Axianne lever vidare

Profile picture for user Axianne

Jag har slutligen givit efter och nu är jag här. Inte för att någon bett mig, snarare för att det var dags. Och det känns lite som första dagen i ny klass när man flyttat mitt i en termin. Alla andra har gått ett tag redan och känner varandra. Man är lite bortkommen och så vill fröken att man ska komma fram till katedern och presentera sig. Där står man och känner rodnaden stiga på kinderna samtidigt som alla i klassen tystnar, vänder sina ansikten mot en och väntar på att man ska säga något. Man harklar sig, tummar på kjolfållen och så kommer de första trevande orden.

Några av er känner mig redan från ”Vara alkoholfri”. Jag är 55+. Smart enligt vissa men med en ovana att vara urbota dum mot mig själv. Kompetent yrkeskvinna. Nybliven småchef med nyfunnen arbetsmoral en gång förlorad till alkoholen. Avtrubbad känslomänniska. Empatisk och ofta omtänksam men med narcissismen bubblandes under ytan. Förr i tiden kallad vacker men numera mycket sliten. Överviktig på gränsen till fetma. Grå. Trött. Otränad. Nykter i mer än ett år. Dock för alltid medveten alkoholist.
Jag började skriva här på Alkoholhjälpen i oktober 2021 när jag var 50 dagar nykter men som alla andra har jag börjat känna att jag kanske ska gå vidare och byta tråd eftersom jag inte längre siktar alkoholfrihet. Jag lever den. Jag har inte druckit på över ett år nu. Tänkte inte lova att sluta dricka egentligen men är helt säker på att jag aldrig mer vill börja igen.

Mitt liv har varit väldigt rörigt de senaste åren och på många sätt är jag tacksam över att jag fortfarande lever efter att ha varit nere i avgrunden så djupt man kan komma i ett väldigt svårt alkoholmissbruk. För lite mer än ett år sedan var jag riktigt dekis och nedsupen, sjuklig, arbetslös, skuldsatt och totalt utan framtidstro när en vändning plötsligt inträffade. En gåta för mig är väl fortfarande hur det gick till, men kortfattat: Jag slog i botten, kom till insikt, fick en tro, lyfte mig själv i håret och tog chansen till ett nytt liv genom att äntligen våga göra slut med alkoholen på riktigt och befriades därigenom från det satans gissel som jag levt med i mer än 25 år. Något jag inte ångrat en enda sekund av förståeliga skäl. Det där sista var väl som klippt ur en pamflett för godtemplarna vid sekelskiftet, men det stämmer ju faktiskt. Typ.

Om någon vill läsa min historia så finns min gamla tråd här:
https://alkoholhjalpen.se/forum/vara-alkoholfri/196797

När jag under det nyktra året axlat alla nya utmaningar och försökt acklimatisera mig i den tillvaro som jag ganska oväntat landat i har min energi och mitt fokus hamnat på nykterheten först. Sedan att ens få ett jobb och att behålla det, att återknyta kontakt med familjen, få ordning på bostaden och slutligen vila, avkoppling och möjligen lite kulturell förströelse. Inte så mycket mer. Det har varit mina primära fokus och mycket annat har inte dykt upp som varken krävt min uppmärksamhet eller förtjänat den.

Tills nu. Det börjar så smått finnas utrymme för annat än de basala behoven i mitt liv vilket gör mig både glad, förväntansfull, spänd och förvirrad. Jag är trots allt en levande kvinna med andra behov, även om jag undertryckt dem väldigt länge. Jag kände mig som en väldigt ung 50-åring för några år sedan innan allt rasade totalt men plötsligt var det som att jag åldrats 20 år över en natt.

Nu står jag här nykter, alert och klarögd. Jag har fått tillbaka så mycket av det jag en gång söp bort i form av jobb, pengar och livsglädje, men det har gått tio år på fem minuter under tiden jag söp som värst. Jag vill inte känna mig gammal redan. Det måste finnas möjlighet för mig att leva lyckligt liv på fler sätt än bara yrkesmässigt nu med allt jag återfått.

Ungefär så ser det ut för mig idag.
Tack för att ni tog er tid att läsa. ❣️

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Välkommen hit! Här hos oss platsar du verkligen 🥰

Att sluta dricka är steg 1, och härinne övar vi på steg 2, 3, 4 och resten. För livet är så mycket MER som nykter. Man upplever mer och starkare. Typ allt.

Det är i alla fall min erfarenhet, med drygt 2,5 år som nykter i ryggen.

Kram 🐘

Profile picture for user Kaveldun

@Axianne
Välkommen! Läste din tidigare tråd och det är en kioskvältare! Det ter sig nästan som ett mirakel hur alkoholen släpper greppet och du tar dig vidare i livet - med kraft - från ett så utsatt läge.
Det är som att det ändå finns en ljus kraft som är större än vad vi ser 💚

Profile picture for user Axianne

Tack för välkomnandet @Andrahalvlek @Geggan @vår2022 @Sattva @Kaveldun ❣️❣️❣️

Jag börjar så smått förstå hur mycket jag egentligen missat i forumet när jag aldrig läst i "Det vidare livet" utan lagt fokus på "Vara alkoholfri". Jag tror att jag har kommit till vägs ände när det gäller att vältra mig i minnen av min smuts och vanära under de åren jag söp och mina spaltmeter där borde nog vara tillräckligt för att skrämma de flesta som letar efter skäl till att sluta dricka. Mina egna behov har gått åt ett annat håll den senaste tiden.

Nu vet jag att jag, även om jag fortfarande behöver påminna mig om hur illa det varit ställt med mig innan det vände så behöver jag även se hur andra går vidare när man lämnat alkoholen bakom sig. Här finns ju allt detta och jag ser fram emot att hitta min plats i detta sällskap. Jag har mycket att läsa i kapp och ser fram emot att ta del av hur ni andra gör, mår och lever.

Tack igen! 🤗

Profile picture for user Adde

Fint att se att du hittat livet igen !
Jag som nynykter var så otroligt nyfiken på allt vad livet kan ge så jag kände det som jag gick på upptäcksfärd varje dag ! Det fanns så mycket jag valt bort som jag lyfte upp igen och studerade noga, en del lade jag försiktigt tillbaka, en del kramade jag ömt om ! Några saker jag hade lagt tillbaka lyfte jag återigen upp när jag var mogen för det och avnjöt just då ! Det kunde ta år innan jag mognade så pass så jag kunde uppskatta och behålla det i mitt sinne.

Inte minst var det många överraskningar min kropp gav mig rent fysiskt, förutom att jag de facto blivit äldre under supaåren, så hade jag ju en kul inspirerande nyfikenhet som gjorde allt så himla bra ! Under den aktiva tiden ville jag ju bara gömma mig och umgås med flaskan men nu ville jag gärna se och umgås med folk. Att vara social och lära mig av andra ger mig en kick utan baksmälla !

Trots bränslepriser och mycket gnäll tuffar jag runt i vårt avlånga land och kastar mig in i olika event och bara njuuuuuter ! Igår fick jag övning i mitt tålamod när det tog över 2 timmar att komma ut från en parkering :-)) Kul att se reaktionerna hos många i köerna medan jag satt och åt choklad och drack Coke i bilen :-)) (Har jag sagt att jag är diabetiker 2 :-)) ) Det blev också en upplevelse på sitt sätt !!

Ta hand om dig och välkommen tillbaka !

Profile picture for user Axianne

Lyckorusen och euforikickarna fortsätter till min glädje att slå ned lite här och där i min vardag. De dyker upp helt oväntat och sprider en värme och njutning inom mig när jag kan vara fullt upptagen med något helt ordinärt. Jag kanske sitter på bussen, skriver ett mail på jobbet, sorterar tvätt eller läser nyheterna på mobilen när jag bara stannar upp och liksom ler inuti för att det känns så otroligt skönt. För mig har dessa små stunder av oväntat rus varit en bonus som jag inte helt kunnat förklara. Jag minns inte exakt det första tillfället men väl att jag upplever dem några gånger i veckan sedan jag började bli kemiskt fri från alkoholen.

Om jag ska beskriva känslan så är det lite som när man är nykär och det pirrar till för ett ögonblick vid tanken på den älskade, fast utan den sexuella undertonen då förstås. Helt klart är det endorfiner inblandat, för det sprider sig någon form av värme och väldigt lätt känsla av domning i kroppen men det är snabbt övergående. Jag vet att jag inte är ensam om att erfara den här typen av microkickar men det som gör saken intressant för mig är att de faktiskt verkligen har med nykterheten att göra. Det är inget jag någonsin upplevt när jag druckit, och inte innan dess heller vad jag vet, men kanske har min hjärna varit för upptagen med att hantera andra signaler och substanser för att ens uppmärksamma en så litet och snabbt övergående rus?

Just detta med att nu uppskatta små saker i livet har blivit något stort. Det har uppstått ett värde i vardagens stilla lunk eller arbetets rutiner. Jag gläds t.ex. väldigt mycket åt mitt jobb till och med när det är som struligast och gillar min chef även när han beter sig inkonsekvent. Musik låter bättre än innan. Jag kan tycka att en tidig morgon är bland det vackraste som finns, till och med när jag stretar mot bussen i motvind och det är mörkt, kallt och jävligt väder. Färger är klarare, dofter starkare och maten smakar mer. (förutom under Covid då, förstås) och jag tycker bättre om andra människor som jag tidigare inte alls uppskattade. Faktum är att jag nog klagar mindre och njuter mer. Jag letar inte fel som förr utan känner tacksamhet för det jag fått i stället. Det är kanske helt naturligt att man gör det om man förlorat mycket och sedan återfått det.

Kom på en sak jag också är glad över. I fredags hämtade min ena son mig på jobbet och vi åkte tillsammans hem. Han jobbade i trakten och slog en signal när han var utanför för att kolla om jag ville ha skjuts. När vi satt i bilen och började prata om allt möjligt blev det läge och jag berättade att jag nu passerat ettårsdagen som nykter förra veckan. Hans svar gladde mig så otroligt. Han förklarade att han också nästan slutat dricka helt. Inte för att han känt något beroende, utan för att han bara vill vara rädd om sig. Och så lade han till följande som liksom fastnade i mitt huvud:
"Jag tror inte det är någon ärftlighet i drickandet i vår familj, mamma. Du har druckit av depression och sorg, inte för att det är genetiskt. Det smittar inte så var inte orolig för oss."

Jag häpnade för en sekund över hans insikt och förstod att han funderat en hel del på detta. Han är på fester eller hos kompisar nästan varje helg, så på något sätt förutsatte jag att han dricker. Men tydligen inte.
Jag blev väldigt glad och lite förvånad. Ännu en sak att känna tacksamhet över.

Så denna söndag går lite i tacksamhetens tecken och jag välkomnar svalkan som äntligen låter mitt sovrum ha en njutbar temperatur på natten. Jag ser fram emot den kommande hektiska veckan på jobbet med en massa roliga utmaningar, och jag längtar efter känslan efteråt när jag senare i dag har städat badrummet och får njuta av ett skönt skumbad med tända ljus och en bok. Inget av detta är något jag värdesatte förr. Det är först nu i mitt nya liv som jag kan vända det mesta till något positivt. Det uppskattar jag och är så glad över att jag får känna.

Ha en fortsatt härlig söndag! 🎇🎇🎇

Profile picture for user Axianne

@Adde Tack!
Det var nästan så att det du skrev medan jag satt och filade på mitt inlägg var lite hand i hand. Roligt att läsa dina tankar som ju tangerar mina på ett sätt, och tack igen för välkomnandet! 🎇

Profile picture for user Torn

@Axianne Välkommen hit! 🤗 Jag har följt din resa från när du började skriva på forumet, och har känt igen mig i väldigt mycket som du har skrivit om. Stort grattis till det första nyktra året i frihet! En sak som jag håller med om till punkt och pricka som du skrev för ett tag sedan är detta med ”hemligheten” med att bli nykter. 1: Vilja bli nykter för sin egen del. 2: Acceptera att man inte klarar att dricka måttligt, och 3: verkligen bestämma sig för att inte dricka.
När dessa tre punkter var uppfyllda för mig, så var det egentligen inte så svårt. Suget efter alkohol försvann mycket fortare än vad jag trodde.

Jag har varit nykter i över 2,5 år nu, och att ha blivit nykter är utan tvekan det bästa som någonsin hänt mig.

Ha det bra!

Profile picture for user miss lyckad

Välkommen Axianne🍃🌺🍃Så fint att du förändrat ditt liv, och att din son har tänkt på fördelarna med det. När man börjar leva i frihet från alkohol, så händer mycket i livet. Man väljer ju sig själv på något sätt. Man väljer att ge sin kropp och själ chans att leva fri från alkohol. Jag som flera andra bevittnar en succesiv förändring till det positiva. Jag börjar närma mig 60 år, men känner mig lätt som 50! För 10 år sedan hade jag vinmage, och huvudvärk var och varannan dag. Jag visste inte att min nykterhet skulle göra mig så nöjd och glad. Klart att jag också har dåliga stunder, men i det stora hela är jag nöjd och lycklig över mitt friska liv. Grattis än en gång till ett mycket klokt och härligt beslut🌟💫🌟

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Jag förstår precis hur du menar, jag får också små ”kickar” av lycka då och då. Om inte dagligen, så åtminstone flera gånger i veckan. Att jag skulle få uppleva mer lycka och njutning som nykter än jag gjorde när jag drack, det kunde jag inte ens fantisera om. Det går inte riktigt att beskriva det heller, det måste liksom upplevas.

Jag brukar säga att allt känns MER som nykter. Alla känslor känns mer. Maten smakar mer, musiken berör mig på djupet mer, eller får mig att sjunga och dansa mer. Jag skrattar hjärtligare, och kan hålla på och skratta en lång stund. Jag kan också bli tvärilsk och inte ge mig förrän jag rett ut det som har gjort mig ilsk.

Samtidigt retar jag inte längre upp mig över skitsaker. Man blir mer chill som nykter 😎 Jag har också upptäckt att jag inte är lika snarstucken - och att min tolerans för andra har ökat enormt. Låt dem tycka som de tycker och göra som de vill, så länge som det inte drabbar mig. Jag står upp för mig själv på ett helt annat sätt också. Tar ingen skit helt enkelt.

Annie Grace beskriver det så här i sin bok ”Tänka klart”: ”Alkoholen tar ifrån oss förmågan att känna glädje och uppskatta vardagliga saker.” Den insikten är tung. Men det går som sagt knappt att försöka förklara det - man måste uppleva det själv. Och det kommer först efter en längre tids nykterhet, cirka 6-7 mån.

Du har gjort en massa förändringar i ditt liv redan, och fler förändringar kommer garanterat. De flesta som har varit nyktra en tid brukar göra förändringar i sitt liv. Och då finns vi här för varandra - som ett stöttande bollplank.

Kram 🐘

Profile picture for user Axianne

@Torn Hej! Jag vet att du kommenterat ibland. Roligt att höra att du läst mina inlägg i min gamla tråd. De 1,2,3-punkterna är nog precis som du säger själva nyckeln men det tog tid för mig att förstå det och vad skillnaden var denna gång jämfört med tidigare. Kanske egentligen en kombination av de tre, men störst av allt; denna gång när jag "försökte" sluta så var det inte längre med en bakdörr öppen. Jag gjorde slut på riktigt med the big A, även om det var med sorg i hjärtat men på samma sätt som man till slut måste acceptera att ett trasigt och destruktivt förhållande med en människa måste ta slut, så var jag framme vid vägs ände med min relation med A. När man till slut är så trasig och förlorat nästan allt är det dags för skilsmässa på riktigt.
Tack för dina tankar! 🎀

@miss lyckad Tack för fint välkomnande! Jag är också närmare 60 nu. Jag är tacksam att jag kommit så här långt i min nykterhet och jag, precis som du, har förbättrat min hälsa väsentligt tack vare att jag slutat dricka. 🎀

@Himmelellerhelvette Tack för din kommentar, kul att du känner pepp eftersom hela jag är peppad av allt som händer i mitt liv nu. Kul att kunna förmedla det! 🎀

@Andrahalvlek Ja, visst känns allting så mycket mer när det kommer till positiva upplevelser och det är ju egentligen inte så konstigt eftersom jag levt med i ett ständigt avtrubbande dis under större delen av mina senaste år och dragit på mig mörka solglasögon när livet kommit nära. Märkligt nog har det varit tvärtom med negativa känslor, tankar och upplevelser. När jag druckit har jag varit betydligt mer lättkränkt, snarstucken, argsint och irriterat mig till höger och vänster på det mesta. Det har förstås grundat sig i det enorma självhat och det missnöje som vuxit inom mig, egentligen riktat mot mig själv och mina val, men yttrat sig genom att jag farit ut mot andra. Precis som du har jag blivit så mycket mer tolerant och har en ny förmåga att skaka av mig i stället för att ta åt mig.

Många känner att de inte vågar vara sig själva utan alkoholen men jag kan nog känna att jag inte varit mig själv sedan jag började dricka kopiöst. Jag har varit en karikatyr och en parodi av mig själv men haft en helt annan självbild av mig som en cool och härlig person när jag druckit. Då har jag varit bäst på allt i mitt eget huvud men sanningen har förstås varit en helt annan. Det är med stor ödmjukhet jag tar emot min chans att få leva ett tag till men med andra ögon både vad gäller mig själv och i relation med andra.

Jag uppskattar att ni finns här och jag tror att nu när jag är i detta forum så kan jag prata mer med folk i min egen situation och få utbyta tankar med alla som gått före. Det känns som att det kommer att vara bra och rätt.
Tack @Andrahalvlek för att du alltid bidrar med pepp och klokskap!🎀

Profile picture for user Axianne

@Andrahalvlek och bara för att förtydliga: bilden jag beskriver av hur jag såg mig själv var förstås innan jag gick ned mig totalt, för de senaste åren fanns bara smutsiga tankar om personen jag blev.
@Torn Samma gäller för tankarna när jag äntligen bröt med alkoholen, det var egentligen ingen riktig sorg i hjärtat eftersom det inte längre fanns något att sörja, det var bara skit kvar.
Men allt det vet ni redan. 🎀

Profile picture for user Se klart

Hej Axienne och välkommen ”hem”till den här delen av forumet. Har följt din tråd och hållit tummarna även om det knappast behövts då jag upplever att du varit så klar från första stund. Själv slutade jag dricka för ca 2,5 år sedan, forummetoden har funkat som mitt AA och har också haft den enorma förmånen att få hänga med ett gäng vänner här som betytt oerhört mycket för mig. Att skriva här varje dag (med få undantag) har varit ett sätt att logga nykterheten, men även efter typ ett år då sug och annat försvunnit har jag tyckt mycket om att samla ihop mig och mina tankar här. Tankar som inte självklart handlar om A, men livet efter- förhåller sig till livet före. Allt hänger ihop.
Jag var inte den 6 januari 2020 lika långt gången i mitt missbruk som du beskriver. Men här he jag lärt mig att det för de flesta av oss bara är en tidsfråga.
Mina främsta lärdomar är att lära mig vila och att lära mig känna igen behovet av att göra det. Inte så lätt som det låter 🙈
Hoppas att du ska trivas här, och återigen välkommen och grattis! 😍

Profile picture for user Axianne

@Se klart - Tack för välkomnandet! Roligt att du läser mina inlägg. Jag ska försöka läsa ikapp här vartefter jag hinner. Vi har alla olika behov. Vissa läser nästan enbart medan andra skriver och för mig är själva skrivandet i sig en terapi och ett utlopp för känslor och tankar. Det är också värdefullt att få feedback och respons, i synnerhet om det är från andra i samma eller liknande situation. Precis som du säger så blir det ofta att man slås av hur stor skillnad det är mellan livet idag och livet när jag var på väg ned eller på botten. Tack igen och på återseende!! 🎀

Tack för gratulationerna @Vill Bara Sluta och stort tack för att du vill läsa och följa! Jag är glad när jag vet att ni tar del av mina tankar. 🎀

Profile picture for user Axianne

Ibland när man har TV:n igång och den liksom bara bildar en ljudkuliss i bakgrunden så yttras något som fastnar i skallen. Det händer förvånansvärt ofta att några ord eller en händelse i pågående program passar så väldigt bra in på min sinnesstämning, vad jag tänker på, sysslar med eller rentav skriver om. Nyss när jag satt här och tänkte skriva ned några ord om mitt festbeteende förr och nu så hörde jag plötsligt detta korta men allomfattande replikskifte som utspelar sig i Outlander, säsong 6. Avsnitt 4. Jag har faktiskt redan sett avsnittet men måste ha missat denna ordväxling då:

Scotchee Cameron:
"One dram becomes two, becomes three, becomes ..." (pretends to be confused) "What’s after three?"
"En sup blir två, blir tre, blir … (låtsas vara förvirrad) Vad kommer efter tre?"
Jamie Fraser:
(laughs) "Twelve. In yer case."
(skrattar) "Tolv. I ditt fall."

Men hur sant är inte det? Kan man dricka en sup och inget mer? Förr var det inga som helst problem. Jag gillade nog inte ens nubbar eller starksprit när jag var ung eller till och med fram till 35-årsåldern, men sedan min alkoholism passerade gränsen till missbruk så har en sup aldrig varit nog. Det är ju den som öppnar dammluckorna och sedan sitter man och vrider sig i väntan på att det ska fyllas på.

Däremot har det hänt på tillställning där det fanns arbetskollegor eller en dejt man ville verka normal inför, att jag med planerad behärskning värdig en Oscarsstatyett faktiskt nästan alltid "bet av" nubben och skålade flera gånger med samma futtiga skvätt i glaset för att verka måttlig. Åh hur duktig skådespelare jag var när jag gestikulerade nekande och höll handen över glaset när man ämnade fylla på mitt glas, men sedan sökte upp "The Motherlode" (förrådet) i pentryt och kunde ta mig några rejäla supar bakom skyddet av en öppen skafferidörr. Jag var väldigt ofta den som var snabb att hjälpa till med att bära ut disk av just det skälet. I annat fall hade jag troligen en backup i väskan som jag kunde halsa ur på toan. Alltid extra alkohol med sig om det inte fanns en bar, annars var kvällen förstörd.

Men jag tror aldrig att någon uppmärksammat eller på minsta vis påpekat (som i ordväxlingen ovan) att jag ligger steget före med drickandet. Inte någonsin. Ingen har ifrågasatt hur jag dricker på fester eller i sociala sammanhang. Kanske för att det ingick i sjukdomen att planera i förväg och skapa utvägar, möjligheter och tillfällen. Väl förberedd kunde jag dricka i smyg utan att någon märkte och tydligen lyckades jag med det? När alla andra börjat få i sig så att de var lite lagom i gasen så var jag trots mitt ihärdiga drickande vid sidan av, troligen fortfarande inte speciellt berusad eller ens märkbart påverkad. Däremot var jag fylld av manisk jakt på mer. Jag var definitivt inte nöjd.

Jag vet inte hur många fester och tillställningar som passerat utan att jag hade roligt för att jag totalt missat allt och alla. För att jag inte sett folk i ögonen, stannat upp och pratat utan fladdrat runt bland flaskorna. För att jag bara haft tankarna på att ta mig förbi vänner som ville umgås och jag i stället bara hade sikte på baren eller drinkvagnen medan jag försökte spela "normal". Öppen bar? Fullträff! Jag beställde alltid två glas och låtsades att det ena var till en vän. Ställde ett på ett bord och svepte det första med vrålkoll på att ingen såg, för att sedan lyfta det andra och gå tillbaks till gruppen med bekanta. En halv liter starksprit, ett tiotal starka drinkar eller några flaskor rödvin bara för mig själv på några timmar var inget som gjorde mig särskilt ostadig. Så sjukt hög blev min tolerans med åren.

Så det kommer aldrig mer att bli "One dram" för mig. Jag kan inte längre ta bara en sup, drink eller något annat med alkohol. Om jag gör det så vaknar varenda missbrukscell i min hjärna till liv ur sin slummer. Det vet jag efter många uppehåll och efterföljande "Nu kan jag kontrollera det här så jag tar bara ett litet glas för att vara som andra ..." som gått helt åt helvete.

Jag är allergisk mot alkohol nu. Det har jag druckit mig till och det är precis som med pälsdjuren jag inte längre tål. Det går inte över bara för att jag inte gosar med dem på ett tag. Om jag i ett svagt ögonblick lockas av att kela med den söta lilla hundvalpen så lider jag i timtal. Samma sak om jag gosar med alkohol, men då lider jag i veckor, månader och kanske resten av livet. Och det finns inga piller mot det.

Kram vänner! 💋

Profile picture for user Kaveldun

Underbart inlägg @Axianne. Man riktigt ser dig trixa runt och spela behärskad för att kort därefter halsa några snabba i lönndom.
Själv brukade jag gå ut och diska eller göra ngt annat som innefattade högs ljud ( spola mkt vatten) ..så att jag kunde tappa upp och dricka utan att ngn hörde.
🌾🌾

Profile picture for user Ny dag

@Axianne Du skriver så bra, det är en fröjd att läsa även om du beskriver det maniska helvetesbeteendet som många av oss härinne såväl känner igen oss i. Inte minst jag själv. Jag är inte allergisk mot pälsdjur men mot alkohol och liknelsen klockren så dessa rader lägger jag till min minnesbank.🥰

Profile picture for user Axianne

@Kaveldun Haha! Ja, att spola vatten är ju en klassiker när man vill dölja alla möjliga ljud. Jag kommer osökt att tänka på ett annat TV-citat när Schyffert och Lindström spekulerade i hur historikerna kommer att minnas vår tids överkonsumtion av annat än alkohol: "Svenska folket var vid den här tiden nåt så bortskämda att nästan ingen längre ens kunde klara av att gå på toaletten och uträtta ärende nummer två utan att behöva spola bort cirka 40 liter prima färskvatten genom handfatet!" 🚽💩 (Från "Ägd - Pengarna eller livet" 2013)
Jag vet inte varför jag minns den här typen av totalt värdelöst vetande. 🤷‍♀️

@Ny dag Tack och gulle dig! ❣️ Ja, just att beteendet blev maniskt är helt korrekt beskrivet. Många använder uttrycket "Kidnappad hjärna" 🧠 (vilket ju även är en bok om missbruk och beroende av Miki Agerberg) vilket stämmer på sätt och vis. För att få tillbaks min hjärna fick jag betala en lösensumma som jag inte trodde att jag hade råd med men som egentligen "bara" bestod av vilja, beslutsamhet, självinsikt och lite mod.

Profile picture for user Axianne

10 cc på radion. . Så lägligt.
"I'm not in love. So don't forget it. It's just a silly phase I'm going through. And just because I call you up, don't get me wrong, don't think you've got it made.
I like to see you, but then again that doesn't mean you mean that much to me. So if I call you, don't make a fuss. Don't tell your friends about the two of us."

Nej, jag är inte förälskad. Det tillåter inte min sköra nykterhet. Jag vet av erfarenhet att när mina känslor kommer i gungning ordentligt så balanserar jag farligt nära gränsen till ett återfall, så behärskning är A och O just nu. Senast jag inbillade mig att jag var kär så var det full fart, allt eller inget. Och sedan brast alla livlinor jag hade och jag brakade rätt ned i avgrunden när relationen tog slut. Idag drömmer jag inte om kärlek längre men jag unnar mig att ändå minnas att jag upplevt glimtar av den och hur det kändes. Eller, unnar och unnar. Jag kan inte hindra att jag plötsligt nästan slås omkull av kraften i de känslor som plötsligt blommar upp när jag ser hans nummer på mobilens display eller hör hans röst i telefonen. Tack och lov har jag lärt mig att först andas djupt så jag kan låta calm, cool and collected när jag svarar.

Jag är definitivt inte förälskad men däremot är jag lite fast i sentimentala minnen som jag nog egentligen borde konstatera mest var drömmar. Jag längtar tillbaks till tiden då mitt liv bestod av ständig längtan och strävan efter något som alltid verkade vara precis utom räckhåll. Jag känner saknad och vill återfå det jag inte ens vet om jag någonsin ägde på riktigt. Det är nackdelen med retrospektiva och ganska selektiva minnen. Rosa filter som applicerats lite för tjockt på händelser där detaljer blivit luddiga. Och så detta eviga dåtidsromantiserande! Var det verkligen så kul och vackert hela tiden? Näppeligen! Jag har i ärlighetens namn nog alltid levt i en ständig jakt på annat än det som fanns på menyn. Ville hitta något bättre och var aldrig nöjd. Kanske var det vad som drev mig in i missbruket en gång i tiden.

Och just nu bråkar jag med tankar på vad som hade hänt "om" ... För det fanns så många val förr när man var ung och hade hela livet framför sig. Man hade alla möjligheter och det fanns knappt några begränsningar för vad man skulle kunna åstadkomma om man hade modet och ambitionen. Jag verkade ändå väldigt ofta välja det sämsta alternativet. Men det vet man ju inte säkert i efterhand förstås, eftersom det aldrig gick att ta två vägar samtidigt.

Under senare år har jag ibland utsatt mig själv för att botanisera bland minnen och förstås fundera över de där valen jag gjorde som kanske inte var så lyckade men är omöjliga att ångra eller ändra. Livet var inte ett TV-spel med extraliv och bonusrundor. Jag hade inga nya försök när det blev game over. Egentligen vet jag ju inte vad felstegen kostat mig fullt ut eftersom jag aldrig provade att gå den andra vägen, och jag ska nog inte grubbla för mycket på det. Jag får liksom intala mig att det kunde ha gått åt helvete om jag tagit de andra alternativen också.

Nu står jag där igen vid ett val. Träffa honom på fredag över en middag eller fortsätta hålla mig för mig själv? Vi har pratat i telefon varje kväll i snart en vecka och varje gång han fört det på tal har jag hittat skäl till att avböja, trots att jag nog vill mer än jag erkänner för mig själv. Jag vill, men jag är rädd och har fruktansvärt dåligt självförtroende. Jag vill men jag har århundradets underläge på grund av saker som hände för många år sedan. Jag vill men jag sätter krokben för mig själv genom att fundera för mycket.

Men så här grubblande och tungsint är jag inte när vi pratar. Då är jag nästan överdrivet rolig, lättsam och skämtar mig fram genom våra samtal. Jag duckar och fintar mig förbi hans inviter och det blir mycket om filmer, böcker och musik. Vi pratar inte så mycket om det som hänt utan mer om vad som inte hände. Då blir det svårt att hålla den skojiga tonen. Vi vet så väl att vi kunnat vara på ett helt annat ställe om vi hade hittat varandra då, för länge sedan.
Men det är efteråt med det nu.
Eller?

Kram 🎀

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Klart att du ska äta middag med honom på fredag. Men ta ditt sansade jag i handen, och agera inte på impulser. Lättare sagt än gjort dock. Men är det något som livet har lärt mig så är det att man ska ta vara på det som slumpen ger en. Att han skulle sitta på just den bussen var inget annat än en slump.

Jag levde ihop med mina barns pappa i 24 år. Vi separerade 2013. Två år senare träffade jag av en slump en man. Och blev tokförälskad. Jag visste först inte att jag var förälskad, jag hade liksom glömt hur de känslorna kändes. Hmmm, varför molvärker det lite i magen? Varför har jag så svårt att sova? Varför fånler jag som tok bara jag hör att jag får ett sms? Varför känner jag mig helt darrig av förväntan?

Det som är häftigt med förälskelse är att det känns likadant som när man var 17 år. Lika huvudlöst förälskad blir man, man är lika benägen att blunda inför det som eventuellt inte funkar eller stämmer ett dugg med vb. Man bara kastar sig in. Helt underbart - och tyvärr kan det följas av en sur eftersmak. Förälskelsen i mitt fall bleknade förstås, och 1,5 år senare bröt vi upp eftersom det visade sig att han var en alkis.

Men jag vill ändå inte vara utan den erfarenheten. Jag kan jämföra det med älskade pudelpojken som jag var huvudlöst förälskad i, och han i mig. En dag var jag tvungen att avliva honom pga tumör i munnen. Jag grät floder, sörjde jättelänge. Men den sorgen var värd varje dag ihop med älskade pudelpojken. Lite likadant är det med förälskelse i en man. Sorgen efter F var ändå värd den första förälskelsetiden med honom. Jag minns våra första dejtar med värme.

Efter F har jag träffat några män via dejtingappar. Jag flög högt och sen kraschlandade jag. (Låten ”Resten av ditt liv” med Timbuktu rullade nonstop i vissa perioder.) Jag har råkat på det ena svinet efter det andra, och jag har blivit lika huvudlöst engagerad varje gång. Jag var till och med beredd att lära mig spela golf! Då har det gått långt. Min vilja att anpassa mig i en relation är enorm, och det är en sak jag behöver jobba på i kommande relationer.

När jag blev nykter slutade jag med dejtingappar. På fyllan satt jag och skrev med allsköns sköna snubbar, flirtade och sexchattade. Gick över gränser som jag aldrig hade gjort i nyktert tillstånd. Jag tror att det finns guldkorn i dejtingträsket, men det finns mest träsktroll. När jag gjorde slut med spriten gjorde jag även slut med dejtingappar.

Jag ligger lågt och bidar min tid, inväntar att slumpen ska göra sitt jobb. Som i att en gammal flirt plötsligt sitter på bussen en dag…

Kram 🐘

Profile picture for user vår2022

@Axianne Håller med @Andrahalvlek i att våga ta chansen och se vad det kan leda till. Vem vet om man inte provar. Man kan gå sakta fram och känna efter hur det känns och ta beslut efter det om hur du vill göra och ha det. Det är härligt med kärlek och det är härligt att ge sig hän. Ha det gott!💕

Profile picture for user Axianne

Tack för era inspel, @Andrahalvlek och @vår2022. Jag uppskattar verkligen era tankar. Jag vet precis hur det är när man blir huvudlöst förälskad i vuxen ålder, vilket jag upplevde för några år sedan. Det var en helt fantastisk upplevelse och jag är tacksam över att en gång i livet få uppleva en så himlastormande (och dessutom besvarad) kärlek. Men på samma sätt dom det var helt magiskt att uppleva så brast hela min tillvaro när relationen tog slut. Jag söp rätt in i kaklet utan hejd på grund av min sorg och längtan tillbaks till förhållandet, och det ledde till min första kontakt med avgiftning på sjukhus på grund av livsfarlig abstinens när jag skulle försöka sluta. Man kan lugnt säga att jag helst undviker känslostormar nu när jag är nykter.

Det blev för övrigt ingen dejt igår. Jag har inte modet ännu och jag är osäker på vad den här mannen nu egentligen försöker göra genom att söka upp mig på detta sätt. Men jag kanske återkommer till det. 🎀

Profile picture for user Axianne

Jag har ingen man i mitt liv och har inte haft en relation på länge. Det har varit självvalt. Förhållanden med män under långa tider av missbruk fram till för några år sedan har varit bedrövliga på alla sätt. Det har varit män som också druckit för mycket och emellanåt män jag trots min usla ekonomi fått betala ett högt pris för att umgås med, inte bara i form av krognotor och sponsring av deras alkoholkonsumtion. Jag har betalat med hela mig själv trots att mitt självförtroende snabbt förbrukats. Jag satsade alltså ganska mycket på det jag trodde var kärlekens altare men egentligen bara var ett sökande efter ett uns bekräftelse. Mest offrade jag egentligen min självrespekt och min självkänsla.

För några år sedan när jag var nyligen 50 fyllda träffade jag en mycket yngre flerbarnspappa som blev mitt livs stora kärlek och jag tror aldrig någonsin jag upplevt en sådan magi. Jag mötte honom under en tid när jag var tillfälligt nykter på grund av ultimatum från jobbet och vi inledde den största och mest omtumlande kärleksrelation jag någonsin haft. Min kärlek var besvarad på alla sätt och förhållandet var oerhört intensiv både fysiskt och mentalt. Vi var varandras perfect match från första stund. Vi förlovade oss 0ch flyttade ihop inom ett år. Men vi matchade kanske lite för bra.

Det blev snabbt tydligt att det inte bara var jag som hade alkoholproblem och vi kämpade bägge med att hantera livet, jobben, relationen och våra respektive bonusfamiljer med 6 barn gemensamt. Vi kämpade även förstås med drickandet som vi tyvärr inte skötte speciellt bra. Vi borde ha sökt hjälp tillsammans eftersom vi båda var medvetna om problemet men i stället drev misstroende påeldat av våldsamma känslor oss rakt ned i avgrunden. Jag älskar honom nog fortfarande och jag vet att han verkligen älskade mig den dagen jag gav upp och flydde ur förhållandet. Jag lämnade honom av skäl som känns helt obegripliga idag för att supa mig bortom vett och sans. Allt gick över styr för mig efter det och jag förlorade fotfästet totalt.

Sedan dess har jag inte haft någon man i mitt liv. Vartefter mitt alkoholmissbruk eskalerat till en gräns där jag inte längre brydde mig om känslolivet och i stället ägnade mig åt att dricka mig till glömska har jag helt valt bort intimitet för att i stället leva ensam med min vinbox och streamade snyftarserier. Jag har gått upp i vikt och förfallit kolossalt under den här tiden och det har självklart varit ett hinder för mig nu när jag börjar komma på fötter igen. Jag har inte nog med självförtroende att flörta med någon ens och trots att jag fått höra hela senaste halvåret av alla i min närhet att jag verkar ha tappat väldigt mycket i vikt, så känner jag mig fortfarande bara fet, ful och gammal. De som kommenterat om min viktminskning kände mig inte förr när jag var "smal och vacker". De jämför med den gamla feta tanten de lärde känna för ett år sedan och jag jämför med hur jag var när jag fortfarande inte hade supit ned mig. Och visst. Det har skett förändringar, men jag är så långt ifrån att vara mig själv fysiskt att jag vill gråta när jag ser mig i spegeln.

Följaktligen är jag ganska utsvulten på känslor och närhet. Jag har med kraft förnekat att jag har några som helst drömmar om män och stängt av allt eventuellt romantiskt känslopjunk som ploppat upp när jag nyktrat till med tiden. Tills nu.
Som sagt.
Och eftersom vi befinner oss i forumet ”Det vidare livet” med livet som det är utan droger. (För inläggen som kan handla om annat än de omedelbara alkoholrelaterade problemen) så har jag berättat om en spöke från förr som oväntat dykt upp i mitt liv igen.

Jag vet inte vad jag ska göra med den här mannen. Jag har känt honom sedan åttiotalet men inte träffat honom på evigheter och jag blir inte klok på vad det är han håller på med eftersom han inte tycks bry sig om att jag förändrats. Det känns som att han vill ha mer än vänskap och nu har vi pratat varje kväll. Ibland i timmar, ibland bara kort. (Mest för att jag drar mig lite undan när han kommer för nära.)

Han skickar flörtiga sms och gulliga smileys när 😍😍🥰🥰💘💘 han säger god morgon varje dag och önskar mig att sova gott varje kväll. Han kallar mig "sötis" och "finaste" som om det vore helt självklart när han skriver till mig. På det hela taget verkar han seriöst vilja ha någon form av romantisk kontakt och tjatar oförtrutet dag efter dag om att vi ska träffas igen efter det korta möte vi hade för lite mer än en vecka sedan, men jag kan inte. Jag vågar inte.

Men fan vad det kostar på. Hela filmen har spelats upp för mig om och om igen. Hela historien från då när vi var riktigt unga sitter som etsad i mitt minne och på min näthinna även om jag inte minns alls när jag träffade honom senast innan förra onsdagen. Jag kan blunda och känna hur det var förr, för tvåhundra år sedan känns det som. En lång historia som jag inte vet hör hemma här. Vi får se.

Något som var väldigt avgörande för mig och som gjorde att jag inte vågat träffa honom ännu är att han inte vet om att jag är alkoholist. Han säger hela tiden. "Kom över på lite mat och en flaska vin" eller "vi kan väl gå ut och ta några glas ihop" och den sista gången vi träffades innan kontakten bröts förra gången var vi bägge apfulla. Det är inte någon bra förutsättning. Jag vägrar träffa honom innan jag berättat sanningen. Och då menar jag HELA sanningen.

Kram!🎀

Profile picture for user vår2022

@Axianne Jag förstår av det du berättar att du har svårt att släppa in honom, bara så där. Kroppen förändras en hel del efter 45-50 och man ”förfaller”. Jag kan ha bilder i huvudet på när jag var yngre och när jag ser mig i spegeln ser jag att det inte stämmer, rynkor och häng här och där. Tänk, att jag som ung tyckte att jag var ful och när jag ser bilder från då kan jag inte förstå hur jag tänkte. Som att man aldrig är nöjd med sig själv i den åldern man befinner sig. Det ligger i betraktarens öga om man attraheras av någon. I det egna ögat borde ingen attraheras av en. Min man har jobbat hårt med mig om att jag ska tycka om mig själv, att jag själv ska se att jag är fin. Det har tagit sina år, men kan nu faktiskt tycka att jag ändå inte är så pjåkig ändå😁. Hans betraktelse av mig har hjälpt mig att tycka om mig själv.

Mannen du berättar om verkar onekligen vilja träffas mer och skickar gulliga och kärleksfulla sms till dig. Hans betraktelse av dig är inte den samma som din betraktelse av dig själv. Lita på honom💕. Jag håller med om att du ska berätta hela sanningen om dig själv för honom. Att du i starten är helt ärlig och sann om dig själv och vem du är. Att i en relation göra så är en gåva, ett stort förtroende man ger till någon annan. Det visar att man tar relationen på allvar och visar att man tycker den är betydelsefull. Hur den andre tar emot det återstår att se, men det finns ingen annan väg.

Lycka till och ha en fin lördag!❤️

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Självklart måste du vara ärlig och berätta hela sanningen innan ni går till nästa nivå. Men det är kanske bra att göra på tu man hand IRL? ”Nej tack, jag dricker inte vin därför att…”

Kasta dig ut. Man måste våga för att vinna. Är han något att ha står han pall, men du har åtminstone stått upp för vem du är 🥰

Kram 🐘

Profile picture for user Andrahalvlek

PS. Låt er inte prata på i all evighet innan du berättar sanningen. Det skapar bara skav hos dig, att du känner dig oärlig. Och ni båda satsar känslomässigt kapital i något som kanske tvärdör när sanningen kommer i dagern. Den som lever får se.

Profile picture for user Kaveldun

@Axianne. Jag håller med övriga om att det är viktigt att du är ärlig - och jag kan också förstå din tveksamhet i meningen att du är rädd om nykterheten. Den är såklart nummer ett här. Du har gjort en otrolig förändring /livsomställning och du har nu ett liv som du både klarar av och värdesätter högt.
Du skriver om kroppsliga förändringar och här känner även jag igen mig. Jag är 60 år nu och höll vikten längre...trots drickande men de senaste åren gick det inte. Jag gick upp ganska mkt och jag såg också hur alkoholen gjorde ansiktet trött och svullet ( märker skillnad redan nu...har klarare , fastare blick och bättre hud).
Jag är nog ganska fåfäng - tycker om kläder och vackra saker men alkoholen - om man missbrukar - vinner ju så småningom över allt.
Du skriver att du var vacker som ung och utan att låta överdrivet klämkäck så tånker jag att du fortfarande är det ...fast på ett sätt som är förändrat av ålder och vikt.
Du skriver att mannen inte verkar bry sig om att du är förändrad - men även han måste ju ha förändrats sedan 80-talet?
Du besitter en kraft och har en ärlighet som imponerar och det genomsyrar dina texter här! Säkert märks det även i era telefonsamtal - även om du ännu inte berättad om alkoholen. Men din blick och din nykterhet och din skärpa är attraktiv. Om det är en man att ha så spelar ju dessa egenskaper också in - inte bara hur smal du är.
Du skriver inte vad du tycker om honom - bara hur han uppfattar dig och hur han förhåller sig till dig. Tycker du om honom? Är han en bra person som du skulle trivas med? Tycker du att han är attraktiv? Och attraktivitet kan ju vara så mkt.
Det spelar ju stor roll - ja är avgörande - vad du tycker och känner? Det är ju inte bara du som ska duga för honom.
Jag önskar dig all lycka till. Nu när du är nykter har du ju helt andra möjligheter att vara i en relation. Att leva med någon ...eller starta en relation och missbruka ..leder ju förr eller senare ( oftare förr) åt helsicke.
Ta små steg och känn efter. Var ärlig om alkoholen och berätta om din förändring ( den är så stark). Och var mycket rädd om dig!
☘️

Profile picture for user vår2022

@Kaveldun Så klokt sagt. Vad du @Axianne tycker, tänker och känner om honom är det absolut viktigaste. Om du känner att han skulle kunna få vara en del av ditt liv, om du vill ge dig av själv till honom, att han är värd det och om du tror att du skulle trivas med honom. Om du känner attraktion, det är där det börjar❤️

Profile picture for user Axianne

Tack @vår2022 @Andrahalvlek @Kaveldun för tankar och tips! Jag har kanske redan tänkt mycket av det här och behövde nog lite feedback, vilket jag fick. ❤️ Jag ska fundera en vända till innan jag går vidare och kanske berättar för honom om mitt liv ur ett alkoholperspektivet. Än så länge tycks han ha en bild av mig som en lyckad och eftertraktad kvinna och hans lite inställsamma agerande tar jag som en rätt ytlig flirt. Jag står i valet nu. Ska jag krossa den bild han verkar ha av mig och berätta vem jag verkligen är? Ska jag riskera att jag väcker avsmak hos honom för att sedan utgå från hur han reagerar på verkligheten och då ha möjlighet att bygga på något som kan bli en relation? Alternativet är att jag ganska snart faktiskt avslutar det här innan det händer mer och säger tack och adjö. Det lockar mig mer att låta honom ha kvar sin minnesbild av mig. Mina känslor just nu är inte djupare än så, faktiskt, även om han attraherar mig fysiskt.

Problemet är nog exakt vad @Kaveldun skrev:"Du skriver inte vad du tycker om honom - bara hur han uppfattar dig och hur han förhåller sig till dig."
Det är jag i ett nötskal. Historien upprepar sig. Min självbild har generellt varit skev och har nästan undantagslöst hängt ihop med hur jag ser ut på utsidan. Min självkänsla saknar substans när det kommer till relationer just nu och så har det nästan alltid varit när jag befunnit mig i en period i livet när jag varit missnöjd med mitt yttre och inte älskat mig själv alls. Det handlar ju i grunden om min vikt men på senare år förstås om självhat i förhållande till mitt drickande. Om en man visat intresse för mig har jag knappt funderat över hur jag känner eller tänker inför honom. Jag har sagt ja tack och passat på för att jag haft en längtan efter bekräftelse, något eller någon - vem som helst till slut, även om det inneburit skadliga och destruktiva relationer. Senare när jag befunnit mig i förhållandet och kanske till och med börjat nyktra till har jag kommit till insikt och lämnat mannen. Då har jag släppt fram mina känslor och insett att jag enbart blivit missnöjd, besviken, luttrad och bitter i relationen. Mannen i fråga har ibland inte ens förstått varför jag gjort slut eftersom jag inte ställt krav eller haft åsikter i början.

Det som pågår just nu är en process som innefattar mer eftertänksamhet. Den här mannen och jag har en historia men känner ändå inte varandra. Det finns något ofullbordat men det finns också sorg och besvikelse. I dagsläget är vi i ett läge när vi inte pratar i nuet. Han pratar med den jag var. Jag pratar med den jag minns. Ingen av oss pratar om idag eller tankar på morgondagen. Det är eoner av tid som passerat. För att komma vidare måste vi bägge släppa allt som hänt förr och se om det finns något helt annat mellan oss. Jag vet inte om det är rätt läge för mig just nu att ta det steget med någon alls. Inte ens med honom.

Tack igen för era tankar! 🎀

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Du tänker så himla klokt. Ni träffades för en evighet sedan, och han har nu blivit förtjust i en äldre version av den du var då. Du är helt annorlunda nu. Han har ingen aning. Är det liksom värt jobbet? Bara för att han är intresserad? Vi är så vana vid att börja följa någon annans pipa så fort någon visar intresse. Det sitter liksom berget stenhårt i vår innersta kärna, det går helt på automatik. Du kommer fram till det rätta till slut.

Kram 🐘

Profile picture for user Kaveldun

@Axianne - jag tycker också att du resonerar klokt. Och vill moderera lite kring det där med absolut ärlighet och öppenhet kring alkoholen. Det behövs förstås om du vill gå in i en relation och om du träffar en man du verkligen tycker om.
Där är du inte …i alla fall inte än. Det är ju ngt väldigt intimt och nära - att berätta fullt ut hur livet är och har varit - i förhållande till alkoholen. Jag har många vänner som jag tycker mkt om - som inte vet hur det varit/är för mig. Jag kommer nog att berätta mer …så småningom - för vissa. Men det tar tid. Bara min partner vet hur illa det varit fullt ut.
Du kan ju dock ..,om du väljer att fortsätta kontakten ändå säga att ’det runnit mkt vatten mellan broarna och att jag inte är samma person idag ’ typ. Se om han nappar på ett sånt samtal. Och hur det utvecklar sig. Om du vill.
Du kommer säkert fram till vad som är bäst för dig. Jag tror på dig.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Öh, jag kanske inte hängde med riktigt 🤔 Killen du var kär i på gymnasiet var killen som satt på bussen förra veckan, eller? I så fall förstår jag att du inte är redo att öppna den dörren. Då får du nog bara stänga den dörren lite snyggt innan killen (mannen numer) far mer illa av att tråna efter dig.

Kram 🐘

Profile picture for user Vill Bara Sluta

@Axianne Det låter som att du är otroligt ambivalent vad gäller den här mannen. Det låter ändå som om ni åtminstone tidigare kunnat prata öppet om era känslor och även om många år har förflutit sen ni sågs kanske ni kan komma tillbaka till den öppenheten så att du känner dig trygg nog att berätta om missbruket. Det är nog först när du har berättat det för honom som det går att ta något beslut om att antingen avbryta eller utveckla relationen.
Kram💕

Profile picture for user Axianne

Jag insåg när jag skrivit av mig hela min tonårsförälskelses historia här att det inte är något som passar in i detta forum och jag valde att ta bort det jag skrivit. Det är så privat egentligen och minnen som är svåra att beskriva i ord, men samtidigt var det bra att få tömma ur mig känslorna från då eftersom så mycket av dem har vällt över mig nu igen när jag åter igen sprungit ihop med mannen som en gång var min dröm och min stora kärlek.
Kanske är det meningen slumpen ska sammanföra oss någon gång var tjugonde år, sisådär? I så fall hoppas jag att jag gör rätt nu och inte släpper taget riktigt än, för det är långt till nästa gång.

Jag träffade honom i torsdags kväll efter många långa telefonsamtal. Efter jobbet möttes vi på ett ställe där jag suttit i baren och druckit många gånger, men nu satt vi vid ett bord i en avskild vrå. Vi åt middag och pratade rätt länge. Det var ett ganska jobbigt möte för min del eftersom det var jag som lämnade honom utan förklaring och med många obesvarade frågor när vi skildes för många år sedan. Jag var inte så intresserad av att förklara mig nu heller och kände mig dessutom fortfarande extremt obekväm i situationen, platsen, min kropp och min sinnesstämning. Men vartefter samtalet flöt på så mådde jag bättre.

Han var inte hämndlysten och verkade genuint glad att se mig. Vi pratade mest om gamla tider och åren i skolan där våra minnesbilder går isär men vi ändå kan tänka tillbaks med glädje, om än spetsad med både vemod och sentimentalitet. Det fanns också ett visst mått av romantik i det här mötet och det kändes mer och mer som en dejt vartefter kvällen gick. En dejt när man är i extremt underläge för att självkänslan är på botten och man tror att man hela tiden måste avfärda och skämta bort minsta antydan till flört eftersom det inte passar in att han skulle vara intresserad av någon så ful, tjock och sliten.

Han fick sina svar i alla fall, svar som jag försökte ge honom på ett så ärligt sätt jag kunde. Jag ville att han skulle förstå att han inte gjorde något fel då och att det var jag som var förvirrad och dum i huvudet. Plötsligt föll det sig lämpligt att även berätta orsaken till att jag inte skötte om varken mig eller vår relation så bra. Jag berättade om min alkoholism och hur mitt missbruk eskalerat efter skilsmässan. Jag berättade hela historien men undanhöll de värsta detaljerna. I stället valde jag att fokusera på det faktum att jag blev nykter för ett år sedan och inte druckit eller haft lust att dricka sedan dess.

Hans reaktion blev inte som jag väntat mig. Han svarade bara "Jag förstår." och jag tänkte först att det gör han inte alls, det gör ingen som inte varit med om samma sak, men han fortsatte med att berätta att han vuxit upp med en mamma som var alkoholist och att det var något han bar med sig under hela sin uppväxt och alltså även hade i bagaget då när vi möttes. Det var inget jag visste om och inget han någonsin nämnt vad jag vet. Jag ville inte fråga hur det gått för henne eftersom jag var rädd för att höra svaret, men han fortsatte och berättade för mig att hon aldrig tog emot någon hjälp och att hon gick bort i sviterna av sin sjukdom för mer än tio år sedan.

Det var mycket för mig att smälta och en väldigt oväntad vändning på kvällen. Plötsligt kände jag mig väldigt glad att jag varit ärlig och berättat sanningen. Jag kunde inte låta bli att fråga honom om han inte märkte på mig när vi hade vår korta relation att jag drack för mycket. Han svarade att han inte märkt mer än att jag verkade tåla en hel del. Jag blev väldigt förvånad eftersom jag fått för mig att barn till alkoholister blir lite extra känsliga och uppmärksamma på andras drickande.

Vartefter kvällen gick så kände jag mer och mer hur bra jag tycker om den här mannen och hur varm jag blir i magen när jag ser honom. Det är inte bara jag som har förändrats, han har också både åldrats och lagt på sig i vikt och var förstås ganska gråsprängd i det lockiga håret, men inte tunnhårig och han gav ett väldigt friskt och fräscht intryck. Han var klädd i jeans, ljusblå skjorta med en mörkblå pullover ovanpå och en kavaj som han tog av sig efter en stund och visade att han inte var så kraftig som jag trott först. Inte över magen i alla fall. Jag försökte låta bli att titta för mycket på honom för att inte bli för bortkollrad, för han är fortfarande oerhört attraktiv i mina ögon.

Kvällen gick väldigt fort och plötsligt var det ganska sent. Han förklarade att han har promenadavstånd och frågade om jag ville komma med på en fika men jag duckade omgående och förklarade att jag skulle upp tidigt. Jag tror han frågade mest av artighet i alla fall. När vi sedan skulle betala vägrade han att låta mig ta fram mitt kort. Han ville bjuda och jag minns att det brukade han alltid propsa på förr också. Förr kände jag att om en man bjöd så stod jag i skuld på något vis och det har alltid fått mig att känna obehag eftersom det på något sätt innebar att han hade tillgodo på annat sätt och att en middag var förskottsbetalning för minst en stunds hångel. Så historiskt har jag haft problem med att låta mig bjudas, men den här gången lade han till "Du kan bjuda nästa gång" och så stack han in sitt Amex Platinum i servitörens dosa. Då kände jag både att Ok, han har råd, och Yay, han vill ses igen!

Jag hann bara ned i tunnelbanan så plingade mobilen med ett sms.
"Tack för en underbar kväll. Du har så vackra ögon. Jag hoppas vi ses snart igen, finaste! 😍"
Så hade han inte behövt skriva om det inte fanns en gnutta känslor kvar hos honom, tänker jag.

Profile picture for user Allegra

Läser din text med ett leende @Axianne , vilken fin kväll! Och så häftigt med detta slumpartade återseende, som kanske någonstans var meningen✨✨✨

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Men så fint 😍 Blir alldeles lycklig av ditt inlägg. Och jag tror ju på slumpen dessutom! Slumpen har flera gånger i mitt liv varit direkt avgörande. Men, och det är ett stort MEN, man måste ta de chanser som slumpen ger en, annars går det inte vägen.

Kram 🐘

Profile picture for user Axianne

Tack för fina kommentarer @Allegra @Andrahalvlek @Geggan @Vill Bara Sluta @majken_r ! 🎀

Det har varit en märklig tid för mig och jag har faktiskt haft lite svårt att fokusera på jobbet och mina övriga åtaganden. Jag märker att jag mer och mer befinner mig i ett stadium av dagdrömmerier, minnen och längtan. Oftast känner jag att jag inte vågar hoppas på en fortsättning med den här mannen, och i synnerhet när jag ser mig själv i spegeln så upplever jag att jag inte tycker om vad jag ser överhuvudtaget. Jag sitter fast i det som var förr. Hur jag såg ut när jag var på topp. Jag vet ju att jag själv orsakat allt det som skett under alla år av missbruk, men idag när jag är fri från lasten och har alla möjligheter i världen att göra något bra av situationen - då känner jag mig trasig, sliten och förbrukad. Det finns ingen tid eller ork att komma tillbaks till att bli ens en skugga av mitt forna jag om man går på det yttre.

Och där sitter hela min fixering. Yta och utsida. Fasaden. Jag är så fast vid att förneka alla mina övriga fördelar och kan inte ens tänka tanken att en man kan uppskatta mig för mina inre kvalitéer. De är liksom självklara på något vis och måste kompletteras med det perfekta yttre som jag alltid strävat efter att ha men aldrig uppnått, och likförbannat längtar jag tillbaks till hur jag var förr eftersom då hade jag åtminstone tiden framför mig.
Jag vet inte hur jag ska lära mig tänka om. Men jag försöker, lite i taget. Myrsteg.

Och mitt i allt detta kan jag konstatera att alkoholen har blivit en ickefråga. Jag tänker inte ens på drickandet och det har varit så rätt länge nu. Jag ser visserligen vinflaskor, bag-in-boxar, ölburkar och annat fladdra förbi i kylen på helgerna, och när jag nu tänker efter så känner jag bara en sak när jag ser dem - irritation över att de tar upp plats i kylskåpet! Så till den grad att jag idag beställt tre stycken (snygga) tystgående och energisnåla 20-liters minikylskåp på rea som ska slås in och vara julklappar till mina barn som bor hemma. Med dessa designade små kylar som både kan användas i hemmet och i bilen kan de snart ha sina drycker på sina rum eller ta med på fest. Smart, eller hur? Nästan så att jag vill ge dem julklapparna i förskott för att få tillbaks kontrollen över mitt kylskåp!

Fick en liten flashback idag dock. Det var kö utanför lokalen där vi skulle rösta och jag kände olust i hela kroppen direkt när jag närmade mig. Jag mindes förra gången jag stod där i den ringlande täta kön. Jag var risig, oduschad, slarvigt klädd, berusad och vinglig. Mådde illa. Sjukt medveten om att det syntes på mig att jag var arbetslös, deprimerad och att jag luktade sur fylla. Hade svårt att konversera med mina barn som förmodligen skämdes över att synas med mig. Folk hade klätt upp sig på valdagen. Barn lekte och var finklädda. De pratade om söndagsaktiviteter och var på väg mot familjemiddagar och söndagsstekar. Det var lite högtidskänsla bland människorna runtomkring och där stod jag och bara ville hem till resterna av min bag-in-box. Jag såg bekanta och exmakens gamla kompisar bakom i kön. Folk som jag försökte vända mig bort ifrån för att jag inte ville möta blickar eller visa mig. Jag visste att jag luktade starkt av alkohol när kön fortsatte inne i lokalen. Jag hade ingen minttablett eller tuggummi och kunde inte göra något åt att folk kom för nära. Det var minnet jag fick när jag klev in i vallokalen, men jag sträckte på mig och gick rakryggad den här gången. Jag mår tusen gånger bättre nu och jag är åter igen så tacksam över min nykterhet!

Jag önskar er alla en fin söndag! 🎀

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Du behöver verkligen göra en inre resa. Bli mer självsnäll, uppskatta dig själv med de kvaliteter du verkligen har. Boosta din självkänsla utan att yttre attribut ska spela största rollen.

Väldigt mycket lättare sagt än gjort. Jag gör ungefär samma resa. Ser också en tjock tant i spegeln. På gott och ont. Erfaren, pondus, vågar ta plats på jobbet. Men när jag ska klä upp mig och göra mig fin känner jag mig som en stor degklump.

Jag försöker inte ens dejta, jag har inte stärkt min självkänsla nog för att göra det. Alkoholen gjorde mig modig och dumdristig, men utan alkohol ligger jag lågt på kärleksfronten. Och det är okej. Just nu åtminstone.

Men givetvis hoppas jag att slumpen gör så att en lämplig dejt dyker upp på bussen! Jag får börja åka buss först bara 🤣

Kram 🐘

Profile picture for user Se klart

Godmorgon,
Vi är många som följer - och gillar dig här- och vi har ingen aning om hur du ser ut😍 Troligen inte som du själv beskriver dig, dessutom är inte alkohol det enda som ”åldrar” oss- utan det gör ju även åren, även de som springer maror eller opererar brösten-åldras faktiskt, i ansikte, kropp och hållning. Det som brukar vara klurigt uträknat är ju att vi i takt med att vi själva åldras- ser attraktion och utseende på annat sätt även hos andra. Det är ganska få 60-åringar som finner en 25-åring attraktiv. Gäller både män och kvinnor även om vissa sociala mönster skiljer sig åt mellan män och kvinnor.
Jag tycker du verkar ta det lugnt och lite i taget just nu. Verkar helt rätt. Kram 🌸

Profile picture for user vår2022

@Axianne Jag instämmer med @Se klart. Din beskrivning av dig själv stämmer nog inte med den som andra ser. Ytan på oss 50+ är inte som den var vid 25, men det är vackert ändå på sitt sätt. I det vackra finns erfarenhet av livet och barn som nu är över 25. Ytan på dem har ännu inte åldrats men alla ska vi den vägen vandra. Igår gratulerade jag min dotter som fyllde över 25? Och jag kan inte förstå att tiden gått så fort och att jag är 55+. Inuti mig är jag inte så ”gammal” men ytan visar att jag är det. Vi får leva på hur vi känner oss inuti och bli bekanta med den ytan som speglar sig i spegeln. Vid närmare betraktelse så är det ändå ok och det viktigaste är hur vi mår fysiskt och psykiskt. Jag tror du är fin som du är och det är bara du som också ska inse det. Kram❤️

Profile picture for user Kaveldun

Låter som att du hade ett fint möte @Axianne.
Råd kring ’du duger som du är’ har ju en tendens att bli klämkäcka och därmed svåra att tro på. Och på samma sätt som med råd kring hur man ska hantera alkohol så behöver man väl på ngt sätt ’vara redo’….finns sin egen snirkliga väg.
För mig har det ändå varit befriande att då och då besöka ett kallbadhus - med kvinnoavdelning - där man badar utan baddräkt. Liksom många kämpar jag med vikten …och har haft ngt slags halvtokigt mål att komma i mina Levis från förr. Men detta med att bli äldre är demokratiskt . Även de som är smala ser åldrade ut …på olika sätt. Alla åldras och alla kroppar förändras ( utom några få overkliga som vi ser på Netflix och i reklam).
Så sällan vi ser verkliga kroppar ändå!
På kallbadhuset finns många coola kvinnor - tjocka och smala - unga och gamla. Det är en varm stämning och människor njuter och läser tidningen och småpratar. För mig har det på riktigt varit läkande - kopplat till min egen kroppsuppfattning och mina ideal ..att befinna mig där. Rekommenderas.
Och precis som Ser klart skriver så ändras ju också de egna preferenserna. Där har naturen ändå ordnat det finurligt.
Lycka till - och fortsätt vara rädd om dig. Vad gäller nykterheten så verkar du ju strålande stabil.

Profile picture for user Axianne

God kväll alla fina och tack för kommentarer!

Det har varit en vecka full av händelser men inget alkoholrelaterat överhuvudtaget så jag har inte så mycket att rapportera på den fronten. Däremot har mitt privatliv dragit iväg och blivit en bergochdalbana där jag emellanåt känner att jag måste hålla i mig för att inte tappa taget. Jag tror nämligen att jag håller på att bli lite förälskad och det känns både bra och jobbigt samtidigt. Det jobbiga är att jag inte är mogen för det. Jag har varken självkänsla eller tillräckligt med kärlek till kvinnan som jag möter i spegeln för att kunna tillåta mig att låta någon annan komma nära. Jag har definitivt inte heller modet att ta emot känslor när han verkar vilja tycka om mig och jag vill inte höra minsta komplimang eftersom jag inte känner mig älskvärd. Det är någon osynlig spärr som slår till så fort jag märker minsta tendens till känsloyttringar från honom.

Men jag kan ändå inte bromsa känslorna som börjar bryta igenom och jag kan inte låta bli att hoppas innerst inne när jag möter hans ord fulla av stöd, vänskap, känslor och omtänksamhet. Jag försöker spjärna emot och skjuta upp nästa dejt. Mest för att jag är rädd att göra honom besviken om vi går längre än vi gjort och för att jag inte har så mycket att ge just nu. Samtidigt längtar jag efter allt som jag skulle kunna få om jag bara vågade ge mig hän. Just nu vet jag inte om det är minnena från förr som drar iväg med mig mest eller om det är ett spirande hopp om något nytt.

Jag vågar tyvärr inte möta honom ansikte mot ansikte igen just nu. Kanske lite av rädsla att jag ska dras med i det vansinne jag en gång i tiden upplevde när vi var riktigt unga och vår kärlek aldrig fick en chans, men egentligen mest för att jag upplever mig vara i sånt underläge. Och det både glädjer och smärtar att han är sig så lik. Jag vet inte om det vore lättare om han hade blivit ful, rynkig eller tjock och sliten som jag. När jag träffat honom nu ser jag, trots att nästan 40 år har gått, fortfarande den unga killen. När vi sågs och åt middag senast försökte först titta på honom med mina mest kritiska ögon som ett försvar - för att jag själv tycker mig ha förändrats så mycket - men det var svårt att hitta något att ogilla. Han är så väldigt fin och ungdomlig, precis så som jag ju önskar att jag var.

Och snart har jag i stället helt fastnat för hans personlighet. Den personen jag aldrig fick lära känna när vi var unga och inte brydde mig om att lära känna för några år sedan när jag hade chansen. Han är en man jag verkligen börjar beundra på många sätt. Så jag förstår inte vad det är han vill med mig och jag fattar inte vad han ser hos mig. Varför ger han mig en chans till? Jag har förstått att han är ärlig när han säger att han inte är ute efter att hämnas på minsta vis för det jag utsatte honom för när vi möttes på nytt för några år sedan och därför går min hjärna varm i funderingar på vad han vill med mig idag. Är han också fast i drömmen om den unga flickan från förr? Ser han lite av henne i mig och är det vad han letar efter när han vill hålla kontakten?

Vi träffas inte egentligen. Jag har skjutit upp nästa träff och vill inte ha kameran på i telefonen eftersom det får mig att känna mig alldeles för självmedveten. I stället skriver vi rätt mycket och pratar ofta och länge i telefon. Det räcker ganska bra just nu och han tjatar inte om mer, även om han nu vill att vi ska träffas snart igen. Det vill egentligen jag också, men jag bromsar och jag håller avståndet i väntan på att jag ska komma ikapp mig själv. Just nu har jag inte tagit mig tid för att jag har haft för mycket på jobbet ... Men sanningen är att mina nerver sviker. Efter vårt möte senast så har det blivit ännu svårare för mig för att jag faktiskt vill mer än tidigare.

Det allra viktigaste för mig är att jag inte får låta mig såras eller må så dåligt som jag gjorde när jag blev himlastormande kär för några år sedan. Den gången när förhållandet brast så gick jag så spikrakt ned i alkoholhelvetet att det inte gick att stoppa mig. Om det skulle hända igen skulle jag kanske inte överleva. Jag måste påminna mig själv om det. Det får inte finnas minsta risk att jag går sönder på det sättet igen.

Vi får se hur det går.
Jag är i alla fall nykter sedan drygt 13 månader och det ska jag förbli.

Ha en fin kväll! 🎀

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Underbart med spirande förälskelse 🥰 Du skulle kanske vara helt ärlig mot honom? Berätta hur osäker du känner dig på dig själv, att du inte är redo för romans eftersom du knappt gillar dig själv än. Berätta om missbruket också. Ärligheter varar alltid längst.

Kram 🐘

Profile picture for user Axianne

@Andrahalvlek tack för dina tankar. 🎀
Jag har tror han märker att jag är osäker på mig själv. Jag vet inte om det är så bra att peka mer på mina svagheter just nu. Jag är redan i sådant underläge känns det som, jag har ju också berättat om missbruket:

@Axianne skrev:"Plötsligt föll det sig lämpligt att även berätta orsaken till att jag inte skötte om varken mig eller vår relation så bra. Jag berättade om min alkoholism och hur mitt missbruk eskalerat efter skilsmässan. Jag berättade hela historien men undanhöll de värsta detaljerna. I stället valde jag att fokusera på det faktum att jag blev nykter för ett år sedan och inte druckit eller haft lust att dricka sedan dess."

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Det är så sorgligt att du ska känna dig i underläge 😢 Det du har gjort i och med alkoholstoppet är värt guldmedalj! Din självkänsla är värd värsta boosten, men samtidigt är det inte så lätt att huxflux tänka annorlunda om sig själv. Det krävs nog att man praktiserar självsnällhet ett bra tag.

Om du gör dig svårtillgänglig så tror han kanske att du inte är intresserad? Och ger upp försöken efter ett tag. Det vill du ju inte. Eller så vill du. Ibland är det bekvämt att andra tar det faktiska beslutet.

Kram 🐘

Profile picture for user Axianne

Ibland undrar jag om det inte borde vara mycket svårare just nu. Över ett år in i min nykterhet funderar jag fortfarande över hur det kunde gå så lätt, och i synnerhet undrar jag varför jag lyckades lämna alkoholen bakom mig den här gången efter att ha misslyckats så många gånger förut. Jag har så ofta försökt förstå och sätta fingret på vad som var faktor X som spelat in men som fattats tidigare. Jag är ju samma person den jag var när jag söp hejdlöst sju dagar i veckan, totalt nedgången. Samma kvinna som druckit på tok för mycket i över 20 år. Hur kunde jag bara släppa det och gå rätt in i en nykter tillvaro utan att uppleva den minsta längtan efter att ta återfall?

Min tacksamhet över att ha befriats från sug och längtan efter alkoholen finns givetvis kvar men jag har börjat ta allt för givet på något vis. Det är så självklart nu att jag ska förbli nykter. Det är liksom inte någon fråga längre. Inget lockar mig med varken smaken eller berusningen. Jag har varit på tillräckligt många fester som nykter för att veta med all säkerhet att jag har precis lika roligt utan att dricka, och mår fan så mycket bättre efteråt. Jag minns bara rus som obehag och vånda. Det är nästan så jag skulle kunna tro att jag blivit hypnotiserad. Man har ju sett och hört historier om folk som blivit av med både laster och fobier genom att någon duktig hypnotisör givit dem en omgång och att de inte minns detta efteråt. Men jag har inte varit hos någon sådan och inte sökt hjälp för mitt missbruk sedan jag var intagen på behandlingshem för ett antal år sedan. (Vilket inte fungerade för mig på minsta vis).

Något som slog mig var om eventuellt klimakteriet spelat in. Jag har passerat denna bakvända pubertet men vet inte riktigt när, eftersom den tiden försvann i mitt rus och supande. Jag kan inte komma ihåg att jag hade några klimakteriebesvär eller att jag upplevde något speciellt alls förutom att jag mådde konstant pissdåligt av supandet. Jag kommer inte ihåg när min mens upphörde eller om jag kände något speciellt men det var säkerligen några år sedan. Förmodligen har jag glömt det mesta för att jag var full hela tiden och att eventuella vallningar eller svettning kändes som vardag när jag drack. Nu när det är över funderar jag på om det är lättare att bli av med missbruk när man är förbi klimakteriet? Jag har fortfarande känslolivet och sexdriften samt alla de normala funktionerna kvar i kroppen men jag är inte tillnärmelsevis lika påverkad av den ständiga känsla av tomhet och strävan efter något annat som jag upplevde förr. Det finns inte längre något vacuum att fylla eller någon önskan att konstant hitta bekräftelse eller kickar. Jag är liksom bara så nöjd hela tiden har jag insett. Svårrubbad på något vis. Stadig och stabil. Det är väldigt behagligt. Så behagligt att jag till och med överväger att skippa att engagera mig i ett kärleksförhållande för att jag faktiskt känner mig ganska tillfreds ändå och inte vill ta risken att komma ur balans på grund av en man. Jag har det ju väldigt bra som det är just nu. Varför byta skor på en vinnande häst?
Vi får se hur det blir med den saken, men jag känner ingen brådska att ge mig in i någon relation överhuvudtaget och det är också en väldigt behaglig känsla. Förr högg jag på minsta vink från en man, alltid fylld av längtan att känna mig älskad eller uppskattad. Idag drar jag mig snarare undan och tycker att det kan bli lite för mycket av den varan, trots att mannen i fråga är väldigt åtråvärd på alla upptänkliga sätt.

Är det så här "normala" människor mår hela tiden? För mig är det ganska nytt och ovant att känna mig verklighetsnära och landad. Jag har vuxit upp och levt mitt liv i en bergochdalbana av känslostormar och knarkat på framgång, kärlek, sex, endorfiner av alla de slag och förstås alkohol. Tack och lov har jag aldrig provat någon narkotika överhuvudtaget, men jag är säker på att jag skulle ha fastnat direkt. Är mitt stillsamma och lugna liv idag så som det hade kunnat vara om min hjärna fått vara ifred och inte blivit bombarderad av alla signalsubstanser som kidnappade den från det att jag blev sexuellt utnyttjad som barn och sedan överviktig matmissbrukare, mobbad tjockis och sökte mig till ytterligheter såsom anorexi, ortorexi, bulimi och alkoholism?

Tack för att ni läser, förresten. 🎀

Profile picture for user Adde

Förutom ev klimakteriebesvär så skriver du helt om mig och min historia :-)
Att nå min personliga botten och kliva upp från den med beslutet att sluta dricka var så skönt !

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Jag tror att klimakteriet har påverkat mitt mående massor. Och jag drack nog för att orka. Jag mådde pyton i puberteten och tydligen mår man då lika pyton i klimakteriet. Man är olika känslig för hormoner och det är svajandet upp och ner man reagerar mest på.

Jag hade min sista mens i september i fjol, och efter ett år utan mens är man officiellt i menopaus, tjoho! Förhoppningsvis stabiliserar sig det mesta nu med lägre hormonnivåerna. Jag har inte klarat av att ta hormontillskott i någon form, jag har försökt.

Kram 🐘

Profile picture for user Axianne

I quit drinking 397 days ago.
1 year, 1 month and 1 day.
It is never too late to be what you might have been. (George Eliot)

Så började jag skriva här igår kväll medan jag tittade på Idol. Men så fastnade jag. Tanken var att jag skulle skriva ett kort inlägg om en viss företeelse men hittade inte rätta formuleringen så jag googlade. Jag sökte på ett specifikt begrepp jag brukade använda förr för att beskriva hur jag betedde mig när misslyckades i mina försök att bli nykter. Jag har haft det här ordet snurrandes i huvudet ett tag nu och kände att jag behöver skriva av mig.

Dock hade jag på något vis alltså tappat bort min definition av det eftersökta ordet som kan tolkas på flera sätt. Jag tänkte att någon annan säkert hade en bra beskrivning som jag kunde låna och som kunde förklara vad det var jag menade. I sökresultatet på Google fann jag snabbt en blogg vars titel verkade relevant. Jag klickade mig in, började läsa och fastnade i texten med stigande intresse.

Kvinnan som skrev var på sin fyrtiosjätte nyktra dag i december 2013 och mådde skitdåligt. Jag fick en stark känsla av igenkänning kombinerat med ganska mycket obehag när jag läste hennes frustrerade ord och förstod att hon led svårt på vita knogar i sin påtvingade nykterhet. Hon beskrev ganska detaljerat sin ångest, sitt växande sug, sin rädsla för återfall och hur hon våndades. Med ens var det mer att jag upplevde déjà vu och lite obehag när jag fortsatte till nästa inlägg. Jag visste direkt att jag har läst den här bloggen förut. Jag kände verkligen igen texten och även illustrationerna så jag tänkte att det kanske var från den här sidan jag fått begreppet jag googlat, för det återkom på flera ställen i hennes ord.

Jag backade med växande nyfikenhet till bloggens huvudsida och hittade det första inlägget som var från oktober 2013. Det var hennes dag nummer ett som nykter. Det var då jag började inse vad det var jag läste. Jag behövde inte läsa många rader förrän det nästan svartnade för ögonen på mig. Det jag fann var skrämmande, förvirrande och väldigt märkligt. Jag sitter här nu och känner mig helt golvad av slumpen. Ibland är livet en gåta och leder till de mest oförklarliga ting.

Det var min blogg. Mina ord. Först tänkte jag att det kan väl inte stämma, men ju mer jag läste, desto mer kände jag igen mig. När jag kom fram till raderna där hon beskrev hur hon natten innan druckit ur sin sons flaskor från när han tog studenten och ersatt dem ett antal gånger med nya så visste jag med säkerhet. Det var mina ord. Jag såg på ordvalet, interpunktionen och satsbyggnaden att det var jag som skrivit men jag hade först inte ett enda minne av att jag bloggat på den här sajten. Jag gick till bloggens inlogg där det fanns en länk för att återfå sitt lösenord och jag angav min tidigare hotmailadress som jag inte använder idag men har kvar. Tio sekunder senare var jag inloggad.

Sakta återkom fragmentariska minnen från den här tiden. Under oktober 2013 till april 2015 har jag skrivit över 100 bloggar i dagboksform som började med min första ångestfyllda dag i behandling efter att jag blivit påkommen med att dricka på jobbet. Vissa inlägg är långa, vissa bara några korta rader. I början skrev jag varje dag för att sedan mot slutet bara lägga in några ord då och då, ständigt upprepande mantrat att jag är ju i alla fall nykter.

Jag har nu läst igenom alla inläggen från början till slut under kvällen och natten, och jag är helt ställd och ganska berörd. Lite skakad till och med. Vilken lucköppning! Jag minns vissa händelser mer eller mindre tydligt medan annat är som bortblåst ur mitt minne och jag har helt förträngt att jag skrivit så här detaljerat i en dagbok även om jag nu börjat minnas mer av att jag bloggade på den här sajten. Det som varit allra mest tydligt när jag nu återknutit bekantskapen med mina egna ord nio år senare är att jag var lyckligt ovetande om att jag skulle gå ned mig totalt och att jag ifrågasatte om jag verkligen var alkoholist. Jag såg inget liv av värde framför mig, och det blev ju en självuppfyllande profetia.

Jag konstaterar nu att även om jag var mycket rädd för återfall hade jag ändå ett datum då jag planerade att dricka igen. Jag led oerhört av sug, ångest och sorg. Jag skrev mycket om den behandling som jag genomgick och de ständiga AA-möten som jag räknade i timmar och hängde upp mitt liv och min nykterhet på. Jag försökte hitta min andlighet, men lyckades inte helt och jag uttryckte hela tiden hur tomt och innehållslöst mitt liv var trots att jag ännu inte förlorat allt. Dock var jag mycket medveten om att jag hade det bra egentligen och var lyckligt lottad. Det är så märkligt att läsa mina egna ord från en tid då jag slets mellan hopp och förtvivlan men mest ägnade mig åt självömkan.

Jag har nu skrattat lite åt mina egna ord men faktiskt inte gråtit alls när jag läst ikapp, även om jag garanterat grät då när jag skrev. Jag mår ju så mycket bättre idag, men det blev värre innan det blev bättre. Mycket värre. Tänk om jag vetat? Sista inlägget 2015 var lite mer än ett år innan jag slutligen blev av med jobbet efter svåra återfall och därefter gick det åt helvete med full fart.

Det har varit så mycket märkliga händelser i mitt liv på sistone och jag är rädd att det är minnet som spelar mig ett spratt. Det jag upplevt igår kväll och i natt är extremt märkligt. Jag tänker att jag undermedvetet haft behov av att hitta tillbaka till min gamla blogg och det är därför jag fann den, även om jag först inte förstod att den var min. Jag var ärligt talat helt chockad att det fungerade att logga in med min e-postadress, men när jag började läsa från dag ett så kom ju många av mina minnen tillbaka.

Jag är glad och tacksam för den här överraskande upplevelsen. Nu kan jag spara de här erfarenheterna och jämföra mitt mående då med hur jag mår i min nykterhet idag, och det är som dag och natt. I min strävan att förstå vad som är skillnaden mellan min nykterhet då och nu har jag genom att hitta min gamla blogg nu fått en pusselbit till.

Jag tror Gud vill säga mig något, ödet eller slumpen kan väl inte hitta på så här märkliga saker? 🎀

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Wow! Minnet är märkligt. Riktigt jobbiga perioder i livet blir liksom raderade. När vår yngsta dotter föddes svårt sjuk 1999 skrev jag också dagbok på nätet, så kallad blogg. Först för egen del, sen för att kunna berätta för henne en dag hur turbulent hennes första tid i livet var, men senare mest för att få kontakt med andra. Likasinnade. Jag var tidigt ute på det tåget, att hitta likasinnade på nätet.

Men jag har inte förträngt att jag har skrivit, som du har gjort. Det är riktigt läskigt att du har gjort detta och sen glömt bort det helt. Och nu när du läser förstår du verkligen begreppet att vara nykter på vita knogar. Vi ser det här på forumet ibland också - folk som kämpar envetet men inte riktigt kan/vågar/vill ta sig över på andra sidan. Till den sidan där vi kan säga att vi slipper dricka - och att nykterheten är en gåva som vi har gett oss själva 🙏🏻

Kram 🐘

Profile picture for user Rehacer

@Axianne
Vilken upplevelse att inse att det du läste var dina egna ord för 9 år sen. Måste ha känts jättemärkligt när du förstod! Intressant att läsa och jämföra då & nu förstås. Kul!!
Tror nog Gud eller ngn högre makt kan ha ett finger med i spelet när man får vara med om helt otippade saker, saker som är bra för en själv och sitt tillfrisknande.
Jag tycker så mycket om dina inlägg, du är otroligt duktig på att skriva och beskriva! Jag har följt dig sen första dagen du skrev. Tyvärr är jag inte själv så aktiv med att skriva eller kommentera men jag läser och tar till mig.
Ha en fantastisk helg!! 🌻

Profile picture for user Geggan

Vilka näst intill mirakulösa saker du upplever hela tiden @Axianne ! Kommer att tänka på gamla tiders helgonlegender. Helt otroligt. Men såklart är det en riktig skatt att ha idag. Kram!

Profile picture for user Axianne

Ja du @Andrahalvlek, jag har bloggat mycket i mina dagar men jag trodde att allt var borttaget eftersom jag sällan kunnat stå för mina ord när jag i ett senare skede sett tillbaks på dem. Jag har raderat i princip allt utom mina inlägg här på Alkoholhjälpen. De här gamla bloggarna som bevarats blev som en tidskapsel för mig. Jag förstår att du skrev av dig när din dotter var sjuk. Jag tror att jag gjorde det också, men bloggen hade knappt några besökare så jag fick knappt något gensvar ser jag i de få kommentarerna som finns. Idag är det lite ironiskt eftersom jag då i skrivande stund lagt en radda länkar i bloggen och en av dem är till Alkoholhjälpen. Jag var nog inne på den här sidan men aldrig i forumet. Man kan ju undra om det inte varit bättre om jag skrivit samma saker här.
Kram! 🎀

@Rehacer - Tack för kommentarer! Ja det var märkligt och är fortfarande. Det är som att läsa när någon annan skrivit om mig fast jag känner ju igen språket. På sätt och vis är det kul, men samtidigt sorgligt. Jag ville nog precis lika mycket då som nu, men jag hade ett helt annat mindset och knogarna var benvita. Jag häpnar över att jag mådde så fruktansvärt dåligt hela tiden jämfört med hur jag känt mig under denna nykterhet. Kram 🎀

@majken_r Tack vännen! Roligt att du läser. För mig känns det just nu som en film jag såg när jag var full och måste se igen för att fatta handlingen. Kram! 🎀

@Geggan. Jag var tvungen att googla "Helgonlegender" också. Kanske inte helt så det känns för mig just nu, men jag förstår hur du tänker. Kanske är det tur för mig att det just nu händer väldigt mycket i mitt liv eftersom det känns som att jag missat stora delar av det. Kram! 🎀

Profile picture for user Axianne

Jag vet inte varför, men jag har tappat drivet att skapa inlägg här på forumet. Jag känner inte ett behov att skriva av mig som innan eftersom jag inte har några tankar på alkohol alls att vädra. Mitt livslånga missbruk är som ett annat liv och ibland känns det som att jag ser på någon annan när jag tänker på vad jag gjort under alla dessa år.

Alkohol är verkligen en ickefråga idag. Jag känner mer och mer att det här är rätt. Det är så här mitt liv skulle ha varit egentligen. Det tog många år, men nu är jag där. Jag saknar inget, försakar inget av det jag givit upp, jag har fått oerhört mycket tillbaks genom att vara nykter och känner en stor stolthet över att äntligen ha gjort något bra för mig själv. Man skulle kunna tro att jag blivit omprogrammerad. Något som ingen av mina behandlingar lyckats med, men som jag gjorde på egen hand för att jag till slut bestämde mig för att sluta med mina lögner. Jag slutade ljuga för andra och jag slutade ljuga för mig själv.

När jag nyligen hittade min blogg från 2013 så länkade jag den först till denna sida för att jag tänkte att det kunde ge andra något, men jag förstår nu att bloggen inte är av värde för någon annan än mig själv. Av alla besökare (för det var många som gick in där) så var det ingen som kommenterade alls. Och jag kan förstå det. Den är ju ett dokument över ett misslyckande och kanske till och med kan vara nedslående för vissa. Jag började skriva "dagbok" där när jag inledde min första behandling 2013, dit jag dessutom gick onykter på min första dag. Då är man kanske inte i helt rätt mindset? Alla som följt mig här under året som gått vet att det skulle ta mig sju år av supande varvat med ångestfyllda behandlingsomgångar och flera förlorade relationer och jobb att vända skutan och slutligen bli nykter i augusti 2021.

Min sista uppdatering i bloggen efter ett långt uppehåll var 2015 och i efterhand kan jag konstatera att det var en enda stor lögn där jag försökte påskina att jag mådde bra och allt var toppen. Sanningen är ju att efter det gick det utför ordentligt och jag tror jag vet varför. Jag var inte ett dugg inställd på att sluta dricka för alltid. I framtiden hägrade alltid den dagen då jag skulle få dricka igen. Det var vad som drev mig. Inte längtan efter ett värdigt liv, för det hade jag ju fortfarande delvis kvar. Jag var lyckligt ovetande om hur mycket jag skulle komma att förlora under åren som kom och hur illa det skulle gå för mig för att jag valde att fortsätta dricka och inte tog min nykterhet på allvar.

Och idag? Det händer så mycket i mitt liv nu som jag inte kommer att skriva om om här och tiden räcker nästan inte till just nu. Jag väljer att inte prata om det eftersom inget av det jag går igenom just nu passar in i detta forum. Mina "Helgonlegender" får vara oskrivna framöver då de inte är alkoholrelaterade överhuvudtaget. Just nu handlar mitt liv så mycket om hur livet vänt, hur fantastiskt det är att få den här gåvan som jag fått, om min nya chefsroll, min nya spirande relation till en man från förr, min fina återuppbyggda tillvaro med min familj och mina stora kliv tillbaks till ett "normalt" liv. Det är allt jag drömt om och det är verkligen något att vara tacksam över, men inget någon här vill läsa om känns det som.

Jag hoppas ni alla mår bra i alla fall. Jag har haft en oerhört hektisk vecka och befinner mig i ett rus man bara kan få när man varvar ned efter att ha åstadkommit riktigt mycket bra saker på jobbet och i sitt privatliv. Jag är sjukt nöjd med mig själv idag och kan faktiskt ta den här helgen helt ledigt. Det ser jag fram emot.

Ha en fin helg så hörs vi kanske framöver! 🎀

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Trevlig helg och ett fortsatt fint liv önskar jag dig! Forumet ska inte kännas som ett måste, men en hälsning då och då är ju alltid nice.

Jag är lite nyfiken på hur din relation till dina barn har förändrats? De måste ju ha påverkats massor av ditt drickande. Skriv gärna mer om det en annan gång, om du vill förstås.

Kram 🐘

Profile picture for user Se klart

Tänkte på dig en lång stund idag och tänkte skriva och fråga hur läget är. Bra låter det, och som att alkoholen helt left the building. Så skönt. Alkoholen bor inte här heller men kanske behöver jag ändå gå på ett varv i källaren och kolla att det inte blåser in… skriv så som det passar dig! Dina inlägg har alltid betydelse. Stor kram 🥰