sig dagen-efter-trött, som om man druckit alkohol, utan att man har gjort det. Kanske tror kroppen att det inte kan vara sant – inget vin på så här många dagar? Alla som har haft hund vet att de ofta tycks uppfatta veckans rytm i kroppen. De vet när det är helg och vardag. Tar till och med sovmorgon, om de har blivit vana vid det – utan att förstå klockan. Min kropp kommer kanske att utgå ifrån att mönstret gäller fortfarande, oavsett vad jag tänker och gör. Men magen är inte riktigt som vanligt. Den känns trög och förvirrad.

Efter frukost mår jag bättre och kommer i gång – efter att först ha hemfallit åt cirkulära uppdateringar av nyheter. (Kriget är ju det sista man tänker på innan man somnar och det första som dyker upp när man vaknar.) Börjar i en ände, med en tidning och går över till nästa, varvet runt och sedan börjar jag om. Kan något ha hänt på ett par minuter?

Men – en helt ny vana håller jag fast vid: Medan kaffet kokar startar jag datorn, öppnar ett dokument och påbörjar dagens foruminlägg. Det räcker med några meningar, eller ett ord. Det är helt okej. Det är en början i alla fall, allt som behövs. Inlägget avslutas inte förrän sent på kvällen, när jag verkligen vet hur dagen blev. Redan efter några dagar får jag en signal när kaffet börjar bubbla och tänker: dags att slå på datorn och börja skriva! Det här påverkar inte bara skrivandet av inlägg. Jag är på gång med den nya dagen, på gång med arbete. Annars är jag expert på undanflykter, en massa ”ska bara”, som gör startsträckan till en kamp. Så enkelt är det just nu (jo, jag är själv skeptisk!). På med datorn, skriv en mening. Inte så svårt.

Frukosten blir en efterlängtad belöning, men ändå slutar det inte en mening, utan flera. Trots att lukten av kaffe nästan känns som en magnetisk kraft. Jag ”ska bara” skriva färdigt den här meningen! Samma med nyheterna, tyvärr. Jag ”ska bara” kolla en tidning till, sedan så … jag försöker med en tidsgräns: senast klockan åtta ska du vara tillbaka vid datorn! Det går si så där. Men jag får ta en sak i taget. De små förändringarnas kraft, det är den James Clear skriver om. Har jag lyckats skapa en ny rutin borde jag kunna skapa fler. Jag har ju använt ett knep!

På väg mot dag 6 - en lördag!

Profile picture for user Just idag

Dag 6. Klar i huvudet klockan halv åtta en lördagsmorgon. Det är klart att det har hänt förr, men det tillståndet har inte varit utmärkande för mina lördagar under de senaste decennierna. Man skulle nästan kunna säga att det inte tillhör mina rutiner att vara pigg och glad vid den tiden på den veckodagen, men jag önskar att det vore så.

Ett av Clears tips är att man kartlägger sina rutiner, helt enkelt skriver ner alla saker man gör på ungefär samma sätt varje dag eller varje vecka. Om det är bra eller dåliga rutiner spelar ingen roll. Det är det återkommande som är viktigt att få syn på, eftersom det är användbar information. Deprimerande nog upptäckte jag, något förvånad, att jag baske mig nästan inte har några rutiner – förutom de dåliga. Så tänkte jag i alla fall i början.

Det är naturligtvis inte riktigt sant, men … jag insåg att jag ofta gör saker först när jag måste. Ofta har jag bråttom. Jag tar det där sen! Just nu måste jag rusa. Visst sjutton – jag har ju tänkt massor av gånger att jag måste ta itu med det och det och det … högen med osorterade papper. Klädmassakern i garderoben. Vilsekomna saker på golvet. Man måste betala räkningar i tid, så det gör jag, och vissa andra saker ska också göras inom en viss tid. Mina rutiner drivs, insåg jag, främst av omedelbar belöning (är hungrig vid vissa tider, blir mätt om jag får mat, blir sugen på vin vid vissa tider, blir nöjd om jag får det) eller risken för snar bestraffning (påminnelseavgifter eller andra tråkigheter). I övrigt blir det som det som faller sig.

Jag vill kanske vara sån – någon som inte har ett inrutat liv. Jag vill inte ha ett förutsägbart och kantigt liv! Samtidigt är ju ovanor just precis något som upprepas och styrs av vissa triggers, det vill säga beteenden som är synnerligen förutsägbara. Jag vill ju ändra på det och nu finns det också en speciell anledning till att jag vill hitta mina handlingsmönster. Clear påstår nämligen att ett effektivt sätt att skapa nya rutiner är att stapla rutiner på varandra: till en redan befintlig rutin lägger man en ny. Den nya hakar liksom fast i den gamla. Den gamla bör rimligtvis vara en vana som jag vill behålla. Men hur ska man kunna stapla på något som inte finns!

Alltid bråttom! Till och med när jag vill ändra beteende. Hur rörig man än är finns det alltid några små oskyldiga handlingar som upprepas. Som att göra kaffe varje morgon. Yes! Där klämde jag in skrivandet av inlägg, som en ny vana. Jag ser också datorn när jag står vid köksbänken: synliggörandet är viktigt (Clear igen!). Kan man sedan förena den nya rutinen med en snabb belöning så fastnar den ännu lättare. Det här är några av tipsen i boken. Så: jag vaknar, vill ha mitt kaffe (ännu ett beroende, men okej), anar något annat som hör ihop med kaffefixandet, får syn på datorn, vet att uppstarten av skrivandet går snabbt och att den är kravlös – och efteråt väntar en belöning.

Jo, då! Det är helt klart lätt att känna sig som en av Pavlovs hundar. Men funkar det så funkar det så funkar det! Upprepningens kraft. Kanske? En dag i taget. Det är de små förändringarnas kraft. Vid skrivandet av varje inlägg har jag både påbörjat och avslutat en vit dag – och i morgon kväll har den första veckan avverkats. Om jag lyckas hålla fast vid rutinen.

Profile picture for user Sisyfos

Nu är det synd att inte AndraHalvlek skriver. Hon är en mästare på att skaffa sig nya vanor och skulle säkert ha massor med tips. ”Nöta, nöta” är väl ett av dem t.ex.
jag tänker att du beskriver en del saker som jag känner igen mig i. Jag är inte pedant, men jag märker att jag påverkas rätt negativt om det är rörigt omkring mig, vilket det blir när jag inte håller i mina vanor, plockar, städar. Jag tror rutiner är nödvändigt egentligen. Äta rutinen, gå upp och gå ut har jag med mig. Men egentligen tror jag att fredagsstädare, helgutflyktare och pedanter etc har det väldigt bra. Det är lätt att stöket tar överhand och att det blir svårt att se vägen framåt när det blir för stökigt.
Sen tar man en förändring i taget tror jag. Jag har en tendens att gå all-in, blir trött och återgår. Nej, nöta nöta är nog det som gäller.

Profile picture for user Just idag

@Sisyfos Jo, det där med att gå all-in och sedan ramla tillbaka känns välbekant :) Som att börja jogga ... överdrivet ofta och för långt, få ledvärk och sedan bli rejält förkyld. Eller läsa allt man kommer över om det man vill göra till dess att man är för trött för att faktiskt göra det. Att nöta, nöta små saker eftersom - så får det bli. Sedan gäller det väl att inte släppa taget om det nya - det blir svårast. Just nu, i början, tänker jag att ett inlägg varje dag får vara ett sätt att hålla fast vid detta. Att skriva dagbok, helt enkelt.

Profile picture for user Just idag

Dag 7. Mycket förvirrad mage och huvudvärk, men i övrigt är denna söndag en bra dag. Å ena sidan har jag fått många saker gjorda, å andra sidan har jag, som vanligt skjutit upp det viktigaste uppdraget just nu. Det som jag hade bestämt mig för att ta itu med under helgen. Uppdraget ger mig ångest, så jag skjuter upp det och får ångest för att jag skjuter upp det. Inser att mycket elände kommer ur det beteendet. En oemotståndlig längtan efter vinets lugn, till exempel. Bilden av ett vinglas har skymtat i tankarna, även om jag genast har motat bort lockelsen. Visst-kan-du-skjuta-upp-hela-livet-drycken är verkligen en bedragare.

Innebär ordning på livet automatiskt ett alkoholfritt liv? Jag har stött på mycket ordningsamma, strukturerade människor – i det närmaste pedanter – som överför denna nitiska läggning på sina dryckesvanor. De är bra på att hålla koll på lagret. Vet alltid var närmaste systembolag eller krog ligger. De inordnar också livet så att det ges tid och plats för ett okontrollerat drickande. Så jag tror inte att ordning är lösningen, men det är inte oordning heller.

Själv har jag regler, begränsningar som håller skadeverkningarna nere, men lagret har jag aldrig haft koll på och absolut inte alkoholkällorna. Jag frigör definitivt inte tid för missbruket, om man bortser ifrån att kvällar i regel ägnas åt tv-tittande och telefonsurfande som lätt kan kombineras med vin. Minskat socialt liv på kvällstid är en förutsättning för den kombinationen. Detta är ett indirekt ordnande, det får jag erkänna. Alltså ljuger jag en aning nu igen. Samtidigt har jag höga krav på mig själv när det gäller att göra saker dagen efter, vilket leder till trötthet och ett och annat misslyckande. Jag är, med andra ord, ingen framstående missbrukare. En smart, förutseende och välordnad alkoholist räknar med att dagen efter ibland är förstörd – och accepterar det.

Det ondas armé kan vara minst lika välordnad som det godas. Nazisterna var ju synnerligen välorganiserade – och framgångsrika. Ordning är en förutsättning för alla lyckade insatser, men det avgörande är vad man slåss för. Så vad är det då jag slåss för? Dricka mindre, inte tappa omdömet, må bättre, få mer tid … ett sammelsurium av saker, men den andra veckans uppgift, i självhjälpsprogrammet är att sätta upp tydliga mål. Jag skulle bra gärna skjuta upp det också. Jag är rädd för att misslyckas. Men – tre vita månader har jag precis lovat mig själv.

Profile picture for user Just idag

Dag 8. Början på en ny vit vecka. Vad kan vara svårt när det gäller att hålla mitt löfte? Vilka risker finns det? Det verkade ganska självklart först, nästan för självklart för att skriva ner. Det var främst tre hotfulla tillstånd som dök upp när jag tvingat mig att verkligen tänka efter: att jag blir för glad, att jag blir för ledsen/upprörd eller att jag blir för tråkig och oföretagsam. Det är inte uppenbart, men dessa tre är också förknippade med ångest (till och med glädjen!): ”Glad” förstärker min oförmåga att sätta gränser, ”ledsen/upprörd” skapar ett enormt behov av lugn och trygghet och ”tråkig och oföretagsam” gör att jag desperat söker vägar bort från handlingsförlamningen – det vill säga den ångestridna tendensen att skjuta upp viktiga och nödvändiga handlingar.

Det var faktiskt bra att sätta ord på det självklara. Det är främst en viss del av hjärnan som säger att det här är välkänt och onödigt att älta. (Den som säger ja, ja, ja, ja – det där vet vi redan! Tjata inte.) Det abstrakta mår bra av att ta form. Det blir möjligt att jämföra med andra, mer konkreta verksamheter. Min inre världsekonomi domineras, skulle man kunna säga, av tre stora ångestproducenter: ALDRIG SÄGA NEJ AB, OTRYGGHETSFABRIKEN och FIRMA UPPSKJUTAREXPERTERNA. Det är de tre som omsätter de stora summorna, lägger beslag på majoriteten av min arbetskraft och mina naturresurser. Det är också de som står för huvuddelen av den inre klimatförstöring som alkoholen orsakar. Ska man lägga ner och förbjuda deras verksamheter? De är ju uppenbarligen effektiva. Logistiken och kontaktnäten finns där. Man kanske kan ställa om produktionen i stället?

För att sysselsätta hjärnan med något konkret tänker jag spinna vidare på den idén och börjar med den mest komplicerade producenten: FIRMA UPPSKJUTAREXPERTERNA. Det här är en motsägelsefull bransch. Alkoholen kan både vara ett sätt att skjuta upp (slippa undan) jobbiga saker och ett sätta lösa upp (slippa undan) de tankar som hindrar mig från att ta itu med det jobbiga. Nej, det är inte alls bra att börja där. Det är ju rädslan för att misslyckas, att inte räcka till, som göder uppskjutartendensen. Rädslan och otryggheten. Det är också oförmågan att säga nej (till mina egna och andras infall) som får mig att göra annat än det viktiga och att tacka ja till alkohol, mot bättre vetande. De är alltså de verksamheterna som skickar viktiga komponenter till uppskjutarbranschen. Det är deras produktion som måste förändras först.

Det enkla, men absolut svåraste sättet att vända upp och ner på ALDRIG SÄGA NEJ AB vore att plocka bort ALDRIG. Jag behöver lära mig att säga nej – på rätt sätt och till rätt saker. Ett annat sätt vore att i stället lära sig att säga ja oftare, till människor och aktiviteter som får mig att må bra. Det är lättare. Det har jag redan börjat med – eller snarare förstärkt. De flesta försöker göra några saker som är bra för hälsan. Att skapa alternativa aktiviteter är också veckans uppdrag och det ska jag jobba vidare med. Det är det där med nej-sägandet som måste undersökas. Varför är det så svårt? När är det svårt? Alla säger nej då och då. Vid vissa tillfällen och till vissa personer. Vad är problemet?!

Att gå självhjälpsprogrammet är, i alla fall för mig, ett effektivt hjälpmedel för att säga nej till alkohol. Just nu är det det. Men sen? Det måste ske någon annan typ av förändring, inbillar jag mig, för att det ska hålla i längden. Annars är jag snart där igen. Ett tillfälligt driftstopp, för nödvändigt underhåll, är inte detsamma som förändring av produktionen. Det är en nödlösning. En upprensning. Alla verksamheter kräver intäkter och det måste uppenbarligen finnas något att vinna på detta med att aldrig säga nej. Vad? Bekräftelse, kanske. Min självbild bygger förmodligen på att jag är en positiv och hjälpsam person (för det är ju inte bara alkohol jag inte kan säga nej till). Är jag bara lättövertalad? Jag måste ta reda på vad jag vinner på att alltför ofta säga ja.

Profile picture for user Just idag

Dag 9. Jag var nära att hoppa över skrivandet idag. Det skulle ändå bara bli ett kort inlägg, hade jag bestämt, eftersom dagen var fullbokad. Men … nej!!! Skulle jag redan frångå den nya rutinen? Smita undan? Jag var dessutom så nära att trilla dit igår eftermiddag. Så även denna eftermiddag – mycket nära. Vinets fantastiska färger skimrade i bakhuvet och jag kände en stark längtan. Men … det ska inte heller hända. Jag vet ju att jag måste spana efter angrepp – för det är vad det är. Angrepp!

En sak insåg jag senare. Jag har i min riskbedömning glömt ett farligt tillstånd som är så oskyldigt och odramatiskt, rent känslomässigt, att det inte kvalar in bland de effektiva ångestproducenterna i min inre världsekonomi. Det är tröttheten, efter en lång dags jobb. Tröttheten och nöjdheten (alternativt missnöjdheten – skit på jobbet) kräver en snabb belöning. Möjligen är det en trötthet som kommer av lågt blodsocker, vid en viss tid på eftermiddagen. Många skriver om det i sina inlägg här på sidan: de där vargtimmarna på eftermiddagen. Mellan tre-fyra och sex-sju. Då kommer de kamouflerade angriparna ut ur buskarna. De är inte högljudda. De viskar: Vore det inte … vansinnigt gott … med …
Jag klarade mig. Den här gången. Även om dagen var hektisk har jag fortsatt min undersökning av det där med att inte kunna säga nej. Eftersom jag gärna lurar mig själv behövde jag ta hjälp av någon som på allvar försökt ta reda på varför det är så svårt (för vissa), så jag läser en bok av Lennart Matikainen. Den heter Rena relationer: Fri från rädsla och skuld. Rädsla och skuld och – svårigheten med att säga nej. De hänger ihop de där tre, i den inre världsekonomin, och dränerar en på kraft. Jag kämpar på en dag till.

Profile picture for user litenanna

@Just idag Heja dig! Känner igen mig i så mycket. Speciellt det du skrev nu senast, om tröttheten efter jobbet. Att få belöna sig när man kommer hem efter en bra dag eller unna sig efter en tyngre. Har jag vin hemma så är det lika självklart som att man ska dricka på en fredag och lördag; det hör liksom till.
Och med vin hemma så blir alla dagar en dag att belönas eller unna sig på.
Kämpa på!

Profile picture for user Sisyfos

Bra jobbat! Just tröttheten är farlig på flera sätt tror jag. Förmågan att säga nej minskar också. Besluten tas kanske inte alltid av vår förnuftiga del i hjärnan när man är trött.
Nu har du gjort 9 dagar. Det börjar bli en vana. Du har inte så långt kvar innan fördelarna med nykterheten sannolikt tickar in. Håller tummarna för att du får många sådana.

Profile picture for user majsan_nu

@Just idag Hej!
Tror inte jag skrivit i din tråd tidigare och jag har inte läst hela heller...
Fastnade för ett boktips du skrev om, den ska jag försöka hitta!
Ska läsa lite mer bakåt i din tråd. Du verkar flitig att skriva o samlar dagar lika flitigt 🥰
Önskar dig lycka till o skickar med en kram 🤗

Själv har jag

Profile picture for user Just idag

@litenanna Tack för din kommentar och omtanke! Det har känts lite träligt nu, men det ska gå. Att man inte ska kunna lita på sig själv. Jag måste liksom skriva fast det här beslutet. Nu dabbade jag mig igår, men - det var "bara" en lång dag och sedan ett långt samtal som fick mig att grubbla och glömma den här rutinen. Tusen tack, som sagt!!!

Profile picture for user Just idag

@Sisyfos Uppskattar din uppmuntran! Jag håller med om det du skriver. Det är precis så där. Trött och sliten - då sjunker motivationen. Den där "övertalaren" i fel del av hjärnan ser sin chans, tror jag. Jag ska kämpa på, men det är den där motivationen som håller rutinen igång, inser jag. Tror att man får hitta ett sätt att påminna sig själv om alla negativa konsekvenser som alkoholen för med sig. De bleknar, liksom. När man börjar känna sig stark igen (starkare än på länge, egentligen). Tack för ditt inlägg!

Profile picture for user Just idag

@majsan_nu Tack för kramen - och skickar en tillbaka! Jo, jag måste hålla fast vid dagarna, vid rutinen. Inser att det går ganska snabbt att (undermedvetet) börja se sig själv som problemfri. Stark och svag på samma gång! Konstigt. Att nyvunnen styrka kan vara en svaghet. Håller fast vid dagarna. Tack!

Profile picture for user Just idag

Dag 10. (I efterskott – vilket slarv!) Vaknade alldeles för tidigt, men det ska bli en bra dag ändå. Nu har jag fått lite bättre koll på ett uppdrag som länge känts övermäktigt. Jag hade egentligen bara skrämt upp mig själv. Känner mig inte längre lika lättskrämd och känslig. Samtidigt gäller det att inte känna sig för nöjd – så nöjd att uppmärksamheten sjunker. Det gäller i synnerhet alkoholen. Viktigt att behålla en kritisk blick. Att tro sig ha kontrollen är första steget mot att förlora just kontrollen. Jag fortsätter arbeta med den där rädslan och oförmågan att säga ifrån, säga nej, ta hand om mig själv. Kartlägger relationer. Matikainens bok är intressant, men jag vill komma snabbare till saken. Nåja. Jag lyssnar vidare. Börjar bli otålig och lite irriterad (och ändå glad!?).

Profile picture for user Just idag

Dag 11. Vaknade onödigt tidigt även idag. Fullbokad arbetsdag, men med uppgifter som jag kan styra över helt själv. Då gäller det att hålla uppskjutarmentaliteten på avstånd. Att försöka hålla koll på vissa delar av sig själv, när man väl insett att det behövs – det är som att ha en fyraåring att ta hand om. Fullt kapabel att ställa till med saker, men skyddslös. Otålig, äventyrlig, luststyrd, självupptagen – ibland trött och grinig. Eller ursinnig. Irritation och trötthet har fyllt dag nummer 11 – men den gick bra.

Profile picture for user Just idag

Dag 12. Fredag igen! Farlig dag. Fick se upp med vargtimmarna.

Tröttheten efter en dags jobbande och särskilt när helgen närmar sig är svår att bekämpa. Den kräver firande, om än i det lilla. Det finns likheter mellan (eftermiddags)suget efter alkohol och suget efter snabbmat, tycker jag. Det är en osofistikerad längtan efter belöning – man nöjer sig med pizzerian runt hörnet. Snabba leveranser av snabba kalorier. Det är många som dras dit. Den här verksamheten omsätter stora belopp i min inre världsekonomi, om man ger efter, men liknar inte en ångestfabrik. Den är mer diskret och utbredd, finns här och där, och påminner verkligen om snabbmatsbranschen.

Bara att hämta. Inte så mycket tjafs. Inte vänta på menyn eller notan. (Med andra ord: Kila in på systemet på väg hem från jobbet.) Man behöver snabb energi, är inte så noga med kvalitén, bara det är fett, smaskigt, smakrikt och ger en kick. Det är en nu-vill-jag-ha-allt-känsla som går bananas.

Det kan se ganska lugnt ut utifrån. (Kanske köpa en flaska rött vin inför helgen? Rött eller vitt? Hm. Vilken druva? Oh – den såg spännande ut. Jag tar två!) Precis som när man slukar pizzan framför tv:n, så snart den plockats ur kartongen, åker glaset fram snabbt och den skimrande drycken pulserar snart ner i en genomskinlig form. Man ser allt och njuter redan innan vinet når läpparna. Kan det vara så farligt, egentligen? Det kan det, om man får för sig att det är fredag mest varenda dag!

Nej, jag fortsätter med Matikainen i stället. När han väl kommer fram till frågan om skuld – det inre skuldbeläggandet – och svårigheten med att säga nej, hittar jag något som fastnar. Han kallar sin egen inre kritiker, som avsynar allt han gör och kräver perfektion, för livvakten. Den enfaldige livvakten som påstår att det bästa skyddet mot andras missnöje och kritik är att vara felfri, alltid ställa upp – aldrig säga nej.

Profile picture for user Sisyfos

Har inte läst Matikainen, men han har nog en poäng (eller flera). Hoppas du har dag 14 idag. Två veckor är stort. Det är en spännande resa du har gett dig in på och jag tänker att du har mycket kvar att upptäcka. Tänker att du skrev redan i början om att du har svårt att säga nej, det är en viktig insikt. Det ÄR svårt att säga nej och bra att få syn på om man är en sån person. Det ligger säkert rätt långt tillbaka i tiden önskan att vara andra till lags.

Profile picture for user Just idag

@Sisyfos Tack! Jo, du har helt rätt - det ligger nog långt tillbaka i tiden. Man täcker över och glömmer. Tänker att man har förändrats, att livet har förändrats. Att man har tagit makten över sitt liv och att barndomens upplevelser inte längre ska få påverka en. Det framstår nästan som en svaghet att gå bakåt, att älta. Det mesta av det jag grubblar över, som rör människor och situationer, hör till tonåren och senare tider. Men det var inte då jag lärde mig att inte säga nej. Tack, som sagt, för din kommentar och din uppmuntran!

Profile picture for user Just idag

Dag 13. (I efterskott och onödigt långt.) Jag håller inte med författaren i allt, som vanligt, men här finns många kloka råd och jag uppskattar Matikainens fasthållande vid relationernas betydelse. Vi behöver ”rena” relationer, menar han. Många av oss hittar sätt, tänker jag, att stå ut med dåliga relationer, alternativt försöka göra oss av med dem. Man kan säga upp kontakten med folk, göra slut, byta jobb, flytta till en annan del av landet och en massa andra saker – men … en utstädning av relationer ur hjärnan sker sällan. Inte fullständigt i alla fall. Där ligger konflikterna och smärtan kvar. Det är resterna och de stinker, men om vi stänger dörren noga känner vi inte det. Relationsresterna är inte borta, men övertäckta. De är minnen som dyker upp just precis när man mår som sämst, när den sadistiske och enfaldige livvakten ser chansen att plåga och fostra. Då flyger dörren upp, som i en skräckfilm. Man ser bakåt.

Jag vet inte hur det är med andra, men jag tror inte att jag kan bli fri från mitt osunda sätt att dricka alkohol om jag inte städar upp bakom den där dörren. Från ingenstans kan de dyka upp – tankarna på tankar ur det förgångna, något som idag är helt ointressant och borde vara bortglömt. Om jag mår tillräckligt dåligt (för att jag är trött, sliten, osäker, rädd för att misslyckas) kan jag bli besatt av gammal skit, av konflikter som inte går att lösa (men har lindats in) och av rättegångarna i mitt huvud. För jag ställer dem inför rätta, människorna som jag av en eller annan anledning har blivit galen på någon gång livet. Alla som hamnar där vet inte ens om det. Våra konflikter har inte varit öppna – jag har bara ältat och hatat i mitt inre. Studerat deras beteende, lyssnat på deras sätt att beskriva andra människor och världen ... och lagt mina motargument på lager. De här människorna, som jag har retat upp mig på, är alla på ett eller annat sätt förövare. Det är inte alltid mig de har betett sig illa mot, utan andra. De har orsakat lidande, men ofta utgett sig för att stå för sanningen och för det goda.

Tänk om man kunde avsluta det där! Alla omtag. Rättegångstankarna – ett meningslöst matande av argument som den skyldige aldrig kommer att höra, vare sig det är jag som ska dömas eller någon annan. För jag står där själv ibland, också. I rättegångsbåset. Jag uppmanas, av min enfaldige livvakt, att erkänna min skuld. Därefter ska straffet fastställas. Det består alltid av samma sak: nya rättegångar.

Matikainen liknar våra skuldkänslor vid att stå i ekonomisk skuld på ett konkret sätt, att vara skyldig stora belopp hos banken. Vara rädd för höjda räntor – leva i en ständig osäkerhet. Om jag förlorar min inkomst, vad händer då? Oron för att klara amorteringarna och räntorna i slutet av varje månad finns hela tiden under ytan. Den som är satt i skuld är aldrig fri, har en känd politiker sagt, och så är det nog. Man blir slav under skulden, precis som man blir slav under drogen - oavsett vad den består av.

Om jag utifrån det här tar en närmare titt på ALDRIG SÄGA NEJ AB så är det något lurigt med ekonomin. Bokföringen stämmer inte och företaget har enorma skulder. Trots en ständig produktion och stora intäkter går det inte ihop. Tvärtom. Skuldberget bara växer. Fasaden är tjusig och påkostad och orderingången slår rekord varje år. Jag upptäcker att det dels är någon som fifflar med bokföringen (förmedlar en falsk bild utåt), dels finns för många chefer i företaget. Att aldrig säga nej betyder helt olika saker för dem, så de motarbetar varandra. De säger aldrig nej till en order, men är inte överens om vad det egentligen är de ska producera. De delar inte ideologi.

Det är det där med skulden som jag måste försöka vrida på. Den är en storproducent av ångest. Matikainens beskrivning av den inre kritikern som en enfaldig livvakt är en bra bild att börja med. Livvakten är en falsk beskyddare, en fångvaktare som torterar, men säger att han (hon för min del, förmodligen) gör det för min egen skull. Det här är en grym och falsk ledare, en manipulativ chef. Det slog mig också att det förmodligen är som med cheferna i ALDRIG SÄGA NEJ AB. De är för många!

Vi har flera inre kritiker, tror jag, och vi har hämtat dem från olika röster i den vuxenvärld som vi växte upp i. Några av mina bästa röster/inre kritiker kommer från områden som fanns utanför hemmet. De är inte bara kritiker – de stöttar också. Uppmuntrar. De tar ansvar för den produktion av känslor som deras styrning och deras idéer leder till. De sämsta cheferna dyker bara upp när det är kris och deras lösningar förvärrar allt. Det är dem man måste göra sig av med – de måste avskedas!

Profile picture for user Just idag

Dag 14. Två vita veckor – och det känns allt bättre. Jag är bättre på att lösa problem, bättre på att hantera känslor. Plötsligt tycker jag inte att människor är lika otrevliga längre! Inte för att de alltid har varit det tidigare, men jag blir så lätt ledsen för småsaker. Eller blev? Nu mår jag bra och det känns underbart. Det sprider sig!

Samtidigt vet jag att rutinerna och skrivandet är en förutsättning för att inte trilla dit igen. Jag tänker fortsätta med mitt dagliga skrivande, för mig själv, men samlar de spridda tankarna i ett inlägg när en vecka har gått. Det är själva skrivandet (och läsandet) som får mig att rensa ut, se saker på ett nytt sätt och liksom spika fast förändringarna. Det får räcka så. Jag ska läsa mer på sidans forum i stället. Det ger mycket att se hur många som kämpar på, vill så mycket – och har så många erfarenheter och kloka råd. Att så många hjälps åt! Det känns också bra att ta ett nytt steg.

I slutet av varje vecka ska jag också försöka ge mig själv ett uppdrag, där jag reder ut något som tär på krafterna, något som drar till sig mina tankar och skapar mörker. En sak i taget. För nästa vecka har jag valt just dessa inre kritiker som borde avskedas, som SKA avskedas, men först måste jag bara urskilja vilka dessa idioter är!

Jag har planerat för en ny träningsaktivitet, utomhus, som ska dra mig bort under vargtimmarna. Faktum är att jag började planera för dem redan förra sommaren, men vissa tillbehör saknades och det blev bara inte av att fullfölja planerna. Under nästa vecka ska det ske. Jag ser fram emot våren! OM det känn svårt vissa dagar ska jag också gå in och läsa här på sidan – skriva av mig suget!

Profile picture for user Just idag

Vecka 3. Om jag summerar veckan så har det gått i huvudsak bra. Magen och sömnen har trasslat och jag har tagit tag i det på olika sätt, dels för stunden, dels på sikt. Stressen är ett grundproblem som jag också måste ta itu med. Men – jag har ett nytt lugn inom mig, samtidigt, och det känns betryggande. Jag känner det som en ny hud – friden inombords, som nykterheten ger. Livet kommer att bli mindre hektiskt snart – om jag bara kan låta bli att gå in i nya projekt som slukar massor av tid. Det är ytterligare en sak att förändra: min inställning till tiden. Jag är, känns det som, en obotlig tidsoptimist. Kanske är det en flykt, det också. Lite väl många trådar att dra i, kan tyckas, och allt kan inte förändras samtidigt. Men jag tror också att nykterheten kan underlätta förändring på flera plan. Allt hänger liksom ihop.

Jag har genomfört mina uppdrag, både de som självhjälpsprogrammet uppmuntrar till och mitt eget. Det senare är jag inte klar med. Relationer är en attans härva och påverkar allt, tror jag. Jag måste jobba vidare med det. Så lätt går det inte, att lösa upp knutar – en för varje vecka. Jag försöker få en klarare bild av min inre kritiker (som har dämpat sig en aning, faktiskt) och av de relationer (vissa pågående, andra avbrutna eller förpassade till utvisningsbåset) som stjäl energi. Genom att skriva ner det jag kommer fram till upptäcker jag hur trådar går ihop och helhetsbilden som växer fram är nog inte riktigt den som jag tidigare har målat upp för mitt inre. Min inre kritiker är, har jag upptäckt, mycket lik de människor i mitt liv som jag tycker sämst om – de som behandlar andra som skräp. De som tror sig ha sanningen, är nedvärderande, ser sig själva som kompetenta auktoriteter (utan att någonting i deras tillvaro styrker den inställningen), vill styra och ställa med andras liv, slår ifrån sig alla former av kritik och älskar att förtala och smutskasta andra.

Listan kan göras ännu längre, men det mest intressanta med dessa personer är att de har så mycket gemensamt, att jag inte har valt att ha dem i mitt liv och att de egentligen (i alla fall just nu) inte heller har någon egentlig inverkan på mitt liv – om jag inte tillåter det. Det är just det jag gör. Så snart de på något vis dyker upp, direkt eller indirekt, kan jag inte värja mig mot vågen av känslor de väcker. Särskilt när jag känner mig låg. Det är uppenbart att mina tankar dras till något hos dem, även om detta råkar vara negativt. Ja, ja – mer att utreda! En insikt dock: min inre självkritiker har nog vissa av dessa drag. Jag hatar kanske den här typen av förövare där ute, just därför att jag har en i mitt inre – som jag inte vill se?

Hoppas på ännu en vit vecka!

Profile picture for user Just idag

Vecka 4 avslutad. Jag läser kanske alltför många självhjälpsböcker, men min filosofi går ut på att plocka lite här och där. Ta vara på det som verkar användbart. Dessutom är det lugnande att höra på en annan människas röst, helt befriad från kravet att svara, att kommunicera – och den här typen av böcker lyssnar jag i regel på innan jag ska somna.

Hur som helst har jag plöjt några till och börjar nog få ett grepp om den där självkritikern ändå. Hon är olika varianter av den personlighetstyp som jag i övrigt undviker (placerar i utvisningsbåset) om jag stöter på den: mobbaren. Vuxna människor som förtalar andra, talar ner till andra, letar fel på och hackar på andra. De som vill peka ut riktningen som de tycker att alla borde gå i (trots att de själva misslyckats med de mest väsentliga sakerna i livet och knappast kan betraktas som ledare). De förstår inte att det är just mobbning de håller på med. Jag gissar att de själva brottas med en mycket svag självkänsla och därför blir utåtagerande, dömande, hatiska.

Min inre kritiker är förmodligen en röst jag har lånat från just (en ung) mobbare, som jag olyckligtvis stötte på i min egen familj. Den personen gjorde den första tiden i mitt liv till ett elände. Hon utsatte mig för både fysiskt och psykiskt våld. Tyvärr fanns det ingen vuxen som kunde ge trygghet och tröst. Min familj var, över lag, ganska våldsam. Det var den starkes lag som gällde. Det var i skolan tryggheten och mina enda vänner fanns. Hemma var jag konstant rädd för att bli slagen eller hånad, men osäkerheten följde egentligen med mig överallt.

”Ta hand om din inre kritiker” är budskapet i en av de böcker jag har läst (som heter Självmedkänsla, skriven av Agneta Lagercrantz). Det låter till en början ganska motbjudande. Kan man inte bara utplåna den där rösten? Den förtjänar inte bättre. Om det nu är mobbaren ur min barndom jag hör, åtminstone då och då, kan jag väl bara få bli av med henne, en gång för alla?

Hon hatade mig. Varför vet jag egentligen inte. Kanske var hon i fel ålder när jag föddes. En sak som hon hatade mer allt annat var att jag var snäll, inte ställde till med något och alltid försökte vara till lags. Men jag var egentligen, enligt henne, ”värst av alla”. Jag bara dolde det. Hon var expert på att tvinga mig till saker, också. Så redan där uppstod mina problem med att säga nej. Hon tvingade mig att äta saker som jag avskydde, att utföra uppdrag som skrämde mig. Ofta tänker jag att det där är jag färdig med – det där har jag lagt bakom mig. Men … indirekt finns hon ju där, i min skalle! Jag är oerhört sträng mot mig själv (inuti) och extremt bra på att stå ut med jobbiga saker (utåt) och mina antenner är ständigt aktiverade för att uppfatta hot i tid. Allt det där är … förbannat tröttsamt.

Men den där inre rösten – den finns ju inom oss oavsett hur den låter. Vi behöver, det måste man medge, en inre moralisk kompass och det är väl vad den inre kritikerna också är. Tydligen är den dessutom, enligt vissa, viktig för att vi ska kunna minnas och planera, se bakåt och framåt i tiden. Den är viktig för att vi ska ha en uppfattning om tiden. Att ta hand om denna röst får utifrån det en annan betydelse: hantera, omvandla? Hur ska det gå till?!
Svaret i boken som jag nämnde är att utveckla självmedkänsla, precis som titeln signalerar. Till att börja med handlar det om att kartlägga den inre kritikern, studera när rösten framträder och vad den säger. Jag upplever att det är ett sätt att ge den mindre makt över en, genom att låta rösten bli bedömd och utvärderad - studerad. Det vänder på relationen. Att byta ut den inre kritikern mot en trygg och medkännande röst är ett annat steg i förändringen. Man kan lyfta fram några tankar/minnen som väcker svåra känslor och öva själv medkänsla, men också invänta nästa gång den dyker upp. Så enkla saker som en hand på hjärtat och några betryggande, vänliga ord riktade inåt, kan sänka pulsen och minska påslaget av stresshormoner.

Det här påminner om de uppdrag man får inom självhjälpsprogrammet, för att komma till rätta med alkoholberoende: Kartlägg och inför alternativ. Det kan tyckas jättelöjligt att lägga en hand på sin egen kropp och säga snälla saker, men det påverkar oss tydligen rent fysiskt. Jag tycker att det är värt ett försök. Resultatet kanske kommer på lång sikt, men om det lyckas kanske det också påverkar min relation till alkohol. Dricker man inte, bland annat, för att fly från den inre kritikern? För att få tyst på den där rösten? Så det får bli den här veckans uppdrag: studera den inre kritikern och byta ut rösten mot en som kan ge mig den trygghet jag uppenbarligen behöver.

Profile picture for user aeromagnus

Ja vi missbrukare är bra på att ljuga och smussla. Inte för att vi är dåliga personer men vi skäms för vår sjukdom och vårt sätt att agera. Vi vet ju att det vi gör är fel och får konsekvenser men "den andra sidan" talar om för oss (hjärnan) hur bra alkoholen får oss att må FÖR STUNDEN. Jag har efter sju år haft två återfall totalt 5 dagar och just nu känns det bra men ändå inte. Jag förstår din frustration men man måste försöka lämna historian i en låda. Öppna den och kolla när man känner att du blir det tufft. Komma ihåg hur det var att ta sig ur skiten.