Jag är nykter alkoholist men min man dricker

Profile picture for user lilla mårran

Jag slutade dricka för snart fem år sedan. Mina barn var små och jag förstod att mitt drickande var på väg utför, att alkoholen genom mig kanske skulle förstöra deras barndom som den gjort för mig, genom min mamma. Gick på AA, och till en alkoholterapeut. Så jag lyckades sluta, hade några återfall men på fem år har jag alltså inte druckit alls. Och saknar det inte! Nu sitter jag och har ångest inför sommarens kommande fester - studentfester, bröllop. Anledningen är att min man dricker för mycket på fest. Vi möttes för många år sen och då var drickande något kul vi hade tillsammans - jag är ju likadan, men var då "värre", så jag förstår ju totalt lockelsen i det. Men jag tycker det är så jobbigt när han dricker! Han dricker mest bara på fest, men även när vi är bortbjudna på middagar t ex. Han kan verkligen bara hälla i sig - slutar en öl eller vin eller vad det är, häller upp nästa osv. Vi är runt 45 år och han blir ibland fullast på festen. Han blir aldrig aggressiv men det ger mig ändå ångest! Så håller jag på och sneglar på honom och oroar mig för hans antal enheter. Och när han väl blir full så tycker jag det är så jobbigt att jag får halvt panik. När jag varit nykter i kanske ett år hade vi ett samtal om det. Han gick med på att inte bli full när jag var med, och vi satte gränsen vid tre-fyra enheter. Då kunde jag under en period slappna av, jag kände mig trygg med att han inte drack. Men sista året/åren tror jag att han glömt vår överenskommelse och jag tycker det känns jobbigt att ta upp och påminna för han har blivit mer defensiv kring sitt drickande. Han tycker att jag blivit "tråkig" som inte gillar när han är full och glad. Ibland tänker jag att han glömt eller förträngt att jag är alkoholist. Han säger såna där uppenbara självbedrägerier som jag själv körde med. "Jag drack ett par öl" när man druckit sju, "jag är inte bakfull, bara trött" osv. Han uppför sig lite som att problemet är att jag är för moraliserande, men i själva verket handlar det om att jag är alkoholist, och även uppvuxen med alkoholism. Det ger mig inte lust att själv ta ett glas, men det får mig att må väldigt dåligt. Jag vet inte om jag kräver för mycket. Men jag har hört talas om att vissa som lever med nyktra alkoholister slutar själva av solidaritet och omsorg, så det är nog i alla fall inte bara jag som tycker det är svårt. Ville bara skriva av mig lite, och kanske fiska efter stöd på något vis.

Profile picture for user Adde

Jag förstår absolut din situation och känner för dig. Du skriver inte rakt ut att din man också är alkoholist ? Kanske skulle det underlätta dina kommande beslut och ditt egna liv i fortsättningen ? Och du kräver definitivt inte för mycket !
När jag gick ut i min nykterhet så fortsatte min dåvarande fru att dricka fredagsvin, utan att bli speciellt påverkad (och där är nog den stora skillnaden mellan mitt liv och ditt) , och jag accepterade det eftersom jag insåg att det var hennes, inte mitt.

Att få ha min sinnesro ifred betyder så mycket för mig och jag, helt ärligt, skulle inte palla med att leva med en alkoholist. För många hågkomster skulle störa mig nåt ofantligt och ge mig dåligt mående. Jag kan bli illa berörd av att möta en påverkad person som speglar mitt gamla liv och undviker därför det så mycket jag kan. Jag hade en sån incident för ett tag sen på en utomhuskonsert där ett par stod framför mig och mannen var kraftigt påverkad, så mycket så han trillade omkull när han satt i gräset ! Och han skulle ju självklart försöka prata med mig.....det gick ju sådär. Hans sällskap dansade loss framför oss och var i sin egen värld men att döma av hennes ögon så var det nog inte enbart alkohol bakom danslystnaden. Båda var ju trevliga, hon lite extra mycket, medan jag funderade mer över hur de skulle må dagen efter.

Jag har ju förmånen att ha växt upp i ett hem där alkoholen enbart flödade vid de stora helgerna i samband med släktsammankomster. Ingen alkoholist där inte. Men det finns i släkten har jag upptäckt på senare dagar.

Ta hand om dig själv, fortsätt vara nykter för din egen skull, kanske överväga en Vuxnabarn-vecka ? Och framförallt : Sätt gränser !

Cyberkram !

Profile picture for user Kennie

Hej, vill bara säga att jag förstår din oro och tycker inte att du överdriver. Det är ju en typ av beroende att bli för full när man väl dricker även om man inte dricker ofta. Kontrollförlust är väl ordet man använder. Och att han är stingslig när du tar upp det tyder ju på att han nog vet att han har problem men inte vill ta tag i det. Finns det andra som ser hur han dricker och kanske kan stötta dig och eventuellt prata med honom? Jag tänker att du också kan prata med honom och bara utgå ifrån din känsla, att du inte har kul när ni är på fest för att du upplever att du måste passa honom. Och det är inte normalt att alltid bli full på fester och middagar, det är bara de som har problem med alkohol som försöker intala sig det. Att han försöker få det till att det är du som är tråkig är klassiskt beroendebeteende...

Profile picture for user lilla mårran

Kära @Kennie och @Adde! Det värmer så otroligt mycket att läsa era svar. Bara att veta att någon förstår vad det är som är svårt med detta, och stödjer i att detta är något man har rätt att ta på allvar, det känns så väldigt skönt för jag går runt med ett mörker och vet inte hur jag ska ge utlopp för det. Min man kan gå länge utan att dricka, och i en hel del situationer dricker han inte på ett gränslöst sätt - t ex när vi är med hans föräldrar och sådant. Därför har jag tänkt att han inte är alkoholist, utan bara en som är "glad i att dricka" (?). Men jag vet ärligt talat inte. Som ni säger är det kanske en typ av beroende att kunna bli sådär gränslös, även om det inte är så jätteofta. Han blir så fruktansvärt glad i de situationerna, vilket jag känner igen, jag tyckte ju också att allt blev guldkant av alkohol. Igår var vi på middag hos vänner, och då drack han den ena ölen efter de andra. De andra drack kanske en öl på hela kvällen, min man drack säkert fem. Det var det som triggade mig den här gången. Och så är det minnen av andra gånger som kommer upp.

Tyvärr har jag ingen annan som kan hjälpa mig att prata med honom. Själv tycker han absolut inte att han har något problem. Han förstår inte heller alltid när han varit full (eller lurar han sig kanske?). En gång blev han så otroligt full på mina vänners fest, han var glad och höll låda med alla men det... märktes, mycket. Det blev lite pinsamt också, men det är ju inte det som triggar mig mest. Alla märkte det, men på ett litet roat sätt, typ "Vad full och charmig han är". Han snubblade och höll på också. Men han menar fortfarande att han inte var full den kvällen, bara lite salongs. Det känns svårt för mig att vi inte alls har någon gemensam mätsticka där.

@Kennie, du har rätt, det är nog inte normalt att bli för full på fester och middagar, att det är något man intalar sig. Det gjorde jag också. När man var yngre så fanns det väl visst fog för det, alltså, när fler omkring en då och då blev fulla. Men sen man blivit mer medelålders så är det ju inte alls vanligt att folk är fulla omkring en, när man tänker på saken. @Adde, förstår att du accepterade din frus väldigt måttliga drickande, det skulle jag inte ha några problem med heller. När folk bara tar nåt glas omkring mig påverkar det mig inte alls, jag får inte ångest och blir inte sugen. Men jag håller med om att det är jobbigt med folk som är fulla, berusade och dråsar omkull, det påminner för mycket om sådant man helst vill glömma. Men för mig är det så mycket som hänger ihop med vem det är: är det min man eller min mamma vet jag inte vad jag ska göra av mig själv, och jag har mycket mindre acceptans med redan mycket måttlig fylla. Skulle föredra ingen fylla!

Klokt det här med sinnesro, och hur viktig den är... Det är så svårt för mig att sätta gränser, att säga att det här tolererar jag inte, kanske kan jag förklara om sinnesron, och att den är viktig för alkoholister... Om jag vågar ta upp det, just nu känns det motigt. Som sagt tror jag ibland han har glömt att jag är alkoholist, alternativt tänker att jag inte är en "riktig" alkoholist eller liknande. Han minns och respekterar att han inte får bli full när barnen är med, men han respekterar det inte när det bara handlar om mig.

Om han har ett riskbeteende så vet jag inte hur jag ska ta upp det med honom. (Kanske det där ni tipsar om, att berätta hur tråkigt det blir för mig på fester?) Han kan verkligen inte förstå att man kan tycka det är obehagligt med fylla när personen inte blir aggressiv eller liknande. Han har en kompis som berättat att han tyckte det var lite kul som barn när hans mamma hade druckit, att hon blev lite öppnare då. Men jag gissar ju att det är en person som inte alls hade någon missbruksproblematik, och att det är en stor skillnad om ens mamma blir "lite fnittrig" eller full, med simmig blick osv - det där är ju läskigt även om det inte kommer ett raseriutbrott. Och det är det jag kommer ifrån. Tack för tipset om vuxnabarn-vecka, det hade jag inte hört talas om innan - det kanske skulle vara något för mig faktiskt!

Här kom det svar och tankar i en enda röra. Så svårt hålla tråden när ångesten dunkar. Tack än en gång för ert stöd! ❤️

Profile picture for user santorini

@lilla mårran, först grattis till dina fem år, starkt! Tack för din kommentar i min tråd också.
När jag läste om din man så känner jag så väl igen mitt liv! Jag förstår precis hur du känner för jag känner likadant! Min man har gradvis dragit ner på sitt drickande och nu är det acceptabelt. Men han har aldrig kunnat sluta när han börjat. Vi har varit tillsammans sen ungdomen och han har alltid druckit för mycket när han dricker. Jag har nog många gånger funderat på att lämna och jag tror att en orsak till att jag själv började dricka var att det då är lättare att acceptera. Men det är inte hållbart. Jag avskydde att gå på fest med honom. Han kunde aldrig sluta då det var ”lagom” eller ha nån gräns. Ibland blev han helt lealös. För att inte tala om dagen efter då han sov hela dan. När han gick ensam på nån fest med jobbet var jag alltid lika orolig för hur han skulle ta sej hem. Han kunde mycket väl ha slocknat i en snödriva.

Nu har jag verkligen nolltolerans mot berusade personer och honom också om han dricker för mycket När han drack för mycket sa jag att han gör som han vill men jag vill inte ha med honom att göra. Han får vara i sin egen värld och sova i gästrummet. Och fest går jag inte på mera. Det är inte så att det frestar mej att dricka utan tvärtom, jag är så förbannat trött på alkoholen. Min pappa var periodare och jag har en mamma som var i högsta grad medberoende. Det är jag också, det förstår jag.

Nåväl vad hjälper det dej? Bara att du ska veta att du har alldeles rätt i det du känner! Jag vet inte vad du ska göra. I vårt fall så är vi båda nu 60+ och det kanske lugnat ner det? Inget att gå och vänta på. Jag har inte på annat sätt försökt påverka min man än att jag inte dricker själv och blir irriterad då han dricker. Sen tål han förmodligen alkohol bättre och håller sej numera till vin så det märks oftast inte.
Jag hoppas det ordnar sej för er.