Jag har slutligen givit efter och nu är jag här. Inte för att någon bett mig, snarare för att det var dags. Och det känns lite som första dagen i ny klass när man flyttat mitt i en termin. Alla andra har gått ett tag redan och känner varandra. Man är lite bortkommen och så vill fröken att man ska komma fram till katedern och presentera sig. Där står man och känner rodnaden stiga på kinderna samtidigt som alla i klassen tystnar, vänder sina ansikten mot en och väntar på att man ska säga något. Man harklar sig, tummar på kjolfållen och så kommer de första trevande orden.
Några av er känner mig redan från ”Vara alkoholfri”. Jag är 55+. Smart enligt vissa men med en ovana att vara urbota dum mot mig själv. Kompetent yrkeskvinna. Nybliven småchef med nyfunnen arbetsmoral en gång förlorad till alkoholen. Avtrubbad känslomänniska. Empatisk och ofta omtänksam men med narcissismen bubblandes under ytan. Förr i tiden kallad vacker men numera mycket sliten. Överviktig på gränsen till fetma. Grå. Trött. Otränad. Nykter i mer än ett år. Dock för alltid medveten alkoholist.
Jag började skriva här på Alkoholhjälpen i oktober 2021 när jag var 50 dagar nykter men som alla andra har jag börjat känna att jag kanske ska gå vidare och byta tråd eftersom jag inte längre siktar alkoholfrihet. Jag lever den. Jag har inte druckit på över ett år nu. Tänkte inte lova att sluta dricka egentligen men är helt säker på att jag aldrig mer vill börja igen.
Mitt liv har varit väldigt rörigt de senaste åren och på många sätt är jag tacksam över att jag fortfarande lever efter att ha varit nere i avgrunden så djupt man kan komma i ett väldigt svårt alkoholmissbruk. För lite mer än ett år sedan var jag riktigt dekis och nedsupen, sjuklig, arbetslös, skuldsatt och totalt utan framtidstro när en vändning plötsligt inträffade. En gåta för mig är väl fortfarande hur det gick till, men kortfattat: Jag slog i botten, kom till insikt, fick en tro, lyfte mig själv i håret och tog chansen till ett nytt liv genom att äntligen våga göra slut med alkoholen på riktigt och befriades därigenom från det satans gissel som jag levt med i mer än 25 år. Något jag inte ångrat en enda sekund av förståeliga skäl. Det där sista var väl som klippt ur en pamflett för godtemplarna vid sekelskiftet, men det stämmer ju faktiskt. Typ.
När jag under det nyktra året axlat alla nya utmaningar och försökt acklimatisera mig i den tillvaro som jag ganska oväntat landat i har min energi och mitt fokus hamnat på nykterheten först. Sedan att ens få ett jobb och att behålla det, att återknyta kontakt med familjen, få ordning på bostaden och slutligen vila, avkoppling och möjligen lite kulturell förströelse. Inte så mycket mer. Det har varit mina primära fokus och mycket annat har inte dykt upp som varken krävt min uppmärksamhet eller förtjänat den.
Tills nu. Det börjar så smått finnas utrymme för annat än de basala behoven i mitt liv vilket gör mig både glad, förväntansfull, spänd och förvirrad. Jag är trots allt en levande kvinna med andra behov, även om jag undertryckt dem väldigt länge. Jag kände mig som en väldigt ung 50-åring för några år sedan innan allt rasade totalt men plötsligt var det som att jag åldrats 20 år över en natt.
Nu står jag här nykter, alert och klarögd. Jag har fått tillbaka så mycket av det jag en gång söp bort i form av jobb, pengar och livsglädje, men det har gått tio år på fem minuter under tiden jag söp som värst. Jag vill inte känna mig gammal redan. Det måste finnas möjlighet för mig att leva lyckligt liv på fler sätt än bara yrkesmässigt nu med allt jag återfått.
Ungefär så ser det ut för mig idag.
Tack för att ni tog er tid att läsa. ❣️
@Axianne Välkommen hit! Här hos oss platsar du verkligen 🥰
Att sluta dricka är steg 1, och härinne övar vi på steg 2, 3, 4 och resten. För livet är så mycket MER som nykter. Man upplever mer och starkare. Typ allt.
Det är i alla fall min erfarenhet, med drygt 2,5 år som nykter i ryggen.
@Axianne
Välkommen! Läste din tidigare tråd och det är en kioskvältare! Det ter sig nästan som ett mirakel hur alkoholen släpper greppet och du tar dig vidare i livet - med kraft - från ett så utsatt läge.
Det är som att det ändå finns en ljus kraft som är större än vad vi ser 💚
Tack för välkomnandet @Andrahalvlek @Geggan @vår2022 @Sattva @Kaveldun ❣️❣️❣️
Jag börjar så smått förstå hur mycket jag egentligen missat i forumet när jag aldrig läst i "Det vidare livet" utan lagt fokus på "Vara alkoholfri". Jag tror att jag har kommit till vägs ände när det gäller att vältra mig i minnen av min smuts och vanära under de åren jag söp och mina spaltmeter där borde nog vara tillräckligt för att skrämma de flesta som letar efter skäl till att sluta dricka. Mina egna behov har gått åt ett annat håll den senaste tiden.
Nu vet jag att jag, även om jag fortfarande behöver påminna mig om hur illa det varit ställt med mig innan det vände så behöver jag även se hur andra går vidare när man lämnat alkoholen bakom sig. Här finns ju allt detta och jag ser fram emot att hitta min plats i detta sällskap. Jag har mycket att läsa i kapp och ser fram emot att ta del av hur ni andra gör, mår och lever.
Fint att se att du hittat livet igen !
Jag som nynykter var så otroligt nyfiken på allt vad livet kan ge så jag kände det som jag gick på upptäcksfärd varje dag ! Det fanns så mycket jag valt bort som jag lyfte upp igen och studerade noga, en del lade jag försiktigt tillbaka, en del kramade jag ömt om ! Några saker jag hade lagt tillbaka lyfte jag återigen upp när jag var mogen för det och avnjöt just då ! Det kunde ta år innan jag mognade så pass så jag kunde uppskatta och behålla det i mitt sinne.
Inte minst var det många överraskningar min kropp gav mig rent fysiskt, förutom att jag de facto blivit äldre under supaåren, så hade jag ju en kul inspirerande nyfikenhet som gjorde allt så himla bra ! Under den aktiva tiden ville jag ju bara gömma mig och umgås med flaskan men nu ville jag gärna se och umgås med folk. Att vara social och lära mig av andra ger mig en kick utan baksmälla !
Trots bränslepriser och mycket gnäll tuffar jag runt i vårt avlånga land och kastar mig in i olika event och bara njuuuuuter ! Igår fick jag övning i mitt tålamod när det tog över 2 timmar att komma ut från en parkering :-)) Kul att se reaktionerna hos många i köerna medan jag satt och åt choklad och drack Coke i bilen :-)) (Har jag sagt att jag är diabetiker 2 :-)) ) Det blev också en upplevelse på sitt sätt !!
Lyckorusen och euforikickarna fortsätter till min glädje att slå ned lite här och där i min vardag. De dyker upp helt oväntat och sprider en värme och njutning inom mig när jag kan vara fullt upptagen med något helt ordinärt. Jag kanske sitter på bussen, skriver ett mail på jobbet, sorterar tvätt eller läser nyheterna på mobilen när jag bara stannar upp och liksom ler inuti för att det känns så otroligt skönt. För mig har dessa små stunder av oväntat rus varit en bonus som jag inte helt kunnat förklara. Jag minns inte exakt det första tillfället men väl att jag upplever dem några gånger i veckan sedan jag började bli kemiskt fri från alkoholen.
Om jag ska beskriva känslan så är det lite som när man är nykär och det pirrar till för ett ögonblick vid tanken på den älskade, fast utan den sexuella undertonen då förstås. Helt klart är det endorfiner inblandat, för det sprider sig någon form av värme och väldigt lätt känsla av domning i kroppen men det är snabbt övergående. Jag vet att jag inte är ensam om att erfara den här typen av microkickar men det som gör saken intressant för mig är att de faktiskt verkligen har med nykterheten att göra. Det är inget jag någonsin upplevt när jag druckit, och inte innan dess heller vad jag vet, men kanske har min hjärna varit för upptagen med att hantera andra signaler och substanser för att ens uppmärksamma en så litet och snabbt övergående rus?
Just detta med att nu uppskatta små saker i livet har blivit något stort. Det har uppstått ett värde i vardagens stilla lunk eller arbetets rutiner. Jag gläds t.ex. väldigt mycket åt mitt jobb till och med när det är som struligast och gillar min chef även när han beter sig inkonsekvent. Musik låter bättre än innan. Jag kan tycka att en tidig morgon är bland det vackraste som finns, till och med när jag stretar mot bussen i motvind och det är mörkt, kallt och jävligt väder. Färger är klarare, dofter starkare och maten smakar mer. (förutom under Covid då, förstås) och jag tycker bättre om andra människor som jag tidigare inte alls uppskattade. Faktum är att jag nog klagar mindre och njuter mer. Jag letar inte fel som förr utan känner tacksamhet för det jag fått i stället. Det är kanske helt naturligt att man gör det om man förlorat mycket och sedan återfått det.
Kom på en sak jag också är glad över. I fredags hämtade min ena son mig på jobbet och vi åkte tillsammans hem. Han jobbade i trakten och slog en signal när han var utanför för att kolla om jag ville ha skjuts. När vi satt i bilen och började prata om allt möjligt blev det läge och jag berättade att jag nu passerat ettårsdagen som nykter förra veckan. Hans svar gladde mig så otroligt. Han förklarade att han också nästan slutat dricka helt. Inte för att han känt något beroende, utan för att han bara vill vara rädd om sig. Och så lade han till följande som liksom fastnade i mitt huvud:
"Jag tror inte det är någon ärftlighet i drickandet i vår familj, mamma. Du har druckit av depression och sorg, inte för att det är genetiskt. Det smittar inte så var inte orolig för oss."
Jag häpnade för en sekund över hans insikt och förstod att han funderat en hel del på detta. Han är på fester eller hos kompisar nästan varje helg, så på något sätt förutsatte jag att han dricker. Men tydligen inte.
Jag blev väldigt glad och lite förvånad. Ännu en sak att känna tacksamhet över.
Så denna söndag går lite i tacksamhetens tecken och jag välkomnar svalkan som äntligen låter mitt sovrum ha en njutbar temperatur på natten. Jag ser fram emot den kommande hektiska veckan på jobbet med en massa roliga utmaningar, och jag längtar efter känslan efteråt när jag senare i dag har städat badrummet och får njuta av ett skönt skumbad med tända ljus och en bok. Inget av detta är något jag värdesatte förr. Det är först nu i mitt nya liv som jag kan vända det mesta till något positivt. Det uppskattar jag och är så glad över att jag får känna.
@Adde Tack!
Det var nästan så att det du skrev medan jag satt och filade på mitt inlägg var lite hand i hand. Roligt att läsa dina tankar som ju tangerar mina på ett sätt, och tack igen för välkomnandet! 🎇
@Axianne Välkommen hit! 🤗 Jag har följt din resa från när du började skriva på forumet, och har känt igen mig i väldigt mycket som du har skrivit om. Stort grattis till det första nyktra året i frihet! En sak som jag håller med om till punkt och pricka som du skrev för ett tag sedan är detta med ”hemligheten” med att bli nykter. 1: Vilja bli nykter för sin egen del. 2: Acceptera att man inte klarar att dricka måttligt, och 3: verkligen bestämma sig för att inte dricka.
När dessa tre punkter var uppfyllda för mig, så var det egentligen inte så svårt. Suget efter alkohol försvann mycket fortare än vad jag trodde.
Jag har varit nykter i över 2,5 år nu, och att ha blivit nykter är utan tvekan det bästa som någonsin hänt mig.
Välkommen Axianne🍃🌺🍃Så fint att du förändrat ditt liv, och att din son har tänkt på fördelarna med det. När man börjar leva i frihet från alkohol, så händer mycket i livet. Man väljer ju sig själv på något sätt. Man väljer att ge sin kropp och själ chans att leva fri från alkohol. Jag som flera andra bevittnar en succesiv förändring till det positiva. Jag börjar närma mig 60 år, men känner mig lätt som 50! För 10 år sedan hade jag vinmage, och huvudvärk var och varannan dag. Jag visste inte att min nykterhet skulle göra mig så nöjd och glad. Klart att jag också har dåliga stunder, men i det stora hela är jag nöjd och lycklig över mitt friska liv. Grattis än en gång till ett mycket klokt och härligt beslut🌟💫🌟
@Axianne Jag förstår precis hur du menar, jag får också små ”kickar” av lycka då och då. Om inte dagligen, så åtminstone flera gånger i veckan. Att jag skulle få uppleva mer lycka och njutning som nykter än jag gjorde när jag drack, det kunde jag inte ens fantisera om. Det går inte riktigt att beskriva det heller, det måste liksom upplevas.
Jag brukar säga att allt känns MER som nykter. Alla känslor känns mer. Maten smakar mer, musiken berör mig på djupet mer, eller får mig att sjunga och dansa mer. Jag skrattar hjärtligare, och kan hålla på och skratta en lång stund. Jag kan också bli tvärilsk och inte ge mig förrän jag rett ut det som har gjort mig ilsk.
Samtidigt retar jag inte längre upp mig över skitsaker. Man blir mer chill som nykter 😎 Jag har också upptäckt att jag inte är lika snarstucken - och att min tolerans för andra har ökat enormt. Låt dem tycka som de tycker och göra som de vill, så länge som det inte drabbar mig. Jag står upp för mig själv på ett helt annat sätt också. Tar ingen skit helt enkelt.
Annie Grace beskriver det så här i sin bok ”Tänka klart”: ”Alkoholen tar ifrån oss förmågan att känna glädje och uppskatta vardagliga saker.” Den insikten är tung. Men det går som sagt knappt att försöka förklara det - man måste uppleva det själv. Och det kommer först efter en längre tids nykterhet, cirka 6-7 mån.
Du har gjort en massa förändringar i ditt liv redan, och fler förändringar kommer garanterat. De flesta som har varit nyktra en tid brukar göra förändringar i sitt liv. Och då finns vi här för varandra - som ett stöttande bollplank.
@Torn Hej! Jag vet att du kommenterat ibland. Roligt att höra att du läst mina inlägg i min gamla tråd. De 1,2,3-punkterna är nog precis som du säger själva nyckeln men det tog tid för mig att förstå det och vad skillnaden var denna gång jämfört med tidigare. Kanske egentligen en kombination av de tre, men störst av allt; denna gång när jag "försökte" sluta så var det inte längre med en bakdörr öppen. Jag gjorde slut på riktigt med the big A, även om det var med sorg i hjärtat men på samma sätt som man till slut måste acceptera att ett trasigt och destruktivt förhållande med en människa måste ta slut, så var jag framme vid vägs ände med min relation med A. När man till slut är så trasig och förlorat nästan allt är det dags för skilsmässa på riktigt.
Tack för dina tankar! 🎀
@miss lyckad Tack för fint välkomnande! Jag är också närmare 60 nu. Jag är tacksam att jag kommit så här långt i min nykterhet och jag, precis som du, har förbättrat min hälsa väsentligt tack vare att jag slutat dricka. 🎀
@Himmelellerhelvette Tack för din kommentar, kul att du känner pepp eftersom hela jag är peppad av allt som händer i mitt liv nu. Kul att kunna förmedla det! 🎀
@Andrahalvlek Ja, visst känns allting så mycket mer när det kommer till positiva upplevelser och det är ju egentligen inte så konstigt eftersom jag levt med i ett ständigt avtrubbande dis under större delen av mina senaste år och dragit på mig mörka solglasögon när livet kommit nära. Märkligt nog har det varit tvärtom med negativa känslor, tankar och upplevelser. När jag druckit har jag varit betydligt mer lättkränkt, snarstucken, argsint och irriterat mig till höger och vänster på det mesta. Det har förstås grundat sig i det enorma självhat och det missnöje som vuxit inom mig, egentligen riktat mot mig själv och mina val, men yttrat sig genom att jag farit ut mot andra. Precis som du har jag blivit så mycket mer tolerant och har en ny förmåga att skaka av mig i stället för att ta åt mig.
Många känner att de inte vågar vara sig själva utan alkoholen men jag kan nog känna att jag inte varit mig själv sedan jag började dricka kopiöst. Jag har varit en karikatyr och en parodi av mig själv men haft en helt annan självbild av mig som en cool och härlig person när jag druckit. Då har jag varit bäst på allt i mitt eget huvud men sanningen har förstås varit en helt annan. Det är med stor ödmjukhet jag tar emot min chans att få leva ett tag till men med andra ögon både vad gäller mig själv och i relation med andra.
Jag uppskattar att ni finns här och jag tror att nu när jag är i detta forum så kan jag prata mer med folk i min egen situation och få utbyta tankar med alla som gått före. Det känns som att det kommer att vara bra och rätt.
Tack @Andrahalvlek för att du alltid bidrar med pepp och klokskap!🎀
@Andrahalvlek och bara för att förtydliga: bilden jag beskriver av hur jag såg mig själv var förstås innan jag gick ned mig totalt, för de senaste åren fanns bara smutsiga tankar om personen jag blev.
@Torn Samma gäller för tankarna när jag äntligen bröt med alkoholen, det var egentligen ingen riktig sorg i hjärtat eftersom det inte längre fanns något att sörja, det var bara skit kvar.
Men allt det vet ni redan. 🎀
Hej Axienne och välkommen ”hem”till den här delen av forumet. Har följt din tråd och hållit tummarna även om det knappast behövts då jag upplever att du varit så klar från första stund. Själv slutade jag dricka för ca 2,5 år sedan, forummetoden har funkat som mitt AA och har också haft den enorma förmånen att få hänga med ett gäng vänner här som betytt oerhört mycket för mig. Att skriva här varje dag (med få undantag) har varit ett sätt att logga nykterheten, men även efter typ ett år då sug och annat försvunnit har jag tyckt mycket om att samla ihop mig och mina tankar här. Tankar som inte självklart handlar om A, men livet efter- förhåller sig till livet före. Allt hänger ihop.
Jag var inte den 6 januari 2020 lika långt gången i mitt missbruk som du beskriver. Men här he jag lärt mig att det för de flesta av oss bara är en tidsfråga.
Mina främsta lärdomar är att lära mig vila och att lära mig känna igen behovet av att göra det. Inte så lätt som det låter 🙈
Hoppas att du ska trivas här, och återigen välkommen och grattis! 😍
@Se klart - Tack för välkomnandet! Roligt att du läser mina inlägg. Jag ska försöka läsa ikapp här vartefter jag hinner. Vi har alla olika behov. Vissa läser nästan enbart medan andra skriver och för mig är själva skrivandet i sig en terapi och ett utlopp för känslor och tankar. Det är också värdefullt att få feedback och respons, i synnerhet om det är från andra i samma eller liknande situation. Precis som du säger så blir det ofta att man slås av hur stor skillnad det är mellan livet idag och livet när jag var på väg ned eller på botten. Tack igen och på återseende!! 🎀
Tack för gratulationerna @Vill Bara Sluta och stort tack för att du vill läsa och följa! Jag är glad när jag vet att ni tar del av mina tankar. 🎀
Ibland när man har TV:n igång och den liksom bara bildar en ljudkuliss i bakgrunden så yttras något som fastnar i skallen. Det händer förvånansvärt ofta att några ord eller en händelse i pågående program passar så väldigt bra in på min sinnesstämning, vad jag tänker på, sysslar med eller rentav skriver om. Nyss när jag satt här och tänkte skriva ned några ord om mitt festbeteende förr och nu så hörde jag plötsligt detta korta men allomfattande replikskifte som utspelar sig i Outlander, säsong 6. Avsnitt 4. Jag har faktiskt redan sett avsnittet men måste ha missat denna ordväxling då:
Scotchee Cameron:
"One dram becomes two, becomes three, becomes ..." (pretends to be confused) "What’s after three?"
"En sup blir två, blir tre, blir … (låtsas vara förvirrad) Vad kommer efter tre?"
Jamie Fraser:
(laughs) "Twelve. In yer case."
(skrattar) "Tolv. I ditt fall."
Men hur sant är inte det? Kan man dricka en sup och inget mer? Förr var det inga som helst problem. Jag gillade nog inte ens nubbar eller starksprit när jag var ung eller till och med fram till 35-årsåldern, men sedan min alkoholism passerade gränsen till missbruk så har en sup aldrig varit nog. Det är ju den som öppnar dammluckorna och sedan sitter man och vrider sig i väntan på att det ska fyllas på.
Däremot har det hänt på tillställning där det fanns arbetskollegor eller en dejt man ville verka normal inför, att jag med planerad behärskning värdig en Oscarsstatyett faktiskt nästan alltid "bet av" nubben och skålade flera gånger med samma futtiga skvätt i glaset för att verka måttlig. Åh hur duktig skådespelare jag var när jag gestikulerade nekande och höll handen över glaset när man ämnade fylla på mitt glas, men sedan sökte upp "The Motherlode" (förrådet) i pentryt och kunde ta mig några rejäla supar bakom skyddet av en öppen skafferidörr. Jag var väldigt ofta den som var snabb att hjälpa till med att bära ut disk av just det skälet. I annat fall hade jag troligen en backup i väskan som jag kunde halsa ur på toan. Alltid extra alkohol med sig om det inte fanns en bar, annars var kvällen förstörd.
Men jag tror aldrig att någon uppmärksammat eller på minsta vis påpekat (som i ordväxlingen ovan) att jag ligger steget före med drickandet. Inte någonsin. Ingen har ifrågasatt hur jag dricker på fester eller i sociala sammanhang. Kanske för att det ingick i sjukdomen att planera i förväg och skapa utvägar, möjligheter och tillfällen. Väl förberedd kunde jag dricka i smyg utan att någon märkte och tydligen lyckades jag med det? När alla andra börjat få i sig så att de var lite lagom i gasen så var jag trots mitt ihärdiga drickande vid sidan av, troligen fortfarande inte speciellt berusad eller ens märkbart påverkad. Däremot var jag fylld av manisk jakt på mer. Jag var definitivt inte nöjd.
Jag vet inte hur många fester och tillställningar som passerat utan att jag hade roligt för att jag totalt missat allt och alla. För att jag inte sett folk i ögonen, stannat upp och pratat utan fladdrat runt bland flaskorna. För att jag bara haft tankarna på att ta mig förbi vänner som ville umgås och jag i stället bara hade sikte på baren eller drinkvagnen medan jag försökte spela "normal". Öppen bar? Fullträff! Jag beställde alltid två glas och låtsades att det ena var till en vän. Ställde ett på ett bord och svepte det första med vrålkoll på att ingen såg, för att sedan lyfta det andra och gå tillbaks till gruppen med bekanta. En halv liter starksprit, ett tiotal starka drinkar eller några flaskor rödvin bara för mig själv på några timmar var inget som gjorde mig särskilt ostadig. Så sjukt hög blev min tolerans med åren.
Så det kommer aldrig mer att bli "One dram" för mig. Jag kan inte längre ta bara en sup, drink eller något annat med alkohol. Om jag gör det så vaknar varenda missbrukscell i min hjärna till liv ur sin slummer. Det vet jag efter många uppehåll och efterföljande "Nu kan jag kontrollera det här så jag tar bara ett litet glas för att vara som andra ..." som gått helt åt helvete.
Jag är allergisk mot alkohol nu. Det har jag druckit mig till och det är precis som med pälsdjuren jag inte längre tål. Det går inte över bara för att jag inte gosar med dem på ett tag. Om jag i ett svagt ögonblick lockas av att kela med den söta lilla hundvalpen så lider jag i timtal. Samma sak om jag gosar med alkohol, men då lider jag i veckor, månader och kanske resten av livet. Och det finns inga piller mot det.
Underbart inlägg @Axianne. Man riktigt ser dig trixa runt och spela behärskad för att kort därefter halsa några snabba i lönndom.
Själv brukade jag gå ut och diska eller göra ngt annat som innefattade högs ljud ( spola mkt vatten) ..så att jag kunde tappa upp och dricka utan att ngn hörde.
🌾🌾
@Axianne Du skriver så bra, det är en fröjd att läsa även om du beskriver det maniska helvetesbeteendet som många av oss härinne såväl känner igen oss i. Inte minst jag själv. Jag är inte allergisk mot pälsdjur men mot alkohol och liknelsen klockren så dessa rader lägger jag till min minnesbank.🥰
@Kaveldun Haha! Ja, att spola vatten är ju en klassiker när man vill dölja alla möjliga ljud. Jag kommer osökt att tänka på ett annat TV-citat när Schyffert och Lindström spekulerade i hur historikerna kommer att minnas vår tids överkonsumtion av annat än alkohol: "Svenska folket var vid den här tiden nåt så bortskämda att nästan ingen längre ens kunde klara av att gå på toaletten och uträtta ärende nummer två utan att behöva spola bort cirka 40 liter prima färskvatten genom handfatet!" 🚽💩 (Från "Ägd - Pengarna eller livet" 2013)
Jag vet inte varför jag minns den här typen av totalt värdelöst vetande. 🤷♀️
@Ny dag Tack och gulle dig! ❣️ Ja, just att beteendet blev maniskt är helt korrekt beskrivet. Många använder uttrycket "Kidnappad hjärna" 🧠 (vilket ju även är en bok om missbruk och beroende av Miki Agerberg) vilket stämmer på sätt och vis. För att få tillbaks min hjärna fick jag betala en lösensumma som jag inte trodde att jag hade råd med men som egentligen "bara" bestod av vilja, beslutsamhet, självinsikt och lite mod.
10 cc på radion. . Så lägligt.
"I'm not in love. So don't forget it. It's just a silly phase I'm going through. And just because I call you up, don't get me wrong, don't think you've got it made.
I like to see you, but then again that doesn't mean you mean that much to me. So if I call you, don't make a fuss. Don't tell your friends about the two of us."
Nej, jag är inte förälskad. Det tillåter inte min sköra nykterhet. Jag vet av erfarenhet att när mina känslor kommer i gungning ordentligt så balanserar jag farligt nära gränsen till ett återfall, så behärskning är A och O just nu. Senast jag inbillade mig att jag var kär så var det full fart, allt eller inget. Och sedan brast alla livlinor jag hade och jag brakade rätt ned i avgrunden när relationen tog slut. Idag drömmer jag inte om kärlek längre men jag unnar mig att ändå minnas att jag upplevt glimtar av den och hur det kändes. Eller, unnar och unnar. Jag kan inte hindra att jag plötsligt nästan slås omkull av kraften i de känslor som plötsligt blommar upp när jag ser hans nummer på mobilens display eller hör hans röst i telefonen. Tack och lov har jag lärt mig att först andas djupt så jag kan låta calm, cool and collected när jag svarar.
Jag är definitivt inte förälskad men däremot är jag lite fast i sentimentala minnen som jag nog egentligen borde konstatera mest var drömmar. Jag längtar tillbaks till tiden då mitt liv bestod av ständig längtan och strävan efter något som alltid verkade vara precis utom räckhåll. Jag känner saknad och vill återfå det jag inte ens vet om jag någonsin ägde på riktigt. Det är nackdelen med retrospektiva och ganska selektiva minnen. Rosa filter som applicerats lite för tjockt på händelser där detaljer blivit luddiga. Och så detta eviga dåtidsromantiserande! Var det verkligen så kul och vackert hela tiden? Näppeligen! Jag har i ärlighetens namn nog alltid levt i en ständig jakt på annat än det som fanns på menyn. Ville hitta något bättre och var aldrig nöjd. Kanske var det vad som drev mig in i missbruket en gång i tiden.
Och just nu bråkar jag med tankar på vad som hade hänt "om" ... För det fanns så många val förr när man var ung och hade hela livet framför sig. Man hade alla möjligheter och det fanns knappt några begränsningar för vad man skulle kunna åstadkomma om man hade modet och ambitionen. Jag verkade ändå väldigt ofta välja det sämsta alternativet. Men det vet man ju inte säkert i efterhand förstås, eftersom det aldrig gick att ta två vägar samtidigt.
Under senare år har jag ibland utsatt mig själv för att botanisera bland minnen och förstås fundera över de där valen jag gjorde som kanske inte var så lyckade men är omöjliga att ångra eller ändra. Livet var inte ett TV-spel med extraliv och bonusrundor. Jag hade inga nya försök när det blev game over. Egentligen vet jag ju inte vad felstegen kostat mig fullt ut eftersom jag aldrig provade att gå den andra vägen, och jag ska nog inte grubbla för mycket på det. Jag får liksom intala mig att det kunde ha gått åt helvete om jag tagit de andra alternativen också.
Nu står jag där igen vid ett val. Träffa honom på fredag över en middag eller fortsätta hålla mig för mig själv? Vi har pratat i telefon varje kväll i snart en vecka och varje gång han fört det på tal har jag hittat skäl till att avböja, trots att jag nog vill mer än jag erkänner för mig själv. Jag vill, men jag är rädd och har fruktansvärt dåligt självförtroende. Jag vill men jag har århundradets underläge på grund av saker som hände för många år sedan. Jag vill men jag sätter krokben för mig själv genom att fundera för mycket.
Men så här grubblande och tungsint är jag inte när vi pratar. Då är jag nästan överdrivet rolig, lättsam och skämtar mig fram genom våra samtal. Jag duckar och fintar mig förbi hans inviter och det blir mycket om filmer, böcker och musik. Vi pratar inte så mycket om det som hänt utan mer om vad som inte hände. Då blir det svårt att hålla den skojiga tonen. Vi vet så väl att vi kunnat vara på ett helt annat ställe om vi hade hittat varandra då, för länge sedan.
Men det är efteråt med det nu.
Eller?
@Axianne Klart att du ska äta middag med honom på fredag. Men ta ditt sansade jag i handen, och agera inte på impulser. Lättare sagt än gjort dock. Men är det något som livet har lärt mig så är det att man ska ta vara på det som slumpen ger en. Att han skulle sitta på just den bussen var inget annat än en slump.
Jag levde ihop med mina barns pappa i 24 år. Vi separerade 2013. Två år senare träffade jag av en slump en man. Och blev tokförälskad. Jag visste först inte att jag var förälskad, jag hade liksom glömt hur de känslorna kändes. Hmmm, varför molvärker det lite i magen? Varför har jag så svårt att sova? Varför fånler jag som tok bara jag hör att jag får ett sms? Varför känner jag mig helt darrig av förväntan?
Det som är häftigt med förälskelse är att det känns likadant som när man var 17 år. Lika huvudlöst förälskad blir man, man är lika benägen att blunda inför det som eventuellt inte funkar eller stämmer ett dugg med vb. Man bara kastar sig in. Helt underbart - och tyvärr kan det följas av en sur eftersmak. Förälskelsen i mitt fall bleknade förstås, och 1,5 år senare bröt vi upp eftersom det visade sig att han var en alkis.
Men jag vill ändå inte vara utan den erfarenheten. Jag kan jämföra det med älskade pudelpojken som jag var huvudlöst förälskad i, och han i mig. En dag var jag tvungen att avliva honom pga tumör i munnen. Jag grät floder, sörjde jättelänge. Men den sorgen var värd varje dag ihop med älskade pudelpojken. Lite likadant är det med förälskelse i en man. Sorgen efter F var ändå värd den första förälskelsetiden med honom. Jag minns våra första dejtar med värme.
Efter F har jag träffat några män via dejtingappar. Jag flög högt och sen kraschlandade jag. (Låten ”Resten av ditt liv” med Timbuktu rullade nonstop i vissa perioder.) Jag har råkat på det ena svinet efter det andra, och jag har blivit lika huvudlöst engagerad varje gång. Jag var till och med beredd att lära mig spela golf! Då har det gått långt. Min vilja att anpassa mig i en relation är enorm, och det är en sak jag behöver jobba på i kommande relationer.
När jag blev nykter slutade jag med dejtingappar. På fyllan satt jag och skrev med allsköns sköna snubbar, flirtade och sexchattade. Gick över gränser som jag aldrig hade gjort i nyktert tillstånd. Jag tror att det finns guldkorn i dejtingträsket, men det finns mest träsktroll. När jag gjorde slut med spriten gjorde jag även slut med dejtingappar.
Jag ligger lågt och bidar min tid, inväntar att slumpen ska göra sitt jobb. Som i att en gammal flirt plötsligt sitter på bussen en dag…
@Axianne Håller med @Andrahalvlek i att våga ta chansen och se vad det kan leda till. Vem vet om man inte provar. Man kan gå sakta fram och känna efter hur det känns och ta beslut efter det om hur du vill göra och ha det. Det är härligt med kärlek och det är härligt att ge sig hän. Ha det gott!💕
Tack för era inspel, @Andrahalvlek och @vår2022. Jag uppskattar verkligen era tankar. Jag vet precis hur det är när man blir huvudlöst förälskad i vuxen ålder, vilket jag upplevde för några år sedan. Det var en helt fantastisk upplevelse och jag är tacksam över att en gång i livet få uppleva en så himlastormande (och dessutom besvarad) kärlek. Men på samma sätt dom det var helt magiskt att uppleva så brast hela min tillvaro när relationen tog slut. Jag söp rätt in i kaklet utan hejd på grund av min sorg och längtan tillbaks till förhållandet, och det ledde till min första kontakt med avgiftning på sjukhus på grund av livsfarlig abstinens när jag skulle försöka sluta. Man kan lugnt säga att jag helst undviker känslostormar nu när jag är nykter.
Det blev för övrigt ingen dejt igår. Jag har inte modet ännu och jag är osäker på vad den här mannen nu egentligen försöker göra genom att söka upp mig på detta sätt. Men jag kanske återkommer till det. 🎀
Jag har ingen man i mitt liv och har inte haft en relation på länge. Det har varit självvalt. Förhållanden med män under långa tider av missbruk fram till för några år sedan har varit bedrövliga på alla sätt. Det har varit män som också druckit för mycket och emellanåt män jag trots min usla ekonomi fått betala ett högt pris för att umgås med, inte bara i form av krognotor och sponsring av deras alkoholkonsumtion. Jag har betalat med hela mig själv trots att mitt självförtroende snabbt förbrukats. Jag satsade alltså ganska mycket på det jag trodde var kärlekens altare men egentligen bara var ett sökande efter ett uns bekräftelse. Mest offrade jag egentligen min självrespekt och min självkänsla.
För några år sedan när jag var nyligen 50 fyllda träffade jag en mycket yngre flerbarnspappa som blev mitt livs stora kärlek och jag tror aldrig någonsin jag upplevt en sådan magi. Jag mötte honom under en tid när jag var tillfälligt nykter på grund av ultimatum från jobbet och vi inledde den största och mest omtumlande kärleksrelation jag någonsin haft. Min kärlek var besvarad på alla sätt och förhållandet var oerhört intensiv både fysiskt och mentalt. Vi var varandras perfect match från första stund. Vi förlovade oss 0ch flyttade ihop inom ett år. Men vi matchade kanske lite för bra.
Det blev snabbt tydligt att det inte bara var jag som hade alkoholproblem och vi kämpade bägge med att hantera livet, jobben, relationen och våra respektive bonusfamiljer med 6 barn gemensamt. Vi kämpade även förstås med drickandet som vi tyvärr inte skötte speciellt bra. Vi borde ha sökt hjälp tillsammans eftersom vi båda var medvetna om problemet men i stället drev misstroende påeldat av våldsamma känslor oss rakt ned i avgrunden. Jag älskar honom nog fortfarande och jag vet att han verkligen älskade mig den dagen jag gav upp och flydde ur förhållandet. Jag lämnade honom av skäl som känns helt obegripliga idag för att supa mig bortom vett och sans. Allt gick över styr för mig efter det och jag förlorade fotfästet totalt.
Sedan dess har jag inte haft någon man i mitt liv. Vartefter mitt alkoholmissbruk eskalerat till en gräns där jag inte längre brydde mig om känslolivet och i stället ägnade mig åt att dricka mig till glömska har jag helt valt bort intimitet för att i stället leva ensam med min vinbox och streamade snyftarserier. Jag har gått upp i vikt och förfallit kolossalt under den här tiden och det har självklart varit ett hinder för mig nu när jag börjar komma på fötter igen. Jag har inte nog med självförtroende att flörta med någon ens och trots att jag fått höra hela senaste halvåret av alla i min närhet att jag verkar ha tappat väldigt mycket i vikt, så känner jag mig fortfarande bara fet, ful och gammal. De som kommenterat om min viktminskning kände mig inte förr när jag var "smal och vacker". De jämför med den gamla feta tanten de lärde känna för ett år sedan och jag jämför med hur jag var när jag fortfarande inte hade supit ned mig. Och visst. Det har skett förändringar, men jag är så långt ifrån att vara mig själv fysiskt att jag vill gråta när jag ser mig i spegeln.
Följaktligen är jag ganska utsvulten på känslor och närhet. Jag har med kraft förnekat att jag har några som helst drömmar om män och stängt av allt eventuellt romantiskt känslopjunk som ploppat upp när jag nyktrat till med tiden. Tills nu.
Som sagt.
Och eftersom vi befinner oss i forumet ”Det vidare livet” med livet som det är utan droger. (För inläggen som kan handla om annat än de omedelbara alkoholrelaterade problemen) så har jag berättat om en spöke från förr som oväntat dykt upp i mitt liv igen.
Jag vet inte vad jag ska göra med den här mannen. Jag har känt honom sedan åttiotalet men inte träffat honom på evigheter och jag blir inte klok på vad det är han håller på med eftersom han inte tycks bry sig om att jag förändrats. Det känns som att han vill ha mer än vänskap och nu har vi pratat varje kväll. Ibland i timmar, ibland bara kort. (Mest för att jag drar mig lite undan när han kommer för nära.)
Han skickar flörtiga sms och gulliga smileys när 😍😍🥰🥰💘💘 han säger god morgon varje dag och önskar mig att sova gott varje kväll. Han kallar mig "sötis" och "finaste" som om det vore helt självklart när han skriver till mig. På det hela taget verkar han seriöst vilja ha någon form av romantisk kontakt och tjatar oförtrutet dag efter dag om att vi ska träffas igen efter det korta möte vi hade för lite mer än en vecka sedan, men jag kan inte. Jag vågar inte.
Men fan vad det kostar på. Hela filmen har spelats upp för mig om och om igen. Hela historien från då när vi var riktigt unga sitter som etsad i mitt minne och på min näthinna även om jag inte minns alls när jag träffade honom senast innan förra onsdagen. Jag kan blunda och känna hur det var förr, för tvåhundra år sedan känns det som. En lång historia som jag inte vet hör hemma här. Vi får se.
Något som var väldigt avgörande för mig och som gjorde att jag inte vågat träffa honom ännu är att han inte vet om att jag är alkoholist. Han säger hela tiden. "Kom över på lite mat och en flaska vin" eller "vi kan väl gå ut och ta några glas ihop" och den sista gången vi träffades innan kontakten bröts förra gången var vi bägge apfulla. Det är inte någon bra förutsättning. Jag vägrar träffa honom innan jag berättat sanningen. Och då menar jag HELA sanningen.
@Axianne Jag förstår av det du berättar att du har svårt att släppa in honom, bara så där. Kroppen förändras en hel del efter 45-50 och man ”förfaller”. Jag kan ha bilder i huvudet på när jag var yngre och när jag ser mig i spegeln ser jag att det inte stämmer, rynkor och häng här och där. Tänk, att jag som ung tyckte att jag var ful och när jag ser bilder från då kan jag inte förstå hur jag tänkte. Som att man aldrig är nöjd med sig själv i den åldern man befinner sig. Det ligger i betraktarens öga om man attraheras av någon. I det egna ögat borde ingen attraheras av en. Min man har jobbat hårt med mig om att jag ska tycka om mig själv, att jag själv ska se att jag är fin. Det har tagit sina år, men kan nu faktiskt tycka att jag ändå inte är så pjåkig ändå😁. Hans betraktelse av mig har hjälpt mig att tycka om mig själv.
Mannen du berättar om verkar onekligen vilja träffas mer och skickar gulliga och kärleksfulla sms till dig. Hans betraktelse av dig är inte den samma som din betraktelse av dig själv. Lita på honom💕. Jag håller med om att du ska berätta hela sanningen om dig själv för honom. Att du i starten är helt ärlig och sann om dig själv och vem du är. Att i en relation göra så är en gåva, ett stort förtroende man ger till någon annan. Det visar att man tar relationen på allvar och visar att man tycker den är betydelsefull. Hur den andre tar emot det återstår att se, men det finns ingen annan väg.
@Axianne Självklart måste du vara ärlig och berätta hela sanningen innan ni går till nästa nivå. Men det är kanske bra att göra på tu man hand IRL? ”Nej tack, jag dricker inte vin därför att…”
Kasta dig ut. Man måste våga för att vinna. Är han något att ha står han pall, men du har åtminstone stått upp för vem du är 🥰
PS. Låt er inte prata på i all evighet innan du berättar sanningen. Det skapar bara skav hos dig, att du känner dig oärlig. Och ni båda satsar känslomässigt kapital i något som kanske tvärdör när sanningen kommer i dagern. Den som lever får se.
@Axianne. Jag håller med övriga om att det är viktigt att du är ärlig - och jag kan också förstå din tveksamhet i meningen att du är rädd om nykterheten. Den är såklart nummer ett här. Du har gjort en otrolig förändring /livsomställning och du har nu ett liv som du både klarar av och värdesätter högt.
Du skriver om kroppsliga förändringar och här känner även jag igen mig. Jag är 60 år nu och höll vikten längre...trots drickande men de senaste åren gick det inte. Jag gick upp ganska mkt och jag såg också hur alkoholen gjorde ansiktet trött och svullet ( märker skillnad redan nu...har klarare , fastare blick och bättre hud).
Jag är nog ganska fåfäng - tycker om kläder och vackra saker men alkoholen - om man missbrukar - vinner ju så småningom över allt.
Du skriver att du var vacker som ung och utan att låta överdrivet klämkäck så tånker jag att du fortfarande är det ...fast på ett sätt som är förändrat av ålder och vikt.
Du skriver att mannen inte verkar bry sig om att du är förändrad - men även han måste ju ha förändrats sedan 80-talet?
Du besitter en kraft och har en ärlighet som imponerar och det genomsyrar dina texter här! Säkert märks det även i era telefonsamtal - även om du ännu inte berättad om alkoholen. Men din blick och din nykterhet och din skärpa är attraktiv. Om det är en man att ha så spelar ju dessa egenskaper också in - inte bara hur smal du är.
Du skriver inte vad du tycker om honom - bara hur han uppfattar dig och hur han förhåller sig till dig. Tycker du om honom? Är han en bra person som du skulle trivas med? Tycker du att han är attraktiv? Och attraktivitet kan ju vara så mkt.
Det spelar ju stor roll - ja är avgörande - vad du tycker och känner? Det är ju inte bara du som ska duga för honom.
Jag önskar dig all lycka till. Nu när du är nykter har du ju helt andra möjligheter att vara i en relation. Att leva med någon ...eller starta en relation och missbruka ..leder ju förr eller senare ( oftare förr) åt helsicke.
Ta små steg och känn efter. Var ärlig om alkoholen och berätta om din förändring ( den är så stark). Och var mycket rädd om dig!
☘️
@Kaveldun Så klokt sagt. Vad du @Axianne tycker, tänker och känner om honom är det absolut viktigaste. Om du känner att han skulle kunna få vara en del av ditt liv, om du vill ge dig av själv till honom, att han är värd det och om du tror att du skulle trivas med honom. Om du känner attraktion, det är där det börjar❤️
Tack @vår2022 @Andrahalvlek @Kaveldun för tankar och tips! Jag har kanske redan tänkt mycket av det här och behövde nog lite feedback, vilket jag fick. ❤️ Jag ska fundera en vända till innan jag går vidare och kanske berättar för honom om mitt liv ur ett alkoholperspektivet. Än så länge tycks han ha en bild av mig som en lyckad och eftertraktad kvinna och hans lite inställsamma agerande tar jag som en rätt ytlig flirt. Jag står i valet nu. Ska jag krossa den bild han verkar ha av mig och berätta vem jag verkligen är? Ska jag riskera att jag väcker avsmak hos honom för att sedan utgå från hur han reagerar på verkligheten och då ha möjlighet att bygga på något som kan bli en relation? Alternativet är att jag ganska snart faktiskt avslutar det här innan det händer mer och säger tack och adjö. Det lockar mig mer att låta honom ha kvar sin minnesbild av mig. Mina känslor just nu är inte djupare än så, faktiskt, även om han attraherar mig fysiskt.
Problemet är nog exakt vad @Kaveldun skrev:"Du skriver inte vad du tycker om honom - bara hur han uppfattar dig och hur han förhåller sig till dig."
Det är jag i ett nötskal. Historien upprepar sig. Min självbild har generellt varit skev och har nästan undantagslöst hängt ihop med hur jag ser ut på utsidan. Min självkänsla saknar substans när det kommer till relationer just nu och så har det nästan alltid varit när jag befunnit mig i en period i livet när jag varit missnöjd med mitt yttre och inte älskat mig själv alls. Det handlar ju i grunden om min vikt men på senare år förstås om självhat i förhållande till mitt drickande. Om en man visat intresse för mig har jag knappt funderat över hur jag känner eller tänker inför honom. Jag har sagt ja tack och passat på för att jag haft en längtan efter bekräftelse, något eller någon - vem som helst till slut, även om det inneburit skadliga och destruktiva relationer. Senare när jag befunnit mig i förhållandet och kanske till och med börjat nyktra till har jag kommit till insikt och lämnat mannen. Då har jag släppt fram mina känslor och insett att jag enbart blivit missnöjd, besviken, luttrad och bitter i relationen. Mannen i fråga har ibland inte ens förstått varför jag gjort slut eftersom jag inte ställt krav eller haft åsikter i början.
Det som pågår just nu är en process som innefattar mer eftertänksamhet. Den här mannen och jag har en historia men känner ändå inte varandra. Det finns något ofullbordat men det finns också sorg och besvikelse. I dagsläget är vi i ett läge när vi inte pratar i nuet. Han pratar med den jag var. Jag pratar med den jag minns. Ingen av oss pratar om idag eller tankar på morgondagen. Det är eoner av tid som passerat. För att komma vidare måste vi bägge släppa allt som hänt förr och se om det finns något helt annat mellan oss. Jag vet inte om det är rätt läge för mig just nu att ta det steget med någon alls. Inte ens med honom.
@Axianne Du tänker så himla klokt. Ni träffades för en evighet sedan, och han har nu blivit förtjust i en äldre version av den du var då. Du är helt annorlunda nu. Han har ingen aning. Är det liksom värt jobbet? Bara för att han är intresserad? Vi är så vana vid att börja följa någon annans pipa så fort någon visar intresse. Det sitter liksom berget stenhårt i vår innersta kärna, det går helt på automatik. Du kommer fram till det rätta till slut.
@Axianne - jag tycker också att du resonerar klokt. Och vill moderera lite kring det där med absolut ärlighet och öppenhet kring alkoholen. Det behövs förstås om du vill gå in i en relation och om du träffar en man du verkligen tycker om.
Där är du inte …i alla fall inte än. Det är ju ngt väldigt intimt och nära - att berätta fullt ut hur livet är och har varit - i förhållande till alkoholen. Jag har många vänner som jag tycker mkt om - som inte vet hur det varit/är för mig. Jag kommer nog att berätta mer …så småningom - för vissa. Men det tar tid. Bara min partner vet hur illa det varit fullt ut.
Du kan ju dock ..,om du väljer att fortsätta kontakten ändå säga att ’det runnit mkt vatten mellan broarna och att jag inte är samma person idag ’ typ. Se om han nappar på ett sånt samtal. Och hur det utvecklar sig. Om du vill.
Du kommer säkert fram till vad som är bäst för dig. Jag tror på dig.
@Axianne Öh, jag kanske inte hängde med riktigt 🤔 Killen du var kär i på gymnasiet var killen som satt på bussen förra veckan, eller? I så fall förstår jag att du inte är redo att öppna den dörren. Då får du nog bara stänga den dörren lite snyggt innan killen (mannen numer) far mer illa av att tråna efter dig.
PS. Finns inte attraktionen så finns den inte. Mycket kan väckas, men inte attraktion. Det är min erfarenhet. Så många dejter har jag haft där jag hoppats, men känt nada. Zip. Noll.
@Axianne Det låter som att du är otroligt ambivalent vad gäller den här mannen. Det låter ändå som om ni åtminstone tidigare kunnat prata öppet om era känslor och även om många år har förflutit sen ni sågs kanske ni kan komma tillbaka till den öppenheten så att du känner dig trygg nog att berätta om missbruket. Det är nog först när du har berättat det för honom som det går att ta något beslut om att antingen avbryta eller utveckla relationen.
Kram💕
Jag insåg när jag skrivit av mig hela min tonårsförälskelses historia här att det inte är något som passar in i detta forum och jag valde att ta bort det jag skrivit. Det är så privat egentligen och minnen som är svåra att beskriva i ord, men samtidigt var det bra att få tömma ur mig känslorna från då eftersom så mycket av dem har vällt över mig nu igen när jag åter igen sprungit ihop med mannen som en gång var min dröm och min stora kärlek.
Kanske är det meningen slumpen ska sammanföra oss någon gång var tjugonde år, sisådär? I så fall hoppas jag att jag gör rätt nu och inte släpper taget riktigt än, för det är långt till nästa gång.
Jag träffade honom i torsdags kväll efter många långa telefonsamtal. Efter jobbet möttes vi på ett ställe där jag suttit i baren och druckit många gånger, men nu satt vi vid ett bord i en avskild vrå. Vi åt middag och pratade rätt länge. Det var ett ganska jobbigt möte för min del eftersom det var jag som lämnade honom utan förklaring och med många obesvarade frågor när vi skildes för många år sedan. Jag var inte så intresserad av att förklara mig nu heller och kände mig dessutom fortfarande extremt obekväm i situationen, platsen, min kropp och min sinnesstämning. Men vartefter samtalet flöt på så mådde jag bättre.
Han var inte hämndlysten och verkade genuint glad att se mig. Vi pratade mest om gamla tider och åren i skolan där våra minnesbilder går isär men vi ändå kan tänka tillbaks med glädje, om än spetsad med både vemod och sentimentalitet. Det fanns också ett visst mått av romantik i det här mötet och det kändes mer och mer som en dejt vartefter kvällen gick. En dejt när man är i extremt underläge för att självkänslan är på botten och man tror att man hela tiden måste avfärda och skämta bort minsta antydan till flört eftersom det inte passar in att han skulle vara intresserad av någon så ful, tjock och sliten.
Han fick sina svar i alla fall, svar som jag försökte ge honom på ett så ärligt sätt jag kunde. Jag ville att han skulle förstå att han inte gjorde något fel då och att det var jag som var förvirrad och dum i huvudet. Plötsligt föll det sig lämpligt att även berätta orsaken till att jag inte skötte om varken mig eller vår relation så bra. Jag berättade om min alkoholism och hur mitt missbruk eskalerat efter skilsmässan. Jag berättade hela historien men undanhöll de värsta detaljerna. I stället valde jag att fokusera på det faktum att jag blev nykter för ett år sedan och inte druckit eller haft lust att dricka sedan dess.
Hans reaktion blev inte som jag väntat mig. Han svarade bara "Jag förstår." och jag tänkte först att det gör han inte alls, det gör ingen som inte varit med om samma sak, men han fortsatte med att berätta att han vuxit upp med en mamma som var alkoholist och att det var något han bar med sig under hela sin uppväxt och alltså även hade i bagaget då när vi möttes. Det var inget jag visste om och inget han någonsin nämnt vad jag vet. Jag ville inte fråga hur det gått för henne eftersom jag var rädd för att höra svaret, men han fortsatte och berättade för mig att hon aldrig tog emot någon hjälp och att hon gick bort i sviterna av sin sjukdom för mer än tio år sedan.
Det var mycket för mig att smälta och en väldigt oväntad vändning på kvällen. Plötsligt kände jag mig väldigt glad att jag varit ärlig och berättat sanningen. Jag kunde inte låta bli att fråga honom om han inte märkte på mig när vi hade vår korta relation att jag drack för mycket. Han svarade att han inte märkt mer än att jag verkade tåla en hel del. Jag blev väldigt förvånad eftersom jag fått för mig att barn till alkoholister blir lite extra känsliga och uppmärksamma på andras drickande.
Vartefter kvällen gick så kände jag mer och mer hur bra jag tycker om den här mannen och hur varm jag blir i magen när jag ser honom. Det är inte bara jag som har förändrats, han har också både åldrats och lagt på sig i vikt och var förstås ganska gråsprängd i det lockiga håret, men inte tunnhårig och han gav ett väldigt friskt och fräscht intryck. Han var klädd i jeans, ljusblå skjorta med en mörkblå pullover ovanpå och en kavaj som han tog av sig efter en stund och visade att han inte var så kraftig som jag trott först. Inte över magen i alla fall. Jag försökte låta bli att titta för mycket på honom för att inte bli för bortkollrad, för han är fortfarande oerhört attraktiv i mina ögon.
Kvällen gick väldigt fort och plötsligt var det ganska sent. Han förklarade att han har promenadavstånd och frågade om jag ville komma med på en fika men jag duckade omgående och förklarade att jag skulle upp tidigt. Jag tror han frågade mest av artighet i alla fall. När vi sedan skulle betala vägrade han att låta mig ta fram mitt kort. Han ville bjuda och jag minns att det brukade han alltid propsa på förr också. Förr kände jag att om en man bjöd så stod jag i skuld på något vis och det har alltid fått mig att känna obehag eftersom det på något sätt innebar att han hade tillgodo på annat sätt och att en middag var förskottsbetalning för minst en stunds hångel. Så historiskt har jag haft problem med att låta mig bjudas, men den här gången lade han till "Du kan bjuda nästa gång" och så stack han in sitt Amex Platinum i servitörens dosa. Då kände jag både att Ok, han har råd, och Yay, han vill ses igen!
Jag hann bara ned i tunnelbanan så plingade mobilen med ett sms.
"Tack för en underbar kväll. Du har så vackra ögon. Jag hoppas vi ses snart igen, finaste! 😍"
Så hade han inte behövt skriva om det inte fanns en gnutta känslor kvar hos honom, tänker jag.
@Axianne Men så fint 😍 Blir alldeles lycklig av ditt inlägg. Och jag tror ju på slumpen dessutom! Slumpen har flera gånger i mitt liv varit direkt avgörande. Men, och det är ett stort MEN, man måste ta de chanser som slumpen ger en, annars går det inte vägen.
@Axianne så fint 🥰 Underbart att du berättade för honom och fick sån förstående respons. Jag tror att de allra flesta människor vi möter har den förståelsen, det är vi själva som dömer oss hårdast.
Kram 🤗
Tack för fina kommentarer @Allegra @Andrahalvlek @Geggan @Vill Bara Sluta @majken_r ! 🎀
Det har varit en märklig tid för mig och jag har faktiskt haft lite svårt att fokusera på jobbet och mina övriga åtaganden. Jag märker att jag mer och mer befinner mig i ett stadium av dagdrömmerier, minnen och längtan. Oftast känner jag att jag inte vågar hoppas på en fortsättning med den här mannen, och i synnerhet när jag ser mig själv i spegeln så upplever jag att jag inte tycker om vad jag ser överhuvudtaget. Jag sitter fast i det som var förr. Hur jag såg ut när jag var på topp. Jag vet ju att jag själv orsakat allt det som skett under alla år av missbruk, men idag när jag är fri från lasten och har alla möjligheter i världen att göra något bra av situationen - då känner jag mig trasig, sliten och förbrukad. Det finns ingen tid eller ork att komma tillbaks till att bli ens en skugga av mitt forna jag om man går på det yttre.
Och där sitter hela min fixering. Yta och utsida. Fasaden. Jag är så fast vid att förneka alla mina övriga fördelar och kan inte ens tänka tanken att en man kan uppskatta mig för mina inre kvalitéer. De är liksom självklara på något vis och måste kompletteras med det perfekta yttre som jag alltid strävat efter att ha men aldrig uppnått, och likförbannat längtar jag tillbaks till hur jag var förr eftersom då hade jag åtminstone tiden framför mig.
Jag vet inte hur jag ska lära mig tänka om. Men jag försöker, lite i taget. Myrsteg.
Och mitt i allt detta kan jag konstatera att alkoholen har blivit en ickefråga. Jag tänker inte ens på drickandet och det har varit så rätt länge nu. Jag ser visserligen vinflaskor, bag-in-boxar, ölburkar och annat fladdra förbi i kylen på helgerna, och när jag nu tänker efter så känner jag bara en sak när jag ser dem - irritation över att de tar upp plats i kylskåpet! Så till den grad att jag idag beställt tre stycken (snygga) tystgående och energisnåla 20-liters minikylskåp på rea som ska slås in och vara julklappar till mina barn som bor hemma. Med dessa designade små kylar som både kan användas i hemmet och i bilen kan de snart ha sina drycker på sina rum eller ta med på fest. Smart, eller hur? Nästan så att jag vill ge dem julklapparna i förskott för att få tillbaks kontrollen över mitt kylskåp!
Fick en liten flashback idag dock. Det var kö utanför lokalen där vi skulle rösta och jag kände olust i hela kroppen direkt när jag närmade mig. Jag mindes förra gången jag stod där i den ringlande täta kön. Jag var risig, oduschad, slarvigt klädd, berusad och vinglig. Mådde illa. Sjukt medveten om att det syntes på mig att jag var arbetslös, deprimerad och att jag luktade sur fylla. Hade svårt att konversera med mina barn som förmodligen skämdes över att synas med mig. Folk hade klätt upp sig på valdagen. Barn lekte och var finklädda. De pratade om söndagsaktiviteter och var på väg mot familjemiddagar och söndagsstekar. Det var lite högtidskänsla bland människorna runtomkring och där stod jag och bara ville hem till resterna av min bag-in-box. Jag såg bekanta och exmakens gamla kompisar bakom i kön. Folk som jag försökte vända mig bort ifrån för att jag inte ville möta blickar eller visa mig. Jag visste att jag luktade starkt av alkohol när kön fortsatte inne i lokalen. Jag hade ingen minttablett eller tuggummi och kunde inte göra något åt att folk kom för nära. Det var minnet jag fick när jag klev in i vallokalen, men jag sträckte på mig och gick rakryggad den här gången. Jag mår tusen gånger bättre nu och jag är åter igen så tacksam över min nykterhet!
@Axianne Du behöver verkligen göra en inre resa. Bli mer självsnäll, uppskatta dig själv med de kvaliteter du verkligen har. Boosta din självkänsla utan att yttre attribut ska spela största rollen.
Väldigt mycket lättare sagt än gjort. Jag gör ungefär samma resa. Ser också en tjock tant i spegeln. På gott och ont. Erfaren, pondus, vågar ta plats på jobbet. Men när jag ska klä upp mig och göra mig fin känner jag mig som en stor degklump.
Jag försöker inte ens dejta, jag har inte stärkt min självkänsla nog för att göra det. Alkoholen gjorde mig modig och dumdristig, men utan alkohol ligger jag lågt på kärleksfronten. Och det är okej. Just nu åtminstone.
Men givetvis hoppas jag att slumpen gör så att en lämplig dejt dyker upp på bussen! Jag får börja åka buss först bara 🤣
Godmorgon,
Vi är många som följer - och gillar dig här- och vi har ingen aning om hur du ser ut😍 Troligen inte som du själv beskriver dig, dessutom är inte alkohol det enda som ”åldrar” oss- utan det gör ju även åren, även de som springer maror eller opererar brösten-åldras faktiskt, i ansikte, kropp och hållning. Det som brukar vara klurigt uträknat är ju att vi i takt med att vi själva åldras- ser attraktion och utseende på annat sätt även hos andra. Det är ganska få 60-åringar som finner en 25-åring attraktiv. Gäller både män och kvinnor även om vissa sociala mönster skiljer sig åt mellan män och kvinnor.
Jag tycker du verkar ta det lugnt och lite i taget just nu. Verkar helt rätt. Kram 🌸
@Axianne Jag instämmer med @Se klart. Din beskrivning av dig själv stämmer nog inte med den som andra ser. Ytan på oss 50+ är inte som den var vid 25, men det är vackert ändå på sitt sätt. I det vackra finns erfarenhet av livet och barn som nu är över 25. Ytan på dem har ännu inte åldrats men alla ska vi den vägen vandra. Igår gratulerade jag min dotter som fyllde över 25? Och jag kan inte förstå att tiden gått så fort och att jag är 55+. Inuti mig är jag inte så ”gammal” men ytan visar att jag är det. Vi får leva på hur vi känner oss inuti och bli bekanta med den ytan som speglar sig i spegeln. Vid närmare betraktelse så är det ändå ok och det viktigaste är hur vi mår fysiskt och psykiskt. Jag tror du är fin som du är och det är bara du som också ska inse det. Kram❤️
Låter som att du hade ett fint möte @Axianne.
Råd kring ’du duger som du är’ har ju en tendens att bli klämkäcka och därmed svåra att tro på. Och på samma sätt som med råd kring hur man ska hantera alkohol så behöver man väl på ngt sätt ’vara redo’….finns sin egen snirkliga väg.
För mig har det ändå varit befriande att då och då besöka ett kallbadhus - med kvinnoavdelning - där man badar utan baddräkt. Liksom många kämpar jag med vikten …och har haft ngt slags halvtokigt mål att komma i mina Levis från förr. Men detta med att bli äldre är demokratiskt . Även de som är smala ser åldrade ut …på olika sätt. Alla åldras och alla kroppar förändras ( utom några få overkliga som vi ser på Netflix och i reklam).
Så sällan vi ser verkliga kroppar ändå!
På kallbadhuset finns många coola kvinnor - tjocka och smala - unga och gamla. Det är en varm stämning och människor njuter och läser tidningen och småpratar. För mig har det på riktigt varit läkande - kopplat till min egen kroppsuppfattning och mina ideal ..att befinna mig där. Rekommenderas.
Och precis som Ser klart skriver så ändras ju också de egna preferenserna. Där har naturen ändå ordnat det finurligt.
Lycka till - och fortsätt vara rädd om dig. Vad gäller nykterheten så verkar du ju strålande stabil.
Det har varit en vecka full av händelser men inget alkoholrelaterat överhuvudtaget så jag har inte så mycket att rapportera på den fronten. Däremot har mitt privatliv dragit iväg och blivit en bergochdalbana där jag emellanåt känner att jag måste hålla i mig för att inte tappa taget. Jag tror nämligen att jag håller på att bli lite förälskad och det känns både bra och jobbigt samtidigt. Det jobbiga är att jag inte är mogen för det. Jag har varken självkänsla eller tillräckligt med kärlek till kvinnan som jag möter i spegeln för att kunna tillåta mig att låta någon annan komma nära. Jag har definitivt inte heller modet att ta emot känslor när han verkar vilja tycka om mig och jag vill inte höra minsta komplimang eftersom jag inte känner mig älskvärd. Det är någon osynlig spärr som slår till så fort jag märker minsta tendens till känsloyttringar från honom.
Men jag kan ändå inte bromsa känslorna som börjar bryta igenom och jag kan inte låta bli att hoppas innerst inne när jag möter hans ord fulla av stöd, vänskap, känslor och omtänksamhet. Jag försöker spjärna emot och skjuta upp nästa dejt. Mest för att jag är rädd att göra honom besviken om vi går längre än vi gjort och för att jag inte har så mycket att ge just nu. Samtidigt längtar jag efter allt som jag skulle kunna få om jag bara vågade ge mig hän. Just nu vet jag inte om det är minnena från förr som drar iväg med mig mest eller om det är ett spirande hopp om något nytt.
Jag vågar tyvärr inte möta honom ansikte mot ansikte igen just nu. Kanske lite av rädsla att jag ska dras med i det vansinne jag en gång i tiden upplevde när vi var riktigt unga och vår kärlek aldrig fick en chans, men egentligen mest för att jag upplever mig vara i sånt underläge. Och det både glädjer och smärtar att han är sig så lik. Jag vet inte om det vore lättare om han hade blivit ful, rynkig eller tjock och sliten som jag. När jag träffat honom nu ser jag, trots att nästan 40 år har gått, fortfarande den unga killen. När vi sågs och åt middag senast försökte först titta på honom med mina mest kritiska ögon som ett försvar - för att jag själv tycker mig ha förändrats så mycket - men det var svårt att hitta något att ogilla. Han är så väldigt fin och ungdomlig, precis så som jag ju önskar att jag var.
Och snart har jag i stället helt fastnat för hans personlighet. Den personen jag aldrig fick lära känna när vi var unga och inte brydde mig om att lära känna för några år sedan när jag hade chansen. Han är en man jag verkligen börjar beundra på många sätt. Så jag förstår inte vad det är han vill med mig och jag fattar inte vad han ser hos mig. Varför ger han mig en chans till? Jag har förstått att han är ärlig när han säger att han inte är ute efter att hämnas på minsta vis för det jag utsatte honom för när vi möttes på nytt för några år sedan och därför går min hjärna varm i funderingar på vad han vill med mig idag. Är han också fast i drömmen om den unga flickan från förr? Ser han lite av henne i mig och är det vad han letar efter när han vill hålla kontakten?
Vi träffas inte egentligen. Jag har skjutit upp nästa träff och vill inte ha kameran på i telefonen eftersom det får mig att känna mig alldeles för självmedveten. I stället skriver vi rätt mycket och pratar ofta och länge i telefon. Det räcker ganska bra just nu och han tjatar inte om mer, även om han nu vill att vi ska träffas snart igen. Det vill egentligen jag också, men jag bromsar och jag håller avståndet i väntan på att jag ska komma ikapp mig själv. Just nu har jag inte tagit mig tid för att jag har haft för mycket på jobbet ... Men sanningen är att mina nerver sviker. Efter vårt möte senast så har det blivit ännu svårare för mig för att jag faktiskt vill mer än tidigare.
Det allra viktigaste för mig är att jag inte får låta mig såras eller må så dåligt som jag gjorde när jag blev himlastormande kär för några år sedan. Den gången när förhållandet brast så gick jag så spikrakt ned i alkoholhelvetet att det inte gick att stoppa mig. Om det skulle hända igen skulle jag kanske inte överleva. Jag måste påminna mig själv om det. Det får inte finnas minsta risk att jag går sönder på det sättet igen.
Vi får se hur det går.
Jag är i alla fall nykter sedan drygt 13 månader och det ska jag förbli.
@Axianne Underbart med spirande förälskelse 🥰 Du skulle kanske vara helt ärlig mot honom? Berätta hur osäker du känner dig på dig själv, att du inte är redo för romans eftersom du knappt gillar dig själv än. Berätta om missbruket också. Ärligheter varar alltid längst.
@Andrahalvlek tack för dina tankar. 🎀
Jag har tror han märker att jag är osäker på mig själv. Jag vet inte om det är så bra att peka mer på mina svagheter just nu. Jag är redan i sådant underläge känns det som, jag har ju också berättat om missbruket:
@Axianne skrev:"Plötsligt föll det sig lämpligt att även berätta orsaken till att jag inte skötte om varken mig eller vår relation så bra. Jag berättade om min alkoholism och hur mitt missbruk eskalerat efter skilsmässan. Jag berättade hela historien men undanhöll de värsta detaljerna. I stället valde jag att fokusera på det faktum att jag blev nykter för ett år sedan och inte druckit eller haft lust att dricka sedan dess."
@Axianne Det är så sorgligt att du ska känna dig i underläge 😢 Det du har gjort i och med alkoholstoppet är värt guldmedalj! Din självkänsla är värd värsta boosten, men samtidigt är det inte så lätt att huxflux tänka annorlunda om sig själv. Det krävs nog att man praktiserar självsnällhet ett bra tag.
Om du gör dig svårtillgänglig så tror han kanske att du inte är intresserad? Och ger upp försöken efter ett tag. Det vill du ju inte. Eller så vill du. Ibland är det bekvämt att andra tar det faktiska beslutet.
Ibland undrar jag om det inte borde vara mycket svårare just nu. Över ett år in i min nykterhet funderar jag fortfarande över hur det kunde gå så lätt, och i synnerhet undrar jag varför jag lyckades lämna alkoholen bakom mig den här gången efter att ha misslyckats så många gånger förut. Jag har så ofta försökt förstå och sätta fingret på vad som var faktor X som spelat in men som fattats tidigare. Jag är ju samma person den jag var när jag söp hejdlöst sju dagar i veckan, totalt nedgången. Samma kvinna som druckit på tok för mycket i över 20 år. Hur kunde jag bara släppa det och gå rätt in i en nykter tillvaro utan att uppleva den minsta längtan efter att ta återfall?
Min tacksamhet över att ha befriats från sug och längtan efter alkoholen finns givetvis kvar men jag har börjat ta allt för givet på något vis. Det är så självklart nu att jag ska förbli nykter. Det är liksom inte någon fråga längre. Inget lockar mig med varken smaken eller berusningen. Jag har varit på tillräckligt många fester som nykter för att veta med all säkerhet att jag har precis lika roligt utan att dricka, och mår fan så mycket bättre efteråt. Jag minns bara rus som obehag och vånda. Det är nästan så jag skulle kunna tro att jag blivit hypnotiserad. Man har ju sett och hört historier om folk som blivit av med både laster och fobier genom att någon duktig hypnotisör givit dem en omgång och att de inte minns detta efteråt. Men jag har inte varit hos någon sådan och inte sökt hjälp för mitt missbruk sedan jag var intagen på behandlingshem för ett antal år sedan. (Vilket inte fungerade för mig på minsta vis).
Något som slog mig var om eventuellt klimakteriet spelat in. Jag har passerat denna bakvända pubertet men vet inte riktigt när, eftersom den tiden försvann i mitt rus och supande. Jag kan inte komma ihåg att jag hade några klimakteriebesvär eller att jag upplevde något speciellt alls förutom att jag mådde konstant pissdåligt av supandet. Jag kommer inte ihåg när min mens upphörde eller om jag kände något speciellt men det var säkerligen några år sedan. Förmodligen har jag glömt det mesta för att jag var full hela tiden och att eventuella vallningar eller svettning kändes som vardag när jag drack. Nu när det är över funderar jag på om det är lättare att bli av med missbruk när man är förbi klimakteriet? Jag har fortfarande känslolivet och sexdriften samt alla de normala funktionerna kvar i kroppen men jag är inte tillnärmelsevis lika påverkad av den ständiga känsla av tomhet och strävan efter något annat som jag upplevde förr. Det finns inte längre något vacuum att fylla eller någon önskan att konstant hitta bekräftelse eller kickar. Jag är liksom bara så nöjd hela tiden har jag insett. Svårrubbad på något vis. Stadig och stabil. Det är väldigt behagligt. Så behagligt att jag till och med överväger att skippa att engagera mig i ett kärleksförhållande för att jag faktiskt känner mig ganska tillfreds ändå och inte vill ta risken att komma ur balans på grund av en man. Jag har det ju väldigt bra som det är just nu. Varför byta skor på en vinnande häst?
Vi får se hur det blir med den saken, men jag känner ingen brådska att ge mig in i någon relation överhuvudtaget och det är också en väldigt behaglig känsla. Förr högg jag på minsta vink från en man, alltid fylld av längtan att känna mig älskad eller uppskattad. Idag drar jag mig snarare undan och tycker att det kan bli lite för mycket av den varan, trots att mannen i fråga är väldigt åtråvärd på alla upptänkliga sätt.
Är det så här "normala" människor mår hela tiden? För mig är det ganska nytt och ovant att känna mig verklighetsnära och landad. Jag har vuxit upp och levt mitt liv i en bergochdalbana av känslostormar och knarkat på framgång, kärlek, sex, endorfiner av alla de slag och förstås alkohol. Tack och lov har jag aldrig provat någon narkotika överhuvudtaget, men jag är säker på att jag skulle ha fastnat direkt. Är mitt stillsamma och lugna liv idag så som det hade kunnat vara om min hjärna fått vara ifred och inte blivit bombarderad av alla signalsubstanser som kidnappade den från det att jag blev sexuellt utnyttjad som barn och sedan överviktig matmissbrukare, mobbad tjockis och sökte mig till ytterligheter såsom anorexi, ortorexi, bulimi och alkoholism?
Förutom ev klimakteriebesvär så skriver du helt om mig och min historia :-)
Att nå min personliga botten och kliva upp från den med beslutet att sluta dricka var så skönt !
@Axianne Jag tror att klimakteriet har påverkat mitt mående massor. Och jag drack nog för att orka. Jag mådde pyton i puberteten och tydligen mår man då lika pyton i klimakteriet. Man är olika känslig för hormoner och det är svajandet upp och ner man reagerar mest på.
Jag hade min sista mens i september i fjol, och efter ett år utan mens är man officiellt i menopaus, tjoho! Förhoppningsvis stabiliserar sig det mesta nu med lägre hormonnivåerna. Jag har inte klarat av att ta hormontillskott i någon form, jag har försökt.
I quit drinking 397 days ago.
1 year, 1 month and 1 day.
It is never too late to be what you might have been. (George Eliot)
Så började jag skriva här igår kväll medan jag tittade på Idol. Men så fastnade jag. Tanken var att jag skulle skriva ett kort inlägg om en viss företeelse men hittade inte rätta formuleringen så jag googlade. Jag sökte på ett specifikt begrepp jag brukade använda förr för att beskriva hur jag betedde mig när misslyckades i mina försök att bli nykter. Jag har haft det här ordet snurrandes i huvudet ett tag nu och kände att jag behöver skriva av mig.
Dock hade jag på något vis alltså tappat bort min definition av det eftersökta ordet som kan tolkas på flera sätt. Jag tänkte att någon annan säkert hade en bra beskrivning som jag kunde låna och som kunde förklara vad det var jag menade. I sökresultatet på Google fann jag snabbt en blogg vars titel verkade relevant. Jag klickade mig in, började läsa och fastnade i texten med stigande intresse.
Kvinnan som skrev var på sin fyrtiosjätte nyktra dag i december 2013 och mådde skitdåligt. Jag fick en stark känsla av igenkänning kombinerat med ganska mycket obehag när jag läste hennes frustrerade ord och förstod att hon led svårt på vita knogar i sin påtvingade nykterhet. Hon beskrev ganska detaljerat sin ångest, sitt växande sug, sin rädsla för återfall och hur hon våndades. Med ens var det mer att jag upplevde déjà vu och lite obehag när jag fortsatte till nästa inlägg. Jag visste direkt att jag har läst den här bloggen förut. Jag kände verkligen igen texten och även illustrationerna så jag tänkte att det kanske var från den här sidan jag fått begreppet jag googlat, för det återkom på flera ställen i hennes ord.
Jag backade med växande nyfikenhet till bloggens huvudsida och hittade det första inlägget som var från oktober 2013. Det var hennes dag nummer ett som nykter. Det var då jag började inse vad det var jag läste. Jag behövde inte läsa många rader förrän det nästan svartnade för ögonen på mig. Det jag fann var skrämmande, förvirrande och väldigt märkligt. Jag sitter här nu och känner mig helt golvad av slumpen. Ibland är livet en gåta och leder till de mest oförklarliga ting.
Det var min blogg. Mina ord. Först tänkte jag att det kan väl inte stämma, men ju mer jag läste, desto mer kände jag igen mig. När jag kom fram till raderna där hon beskrev hur hon natten innan druckit ur sin sons flaskor från när han tog studenten och ersatt dem ett antal gånger med nya så visste jag med säkerhet. Det var mina ord. Jag såg på ordvalet, interpunktionen och satsbyggnaden att det var jag som skrivit men jag hade först inte ett enda minne av att jag bloggat på den här sajten. Jag gick till bloggens inlogg där det fanns en länk för att återfå sitt lösenord och jag angav min tidigare hotmailadress som jag inte använder idag men har kvar. Tio sekunder senare var jag inloggad.
Sakta återkom fragmentariska minnen från den här tiden. Under oktober 2013 till april 2015 har jag skrivit över 100 bloggar i dagboksform som började med min första ångestfyllda dag i behandling efter att jag blivit påkommen med att dricka på jobbet. Vissa inlägg är långa, vissa bara några korta rader. I början skrev jag varje dag för att sedan mot slutet bara lägga in några ord då och då, ständigt upprepande mantrat att jag är ju i alla fall nykter.
Jag har nu läst igenom alla inläggen från början till slut under kvällen och natten, och jag är helt ställd och ganska berörd. Lite skakad till och med. Vilken lucköppning! Jag minns vissa händelser mer eller mindre tydligt medan annat är som bortblåst ur mitt minne och jag har helt förträngt att jag skrivit så här detaljerat i en dagbok även om jag nu börjat minnas mer av att jag bloggade på den här sajten. Det som varit allra mest tydligt när jag nu återknutit bekantskapen med mina egna ord nio år senare är att jag var lyckligt ovetande om att jag skulle gå ned mig totalt och att jag ifrågasatte om jag verkligen var alkoholist. Jag såg inget liv av värde framför mig, och det blev ju en självuppfyllande profetia.
Jag konstaterar nu att även om jag var mycket rädd för återfall hade jag ändå ett datum då jag planerade att dricka igen. Jag led oerhört av sug, ångest och sorg. Jag skrev mycket om den behandling som jag genomgick och de ständiga AA-möten som jag räknade i timmar och hängde upp mitt liv och min nykterhet på. Jag försökte hitta min andlighet, men lyckades inte helt och jag uttryckte hela tiden hur tomt och innehållslöst mitt liv var trots att jag ännu inte förlorat allt. Dock var jag mycket medveten om att jag hade det bra egentligen och var lyckligt lottad. Det är så märkligt att läsa mina egna ord från en tid då jag slets mellan hopp och förtvivlan men mest ägnade mig åt självömkan.
Jag har nu skrattat lite åt mina egna ord men faktiskt inte gråtit alls när jag läst ikapp, även om jag garanterat grät då när jag skrev. Jag mår ju så mycket bättre idag, men det blev värre innan det blev bättre. Mycket värre. Tänk om jag vetat? Sista inlägget 2015 var lite mer än ett år innan jag slutligen blev av med jobbet efter svåra återfall och därefter gick det åt helvete med full fart.
Det har varit så mycket märkliga händelser i mitt liv på sistone och jag är rädd att det är minnet som spelar mig ett spratt. Det jag upplevt igår kväll och i natt är extremt märkligt. Jag tänker att jag undermedvetet haft behov av att hitta tillbaka till min gamla blogg och det är därför jag fann den, även om jag först inte förstod att den var min. Jag var ärligt talat helt chockad att det fungerade att logga in med min e-postadress, men när jag började läsa från dag ett så kom ju många av mina minnen tillbaka.
Jag är glad och tacksam för den här överraskande upplevelsen. Nu kan jag spara de här erfarenheterna och jämföra mitt mående då med hur jag mår i min nykterhet idag, och det är som dag och natt. I min strävan att förstå vad som är skillnaden mellan min nykterhet då och nu har jag genom att hitta min gamla blogg nu fått en pusselbit till.
Jag tror Gud vill säga mig något, ödet eller slumpen kan väl inte hitta på så här märkliga saker? 🎀
@Axianne Wow! Minnet är märkligt. Riktigt jobbiga perioder i livet blir liksom raderade. När vår yngsta dotter föddes svårt sjuk 1999 skrev jag också dagbok på nätet, så kallad blogg. Först för egen del, sen för att kunna berätta för henne en dag hur turbulent hennes första tid i livet var, men senare mest för att få kontakt med andra. Likasinnade. Jag var tidigt ute på det tåget, att hitta likasinnade på nätet.
Men jag har inte förträngt att jag har skrivit, som du har gjort. Det är riktigt läskigt att du har gjort detta och sen glömt bort det helt. Och nu när du läser förstår du verkligen begreppet att vara nykter på vita knogar. Vi ser det här på forumet ibland också - folk som kämpar envetet men inte riktigt kan/vågar/vill ta sig över på andra sidan. Till den sidan där vi kan säga att vi slipper dricka - och att nykterheten är en gåva som vi har gett oss själva 🙏🏻
@Axianne
Vilken upplevelse att inse att det du läste var dina egna ord för 9 år sen. Måste ha känts jättemärkligt när du förstod! Intressant att läsa och jämföra då & nu förstås. Kul!!
Tror nog Gud eller ngn högre makt kan ha ett finger med i spelet när man får vara med om helt otippade saker, saker som är bra för en själv och sitt tillfrisknande.
Jag tycker så mycket om dina inlägg, du är otroligt duktig på att skriva och beskriva! Jag har följt dig sen första dagen du skrev. Tyvärr är jag inte själv så aktiv med att skriva eller kommentera men jag läser och tar till mig.
Ha en fantastisk helg!! 🌻
@Axianne Gåshud…herregud. Åker, som alltid, rakt in i dina ord och vidare in som i en film när jag läser dina inlägg. Tänker att det absolut inte är en slump..🙌🏼
Vilka näst intill mirakulösa saker du upplever hela tiden @Axianne ! Kommer att tänka på gamla tiders helgonlegender. Helt otroligt. Men såklart är det en riktig skatt att ha idag. Kram!
Ja du @Andrahalvlek, jag har bloggat mycket i mina dagar men jag trodde att allt var borttaget eftersom jag sällan kunnat stå för mina ord när jag i ett senare skede sett tillbaks på dem. Jag har raderat i princip allt utom mina inlägg här på Alkoholhjälpen. De här gamla bloggarna som bevarats blev som en tidskapsel för mig. Jag förstår att du skrev av dig när din dotter var sjuk. Jag tror att jag gjorde det också, men bloggen hade knappt några besökare så jag fick knappt något gensvar ser jag i de få kommentarerna som finns. Idag är det lite ironiskt eftersom jag då i skrivande stund lagt en radda länkar i bloggen och en av dem är till Alkoholhjälpen. Jag var nog inne på den här sidan men aldrig i forumet. Man kan ju undra om det inte varit bättre om jag skrivit samma saker här.
Kram! 🎀
@Rehacer - Tack för kommentarer! Ja det var märkligt och är fortfarande. Det är som att läsa när någon annan skrivit om mig fast jag känner ju igen språket. På sätt och vis är det kul, men samtidigt sorgligt. Jag ville nog precis lika mycket då som nu, men jag hade ett helt annat mindset och knogarna var benvita. Jag häpnar över att jag mådde så fruktansvärt dåligt hela tiden jämfört med hur jag känt mig under denna nykterhet. Kram 🎀
@majken_r Tack vännen! Roligt att du läser. För mig känns det just nu som en film jag såg när jag var full och måste se igen för att fatta handlingen. Kram! 🎀
@Geggan. Jag var tvungen att googla "Helgonlegender" också. Kanske inte helt så det känns för mig just nu, men jag förstår hur du tänker. Kanske är det tur för mig att det just nu händer väldigt mycket i mitt liv eftersom det känns som att jag missat stora delar av det. Kram! 🎀
Jag vet inte varför, men jag har tappat drivet att skapa inlägg här på forumet. Jag känner inte ett behov att skriva av mig som innan eftersom jag inte har några tankar på alkohol alls att vädra. Mitt livslånga missbruk är som ett annat liv och ibland känns det som att jag ser på någon annan när jag tänker på vad jag gjort under alla dessa år.
Alkohol är verkligen en ickefråga idag. Jag känner mer och mer att det här är rätt. Det är så här mitt liv skulle ha varit egentligen. Det tog många år, men nu är jag där. Jag saknar inget, försakar inget av det jag givit upp, jag har fått oerhört mycket tillbaks genom att vara nykter och känner en stor stolthet över att äntligen ha gjort något bra för mig själv. Man skulle kunna tro att jag blivit omprogrammerad. Något som ingen av mina behandlingar lyckats med, men som jag gjorde på egen hand för att jag till slut bestämde mig för att sluta med mina lögner. Jag slutade ljuga för andra och jag slutade ljuga för mig själv.
När jag nyligen hittade min blogg från 2013 så länkade jag den först till denna sida för att jag tänkte att det kunde ge andra något, men jag förstår nu att bloggen inte är av värde för någon annan än mig själv. Av alla besökare (för det var många som gick in där) så var det ingen som kommenterade alls. Och jag kan förstå det. Den är ju ett dokument över ett misslyckande och kanske till och med kan vara nedslående för vissa. Jag började skriva "dagbok" där när jag inledde min första behandling 2013, dit jag dessutom gick onykter på min första dag. Då är man kanske inte i helt rätt mindset? Alla som följt mig här under året som gått vet att det skulle ta mig sju år av supande varvat med ångestfyllda behandlingsomgångar och flera förlorade relationer och jobb att vända skutan och slutligen bli nykter i augusti 2021.
Min sista uppdatering i bloggen efter ett långt uppehåll var 2015 och i efterhand kan jag konstatera att det var en enda stor lögn där jag försökte påskina att jag mådde bra och allt var toppen. Sanningen är ju att efter det gick det utför ordentligt och jag tror jag vet varför. Jag var inte ett dugg inställd på att sluta dricka för alltid. I framtiden hägrade alltid den dagen då jag skulle få dricka igen. Det var vad som drev mig. Inte längtan efter ett värdigt liv, för det hade jag ju fortfarande delvis kvar. Jag var lyckligt ovetande om hur mycket jag skulle komma att förlora under åren som kom och hur illa det skulle gå för mig för att jag valde att fortsätta dricka och inte tog min nykterhet på allvar.
Och idag? Det händer så mycket i mitt liv nu som jag inte kommer att skriva om om här och tiden räcker nästan inte till just nu. Jag väljer att inte prata om det eftersom inget av det jag går igenom just nu passar in i detta forum. Mina "Helgonlegender" får vara oskrivna framöver då de inte är alkoholrelaterade överhuvudtaget. Just nu handlar mitt liv så mycket om hur livet vänt, hur fantastiskt det är att få den här gåvan som jag fått, om min nya chefsroll, min nya spirande relation till en man från förr, min fina återuppbyggda tillvaro med min familj och mina stora kliv tillbaks till ett "normalt" liv. Det är allt jag drömt om och det är verkligen något att vara tacksam över, men inget någon här vill läsa om känns det som.
Jag hoppas ni alla mår bra i alla fall. Jag har haft en oerhört hektisk vecka och befinner mig i ett rus man bara kan få när man varvar ned efter att ha åstadkommit riktigt mycket bra saker på jobbet och i sitt privatliv. Jag är sjukt nöjd med mig själv idag och kan faktiskt ta den här helgen helt ledigt. Det ser jag fram emot.
@Axianne Trevlig helg och ett fortsatt fint liv önskar jag dig! Forumet ska inte kännas som ett måste, men en hälsning då och då är ju alltid nice.
Jag är lite nyfiken på hur din relation till dina barn har förändrats? De måste ju ha påverkats massor av ditt drickande. Skriv gärna mer om det en annan gång, om du vill förstås.
Tänkte på dig en lång stund idag och tänkte skriva och fråga hur läget är. Bra låter det, och som att alkoholen helt left the building. Så skönt. Alkoholen bor inte här heller men kanske behöver jag ändå gå på ett varv i källaren och kolla att det inte blåser in… skriv så som det passar dig! Dina inlägg har alltid betydelse. Stor kram 🥰
@Axianne
Jag är ganska ny här och hade stor nytta av att läsa din tråd igår kväll då jag satt ensam (favoriten) en fredagskväll utan vin. Min andra första helt nyktra helg eftersom jag satte stopp en lördag för två veckor sedan.
Allt är inte hej och hå här.
Jag finner det ändå fint att peppa det nyktra och svåra genom Forum med glädje. Såklart kommer livet att vara tungt, trist och tråkigt även som nykter och det tror jag många vittnar om i Det vidare livet.
Jag tänker att en del av mig flyr ifrån tungt, trist och tråkigt istället för att bara betrakta det och se det för vad det är. en del av att vara människa. Balansen till att flyga, känna glädje och lycka.
Jag skulle med intresse följa din resa en bit till om du ville skriva mer.
Det tar massor av tid och jag inser att jag inte kommer att kunna hänga här så mycket som jag kanske skulle tycka om när det gått en tid och jag ska tillbaka till full sysselsättning OCH jag tänker att jag kan ju skriva lite kortare och mer kärnfullt.
@Axianne Lycka till!
Även jag har läst dina inlägg. Kommenterat nån enstaka gång. Det är svårt det där att veta kring kommentarer. En del behöver dem, andra skriver mer för sin egen skull. Här på Vidare livet handlar ju inläggen från verkligheten väldigt sällan om alkohol, just för att alkoholen inte finns med här- o- nu. Ibland dyker den upp i reflektioner från förr.
Det har varit givande att följa din resa!!
@Axianne jag har haft stor behållning av allt du berättat om ditt liv! Alkoholrelaterat eller inte-detta är ju det vidare livet. Jag tycker det är jättesynd om du slutar berätta. Du har gjort ett så stort avtryck här på forumet så det är klart att vi alla följer dina förehavanden med jättestort intresse. Hoppas verkligen få höra mera från dig! Kram!🐳 ps glöm det där jag sa som helgonlegender, det var bara dumt.
@ Axienne - även jag läser dig med megastor behållning. Du skriver ju också med ett jäkla driv!
Sedan är det såklart upp till dig ATT skriva eller ej och att du liksom - på ett ganska ovanligt sätt - klivit ut på andra sidan är ju tydligt. Du är klar med alkoholen och även att skriva om den.
Oavsett om du fortsätter med inlägg eller ej så är din historia förbannat inspirerande.
Detta att det är så bottenlöst ….länge och så plötsligt - nästan magiskt - är du vidare i ditt liv och saker faller på sin plats.
Lycka till med allt!
🌾🌾
God eftermiddag!
Tänkte bara ge ett litet livstecken ifrån mig om någon skulle undrar hur det går.
Jag är fortfarande nykter och helt utan minsta sug eller längtan efter alkohol. Det har nu gått ett år, två månader och en vecka sedan jag nådde min botten och tog mitt sista glas efter över 20 års missbruk.
Jag gått från totala botten och har nu ett toppenjobb där jag befordrats, återvunnen hälsa, jättefin kontakt med mina barn, fått ett avsevärt förbättrat självförtroende och börjar till och med tycka att jag ser rätt bra ut ibland. I synnerhet när jag känner uppmärksamhet från den man som uppvaktar mig ivrigt. Jag har löst mina krediter, klippt kontokorten och har gått från utblottad till att ha mycket god ekonomi med en stor buffert på sparkontot. Allt tack vare att jag tog mig ur skiten jag befann mig i för bara 15 månader sedan.
Men jag har jobbat hårt. Dock inte på det sättet jag trott att jag skulle. Jag har jobbat yrkesmässigt och med mina förmågor och den kapacitet jag trodde att jag antingen förlorat eller inte ens visste att jag hade. Jag har antagit utmaningar jag aldrig skulle vågat förr och jag har klarat av så mycket mer än någonsin tidigare. När det varit som tuffast har jag gått in i striderna nykter med målsättningen att göra mitt bästa och klivit ur hetluften och lämnat utmaningarna med ett leende eftersom jag klarat dem så bra - enbart för att jag varit nykter. Om jag druckit som förr när jag skötte mitt jobb ständigt lullig var det alltid ångest förknippat med minsta gupp eftersom jag var så rädd att bli påkommen att det hämmade min yrkesutövning. Jag skulle kunna skriva mycket om detta men det är ju bara en liten del i tillfrisknandet.
Stigen mot ett nyktert liv har varit förvånansvärt rak och inte alls krokig eller motig som jag befarat. Det hela har varit så självklart på något vis. Mitt största hinder har nog varit mitt eget tvivel, min rädsla, misstro och skepticism. "Varför skulle jag kunna sluta dricka den här gången när jag alltid misslyckats förut?" Jag hade förlorat all respekt för mig själv eller tro på att jag skulle klara av ens en vit månad. Än mindre trodde jag att jag någonsin skulle få ett jobb igen eller kunna leva något som ens liknade ett normalt liv. Med min historik av otaliga försök att sluta, hundratals timmar i AA-möten och flera långa behandlingsinsatser bekostade av jobbet, hade jag accepterat faktumet att jag inte kunde avstå alkohol. Jag hade resignerat, givit upp helt och intagit min roll som utslagen, deprimerad, smutsig och ovårdad fyllekärring. Jag hade nästan helt slutat söka jobb, slutat ta hand om mig själv, slutat leva eller göra något alls mer än att dricka.
Jag ser det som en skänk från ovan att polisen hade kontroll den där augustidagen 2021 när jag körde hem från Systembolaget och att polismännen trots mitt brott och att jag gjort samma sak förut, behandlade mig med respekt och vänlighet. Och något hände i mitt huvud där och då. Under tiden jag väntade på att åklagaren skulle komma fram till vad jag borde få för dom var det som att jag redan bestämt mig att sluta och att det verkligen var sista gången. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta sätta mitt och även andras liv på spel. Jag kunde inte leva i den misär som jag befann mig i. Jag levde på existensminimum och söp ändå upp tusentals lånade kronor varje månad. Jag hade inte kunnat behålla ett jobb på fem år och varit helt arbetslös så A-kassan var slut. Jag hade stora skulder och ingen framtid överhuvudtaget. Men någonstans dök det upp en kraft inuti mig. Jag orkade lyfta mig själv i håret. Jag gjorde en sista insats för min egen skull. Inte för att någon krävde det av mig och kanske var det skillnaden.
Och det här året har jag inte vänt mig till vården eller AA som förut. Stick i stäv mot vad alla säger och vad jag lärt mig så jag gjort detta på egen hand (samt med det här forumet som min ventil.) Det borde rimligen inte ha fungerat och jag har hela tiden känt och uttryckt min tacksamhet i kombination med enorm förvåning över att jag så förhållandevis "lätt" kunde fortsätta vara nykter och mest av allt - Att jag inte saknade alkohol eller kände sug.
Jag har tidigare under mina olika behandlingar levt i tron att man inte kan sluta dricka på egen hand. Att det måste vara ett slit, lidande, daglig ångest och förknippat med en oerhörd insats att sluta dricka. Denna rädsla har verkligen varit en bidragande faktor till att jag har skjutit på mitt slutliga beslut att ta bort alkoholen ur mitt liv. Rädslan för konsekvenserna har hela tiden varit större än effekten av de katastrofer som alkoholismen fört med sig, men enbart för att jag valt att döva mig själv varje gång med ännu mer alkohol och supit bort mina tankar på skiten jag genomgick och som eskalerade. Eländet smög sig på mig och för varje glas och varje sup i smyg som jag jag tog blev tankarna på att vara utan alkohol mer och mer maniska. Jag levde i en ständig oro, både för att vara utan alkohol om det inte längre fanns tillgängligt, och även för att jag skulle tvingas sluta på grund av hälsan. Jag har svårt att förstå den mani som fyllde mig. Jag levde ständigt i något märkligt vansinne och det enda som uppfyllde mina tankar var hur jag skulle planera och genomföra mitt drickande.
När jag för en tid sedan återfann och läste min egen bortglömda blogg från 2013 online, så inser jag vilken ångest jag levde med när jag under behandlingsvårdens överinseende och med AA som ledstjärna försökte ta mig framåt dag för dag i en nykterhet jag inte ens trodde på själv. Jag ville inte sluta dricka. Jag piskades att göra det jag gjorde för att behålla jobbet och uppnå status "rehabiliterad". Mitt eget hemliga och aldrig öppet uttalade syfte var att kunna börja "dricka normalt" igen. Jag trodde, trots allt som man försökte visa mig, att man kunde återgå till att dricka som innan. "Bara jag kommer igenom den här behandlingen". Det fanns alltid en deadline där borta i fjärran när jag skulle kunna dricka igen. Allt annat var uteslutet.
Och jag nådde långt genom att fejka min skötsamhet back in the days. Jag kunde gå under radarn när jag återgick till mitt drickande så snart behandlingen var över och jag visat mig duktig och "frisk". Men det var temporärt. Alla som supit ned sig vet hur detta går. Sjukdomen är progressiv och efter ytterligare en behandlingsomgång och fler återfall (eller snarare att jag blev påkommen) så var det kört med jobbet. Efter det så gick det utför som fan. Sammanfattningsvis kan man nog konstatera att i slutet fanns inget roligt, kul, festligt, muntert eller lockande med alkohol alls. På slutet var det bara snusk, förnedring, elände, vånda och ren jävla ångest i varje glas jag drack. Men det var allt jag hade. Det var vad jag höll fast i. Det var min medicin, min tröst, mitt hat och min kärlek.
Skillnaden mot då när jag bloggade 2013-2015 är att nu vet jag nu att det inte går att backa tillbaks till "normalt" igen vad gäller alkohol. Då när jag gick i behandling sade ögontjänaren i mig till alla vårdkontakter att jag förstod att jag aldrig skulle få dricka igen, men det var en lögn. Jag trodde inte på det. Men nu VET jag att det är så. Det kanske låter nedslående och sorgligt att tänka att man för alltid måste vara utan något som uppfyllt hela ens liv i många år men ni måste verkligen tro mig när jag med fullständig ärlighet säger att det är en ickefråga. Jag saknar inte alkohol och det är inte längre en uppoffring att avstå. Visst är det ironiskt? Jag upplever ingen som helst sorg över att inte kunna dricka igen och det var ju rädslan för denna ångestfyllda sorg och livet som torrlagd i ständig försakelse som fick mig att fortsätta dricka.
Alkoholen var så upphöjd och förskönad i mitt liv och så central i mitt tänkande att jag sörjde den nästan lika mycket som om någon dött när jag var tvungen att låta bli flaskan. Att då samtidigt veta att den fanns inom räckhåll hela tiden var för mycket att hantera. Idag är det annorlunda. Jag får dricka om jag vill, men jag vill inte. Ingen kräver något. Ingen bevakar, övervakar eller begär att jag ska vara nykter. Inte ens jag själv. Jag funderar inte så mycket på det längre. Jag bara är. Lockelsen är borta. Suget med. Jag kunde kanske ha slutat dricka långt tidigare om jag bara gjort det för mig själv. Av rätt skäl. Alla gånger tidigare har jag slutat för att jag blivit ombedd, tillsagd, tvingad eller hotad. Inte för att jag själv valt det. Jag tror det är nyckeln för mig. Den här gången slutade jag dricka för att jag själv ville och behövde ta det steget och rädda mig själv.
Kanske var jag inte redo förrän det slutligen blev dags. När jag nådde min botten.
Det hade inte behövt bli så och jag hoppas innerligen att ni är smartare än vad jag var. Många år har supits bort, men jag är ändå tacksam för att ha fått chansen att göra om och göra rätt. Även om det tog tid.
Jag instämmer med @Se Klart.
Vill ha din historia i bokform. Kärnan i det du skriver är - som jag läser dig - att när nykterheten på blodigt allvar blev en sak bara mellan dig och dig - då ramlade poletten ner. Och som den ramlade!
En liten statusuppdatering från mig kan vara på plats. Jag har slutat räkna tid sedan jag drack alkohol senast så jag var tvungen att titta på min app nyss. Det är 468 dagar sedan, visade det sig. Ett år, tre månader och två veckor ungefär.
Nu har jag gått varvet runt och ett lyckligt år har passerat men även med alla upptänkliga och ganska tuffa utmaningar. Om jag råkat ut för dem när jag drack hade jag troligen gått ned mig ytterligare och supit extra mycket som tröst. Jag hade garanterat valt att döva ångesten och sorgen över min situation med vin som så många gånger innan. Förmodligen hade jag då supit bort resten av en redan usel ekonomi. Kanske blivit av med bostad, hälsa och familj. Kanske hade jag inte ens levt idag. Det är faktiskt ganska troligt att jag skulle ha skadat mig och förlorat livet på ett eller annat sätt.
Men nu, utan alkoholens dimridå har alla problem och hinder undantagslöst passerat så otroligt mycket lättare och jag har kunnat ta mig igenom bekymren enklare än jag någonsin förväntat mig. Jag hyser en enorm tacksamhet över att min nyktra resa fått en så snäll start. Främst genom nytt jobb och bättre ekonomi samt en möjlighet till nystart men jag tror att även om jag inte fått ett fantastiskt arbete så lägligt när jag var nynykter hade jag klarat detta ändå. Att jag fick anställning var en bonus men den stora vinsten har varit att jag vuxit i min nyktra självkänsla och börjat förstå att jag kan och klarar så otroligt mycket mer än jag tidigare trott. Jag är inte rädd längre. Det är många rädslor som per automatik bara trillat bort ur mitt liv och ytterligare ett antal som jag nu vågat möta utan alkohol. Visst, det finns ångest och oro kvar, men det rör sig om hanterbara doser just nu. Det är verkligen något att vara tacksam över.
Mitt liv går alltså vidare och jag lever äntligen igen. Jag har tappat många år men jag ser fram emot de jag har framför mig. Mest av allt hyser jag en stor glädje över att få känna mig NORMAL. Att jag inte sticker ut som den misstrodda, misslyckade, missnöjda missbrukaren och att jag får leva utan övervakning eller ifrågasättanden från omgivningen. Det är en fantastisk känsla att vakna varje dag utan ångest. Att se fram emot min arbetsdag utan rädsla och med nyfikenhet och längtan att prestera. Att få känna mig respekterad och kunnig. Betrodd och stabil i andras och mina egna ögon. Det är underbart att känna mig så behövd och för första gången sedan jag var ung, åter igen få känna att jag är en duktig, kompetent, smart och NORMAL människa. Det är inte med minsta lilla uns av saknad jag tänker på alkoholen jag valt bort. Det är med avsky och äckelkänslor jag ser tillbaks på mitt liv innan allt brast och det äntligen vände.
Nu i jule- och glöggtider är det dock blandade känslor. Jag blir vemodig eftersom jag vill glädjas med alla andra men känner ganska mycket motstånd. Jag är inte ett dugg sugen på allt som pågår. Julen är och förblir ångestladdad för mig. Förknippad med ensamhet och hemligt supande. Undantaget var förstås förra julen men då var jag så nyligen tillnyktrad att jag hade svårt att ta in vad som hänt eller ens tro på att det var en varaktig förändring. Nu när det dricks julbord och julfestas till höger och vänster har jag en annan syn på saker. Ingen ifrågasatte varför jag valde bort vinet och snapsarna på julfesten förra veckan, men jag lät det inte stanna där. Jag deltar gärna i diskussioner om alkohol på jobbet nu och står stadigt i min ståndpunkt emot t.ex. att ge bort alkohol i julgåva i yrkesmässiga sammanhang. Sådant vågade jag inte prata om för ett år sedan av rädsla för att någon skulle avslöja mig. Ingen frågar mig nu varför jag inte dricker men jag säger det gärna ändå, dock utan att predika: "Jag har druckit färdig. Jag tål inte skiten och jag har sett på nära håll vad den kan orsaka!" Jag säger dock inte att jag upplevt det. Så modig har jag inte hunnit bli. Ännu.
Jag får nästan som ont i magen när jag går genom köpcentret, hör julmusiken och känner den kväljande lukten från Systembolaget av unken glögg och mixat alkoholspill. Jag behöver inte ens gå in för att gripas av illamående och hugg i hjärtat. All stress och ångest ligger och dallrar över hela etablissemanget. Den där lukten som sipprar ut genom entrén kommer nog förfölja mig hela livet men just nu känns det tack och lov mer som en mardröm jag äntligen har vaknat upp ur och jag med stor lättnad kan ruska bort och skjuta undan. Jag behöver inte gå in där mer. Jag slipper. Jag är lyckligt befriad från den vidriga ritual jag levt med under många förlorade år.
Så många jular jag kan minnas innan 2021 har jag lagt enorma mängder pengar på att köpa hem och bunkra upp med alkohol som skulle räcka över långhelgerna. Medan jag hade jobb var det min stora glädje när jag tog sista eftermiddagen ledig för min julshopping. Lite julklappar till barnen fixade jag som hastigast med armbågen. Det var ändå ingen som brydde sig eller firade med mig, så varför lägga tid på det? Nej, den stora shoppingen skedde på Systembolaget.
Jag inbillade mig att det var mysigt och min lilla tradition att gå där i gångarna med min kundvagn och läsa på etiketter. Det var min julklapp. Jag unnade mig. Något skulle jag väl få när jag levde så eländigt? Jag låtsades att jag skulle ha fest. Frossade i julumma, starkvinsglögg, julöl, bubbel och annat som fyllde vagnen inför mitt påhittade kalas. Jag köpte starkare saker också. Snaps, shots och avec som skulle se ut att vara "efter maten". Men allt var till mig. Bara mig. Hur fan kunde jag ens bry mig om vad någon i kassan eller främling som såg mig handla skulle tänka om mitt inköp? Vad fick mig att tro att bara för att det såg fint ut i kundvagnen och var dyrt på kvittot (kontokortet alltså) skulle det bli godare?
Jag drack i alla fall upp alltihop hemma i min ensamhet, snyftandes till "Love Actually" eller "Tomten är far till alla barnen". Jag fyllesov, drack och grät om vartannat hela julhelgen. Och det jag köpt in räckte aldrig. Hur mycket jag än hade handlat lyckades jag aldrig få det att bli något kvar. Jag stod först i kön varje mellandag när bolaget öppnade. Rufsig, bakfull, illaluktande, skamsen. Låtsades handla till nyår. Försökte verka "normal". Unnade mig igen för lånade pengar. "Bara den här gången, jag slutar efter Nyår ..."
Det gjorde jag ju inte. Efter nyår när baksmällan slog till på riktigt, räkningarna kom och verkligheten landade i mitt fetlagda knä, då var det inte rätt läge att bli nykter. Ångesten blev för svår. Abstinensen drev mig till vansinne och jakten på alkohol blev manisk. Jag sköt upp nykterheten till efter trettonhelgen så att jag skulle kunna hämta mig. Och på den vägen fortsatte det. Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år i över 20 år. Det var så min jul, nyår, påsk och midsommar firades. Men inte förra året och definitivt inte detta år.
2020 var förödmjukelsens år.
2021 var förändringens år.
2022 var förbättringens år.
2023 ska bli förutsättningarnas år.
Det är året jag kan göra precis vad jag vill. Och Gud vad jag vill! 🕯️✨🎀
@Axianne Vilken stark läsning! Ryser i hela kroppen och blev tårögd! Så hemskt att man kan må så fruktansvärt dåligt och fortsätta leva i det. Som jag hatar alkohol! Som den fördärvar och förgör!
Helt fantastiskt underbart att du lyckades komma ifrån det livet❣️
Underbart är det med din resa, och att VI här får ta del av den, tack 🙏🏻
Din formuleringsförmåga är utöver det vanliga och att du är så klar i tanke och handling förstås, de sakerna tycks hänga tätt ihop inser man som nykter haha.
Det är fint att få hänga med och du inspirerar många- lika mycket oss som inte var så uppenbart på botten- men det blir så tydligt åt vilket håll vi föll.
Stor kram och fin söndag till dig! 🌟
@Axianne Fy sjutton så hemskt det är i beroendets vanmakt. Så underbart att du lyckats ta dig ur det och nu har haft makten i dina händer i 468 dagar🥳🌟. 2023 är ditt år då du kan göra precis vad du vill!❤️
Helt fantastiskt att du vände det! Att det liksom blev färdigdrucket. Och helt fantastiskt att du fick ett nytt jobb.
Du är verkligen värd all beundran.
Jag vill önska er alla ett ╰⊱⭐⊱╮꧁ gott nytt 2023! ꧂╭⊱⭐≺
Det har varit en fridfull och skön jul med mycket ledighet och lugna dagar. Ingen stress, ingen hets, ingen ångest, ingen sorg och definitivt ingen alkohol. Bara tid för eftertanke och framtidstro. Jag har fått så mycket att vara tacksam över under mitt första helnyktra år och jag går nu vidare med nya drömmar och förhoppningar.
Jag vill än en gång betona att det inte har varit ett dugg svårt att avstå alkoholen när jag väl bestämde mig för att sluta på riktigt och för min egen skull. Detta trots att jag vid mina otaliga tidigare "försök"och behandlingar lidit alla helvetes kval som fått mig att rädas avståendet mer än konsekvenserna av mitt drickande. Det dåliga mående som jag varit skräckslagen för att drabbas av igen och nästan besatt av att undvika, och som faktiskt hindrat mig från att ta steget in i nykterheten, har verkligen inte inträffat. Jag har mått så bra och jag tackar Gud för det! Jag vet inte om jag fått en ny tro, men någon vill jag tacka och det känns nästan som att jag fick hjälp av en osynlig hand att bli nykter, så då blir det att jag tänker att det var med hjälp av en högre makt. Jag kan inte riktigt tro att jag gjort detta alldeles själv.
Det märkliga faktum att jag inte saknat eller saknar drickandet är nog det som förvånar mest idag. Kanske är det så enkelt som att jag denna gång slutade av egen vilja, för min egen skull och utan tvång. Jag slutade ljuga för mig själv och jag höll inte längre masken eller försökte låtsas vara "omvänd och botad" inför andra. Jag spelade inget spel eller fejkade nykterhet inför de som trodde och hoppades på att jag försökte ta emot behandling. Jag gick inte runt och intalade mig att jag försökte sluta dricka samtidigt som jag i hemlighet räknade dagar tills jag skulle få nästa tillfälle att få i mig en drink eller planerade för att ta återfall. Jag hade ingen deadline när jag skulle kunna vara "som andra" och dricka "normalt" igen.
Fast den sorgliga sanningen är att ingen fanns kvar som krävde något av mig heller. Ingen brydde sig längre. Det fanns inga krav eller någon att låtsas inför. Jag hade supit bort vänner, arbetsgivare och nästan också min familj som var sista utposten. De som jag tidigare tyckte var krävande och jobbiga hade slutat sträcka ut handen och i stället klippt banden med mig. Mina barn hade börjat vända sig bort och blundade för vad jag höll på med. Jag var ensam och fri att supa ihjäl mig om jag så ville och jag var på god väg att göra det när jag mot all förmodan lyckades lyfta mig själv i håret för snart 500 dagar sedan.
I början av min nykterhet fanns flyktiga tankar på huruvida jag någonsin skulle dricka igen i framtiden, men de funderingarna var nästan som att jag hade en irriterande fluga i rummet. Jag fäktade bort det som störde sinnesron några gånger, men sedan slog jag helt sonika ihjäl tanken. (Eller så dog den av sig själv när den blev gammal, likt flugan som ligger torr på fönsterkarmen när vintern kommer?)
Notera att jag får fortfarande dricka om jag vill och när jag vill. Jag gör det bara inte. Jag behöver det inte längre. Glorifieringen av alkoholen och upphöjandet av berusningen till något att längta efter eller belöna mig med, eller som i slutet - att trösta och bedöva mig med, har i stället ersatts av associationer till smutsiga minnen och sorgliga tankar på all skit och jävelskap som drabbat mig och min familj på grund av mitt över 20-åriga supande. Alkohol är inget jag förknippar med fest, nöje, glädje eller lycka längre.
Däremot har jag börjat få fina nya nyktra minnen under detta skede i livet när jag plötsligt lever med vakna sinnen och känner mig så otroligt skärpt. Allt är så mycket lättare idag när jag är nykter. Tankarna är smartare, färgerna och dofterna är starkare, känslorna av lycka är djupare, drömmarna är utan ångest, luften är lättare att andas och allt jag gör finns tydligt i mitt minne. Livet är tillbaks.
Sorgen över mina förlorade år får jag dock acceptera på samma sätt som jag måste hacka i mig att jag blivit gammal och ful av alkoholen, men jag tänker inte använda det som skäl till att förstöra mer av mitt liv. Jag vill leva den tid jag har kvar. Jag vill försöka hitta en lycka för mig och min familj och just nu känns det som att jag är på god väg.
Jag har gått från utarmad ensam och utslagen arbetslös matmissbrukande alkoholist med bulimi (två missbruk som går hand i hand) till att vara fri från ätstörningar och alkohol, ha ett välbetalt mellanchefsjobb, god ekonomi och en knoppande relation med mina barn som börjat återfå förtroendet för mig. Jag är fortfarande ganska ensam socialt, vilket är självvalt. Jag har inte gått ned så mycket i vikt eller kommit tillbaks helt fysiskt ännu och jag är fortfarande inte speciellt bra på att hålla ordning hemma, men jag tänker att det är oväsentligt. Så har det ju varit nästan hela livet.
Så ser det ut idag. Om jag kan ge någon hopp att göra det jag gjort så blir jag bara extra glad!
@Axianne Så fint inlägg. Att allt blir bättre i kubik i nykterheten kan jag verkligen skriva under på 🥰 Och vi minns allt vi gör!
Jag hoppas att den knoppande relationen till barnen rotar sig ordentligt och börjar växa till sig. En god relation till sina barn går liksom utanpå allt positivt man kan tänka sig ❤️
Jag berättade i ett inlägg om en händelse för en tid sedan. Utan att tänka mig för så skrev jag om det oerhört sorgliga som hänt vänner till mig och hur jag upplevde både sorgen, chocken och det ganska övernaturliga som det lett till. Lite obetänksamt, visade det sig, eftersom detta forum ligger helt öppet och sökbart för alla och även om jag använt omskrivningar och inte lämnat ut personuppgifter eller närmare detaljer så berättade jag tydligen för mycket. Något som i kombination med det jag berättat förut visade sig röja min identitet. Under dagen kände jag mig manad att ta bort inlägget när jag insåg att någon jag förmodligen känner sedan förr är läsare av mina inlägg och valde att ta kontakt på ett ganska märkligt sätt. Min anonymitet har därmed komprometterats och det är ju förstås mitt eget fel.
Nu vill jag ändå vädja till den som hörde av sig via sms den 19/1 att ge sig till känna igen så vi får prata om detta eftersom jag inte får kontakt på annat sätt. (Jag har svarat på meddelandet men det har inte lett någon vart.)
Utan att avslöja sin egen identitet skrev personen ett sms till min privata telefon från okänt nummer. Meddelandet löd: "Läst på A-hjälpen o fattade de va du jag när jag läste om (min sons namn) o begravningen. Jag dricker oxå för mycket men ingen vet. Va mera försiktig för ryktena sprider sej!!!"
Det var allt. Sedan blev det knäpptyst.
Hela grejen efterlämnar en tröttsam gnagande känsla. Om man läser här och själv dricker så vet man att det sista en alkoholist under tillnyktring behöver när man i terapeutiskt syfte lättar sitt hjärta i en blogg - det är att folk börjar leka kurragömma och spela spel med ens personliga integritet. Jag är nog inte speciellt rädd för att min alkoholism ska komma ut bland de jag känner från förr, så ryktesspridningen skiter jag i, men jag är inte så förtjust i att det finns någon där ute som leker med mig på det här sättet. Syftet att få kontakt igen är dock inte att tjafsa eller förebrå. Snarare att hjälpa till ... om jag kan.
Nog om det.
530 dagar nykter. Snart 1,5 år. Inte en gnutta sug eller önskan att dricka igen. Jag börjar smått vänja mig vid att mitt liv är så här "normalt" och att det faktiskt är en dröm som gått i uppfyllelse. Jag vet dock inte om jag någonsin kommer att sluta förvånas över att jag lyckades vända den här skutan. Det är så mycket som förändrats under den här tiden och min tacksamhet över att jag fick kraft att bli nykter vet faktiskt inga gränser. Jag tackar Gud eller vem det nu var som slutligen gav mig styrkan. Men det var inte AA-guden eller de tolv stegen som hjälpte mig. För vissa är de kanske den enda räddningen, men för mig var det inte någon lösning. Man hör ofta att "Ingen alkoholist kan hålla sig nykter på egen hand" men för mig var det tvärtom. Jag behövde släppa både behandlingsvården och AA för att äntligen bli människa igen.
Något som slagit mig är att när man var där mitt i skiten och försökte ta hjälp av proffs och utbildade människor inom behandlingsvården fick man en massa viktiga regler som kändes jättesvåra att tillämpa. Att försöka bli nykter blev liksom övermäktigt och man orkade inte ta sig an framtiden om man skulle behöva följa alla direktiv och hela tiden ständigt ha alkoholen i tankarna trots att det var den man skulle avstå. Idag inser jag att jag kunnat strunta i det mesta av det jag fick lära mig på alla behandlingar och AA-möten. Jag lever inte efter de reglerna och jag har inte tillämpat något av det som proffsen ansåg vara så livsviktigt. Ja, förutom att låta bli alkohol, då. Det är väl det enda. I övrigt har jag inte behövt plåga mig med något alls av alla de ändlösa regler och krav som man skulle ha med sig.
Kanske hade jag otur med mina behandlingar men jag anser dem ha varit kontraproduktiva. När jag var intagen på behandlingshem för ett antal år sedan var syftet att jag skulle komma ut därifrån med "verktyg" att hålla mig nykter framöver. Det var tyvärr totala misslyckanden. Jag kom ut därifrån med en större längtan att dricka än jag hade när jag skrev in mig. Från att man vaknade på morgonen till man somnade på kvällen handlade allt bara om alkohol, missbruk och elände. Man grät och vältrade sig i sorgliga livsöden och dödliga följder. Man grävde djupt i all skit man själv genomlevt för att allt skulle upp till ytan och bearbetas, men sedan fanns ingen på plats som hade kompetens eller ens tid att ta hand om det vrak man blev av att minnas. Man stod där helt ensam och naken med sin ångest.
Dessutom blev man utsorterad och institutionaliserad. Alla man umgicks med var missbrukare. Man isolerades från omvärlden och den enda kontakt man hade med yttervärlden var när man bussades runt på AA-möten på olika orter. Det enda man pratade om hela dagarna var missbruk och sjukdom. Och nej. Man får inte säga "man" heller. Det heter "Jag" när alkoholister pratar om sig själv och terapeuterna märkte ord varje gång någon sade fel. Satans viktigt var det. Om jag kände sig onormal innan behandlingen så förvärrades det av min tid på behandlingen och jag kom hem därifrån mer värdelös och missanpassad än någonsin.
Ta det nu inte som ett råd att avstå behandling eller AA. Det var min unika erfarenhet och upplevelse. Jag vet att för många är det jag inte stod ut med, tvärtom räddningen och lösningen. För många är det enda vägen ut. Men om det inte fungerar, då är man kanske som jag. Då kanske man behöver vara normal i stället för att hela tiden älta sitt missbruk.
Idag tänker jag nog bara på missbruket när jag skriver här, och det får jag påminna mig om emellanåt såvida det inte dyker upp något som jag behöver få ur mig och skriva av mig om. I övrigt tänker jag nästan aldrig på varken alkohol eller att jag är alkoholist. Om andra dricker känner jag bara tacksamhet över att jag faktiskt har ett val. Jag kan säga nej och det gör jag.
@Axianne Vill bara ge dig ett stort jävla TACK för att du sätter ord på mycket av det som jag upplever med min nuvarande behandling. Kontraproduktivt.
Känner mig hoppfull och mindre som en Alien nu när jag läst ditt inlägg och vet att jag inte är ensam om sådana känslor. Och jag längtar till behandlingen är slut så att jag verkligen på riktigt kan avstå alkoholen på mitt eget sätt och för min egen skull <3
549 dagar.
Det har alltså gått ett år och sex månader. Appen ljuger inte, det är helt sant. Jag har inte haft något sug eller minsta längtan efter alkohol och nu har det gått 1,5 år sedan jag drack senast. Från förnedrad, oälskad, nedsupen, utslagen, utblottad, arbetslös, skuldsatt bidragstagare på existensminimum, alltså totalt på botten - har jag rest mig ur askan. Jag har fått tillbaks mina barns kärlek, jag har bra och ansvarsfullt jobb med god lön, inga skulder kvar, en stor summa på sparkontot, mår psykiskt och fysiskt hundra gånger bättre än i augusti 2021, och jag känner mig för första gången i livet "normal". Det är nästan som att jag måste nypa mig själv eller åtminstone ställa mig frågan dagligen. Hur gick det till? Ingen trodde det. Alla hade givit upp. Även jag.
Jag ska unna mig något som present och fira min framgång. Fira att jag lever, faktiskt. Det blir att lägga nytt golv i sovrummet. Ett fint trägolv i ask får det bli, men ibland tänker jag att jag kanske borde låta bli, bara för att påminna mig om livet jag levt. Jag har en fläck där på golvet som inte går att tvätta bort. Den gamla linoleummattan från 50-talet sög i sig det som rann ur min kropp när jag låg utslagen i fyllan den sista gången en varm sommardag 2021. Då brydde jag mig inte om att varken kravla mig upp i sängen eller ta mig till toaletten. Jag låg där och fyllesomnade mitt i den äckliga pölen. Jag har försökt skrubba bort fläcken när jag nyktrade till, men kvar blev ett bleknat stort märke efter platsen där jag låg och gjorde på mig. Det är inget jag är stolt över, men det är en daglig påminnelse om vad jag undsluppit.
Jag ramlade ofta i fyllan. Slog mig sönder och samman ibland, kvaddade ett knä. Skadade handleden. Fick sy ögonbrynet en gång. Slog i bakhuvudet i ett stengolv en annan gång. Ramlat ute och blivit hjälpt av okända människor som försökt få mig upp igen. Otaliga blåmärken har jag haft, bland annat när jag var i Tingsrätten och dömdes för min första rattfylla. Då satt jag där med mörkblå, lila och gröngul blåtira över ögat från pannan ned till halva näsan och ljög om att jag halkat när jag hoppat av en båt på semestern, men sanningen var ju att jag föll ned för trapporna hemma för att jag var full.
Eftersom jag var så överviktig så tog jag mig sällan upp igen om jag vinglade omkull. När jag slutligen vaknade till brukade jag rulla runt på mage, kravla mig fram och häva mig upp på alla fyra och sedan åla mig upp i bäddens solkiga sängkläder. Där levde jag mitt liv. Oduschad, svettluktande med smutsiga kläder och tovigt hår som inte tvättats på veckor. Jag brydde mig inte. Ingen brydde sig. Jag fattar det inte idag. Det övergår mitt förstånd att det faktiskt var jag som levde på det sättet. Om man varit så långt ned på botten så är det kanske inte så konstigt att man hyser en enorm tacksamhet över att ta sig ur skiten.
Ibland känns det som att jag fick detta - den underbara nykterheten - som en gåva. Att jag fick den vackra och fantastiska befrielsen från allt det elände jag levt med sedan tidernas begynnelse var verkligen ganska otippat. Det var ett litet mirakel känns det som. I synnerhet när jag sitter här idag, ett och ett halvt år senare, och känner att jag aldrig mer vill dricka. Någonsin! Jag mår nästan illa vid tanken på alkohol. Jag blir illa berörd när jag ser TV-reklamen för bag-in-boxar och jag ryser och backar undan när jag känner lukten från jobbarkompisens rödvinsglas på after-worken. Jag är färdigdrucken. Jag är klar med supandet. Jag har verkligen gjort slut med the big A.
Hur tar jag vara på den här gåvan på bästa sätt? Hur för jag något vidare och delar med mig så att fler kan göra samma sak och uppnå den här underbara känslan jag har varje dag nu? Kanske är det meningen att jag ska säga mitt. Att jag ska berätta hur det var för mig. Något säger mig att jag har en sanning att tillföra, så kanske blir det en dag mer av min berättelse.
En sak som jag lärt mig under den här tiden är att inte lyssna på olyckskorparna eller ta för hårt på "goda råd" och "varningar" som välmenande olycksbröder/systrar gärna delar med sig av. Summa summarum: Allt, precis ALLT var värre innan jag slutade dricka. Det var inte alls så jävligt att bli nykter som alla sa att det skulle bli. Det krävdes inte alls så mycket kraft. Det var inte speciellt svårt. Den upphaussade rädslan för lidandet som skulle drabba mig om jag slutade dricka var tio gånger värre än den eventuella abstinensen eller saknaden som uppstod. Jag behövde inga piller eller droger för att klara av att sluta. Det blev inte tomt. Jag har inte offrat något. Jag har verkligen inte hamnat i något torrt eller tråkigt liv och det har inte varit minsta strid eller kamp. Inte för mig, och då var jag som sagt ordentligt nedsupen. Det var inte något litet helgsmuttande jag gav upp, utan över 25 års överkonsumtion varav de sista åren med minst en bag in box per dag i förbrukning.
Det finns många som sprider rädsla och bygger upp en skräck bland alkoholister. De viftar med sina varnande exempel och menar att man måste kämpa, lida och strida dag för dag. Man måste leva resten av sitt liv i ett ständigt och ofrivilligt men ack så svårt avstående. Man ska kämpa sig fram tillsammans med andra som också lider. Man ska umgås med andra i samma situation så man inte kliver utanför den Rätta Vägen. Man får verkligen inte chansen att för en enda sekund bli "normal", vilket var det enda jag längtade efter när jag söp som värst. Att få vara en vanlig människa. Men när man är alkis får man inte vara det, inte ens när man försöker bli nykter - sägs det. Men det sket jag i.
Med facit i hand har jag identifierat de värsta förövarna som finns inom AA och definitivt inom behandlingsvården. Människor som kanske vill väl men som varnar och skrämmer för mycket och därigenom orsakar tvivel och sår ständiga frön av oro hos den som redan tvekar. De gånger jag gått igenom långdragna behandlingar har jag tyvärr tagit till mig för mycket skrönor om kampen som väntar. Jag har hackat i mig det som ständigt itutats mig och det var förmodligen också ett av skälen till att jag misslyckades. Jag lyssnade på olyckskorparna och blev rädd. Inte rädd för att dricka. Jag blev rädd för att bli nykter.
Men så, den 22/8 2021 insåg jag att jag inte hade något val längre. Just min botten var nådd, så jag slutade rakt av och tvekade aldrig. Kanske var det med Guds hjälp eller så gjorde jag det ensam. Hur som helst så var det utan minsta stöd från de behandlingsformer som jag misslyckats med tidigare.
Spretigt blev det idag, men så kan det bli när man skriver fritt ur hjärtat.
Var inte rädda! Ta hand om er! 🎀
@Axianne Grattis till 1,5 år!🥳🎉🥳. Helt fantastiskt att du kunde ta dig ur det destruktiva alkoholträsket och göra en totalomvändning. Jag kan hålla med om att det handlar mycket om rädsla, en rädsla för vad nykterheten ska innebära och en rädsla för vad det kostar att bli nykter, rädsla för misslyckande. En rädsla för att ett nyktert liv är ett tråkigt andrahandsliv. Och rädslan gör en handlingsförlamad och skapar ett undvikande beteende. Man undviker att utsätta sig för obehag. Och rädslan matar beroendet. När jag bestämde mig för att våga riskera allt som skulle komma med nykterheten och vågade utsätta mig för obehaget, kom kraften och styrkan att våga fortsätta vara nykter. Modet kom och jag var inte längre rädd. Jag trodde på mig själv och att jag skulle klara av att bli nykter. Det har inte varit speciellt svårt. Jag kan inte heller riktigt säga hur allt gick till och varför jag lyckades, men det var nog mycket för att jag inte längre var rädd och i och med det kom kraften och modet. Det gav mig en andra chans till ett förstahandsliv och till att värna om det.
Det är så intressant att läsa om dina erfarenheter av både drickande och vården. Jag tror att alkoholismen och drickandet skiljer sig åt. Baserar just det i princip enbart på mina studier härinne, för det mesta av den andra forskningen baseras på ”alkoholister” som tillskrivs vissa incitament för att dricka och jag inte alls känner igen mig där.
Jag tycker att det är alldeles för lätt att avfärda dem som inte känner igen sig med att de förnekar istället för att vara öppna för att se skillnader (och likheter för den delen). För några år sedan fanns det en tråd för periodarna härinne. Ett par kvinnor med ADHD skrev också frekvent. Jag tror att det skulle vara bra att kunna prata lite mer om alkoholen och dess olika effekter för att kunna känna igen varnings-signalerna för ett återfall och för att kunna identifiera hur det ser ut när det är bra och stanna där. Så länge man medicinerar med alkohol eller andra droger är det svårt att se mönster, men jag har en stark känsla av att vi skulle kunna behöva jobba förebyggande på ett annat sätt än idag om vi nyanserade bilden litegrann.
Och det är så bra att du fått ordning på ditt liv och att du delar med dig av dina erfarenheter. Lycka till fortsättningsvis och jag tror att dina erfarenheter är mycket viktiga.
@Axianne du skriver att du önskar att du kunde få fatt i känslan och lösningen så du kunde skänka den vidare.
Jag ville bara berätta att det Gör Du! Jag har läst dina trådar så många gånger att jag borde kunna dem utantill vid det här laget. Det är främst tror jag din fantastiska berättarteknik, men även det stora igenkännandet jag har när jag läser dina inlägg. I stort sett alla situationer du beskriver har jag varit med om förutom att jag av någon anledning klarat av att behålla både körkort och jobb.
Men tillbaka till att dina berättelser hjälper andra; jag kan självklart bara tala för mig själv men för varje gång det blivit värre och värre till den punkt att jag skulle hoppa framför tåget om jag bara orkade släpa mig till närmaste räls, så har det funnits en liten men väldigt starkt brinnande låga och den är Du Axianne. Om du skulle välja att blogga på deltid eller ge ut en bok så skulle jag stå först i kön att köpa den.
Så du ser... Du har redan gjort skillnad.
Kram från 3-dagars nyktra Vill Bara Sluta
Jag har slutligen givit…
Jag har slutligen givit efter och nu är jag här. Inte för att någon bett mig, snarare för att det var dags. Och det känns lite som första dagen i ny klass när man flyttat mitt i en termin. Alla andra har gått ett tag redan och känner varandra. Man är lite bortkommen och så vill fröken att man ska komma fram till katedern och presentera sig. Där står man och känner rodnaden stiga på kinderna samtidigt som alla i klassen tystnar, vänder sina ansikten mot en och väntar på att man ska säga något. Man harklar sig, tummar på kjolfållen och så kommer de första trevande orden.
Några av er känner mig redan från ”Vara alkoholfri”. Jag är 55+. Smart enligt vissa men med en ovana att vara urbota dum mot mig själv. Kompetent yrkeskvinna. Nybliven småchef med nyfunnen arbetsmoral en gång förlorad till alkoholen. Avtrubbad känslomänniska. Empatisk och ofta omtänksam men med narcissismen bubblandes under ytan. Förr i tiden kallad vacker men numera mycket sliten. Överviktig på gränsen till fetma. Grå. Trött. Otränad. Nykter i mer än ett år. Dock för alltid medveten alkoholist.
Jag började skriva här på Alkoholhjälpen i oktober 2021 när jag var 50 dagar nykter men som alla andra har jag börjat känna att jag kanske ska gå vidare och byta tråd eftersom jag inte längre siktar alkoholfrihet. Jag lever den. Jag har inte druckit på över ett år nu. Tänkte inte lova att sluta dricka egentligen men är helt säker på att jag aldrig mer vill börja igen.
Mitt liv har varit väldigt rörigt de senaste åren och på många sätt är jag tacksam över att jag fortfarande lever efter att ha varit nere i avgrunden så djupt man kan komma i ett väldigt svårt alkoholmissbruk. För lite mer än ett år sedan var jag riktigt dekis och nedsupen, sjuklig, arbetslös, skuldsatt och totalt utan framtidstro när en vändning plötsligt inträffade. En gåta för mig är väl fortfarande hur det gick till, men kortfattat: Jag slog i botten, kom till insikt, fick en tro, lyfte mig själv i håret och tog chansen till ett nytt liv genom att äntligen våga göra slut med alkoholen på riktigt och befriades därigenom från det satans gissel som jag levt med i mer än 25 år. Något jag inte ångrat en enda sekund av förståeliga skäl. Det där sista var väl som klippt ur en pamflett för godtemplarna vid sekelskiftet, men det stämmer ju faktiskt. Typ.
Om någon vill läsa min historia så finns min gamla tråd här:
https://alkoholhjalpen.se/forum/vara-alkoholfri/196797
När jag under det nyktra året axlat alla nya utmaningar och försökt acklimatisera mig i den tillvaro som jag ganska oväntat landat i har min energi och mitt fokus hamnat på nykterheten först. Sedan att ens få ett jobb och att behålla det, att återknyta kontakt med familjen, få ordning på bostaden och slutligen vila, avkoppling och möjligen lite kulturell förströelse. Inte så mycket mer. Det har varit mina primära fokus och mycket annat har inte dykt upp som varken krävt min uppmärksamhet eller förtjänat den.
Tills nu. Det börjar så smått finnas utrymme för annat än de basala behoven i mitt liv vilket gör mig både glad, förväntansfull, spänd och förvirrad. Jag är trots allt en levande kvinna med andra behov, även om jag undertryckt dem väldigt länge. Jag kände mig som en väldigt ung 50-åring för några år sedan innan allt rasade totalt men plötsligt var det som att jag åldrats 20 år över en natt.
Nu står jag här nykter, alert och klarögd. Jag har fått tillbaka så mycket av det jag en gång söp bort i form av jobb, pengar och livsglädje, men det har gått tio år på fem minuter under tiden jag söp som värst. Jag vill inte känna mig gammal redan. Det måste finnas möjlighet för mig att leva lyckligt liv på fler sätt än bara yrkesmässigt nu med allt jag återfått.
Ungefär så ser det ut för mig idag.
Tack för att ni tog er tid att läsa. ❣️
@Axianne Välkommen hit! Här…
@Axianne Välkommen hit! Här hos oss platsar du verkligen 🥰
Att sluta dricka är steg 1, och härinne övar vi på steg 2, 3, 4 och resten. För livet är så mycket MER som nykter. Man upplever mer och starkare. Typ allt.
Det är i alla fall min erfarenhet, med drygt 2,5 år som nykter i ryggen.
Kram 🐘
Välkommen @Axianne ! Din…
Välkommen @Axianne ! Din historia är ju i en klass för sig. Ska bli spännande att se vad du nu hittar på med allting. Jag hejar på dig!
@Axianne Välkommen! Det är…
@Axianne Välkommen! Det är dags att leva vidare i denna del av forumet😁💕
@Axianne Välkommen hit! Har…
@Axianne Välkommen hit! Har följt dig sedan du började skriva!
@Axianne Välkommen! Läste…
@Axianne
Välkommen! Läste din tidigare tråd och det är en kioskvältare! Det ter sig nästan som ett mirakel hur alkoholen släpper greppet och du tar dig vidare i livet - med kraft - från ett så utsatt läge.
Det är som att det ändå finns en ljus kraft som är större än vad vi ser 💚
Tack för välkomnandet …
Tack för välkomnandet @Andrahalvlek @Geggan @vår2022 @Sattva @Kaveldun ❣️❣️❣️
Jag börjar så smått förstå hur mycket jag egentligen missat i forumet när jag aldrig läst i "Det vidare livet" utan lagt fokus på "Vara alkoholfri". Jag tror att jag har kommit till vägs ände när det gäller att vältra mig i minnen av min smuts och vanära under de åren jag söp och mina spaltmeter där borde nog vara tillräckligt för att skrämma de flesta som letar efter skäl till att sluta dricka. Mina egna behov har gått åt ett annat håll den senaste tiden.
Nu vet jag att jag, även om jag fortfarande behöver påminna mig om hur illa det varit ställt med mig innan det vände så behöver jag även se hur andra går vidare när man lämnat alkoholen bakom sig. Här finns ju allt detta och jag ser fram emot att hitta min plats i detta sällskap. Jag har mycket att läsa i kapp och ser fram emot att ta del av hur ni andra gör, mår och lever.
Tack igen! 🤗
Fint att se att du hittat…
Fint att se att du hittat livet igen !
Jag som nynykter var så otroligt nyfiken på allt vad livet kan ge så jag kände det som jag gick på upptäcksfärd varje dag ! Det fanns så mycket jag valt bort som jag lyfte upp igen och studerade noga, en del lade jag försiktigt tillbaka, en del kramade jag ömt om ! Några saker jag hade lagt tillbaka lyfte jag återigen upp när jag var mogen för det och avnjöt just då ! Det kunde ta år innan jag mognade så pass så jag kunde uppskatta och behålla det i mitt sinne.
Inte minst var det många överraskningar min kropp gav mig rent fysiskt, förutom att jag de facto blivit äldre under supaåren, så hade jag ju en kul inspirerande nyfikenhet som gjorde allt så himla bra ! Under den aktiva tiden ville jag ju bara gömma mig och umgås med flaskan men nu ville jag gärna se och umgås med folk. Att vara social och lära mig av andra ger mig en kick utan baksmälla !
Trots bränslepriser och mycket gnäll tuffar jag runt i vårt avlånga land och kastar mig in i olika event och bara njuuuuuter ! Igår fick jag övning i mitt tålamod när det tog över 2 timmar att komma ut från en parkering :-)) Kul att se reaktionerna hos många i köerna medan jag satt och åt choklad och drack Coke i bilen :-)) (Har jag sagt att jag är diabetiker 2 :-)) ) Det blev också en upplevelse på sitt sätt !!
Ta hand om dig och välkommen tillbaka !
Lyckorusen och…
Lyckorusen och euforikickarna fortsätter till min glädje att slå ned lite här och där i min vardag. De dyker upp helt oväntat och sprider en värme och njutning inom mig när jag kan vara fullt upptagen med något helt ordinärt. Jag kanske sitter på bussen, skriver ett mail på jobbet, sorterar tvätt eller läser nyheterna på mobilen när jag bara stannar upp och liksom ler inuti för att det känns så otroligt skönt. För mig har dessa små stunder av oväntat rus varit en bonus som jag inte helt kunnat förklara. Jag minns inte exakt det första tillfället men väl att jag upplever dem några gånger i veckan sedan jag började bli kemiskt fri från alkoholen.
Om jag ska beskriva känslan så är det lite som när man är nykär och det pirrar till för ett ögonblick vid tanken på den älskade, fast utan den sexuella undertonen då förstås. Helt klart är det endorfiner inblandat, för det sprider sig någon form av värme och väldigt lätt känsla av domning i kroppen men det är snabbt övergående. Jag vet att jag inte är ensam om att erfara den här typen av microkickar men det som gör saken intressant för mig är att de faktiskt verkligen har med nykterheten att göra. Det är inget jag någonsin upplevt när jag druckit, och inte innan dess heller vad jag vet, men kanske har min hjärna varit för upptagen med att hantera andra signaler och substanser för att ens uppmärksamma en så litet och snabbt övergående rus?
Just detta med att nu uppskatta små saker i livet har blivit något stort. Det har uppstått ett värde i vardagens stilla lunk eller arbetets rutiner. Jag gläds t.ex. väldigt mycket åt mitt jobb till och med när det är som struligast och gillar min chef även när han beter sig inkonsekvent. Musik låter bättre än innan. Jag kan tycka att en tidig morgon är bland det vackraste som finns, till och med när jag stretar mot bussen i motvind och det är mörkt, kallt och jävligt väder. Färger är klarare, dofter starkare och maten smakar mer. (förutom under Covid då, förstås) och jag tycker bättre om andra människor som jag tidigare inte alls uppskattade. Faktum är att jag nog klagar mindre och njuter mer. Jag letar inte fel som förr utan känner tacksamhet för det jag fått i stället. Det är kanske helt naturligt att man gör det om man förlorat mycket och sedan återfått det.
Kom på en sak jag också är glad över. I fredags hämtade min ena son mig på jobbet och vi åkte tillsammans hem. Han jobbade i trakten och slog en signal när han var utanför för att kolla om jag ville ha skjuts. När vi satt i bilen och började prata om allt möjligt blev det läge och jag berättade att jag nu passerat ettårsdagen som nykter förra veckan. Hans svar gladde mig så otroligt. Han förklarade att han också nästan slutat dricka helt. Inte för att han känt något beroende, utan för att han bara vill vara rädd om sig. Och så lade han till följande som liksom fastnade i mitt huvud:
"Jag tror inte det är någon ärftlighet i drickandet i vår familj, mamma. Du har druckit av depression och sorg, inte för att det är genetiskt. Det smittar inte så var inte orolig för oss."
Jag häpnade för en sekund över hans insikt och förstod att han funderat en hel del på detta. Han är på fester eller hos kompisar nästan varje helg, så på något sätt förutsatte jag att han dricker. Men tydligen inte.
Jag blev väldigt glad och lite förvånad. Ännu en sak att känna tacksamhet över.
Så denna söndag går lite i tacksamhetens tecken och jag välkomnar svalkan som äntligen låter mitt sovrum ha en njutbar temperatur på natten. Jag ser fram emot den kommande hektiska veckan på jobbet med en massa roliga utmaningar, och jag längtar efter känslan efteråt när jag senare i dag har städat badrummet och får njuta av ett skönt skumbad med tända ljus och en bok. Inget av detta är något jag värdesatte förr. Det är först nu i mitt nya liv som jag kan vända det mesta till något positivt. Det uppskattar jag och är så glad över att jag får känna.
Ha en fortsatt härlig söndag! 🎇🎇🎇
@Adde Tack! Det var nästan…
@Adde Tack!
Det var nästan så att det du skrev medan jag satt och filade på mitt inlägg var lite hand i hand. Roligt att läsa dina tankar som ju tangerar mina på ett sätt, och tack igen för välkomnandet! 🎇
@Axianne Välkommen hit! 🤗…
@Axianne Välkommen hit! 🤗 Jag har följt din resa från när du började skriva på forumet, och har känt igen mig i väldigt mycket som du har skrivit om. Stort grattis till det första nyktra året i frihet! En sak som jag håller med om till punkt och pricka som du skrev för ett tag sedan är detta med ”hemligheten” med att bli nykter. 1: Vilja bli nykter för sin egen del. 2: Acceptera att man inte klarar att dricka måttligt, och 3: verkligen bestämma sig för att inte dricka.
När dessa tre punkter var uppfyllda för mig, så var det egentligen inte så svårt. Suget efter alkohol försvann mycket fortare än vad jag trodde.
Jag har varit nykter i över 2,5 år nu, och att ha blivit nykter är utan tvekan det bästa som någonsin hänt mig.
Ha det bra!
Välkommen Axianne🍃🌺🍃Så fint…
Välkommen Axianne🍃🌺🍃Så fint att du förändrat ditt liv, och att din son har tänkt på fördelarna med det. När man börjar leva i frihet från alkohol, så händer mycket i livet. Man väljer ju sig själv på något sätt. Man väljer att ge sin kropp och själ chans att leva fri från alkohol. Jag som flera andra bevittnar en succesiv förändring till det positiva. Jag börjar närma mig 60 år, men känner mig lätt som 50! För 10 år sedan hade jag vinmage, och huvudvärk var och varannan dag. Jag visste inte att min nykterhet skulle göra mig så nöjd och glad. Klart att jag också har dåliga stunder, men i det stora hela är jag nöjd och lycklig över mitt friska liv. Grattis än en gång till ett mycket klokt och härligt beslut🌟💫🌟
Underbar läsning @Axianne…
Underbar läsning @Axianne❤️Peppande och fantastiskt❤️
@Axianne Jag förstår precis…
@Axianne Jag förstår precis hur du menar, jag får också små ”kickar” av lycka då och då. Om inte dagligen, så åtminstone flera gånger i veckan. Att jag skulle få uppleva mer lycka och njutning som nykter än jag gjorde när jag drack, det kunde jag inte ens fantisera om. Det går inte riktigt att beskriva det heller, det måste liksom upplevas.
Jag brukar säga att allt känns MER som nykter. Alla känslor känns mer. Maten smakar mer, musiken berör mig på djupet mer, eller får mig att sjunga och dansa mer. Jag skrattar hjärtligare, och kan hålla på och skratta en lång stund. Jag kan också bli tvärilsk och inte ge mig förrän jag rett ut det som har gjort mig ilsk.
Samtidigt retar jag inte längre upp mig över skitsaker. Man blir mer chill som nykter 😎 Jag har också upptäckt att jag inte är lika snarstucken - och att min tolerans för andra har ökat enormt. Låt dem tycka som de tycker och göra som de vill, så länge som det inte drabbar mig. Jag står upp för mig själv på ett helt annat sätt också. Tar ingen skit helt enkelt.
Annie Grace beskriver det så här i sin bok ”Tänka klart”: ”Alkoholen tar ifrån oss förmågan att känna glädje och uppskatta vardagliga saker.” Den insikten är tung. Men det går som sagt knappt att försöka förklara det - man måste uppleva det själv. Och det kommer först efter en längre tids nykterhet, cirka 6-7 mån.
Du har gjort en massa förändringar i ditt liv redan, och fler förändringar kommer garanterat. De flesta som har varit nyktra en tid brukar göra förändringar i sitt liv. Och då finns vi här för varandra - som ett stöttande bollplank.
Kram 🐘
@Torn Hej! Jag vet att du…
@Torn Hej! Jag vet att du kommenterat ibland. Roligt att höra att du läst mina inlägg i min gamla tråd. De 1,2,3-punkterna är nog precis som du säger själva nyckeln men det tog tid för mig att förstå det och vad skillnaden var denna gång jämfört med tidigare. Kanske egentligen en kombination av de tre, men störst av allt; denna gång när jag "försökte" sluta så var det inte längre med en bakdörr öppen. Jag gjorde slut på riktigt med the big A, även om det var med sorg i hjärtat men på samma sätt som man till slut måste acceptera att ett trasigt och destruktivt förhållande med en människa måste ta slut, så var jag framme vid vägs ände med min relation med A. När man till slut är så trasig och förlorat nästan allt är det dags för skilsmässa på riktigt.
Tack för dina tankar! 🎀
@miss lyckad Tack för fint välkomnande! Jag är också närmare 60 nu. Jag är tacksam att jag kommit så här långt i min nykterhet och jag, precis som du, har förbättrat min hälsa väsentligt tack vare att jag slutat dricka. 🎀
@Himmelellerhelvette Tack för din kommentar, kul att du känner pepp eftersom hela jag är peppad av allt som händer i mitt liv nu. Kul att kunna förmedla det! 🎀
@Andrahalvlek Ja, visst känns allting så mycket mer när det kommer till positiva upplevelser och det är ju egentligen inte så konstigt eftersom jag levt med i ett ständigt avtrubbande dis under större delen av mina senaste år och dragit på mig mörka solglasögon när livet kommit nära. Märkligt nog har det varit tvärtom med negativa känslor, tankar och upplevelser. När jag druckit har jag varit betydligt mer lättkränkt, snarstucken, argsint och irriterat mig till höger och vänster på det mesta. Det har förstås grundat sig i det enorma självhat och det missnöje som vuxit inom mig, egentligen riktat mot mig själv och mina val, men yttrat sig genom att jag farit ut mot andra. Precis som du har jag blivit så mycket mer tolerant och har en ny förmåga att skaka av mig i stället för att ta åt mig.
Många känner att de inte vågar vara sig själva utan alkoholen men jag kan nog känna att jag inte varit mig själv sedan jag började dricka kopiöst. Jag har varit en karikatyr och en parodi av mig själv men haft en helt annan självbild av mig som en cool och härlig person när jag druckit. Då har jag varit bäst på allt i mitt eget huvud men sanningen har förstås varit en helt annan. Det är med stor ödmjukhet jag tar emot min chans att få leva ett tag till men med andra ögon både vad gäller mig själv och i relation med andra.
Jag uppskattar att ni finns här och jag tror att nu när jag är i detta forum så kan jag prata mer med folk i min egen situation och få utbyta tankar med alla som gått före. Det känns som att det kommer att vara bra och rätt.
Tack @Andrahalvlek för att du alltid bidrar med pepp och klokskap!🎀
@Andrahalvlek och bara för…
@Andrahalvlek och bara för att förtydliga: bilden jag beskriver av hur jag såg mig själv var förstås innan jag gick ned mig totalt, för de senaste åren fanns bara smutsiga tankar om personen jag blev.
@Torn Samma gäller för tankarna när jag äntligen bröt med alkoholen, det var egentligen ingen riktig sorg i hjärtat eftersom det inte längre fanns något att sörja, det var bara skit kvar.
Men allt det vet ni redan. 🎀
Hej Axienne och välkommen …
Hej Axienne och välkommen ”hem”till den här delen av forumet. Har följt din tråd och hållit tummarna även om det knappast behövts då jag upplever att du varit så klar från första stund. Själv slutade jag dricka för ca 2,5 år sedan, forummetoden har funkat som mitt AA och har också haft den enorma förmånen att få hänga med ett gäng vänner här som betytt oerhört mycket för mig. Att skriva här varje dag (med få undantag) har varit ett sätt att logga nykterheten, men även efter typ ett år då sug och annat försvunnit har jag tyckt mycket om att samla ihop mig och mina tankar här. Tankar som inte självklart handlar om A, men livet efter- förhåller sig till livet före. Allt hänger ihop.
Jag var inte den 6 januari 2020 lika långt gången i mitt missbruk som du beskriver. Men här he jag lärt mig att det för de flesta av oss bara är en tidsfråga.
Mina främsta lärdomar är att lära mig vila och att lära mig känna igen behovet av att göra det. Inte så lätt som det låter 🙈
Hoppas att du ska trivas här, och återigen välkommen och grattis! 😍
Grattis till över ett års…
Grattis till över ett års nykterhet och till din nya tråd ❤️ Jag kommer att följa dig in i det vidare livet🙂
@Se klart - Tack för…
@Se klart - Tack för välkomnandet! Roligt att du läser mina inlägg. Jag ska försöka läsa ikapp här vartefter jag hinner. Vi har alla olika behov. Vissa läser nästan enbart medan andra skriver och för mig är själva skrivandet i sig en terapi och ett utlopp för känslor och tankar. Det är också värdefullt att få feedback och respons, i synnerhet om det är från andra i samma eller liknande situation. Precis som du säger så blir det ofta att man slås av hur stor skillnad det är mellan livet idag och livet när jag var på väg ned eller på botten. Tack igen och på återseende!! 🎀
Tack för gratulationerna @Vill Bara Sluta och stort tack för att du vill läsa och följa! Jag är glad när jag vet att ni tar del av mina tankar. 🎀
Ibland när man har TV:n…
Ibland när man har TV:n igång och den liksom bara bildar en ljudkuliss i bakgrunden så yttras något som fastnar i skallen. Det händer förvånansvärt ofta att några ord eller en händelse i pågående program passar så väldigt bra in på min sinnesstämning, vad jag tänker på, sysslar med eller rentav skriver om. Nyss när jag satt här och tänkte skriva ned några ord om mitt festbeteende förr och nu så hörde jag plötsligt detta korta men allomfattande replikskifte som utspelar sig i Outlander, säsong 6. Avsnitt 4. Jag har faktiskt redan sett avsnittet men måste ha missat denna ordväxling då:
Scotchee Cameron:
"One dram becomes two, becomes three, becomes ..." (pretends to be confused) "What’s after three?"
"En sup blir två, blir tre, blir … (låtsas vara förvirrad) Vad kommer efter tre?"
Jamie Fraser:
(laughs) "Twelve. In yer case."
(skrattar) "Tolv. I ditt fall."
Men hur sant är inte det? Kan man dricka en sup och inget mer? Förr var det inga som helst problem. Jag gillade nog inte ens nubbar eller starksprit när jag var ung eller till och med fram till 35-årsåldern, men sedan min alkoholism passerade gränsen till missbruk så har en sup aldrig varit nog. Det är ju den som öppnar dammluckorna och sedan sitter man och vrider sig i väntan på att det ska fyllas på.
Däremot har det hänt på tillställning där det fanns arbetskollegor eller en dejt man ville verka normal inför, att jag med planerad behärskning värdig en Oscarsstatyett faktiskt nästan alltid "bet av" nubben och skålade flera gånger med samma futtiga skvätt i glaset för att verka måttlig. Åh hur duktig skådespelare jag var när jag gestikulerade nekande och höll handen över glaset när man ämnade fylla på mitt glas, men sedan sökte upp "The Motherlode" (förrådet) i pentryt och kunde ta mig några rejäla supar bakom skyddet av en öppen skafferidörr. Jag var väldigt ofta den som var snabb att hjälpa till med att bära ut disk av just det skälet. I annat fall hade jag troligen en backup i väskan som jag kunde halsa ur på toan. Alltid extra alkohol med sig om det inte fanns en bar, annars var kvällen förstörd.
Men jag tror aldrig att någon uppmärksammat eller på minsta vis påpekat (som i ordväxlingen ovan) att jag ligger steget före med drickandet. Inte någonsin. Ingen har ifrågasatt hur jag dricker på fester eller i sociala sammanhang. Kanske för att det ingick i sjukdomen att planera i förväg och skapa utvägar, möjligheter och tillfällen. Väl förberedd kunde jag dricka i smyg utan att någon märkte och tydligen lyckades jag med det? När alla andra börjat få i sig så att de var lite lagom i gasen så var jag trots mitt ihärdiga drickande vid sidan av, troligen fortfarande inte speciellt berusad eller ens märkbart påverkad. Däremot var jag fylld av manisk jakt på mer. Jag var definitivt inte nöjd.
Jag vet inte hur många fester och tillställningar som passerat utan att jag hade roligt för att jag totalt missat allt och alla. För att jag inte sett folk i ögonen, stannat upp och pratat utan fladdrat runt bland flaskorna. För att jag bara haft tankarna på att ta mig förbi vänner som ville umgås och jag i stället bara hade sikte på baren eller drinkvagnen medan jag försökte spela "normal". Öppen bar? Fullträff! Jag beställde alltid två glas och låtsades att det ena var till en vän. Ställde ett på ett bord och svepte det första med vrålkoll på att ingen såg, för att sedan lyfta det andra och gå tillbaks till gruppen med bekanta. En halv liter starksprit, ett tiotal starka drinkar eller några flaskor rödvin bara för mig själv på några timmar var inget som gjorde mig särskilt ostadig. Så sjukt hög blev min tolerans med åren.
Så det kommer aldrig mer att bli "One dram" för mig. Jag kan inte längre ta bara en sup, drink eller något annat med alkohol. Om jag gör det så vaknar varenda missbrukscell i min hjärna till liv ur sin slummer. Det vet jag efter många uppehåll och efterföljande "Nu kan jag kontrollera det här så jag tar bara ett litet glas för att vara som andra ..." som gått helt åt helvete.
Jag är allergisk mot alkohol nu. Det har jag druckit mig till och det är precis som med pälsdjuren jag inte längre tål. Det går inte över bara för att jag inte gosar med dem på ett tag. Om jag i ett svagt ögonblick lockas av att kela med den söta lilla hundvalpen så lider jag i timtal. Samma sak om jag gosar med alkohol, men då lider jag i veckor, månader och kanske resten av livet. Och det finns inga piller mot det.
Kram vänner! 💋
Underbart inlägg @Axianne…
Underbart inlägg @Axianne. Man riktigt ser dig trixa runt och spela behärskad för att kort därefter halsa några snabba i lönndom.
Själv brukade jag gå ut och diska eller göra ngt annat som innefattade högs ljud ( spola mkt vatten) ..så att jag kunde tappa upp och dricka utan att ngn hörde.
🌾🌾
@Axianne Du skriver så bra,…
@Axianne Du skriver så bra, det är en fröjd att läsa även om du beskriver det maniska helvetesbeteendet som många av oss härinne såväl känner igen oss i. Inte minst jag själv. Jag är inte allergisk mot pälsdjur men mot alkohol och liknelsen klockren så dessa rader lägger jag till min minnesbank.🥰
@Kaveldun Haha! Ja, att…
@Kaveldun Haha! Ja, att spola vatten är ju en klassiker när man vill dölja alla möjliga ljud. Jag kommer osökt att tänka på ett annat TV-citat när Schyffert och Lindström spekulerade i hur historikerna kommer att minnas vår tids överkonsumtion av annat än alkohol: "Svenska folket var vid den här tiden nåt så bortskämda att nästan ingen längre ens kunde klara av att gå på toaletten och uträtta ärende nummer två utan att behöva spola bort cirka 40 liter prima färskvatten genom handfatet!" 🚽💩 (Från "Ägd - Pengarna eller livet" 2013)
Jag vet inte varför jag minns den här typen av totalt värdelöst vetande. 🤷♀️
@Ny dag Tack och gulle dig! ❣️ Ja, just att beteendet blev maniskt är helt korrekt beskrivet. Många använder uttrycket "Kidnappad hjärna" 🧠 (vilket ju även är en bok om missbruk och beroende av Miki Agerberg) vilket stämmer på sätt och vis. För att få tillbaks min hjärna fick jag betala en lösensumma som jag inte trodde att jag hade råd med men som egentligen "bara" bestod av vilja, beslutsamhet, självinsikt och lite mod.
10 cc på radion. . Så…
10 cc på radion. . Så lägligt.
"I'm not in love. So don't forget it. It's just a silly phase I'm going through. And just because I call you up, don't get me wrong, don't think you've got it made.
I like to see you, but then again that doesn't mean you mean that much to me. So if I call you, don't make a fuss. Don't tell your friends about the two of us."
Nej, jag är inte förälskad. Det tillåter inte min sköra nykterhet. Jag vet av erfarenhet att när mina känslor kommer i gungning ordentligt så balanserar jag farligt nära gränsen till ett återfall, så behärskning är A och O just nu. Senast jag inbillade mig att jag var kär så var det full fart, allt eller inget. Och sedan brast alla livlinor jag hade och jag brakade rätt ned i avgrunden när relationen tog slut. Idag drömmer jag inte om kärlek längre men jag unnar mig att ändå minnas att jag upplevt glimtar av den och hur det kändes. Eller, unnar och unnar. Jag kan inte hindra att jag plötsligt nästan slås omkull av kraften i de känslor som plötsligt blommar upp när jag ser hans nummer på mobilens display eller hör hans röst i telefonen. Tack och lov har jag lärt mig att först andas djupt så jag kan låta calm, cool and collected när jag svarar.
Jag är definitivt inte förälskad men däremot är jag lite fast i sentimentala minnen som jag nog egentligen borde konstatera mest var drömmar. Jag längtar tillbaks till tiden då mitt liv bestod av ständig längtan och strävan efter något som alltid verkade vara precis utom räckhåll. Jag känner saknad och vill återfå det jag inte ens vet om jag någonsin ägde på riktigt. Det är nackdelen med retrospektiva och ganska selektiva minnen. Rosa filter som applicerats lite för tjockt på händelser där detaljer blivit luddiga. Och så detta eviga dåtidsromantiserande! Var det verkligen så kul och vackert hela tiden? Näppeligen! Jag har i ärlighetens namn nog alltid levt i en ständig jakt på annat än det som fanns på menyn. Ville hitta något bättre och var aldrig nöjd. Kanske var det vad som drev mig in i missbruket en gång i tiden.
Och just nu bråkar jag med tankar på vad som hade hänt "om" ... För det fanns så många val förr när man var ung och hade hela livet framför sig. Man hade alla möjligheter och det fanns knappt några begränsningar för vad man skulle kunna åstadkomma om man hade modet och ambitionen. Jag verkade ändå väldigt ofta välja det sämsta alternativet. Men det vet man ju inte säkert i efterhand förstås, eftersom det aldrig gick att ta två vägar samtidigt.
Under senare år har jag ibland utsatt mig själv för att botanisera bland minnen och förstås fundera över de där valen jag gjorde som kanske inte var så lyckade men är omöjliga att ångra eller ändra. Livet var inte ett TV-spel med extraliv och bonusrundor. Jag hade inga nya försök när det blev game over. Egentligen vet jag ju inte vad felstegen kostat mig fullt ut eftersom jag aldrig provade att gå den andra vägen, och jag ska nog inte grubbla för mycket på det. Jag får liksom intala mig att det kunde ha gått åt helvete om jag tagit de andra alternativen också.
Nu står jag där igen vid ett val. Träffa honom på fredag över en middag eller fortsätta hålla mig för mig själv? Vi har pratat i telefon varje kväll i snart en vecka och varje gång han fört det på tal har jag hittat skäl till att avböja, trots att jag nog vill mer än jag erkänner för mig själv. Jag vill, men jag är rädd och har fruktansvärt dåligt självförtroende. Jag vill men jag har århundradets underläge på grund av saker som hände för många år sedan. Jag vill men jag sätter krokben för mig själv genom att fundera för mycket.
Men så här grubblande och tungsint är jag inte när vi pratar. Då är jag nästan överdrivet rolig, lättsam och skämtar mig fram genom våra samtal. Jag duckar och fintar mig förbi hans inviter och det blir mycket om filmer, böcker och musik. Vi pratar inte så mycket om det som hänt utan mer om vad som inte hände. Då blir det svårt att hålla den skojiga tonen. Vi vet så väl att vi kunnat vara på ett helt annat ställe om vi hade hittat varandra då, för länge sedan.
Men det är efteråt med det nu.
Eller?
Kram 🎀
@Axianne Klart att du ska…
@Axianne Klart att du ska äta middag med honom på fredag. Men ta ditt sansade jag i handen, och agera inte på impulser. Lättare sagt än gjort dock. Men är det något som livet har lärt mig så är det att man ska ta vara på det som slumpen ger en. Att han skulle sitta på just den bussen var inget annat än en slump.
Jag levde ihop med mina barns pappa i 24 år. Vi separerade 2013. Två år senare träffade jag av en slump en man. Och blev tokförälskad. Jag visste först inte att jag var förälskad, jag hade liksom glömt hur de känslorna kändes. Hmmm, varför molvärker det lite i magen? Varför har jag så svårt att sova? Varför fånler jag som tok bara jag hör att jag får ett sms? Varför känner jag mig helt darrig av förväntan?
Det som är häftigt med förälskelse är att det känns likadant som när man var 17 år. Lika huvudlöst förälskad blir man, man är lika benägen att blunda inför det som eventuellt inte funkar eller stämmer ett dugg med vb. Man bara kastar sig in. Helt underbart - och tyvärr kan det följas av en sur eftersmak. Förälskelsen i mitt fall bleknade förstås, och 1,5 år senare bröt vi upp eftersom det visade sig att han var en alkis.
Men jag vill ändå inte vara utan den erfarenheten. Jag kan jämföra det med älskade pudelpojken som jag var huvudlöst förälskad i, och han i mig. En dag var jag tvungen att avliva honom pga tumör i munnen. Jag grät floder, sörjde jättelänge. Men den sorgen var värd varje dag ihop med älskade pudelpojken. Lite likadant är det med förälskelse i en man. Sorgen efter F var ändå värd den första förälskelsetiden med honom. Jag minns våra första dejtar med värme.
Efter F har jag träffat några män via dejtingappar. Jag flög högt och sen kraschlandade jag. (Låten ”Resten av ditt liv” med Timbuktu rullade nonstop i vissa perioder.) Jag har råkat på det ena svinet efter det andra, och jag har blivit lika huvudlöst engagerad varje gång. Jag var till och med beredd att lära mig spela golf! Då har det gått långt. Min vilja att anpassa mig i en relation är enorm, och det är en sak jag behöver jobba på i kommande relationer.
När jag blev nykter slutade jag med dejtingappar. På fyllan satt jag och skrev med allsköns sköna snubbar, flirtade och sexchattade. Gick över gränser som jag aldrig hade gjort i nyktert tillstånd. Jag tror att det finns guldkorn i dejtingträsket, men det finns mest träsktroll. När jag gjorde slut med spriten gjorde jag även slut med dejtingappar.
Jag ligger lågt och bidar min tid, inväntar att slumpen ska göra sitt jobb. Som i att en gammal flirt plötsligt sitter på bussen en dag…
Kram 🐘
@Axianne Håller med …
@Axianne Håller med @Andrahalvlek i att våga ta chansen och se vad det kan leda till. Vem vet om man inte provar. Man kan gå sakta fram och känna efter hur det känns och ta beslut efter det om hur du vill göra och ha det. Det är härligt med kärlek och det är härligt att ge sig hän. Ha det gott!💕
Tack för era inspel, …
Tack för era inspel, @Andrahalvlek och @vår2022. Jag uppskattar verkligen era tankar. Jag vet precis hur det är när man blir huvudlöst förälskad i vuxen ålder, vilket jag upplevde för några år sedan. Det var en helt fantastisk upplevelse och jag är tacksam över att en gång i livet få uppleva en så himlastormande (och dessutom besvarad) kärlek. Men på samma sätt dom det var helt magiskt att uppleva så brast hela min tillvaro när relationen tog slut. Jag söp rätt in i kaklet utan hejd på grund av min sorg och längtan tillbaks till förhållandet, och det ledde till min första kontakt med avgiftning på sjukhus på grund av livsfarlig abstinens när jag skulle försöka sluta. Man kan lugnt säga att jag helst undviker känslostormar nu när jag är nykter.
Det blev för övrigt ingen dejt igår. Jag har inte modet ännu och jag är osäker på vad den här mannen nu egentligen försöker göra genom att söka upp mig på detta sätt. Men jag kanske återkommer till det. 🎀
@Axianne Hmm, klokt att du…
@Axianne Hmm, klokt att du är vaksam. Jag har precis själv blivit kontaktad av ett ex, och den dörren vill jag inte öppna igen.
Kram 🐘
Jag har ingen man i mitt liv…
Jag har ingen man i mitt liv och har inte haft en relation på länge. Det har varit självvalt. Förhållanden med män under långa tider av missbruk fram till för några år sedan har varit bedrövliga på alla sätt. Det har varit män som också druckit för mycket och emellanåt män jag trots min usla ekonomi fått betala ett högt pris för att umgås med, inte bara i form av krognotor och sponsring av deras alkoholkonsumtion. Jag har betalat med hela mig själv trots att mitt självförtroende snabbt förbrukats. Jag satsade alltså ganska mycket på det jag trodde var kärlekens altare men egentligen bara var ett sökande efter ett uns bekräftelse. Mest offrade jag egentligen min självrespekt och min självkänsla.
För några år sedan när jag var nyligen 50 fyllda träffade jag en mycket yngre flerbarnspappa som blev mitt livs stora kärlek och jag tror aldrig någonsin jag upplevt en sådan magi. Jag mötte honom under en tid när jag var tillfälligt nykter på grund av ultimatum från jobbet och vi inledde den största och mest omtumlande kärleksrelation jag någonsin haft. Min kärlek var besvarad på alla sätt och förhållandet var oerhört intensiv både fysiskt och mentalt. Vi var varandras perfect match från första stund. Vi förlovade oss 0ch flyttade ihop inom ett år. Men vi matchade kanske lite för bra.
Det blev snabbt tydligt att det inte bara var jag som hade alkoholproblem och vi kämpade bägge med att hantera livet, jobben, relationen och våra respektive bonusfamiljer med 6 barn gemensamt. Vi kämpade även förstås med drickandet som vi tyvärr inte skötte speciellt bra. Vi borde ha sökt hjälp tillsammans eftersom vi båda var medvetna om problemet men i stället drev misstroende påeldat av våldsamma känslor oss rakt ned i avgrunden. Jag älskar honom nog fortfarande och jag vet att han verkligen älskade mig den dagen jag gav upp och flydde ur förhållandet. Jag lämnade honom av skäl som känns helt obegripliga idag för att supa mig bortom vett och sans. Allt gick över styr för mig efter det och jag förlorade fotfästet totalt.
Sedan dess har jag inte haft någon man i mitt liv. Vartefter mitt alkoholmissbruk eskalerat till en gräns där jag inte längre brydde mig om känslolivet och i stället ägnade mig åt att dricka mig till glömska har jag helt valt bort intimitet för att i stället leva ensam med min vinbox och streamade snyftarserier. Jag har gått upp i vikt och förfallit kolossalt under den här tiden och det har självklart varit ett hinder för mig nu när jag börjar komma på fötter igen. Jag har inte nog med självförtroende att flörta med någon ens och trots att jag fått höra hela senaste halvåret av alla i min närhet att jag verkar ha tappat väldigt mycket i vikt, så känner jag mig fortfarande bara fet, ful och gammal. De som kommenterat om min viktminskning kände mig inte förr när jag var "smal och vacker". De jämför med den gamla feta tanten de lärde känna för ett år sedan och jag jämför med hur jag var när jag fortfarande inte hade supit ned mig. Och visst. Det har skett förändringar, men jag är så långt ifrån att vara mig själv fysiskt att jag vill gråta när jag ser mig i spegeln.
Följaktligen är jag ganska utsvulten på känslor och närhet. Jag har med kraft förnekat att jag har några som helst drömmar om män och stängt av allt eventuellt romantiskt känslopjunk som ploppat upp när jag nyktrat till med tiden. Tills nu.
Som sagt.
Och eftersom vi befinner oss i forumet ”Det vidare livet” med livet som det är utan droger. (För inläggen som kan handla om annat än de omedelbara alkoholrelaterade problemen) så har jag berättat om en spöke från förr som oväntat dykt upp i mitt liv igen.
Jag vet inte vad jag ska göra med den här mannen. Jag har känt honom sedan åttiotalet men inte träffat honom på evigheter och jag blir inte klok på vad det är han håller på med eftersom han inte tycks bry sig om att jag förändrats. Det känns som att han vill ha mer än vänskap och nu har vi pratat varje kväll. Ibland i timmar, ibland bara kort. (Mest för att jag drar mig lite undan när han kommer för nära.)
Han skickar flörtiga sms och gulliga smileys när 😍😍🥰🥰💘💘 han säger god morgon varje dag och önskar mig att sova gott varje kväll. Han kallar mig "sötis" och "finaste" som om det vore helt självklart när han skriver till mig. På det hela taget verkar han seriöst vilja ha någon form av romantisk kontakt och tjatar oförtrutet dag efter dag om att vi ska träffas igen efter det korta möte vi hade för lite mer än en vecka sedan, men jag kan inte. Jag vågar inte.
Men fan vad det kostar på. Hela filmen har spelats upp för mig om och om igen. Hela historien från då när vi var riktigt unga sitter som etsad i mitt minne och på min näthinna även om jag inte minns alls när jag träffade honom senast innan förra onsdagen. Jag kan blunda och känna hur det var förr, för tvåhundra år sedan känns det som. En lång historia som jag inte vet hör hemma här. Vi får se.
Något som var väldigt avgörande för mig och som gjorde att jag inte vågat träffa honom ännu är att han inte vet om att jag är alkoholist. Han säger hela tiden. "Kom över på lite mat och en flaska vin" eller "vi kan väl gå ut och ta några glas ihop" och den sista gången vi träffades innan kontakten bröts förra gången var vi bägge apfulla. Det är inte någon bra förutsättning. Jag vägrar träffa honom innan jag berättat sanningen. Och då menar jag HELA sanningen.
Kram!🎀
@Axianne Jag förstår av det…
@Axianne Jag förstår av det du berättar att du har svårt att släppa in honom, bara så där. Kroppen förändras en hel del efter 45-50 och man ”förfaller”. Jag kan ha bilder i huvudet på när jag var yngre och när jag ser mig i spegeln ser jag att det inte stämmer, rynkor och häng här och där. Tänk, att jag som ung tyckte att jag var ful och när jag ser bilder från då kan jag inte förstå hur jag tänkte. Som att man aldrig är nöjd med sig själv i den åldern man befinner sig. Det ligger i betraktarens öga om man attraheras av någon. I det egna ögat borde ingen attraheras av en. Min man har jobbat hårt med mig om att jag ska tycka om mig själv, att jag själv ska se att jag är fin. Det har tagit sina år, men kan nu faktiskt tycka att jag ändå inte är så pjåkig ändå😁. Hans betraktelse av mig har hjälpt mig att tycka om mig själv.
Mannen du berättar om verkar onekligen vilja träffas mer och skickar gulliga och kärleksfulla sms till dig. Hans betraktelse av dig är inte den samma som din betraktelse av dig själv. Lita på honom💕. Jag håller med om att du ska berätta hela sanningen om dig själv för honom. Att du i starten är helt ärlig och sann om dig själv och vem du är. Att i en relation göra så är en gåva, ett stort förtroende man ger till någon annan. Det visar att man tar relationen på allvar och visar att man tycker den är betydelsefull. Hur den andre tar emot det återstår att se, men det finns ingen annan väg.
Lycka till och ha en fin lördag!❤️
@Axianne Självklart måste du…
@Axianne Självklart måste du vara ärlig och berätta hela sanningen innan ni går till nästa nivå. Men det är kanske bra att göra på tu man hand IRL? ”Nej tack, jag dricker inte vin därför att…”
Kasta dig ut. Man måste våga för att vinna. Är han något att ha står han pall, men du har åtminstone stått upp för vem du är 🥰
Kram 🐘
PS. Låt er inte prata på i…
PS. Låt er inte prata på i all evighet innan du berättar sanningen. Det skapar bara skav hos dig, att du känner dig oärlig. Och ni båda satsar känslomässigt kapital i något som kanske tvärdör när sanningen kommer i dagern. Den som lever får se.
@Axianne. Jag håller med…
@Axianne. Jag håller med övriga om att det är viktigt att du är ärlig - och jag kan också förstå din tveksamhet i meningen att du är rädd om nykterheten. Den är såklart nummer ett här. Du har gjort en otrolig förändring /livsomställning och du har nu ett liv som du både klarar av och värdesätter högt.
Du skriver om kroppsliga förändringar och här känner även jag igen mig. Jag är 60 år nu och höll vikten längre...trots drickande men de senaste åren gick det inte. Jag gick upp ganska mkt och jag såg också hur alkoholen gjorde ansiktet trött och svullet ( märker skillnad redan nu...har klarare , fastare blick och bättre hud).
Jag är nog ganska fåfäng - tycker om kläder och vackra saker men alkoholen - om man missbrukar - vinner ju så småningom över allt.
Du skriver att du var vacker som ung och utan att låta överdrivet klämkäck så tånker jag att du fortfarande är det ...fast på ett sätt som är förändrat av ålder och vikt.
Du skriver att mannen inte verkar bry sig om att du är förändrad - men även han måste ju ha förändrats sedan 80-talet?
Du besitter en kraft och har en ärlighet som imponerar och det genomsyrar dina texter här! Säkert märks det även i era telefonsamtal - även om du ännu inte berättad om alkoholen. Men din blick och din nykterhet och din skärpa är attraktiv. Om det är en man att ha så spelar ju dessa egenskaper också in - inte bara hur smal du är.
Du skriver inte vad du tycker om honom - bara hur han uppfattar dig och hur han förhåller sig till dig. Tycker du om honom? Är han en bra person som du skulle trivas med? Tycker du att han är attraktiv? Och attraktivitet kan ju vara så mkt.
Det spelar ju stor roll - ja är avgörande - vad du tycker och känner? Det är ju inte bara du som ska duga för honom.
Jag önskar dig all lycka till. Nu när du är nykter har du ju helt andra möjligheter att vara i en relation. Att leva med någon ...eller starta en relation och missbruka ..leder ju förr eller senare ( oftare förr) åt helsicke.
Ta små steg och känn efter. Var ärlig om alkoholen och berätta om din förändring ( den är så stark). Och var mycket rädd om dig!
☘️
@Kaveldun Så klokt sagt. Vad…
@Kaveldun Så klokt sagt. Vad du @Axianne tycker, tänker och känner om honom är det absolut viktigaste. Om du känner att han skulle kunna få vara en del av ditt liv, om du vill ge dig av själv till honom, att han är värd det och om du tror att du skulle trivas med honom. Om du känner attraktion, det är där det börjar❤️
Tack @vår2022 @Andrahalvlek …
Tack @vår2022 @Andrahalvlek @Kaveldun för tankar och tips! Jag har kanske redan tänkt mycket av det här och behövde nog lite feedback, vilket jag fick. ❤️ Jag ska fundera en vända till innan jag går vidare och kanske berättar för honom om mitt liv ur ett alkoholperspektivet. Än så länge tycks han ha en bild av mig som en lyckad och eftertraktad kvinna och hans lite inställsamma agerande tar jag som en rätt ytlig flirt. Jag står i valet nu. Ska jag krossa den bild han verkar ha av mig och berätta vem jag verkligen är? Ska jag riskera att jag väcker avsmak hos honom för att sedan utgå från hur han reagerar på verkligheten och då ha möjlighet att bygga på något som kan bli en relation? Alternativet är att jag ganska snart faktiskt avslutar det här innan det händer mer och säger tack och adjö. Det lockar mig mer att låta honom ha kvar sin minnesbild av mig. Mina känslor just nu är inte djupare än så, faktiskt, även om han attraherar mig fysiskt.
Problemet är nog exakt vad @Kaveldun skrev:"Du skriver inte vad du tycker om honom - bara hur han uppfattar dig och hur han förhåller sig till dig."
Det är jag i ett nötskal. Historien upprepar sig. Min självbild har generellt varit skev och har nästan undantagslöst hängt ihop med hur jag ser ut på utsidan. Min självkänsla saknar substans när det kommer till relationer just nu och så har det nästan alltid varit när jag befunnit mig i en period i livet när jag varit missnöjd med mitt yttre och inte älskat mig själv alls. Det handlar ju i grunden om min vikt men på senare år förstås om självhat i förhållande till mitt drickande. Om en man visat intresse för mig har jag knappt funderat över hur jag känner eller tänker inför honom. Jag har sagt ja tack och passat på för att jag haft en längtan efter bekräftelse, något eller någon - vem som helst till slut, även om det inneburit skadliga och destruktiva relationer. Senare när jag befunnit mig i förhållandet och kanske till och med börjat nyktra till har jag kommit till insikt och lämnat mannen. Då har jag släppt fram mina känslor och insett att jag enbart blivit missnöjd, besviken, luttrad och bitter i relationen. Mannen i fråga har ibland inte ens förstått varför jag gjort slut eftersom jag inte ställt krav eller haft åsikter i början.
Det som pågår just nu är en process som innefattar mer eftertänksamhet. Den här mannen och jag har en historia men känner ändå inte varandra. Det finns något ofullbordat men det finns också sorg och besvikelse. I dagsläget är vi i ett läge när vi inte pratar i nuet. Han pratar med den jag var. Jag pratar med den jag minns. Ingen av oss pratar om idag eller tankar på morgondagen. Det är eoner av tid som passerat. För att komma vidare måste vi bägge släppa allt som hänt förr och se om det finns något helt annat mellan oss. Jag vet inte om det är rätt läge för mig just nu att ta det steget med någon alls. Inte ens med honom.
Tack igen för era tankar! 🎀
@Axianne Du tänker så himla…
@Axianne Du tänker så himla klokt. Ni träffades för en evighet sedan, och han har nu blivit förtjust i en äldre version av den du var då. Du är helt annorlunda nu. Han har ingen aning. Är det liksom värt jobbet? Bara för att han är intresserad? Vi är så vana vid att börja följa någon annans pipa så fort någon visar intresse. Det sitter liksom berget stenhårt i vår innersta kärna, det går helt på automatik. Du kommer fram till det rätta till slut.
Kram 🐘
@Axianne - jag tycker också…
@Axianne - jag tycker också att du resonerar klokt. Och vill moderera lite kring det där med absolut ärlighet och öppenhet kring alkoholen. Det behövs förstås om du vill gå in i en relation och om du träffar en man du verkligen tycker om.
Där är du inte …i alla fall inte än. Det är ju ngt väldigt intimt och nära - att berätta fullt ut hur livet är och har varit - i förhållande till alkoholen. Jag har många vänner som jag tycker mkt om - som inte vet hur det varit/är för mig. Jag kommer nog att berätta mer …så småningom - för vissa. Men det tar tid. Bara min partner vet hur illa det varit fullt ut.
Du kan ju dock ..,om du väljer att fortsätta kontakten ändå säga att ’det runnit mkt vatten mellan broarna och att jag inte är samma person idag ’ typ. Se om han nappar på ett sånt samtal. Och hur det utvecklar sig. Om du vill.
Du kommer säkert fram till vad som är bäst för dig. Jag tror på dig.
@Axianne Öh, jag kanske inte…
@Axianne Öh, jag kanske inte hängde med riktigt 🤔 Killen du var kär i på gymnasiet var killen som satt på bussen förra veckan, eller? I så fall förstår jag att du inte är redo att öppna den dörren. Då får du nog bara stänga den dörren lite snyggt innan killen (mannen numer) far mer illa av att tråna efter dig.
Kram 🐘
PS. Finns inte attraktionen…
PS. Finns inte attraktionen så finns den inte. Mycket kan väckas, men inte attraktion. Det är min erfarenhet. Så många dejter har jag haft där jag hoppats, men känt nada. Zip. Noll.
@Axianne Det låter som att…
@Axianne Det låter som att du är otroligt ambivalent vad gäller den här mannen. Det låter ändå som om ni åtminstone tidigare kunnat prata öppet om era känslor och även om många år har förflutit sen ni sågs kanske ni kan komma tillbaka till den öppenheten så att du känner dig trygg nog att berätta om missbruket. Det är nog först när du har berättat det för honom som det går att ta något beslut om att antingen avbryta eller utveckla relationen.
Kram💕
Jag insåg när jag skrivit av…
Jag insåg när jag skrivit av mig hela min tonårsförälskelses historia här att det inte är något som passar in i detta forum och jag valde att ta bort det jag skrivit. Det är så privat egentligen och minnen som är svåra att beskriva i ord, men samtidigt var det bra att få tömma ur mig känslorna från då eftersom så mycket av dem har vällt över mig nu igen när jag åter igen sprungit ihop med mannen som en gång var min dröm och min stora kärlek.
Kanske är det meningen slumpen ska sammanföra oss någon gång var tjugonde år, sisådär? I så fall hoppas jag att jag gör rätt nu och inte släpper taget riktigt än, för det är långt till nästa gång.
Jag träffade honom i torsdags kväll efter många långa telefonsamtal. Efter jobbet möttes vi på ett ställe där jag suttit i baren och druckit många gånger, men nu satt vi vid ett bord i en avskild vrå. Vi åt middag och pratade rätt länge. Det var ett ganska jobbigt möte för min del eftersom det var jag som lämnade honom utan förklaring och med många obesvarade frågor när vi skildes för många år sedan. Jag var inte så intresserad av att förklara mig nu heller och kände mig dessutom fortfarande extremt obekväm i situationen, platsen, min kropp och min sinnesstämning. Men vartefter samtalet flöt på så mådde jag bättre.
Han var inte hämndlysten och verkade genuint glad att se mig. Vi pratade mest om gamla tider och åren i skolan där våra minnesbilder går isär men vi ändå kan tänka tillbaks med glädje, om än spetsad med både vemod och sentimentalitet. Det fanns också ett visst mått av romantik i det här mötet och det kändes mer och mer som en dejt vartefter kvällen gick. En dejt när man är i extremt underläge för att självkänslan är på botten och man tror att man hela tiden måste avfärda och skämta bort minsta antydan till flört eftersom det inte passar in att han skulle vara intresserad av någon så ful, tjock och sliten.
Han fick sina svar i alla fall, svar som jag försökte ge honom på ett så ärligt sätt jag kunde. Jag ville att han skulle förstå att han inte gjorde något fel då och att det var jag som var förvirrad och dum i huvudet. Plötsligt föll det sig lämpligt att även berätta orsaken till att jag inte skötte om varken mig eller vår relation så bra. Jag berättade om min alkoholism och hur mitt missbruk eskalerat efter skilsmässan. Jag berättade hela historien men undanhöll de värsta detaljerna. I stället valde jag att fokusera på det faktum att jag blev nykter för ett år sedan och inte druckit eller haft lust att dricka sedan dess.
Hans reaktion blev inte som jag väntat mig. Han svarade bara "Jag förstår." och jag tänkte först att det gör han inte alls, det gör ingen som inte varit med om samma sak, men han fortsatte med att berätta att han vuxit upp med en mamma som var alkoholist och att det var något han bar med sig under hela sin uppväxt och alltså även hade i bagaget då när vi möttes. Det var inget jag visste om och inget han någonsin nämnt vad jag vet. Jag ville inte fråga hur det gått för henne eftersom jag var rädd för att höra svaret, men han fortsatte och berättade för mig att hon aldrig tog emot någon hjälp och att hon gick bort i sviterna av sin sjukdom för mer än tio år sedan.
Det var mycket för mig att smälta och en väldigt oväntad vändning på kvällen. Plötsligt kände jag mig väldigt glad att jag varit ärlig och berättat sanningen. Jag kunde inte låta bli att fråga honom om han inte märkte på mig när vi hade vår korta relation att jag drack för mycket. Han svarade att han inte märkt mer än att jag verkade tåla en hel del. Jag blev väldigt förvånad eftersom jag fått för mig att barn till alkoholister blir lite extra känsliga och uppmärksamma på andras drickande.
Vartefter kvällen gick så kände jag mer och mer hur bra jag tycker om den här mannen och hur varm jag blir i magen när jag ser honom. Det är inte bara jag som har förändrats, han har också både åldrats och lagt på sig i vikt och var förstås ganska gråsprängd i det lockiga håret, men inte tunnhårig och han gav ett väldigt friskt och fräscht intryck. Han var klädd i jeans, ljusblå skjorta med en mörkblå pullover ovanpå och en kavaj som han tog av sig efter en stund och visade att han inte var så kraftig som jag trott först. Inte över magen i alla fall. Jag försökte låta bli att titta för mycket på honom för att inte bli för bortkollrad, för han är fortfarande oerhört attraktiv i mina ögon.
Kvällen gick väldigt fort och plötsligt var det ganska sent. Han förklarade att han har promenadavstånd och frågade om jag ville komma med på en fika men jag duckade omgående och förklarade att jag skulle upp tidigt. Jag tror han frågade mest av artighet i alla fall. När vi sedan skulle betala vägrade han att låta mig ta fram mitt kort. Han ville bjuda och jag minns att det brukade han alltid propsa på förr också. Förr kände jag att om en man bjöd så stod jag i skuld på något vis och det har alltid fått mig att känna obehag eftersom det på något sätt innebar att han hade tillgodo på annat sätt och att en middag var förskottsbetalning för minst en stunds hångel. Så historiskt har jag haft problem med att låta mig bjudas, men den här gången lade han till "Du kan bjuda nästa gång" och så stack han in sitt Amex Platinum i servitörens dosa. Då kände jag både att Ok, han har råd, och Yay, han vill ses igen!
Jag hann bara ned i tunnelbanan så plingade mobilen med ett sms.
"Tack för en underbar kväll. Du har så vackra ögon. Jag hoppas vi ses snart igen, finaste! 😍"
Så hade han inte behövt skriva om det inte fanns en gnutta känslor kvar hos honom, tänker jag.
Läser din text med ett…
Läser din text med ett leende @Axianne , vilken fin kväll! Och så häftigt med detta slumpartade återseende, som kanske någonstans var meningen✨✨✨
@Axianne Men så fint 😍 Blir…
@Axianne Men så fint 😍 Blir alldeles lycklig av ditt inlägg. Och jag tror ju på slumpen dessutom! Slumpen har flera gånger i mitt liv varit direkt avgörande. Men, och det är ett stort MEN, man måste ta de chanser som slumpen ger en, annars går det inte vägen.
Kram 🐘
Så bra att du berättade allt…
Så bra att du berättade allt @Axianne ! Ser fram emot den spännande fortsättningen..🤗
@Axianne så fint 🥰 Underbart…
@Axianne så fint 🥰 Underbart att du berättade för honom och fick sån förstående respons. Jag tror att de allra flesta människor vi möter har den förståelsen, det är vi själva som dömer oss hårdast.
Kram 🤗
@Axianne vilken ljuvlig…
@Axianne vilken ljuvlig läsning, och vad modig du är. Det är ett attraktivt drag, grattis till honom som fått träffa dig igen🙌🏼
Tack för fina kommentarer …
Tack för fina kommentarer @Allegra @Andrahalvlek @Geggan @Vill Bara Sluta @majken_r ! 🎀
Det har varit en märklig tid för mig och jag har faktiskt haft lite svårt att fokusera på jobbet och mina övriga åtaganden. Jag märker att jag mer och mer befinner mig i ett stadium av dagdrömmerier, minnen och längtan. Oftast känner jag att jag inte vågar hoppas på en fortsättning med den här mannen, och i synnerhet när jag ser mig själv i spegeln så upplever jag att jag inte tycker om vad jag ser överhuvudtaget. Jag sitter fast i det som var förr. Hur jag såg ut när jag var på topp. Jag vet ju att jag själv orsakat allt det som skett under alla år av missbruk, men idag när jag är fri från lasten och har alla möjligheter i världen att göra något bra av situationen - då känner jag mig trasig, sliten och förbrukad. Det finns ingen tid eller ork att komma tillbaks till att bli ens en skugga av mitt forna jag om man går på det yttre.
Och där sitter hela min fixering. Yta och utsida. Fasaden. Jag är så fast vid att förneka alla mina övriga fördelar och kan inte ens tänka tanken att en man kan uppskatta mig för mina inre kvalitéer. De är liksom självklara på något vis och måste kompletteras med det perfekta yttre som jag alltid strävat efter att ha men aldrig uppnått, och likförbannat längtar jag tillbaks till hur jag var förr eftersom då hade jag åtminstone tiden framför mig.
Jag vet inte hur jag ska lära mig tänka om. Men jag försöker, lite i taget. Myrsteg.
Och mitt i allt detta kan jag konstatera att alkoholen har blivit en ickefråga. Jag tänker inte ens på drickandet och det har varit så rätt länge nu. Jag ser visserligen vinflaskor, bag-in-boxar, ölburkar och annat fladdra förbi i kylen på helgerna, och när jag nu tänker efter så känner jag bara en sak när jag ser dem - irritation över att de tar upp plats i kylskåpet! Så till den grad att jag idag beställt tre stycken (snygga) tystgående och energisnåla 20-liters minikylskåp på rea som ska slås in och vara julklappar till mina barn som bor hemma. Med dessa designade små kylar som både kan användas i hemmet och i bilen kan de snart ha sina drycker på sina rum eller ta med på fest. Smart, eller hur? Nästan så att jag vill ge dem julklapparna i förskott för att få tillbaks kontrollen över mitt kylskåp!
Fick en liten flashback idag dock. Det var kö utanför lokalen där vi skulle rösta och jag kände olust i hela kroppen direkt när jag närmade mig. Jag mindes förra gången jag stod där i den ringlande täta kön. Jag var risig, oduschad, slarvigt klädd, berusad och vinglig. Mådde illa. Sjukt medveten om att det syntes på mig att jag var arbetslös, deprimerad och att jag luktade sur fylla. Hade svårt att konversera med mina barn som förmodligen skämdes över att synas med mig. Folk hade klätt upp sig på valdagen. Barn lekte och var finklädda. De pratade om söndagsaktiviteter och var på väg mot familjemiddagar och söndagsstekar. Det var lite högtidskänsla bland människorna runtomkring och där stod jag och bara ville hem till resterna av min bag-in-box. Jag såg bekanta och exmakens gamla kompisar bakom i kön. Folk som jag försökte vända mig bort ifrån för att jag inte ville möta blickar eller visa mig. Jag visste att jag luktade starkt av alkohol när kön fortsatte inne i lokalen. Jag hade ingen minttablett eller tuggummi och kunde inte göra något åt att folk kom för nära. Det var minnet jag fick när jag klev in i vallokalen, men jag sträckte på mig och gick rakryggad den här gången. Jag mår tusen gånger bättre nu och jag är åter igen så tacksam över min nykterhet!
Jag önskar er alla en fin söndag! 🎀
@Axianne Du behöver…
@Axianne Du behöver verkligen göra en inre resa. Bli mer självsnäll, uppskatta dig själv med de kvaliteter du verkligen har. Boosta din självkänsla utan att yttre attribut ska spela största rollen.
Väldigt mycket lättare sagt än gjort. Jag gör ungefär samma resa. Ser också en tjock tant i spegeln. På gott och ont. Erfaren, pondus, vågar ta plats på jobbet. Men när jag ska klä upp mig och göra mig fin känner jag mig som en stor degklump.
Jag försöker inte ens dejta, jag har inte stärkt min självkänsla nog för att göra det. Alkoholen gjorde mig modig och dumdristig, men utan alkohol ligger jag lågt på kärleksfronten. Och det är okej. Just nu åtminstone.
Men givetvis hoppas jag att slumpen gör så att en lämplig dejt dyker upp på bussen! Jag får börja åka buss först bara 🤣
Kram 🐘
Godmorgon, Vi är många som…
Godmorgon,
Vi är många som följer - och gillar dig här- och vi har ingen aning om hur du ser ut😍 Troligen inte som du själv beskriver dig, dessutom är inte alkohol det enda som ”åldrar” oss- utan det gör ju även åren, även de som springer maror eller opererar brösten-åldras faktiskt, i ansikte, kropp och hållning. Det som brukar vara klurigt uträknat är ju att vi i takt med att vi själva åldras- ser attraktion och utseende på annat sätt även hos andra. Det är ganska få 60-åringar som finner en 25-åring attraktiv. Gäller både män och kvinnor även om vissa sociala mönster skiljer sig åt mellan män och kvinnor.
Jag tycker du verkar ta det lugnt och lite i taget just nu. Verkar helt rätt. Kram 🌸
@Axianne Jag instämmer med …
@Axianne Jag instämmer med @Se klart. Din beskrivning av dig själv stämmer nog inte med den som andra ser. Ytan på oss 50+ är inte som den var vid 25, men det är vackert ändå på sitt sätt. I det vackra finns erfarenhet av livet och barn som nu är över 25. Ytan på dem har ännu inte åldrats men alla ska vi den vägen vandra. Igår gratulerade jag min dotter som fyllde över 25? Och jag kan inte förstå att tiden gått så fort och att jag är 55+. Inuti mig är jag inte så ”gammal” men ytan visar att jag är det. Vi får leva på hur vi känner oss inuti och bli bekanta med den ytan som speglar sig i spegeln. Vid närmare betraktelse så är det ändå ok och det viktigaste är hur vi mår fysiskt och psykiskt. Jag tror du är fin som du är och det är bara du som också ska inse det. Kram❤️
Låter som att du hade ett…
Låter som att du hade ett fint möte @Axianne.
Råd kring ’du duger som du är’ har ju en tendens att bli klämkäcka och därmed svåra att tro på. Och på samma sätt som med råd kring hur man ska hantera alkohol så behöver man väl på ngt sätt ’vara redo’….finns sin egen snirkliga väg.
För mig har det ändå varit befriande att då och då besöka ett kallbadhus - med kvinnoavdelning - där man badar utan baddräkt. Liksom många kämpar jag med vikten …och har haft ngt slags halvtokigt mål att komma i mina Levis från förr. Men detta med att bli äldre är demokratiskt . Även de som är smala ser åldrade ut …på olika sätt. Alla åldras och alla kroppar förändras ( utom några få overkliga som vi ser på Netflix och i reklam).
Så sällan vi ser verkliga kroppar ändå!
På kallbadhuset finns många coola kvinnor - tjocka och smala - unga och gamla. Det är en varm stämning och människor njuter och läser tidningen och småpratar. För mig har det på riktigt varit läkande - kopplat till min egen kroppsuppfattning och mina ideal ..att befinna mig där. Rekommenderas.
Och precis som Ser klart skriver så ändras ju också de egna preferenserna. Där har naturen ändå ordnat det finurligt.
Lycka till - och fortsätt vara rädd om dig. Vad gäller nykterheten så verkar du ju strålande stabil.
God kväll alla fina och tack…
God kväll alla fina och tack för kommentarer!
Det har varit en vecka full av händelser men inget alkoholrelaterat överhuvudtaget så jag har inte så mycket att rapportera på den fronten. Däremot har mitt privatliv dragit iväg och blivit en bergochdalbana där jag emellanåt känner att jag måste hålla i mig för att inte tappa taget. Jag tror nämligen att jag håller på att bli lite förälskad och det känns både bra och jobbigt samtidigt. Det jobbiga är att jag inte är mogen för det. Jag har varken självkänsla eller tillräckligt med kärlek till kvinnan som jag möter i spegeln för att kunna tillåta mig att låta någon annan komma nära. Jag har definitivt inte heller modet att ta emot känslor när han verkar vilja tycka om mig och jag vill inte höra minsta komplimang eftersom jag inte känner mig älskvärd. Det är någon osynlig spärr som slår till så fort jag märker minsta tendens till känsloyttringar från honom.
Men jag kan ändå inte bromsa känslorna som börjar bryta igenom och jag kan inte låta bli att hoppas innerst inne när jag möter hans ord fulla av stöd, vänskap, känslor och omtänksamhet. Jag försöker spjärna emot och skjuta upp nästa dejt. Mest för att jag är rädd att göra honom besviken om vi går längre än vi gjort och för att jag inte har så mycket att ge just nu. Samtidigt längtar jag efter allt som jag skulle kunna få om jag bara vågade ge mig hän. Just nu vet jag inte om det är minnena från förr som drar iväg med mig mest eller om det är ett spirande hopp om något nytt.
Jag vågar tyvärr inte möta honom ansikte mot ansikte igen just nu. Kanske lite av rädsla att jag ska dras med i det vansinne jag en gång i tiden upplevde när vi var riktigt unga och vår kärlek aldrig fick en chans, men egentligen mest för att jag upplever mig vara i sånt underläge. Och det både glädjer och smärtar att han är sig så lik. Jag vet inte om det vore lättare om han hade blivit ful, rynkig eller tjock och sliten som jag. När jag träffat honom nu ser jag, trots att nästan 40 år har gått, fortfarande den unga killen. När vi sågs och åt middag senast försökte först titta på honom med mina mest kritiska ögon som ett försvar - för att jag själv tycker mig ha förändrats så mycket - men det var svårt att hitta något att ogilla. Han är så väldigt fin och ungdomlig, precis så som jag ju önskar att jag var.
Och snart har jag i stället helt fastnat för hans personlighet. Den personen jag aldrig fick lära känna när vi var unga och inte brydde mig om att lära känna för några år sedan när jag hade chansen. Han är en man jag verkligen börjar beundra på många sätt. Så jag förstår inte vad det är han vill med mig och jag fattar inte vad han ser hos mig. Varför ger han mig en chans till? Jag har förstått att han är ärlig när han säger att han inte är ute efter att hämnas på minsta vis för det jag utsatte honom för när vi möttes på nytt för några år sedan och därför går min hjärna varm i funderingar på vad han vill med mig idag. Är han också fast i drömmen om den unga flickan från förr? Ser han lite av henne i mig och är det vad han letar efter när han vill hålla kontakten?
Vi träffas inte egentligen. Jag har skjutit upp nästa träff och vill inte ha kameran på i telefonen eftersom det får mig att känna mig alldeles för självmedveten. I stället skriver vi rätt mycket och pratar ofta och länge i telefon. Det räcker ganska bra just nu och han tjatar inte om mer, även om han nu vill att vi ska träffas snart igen. Det vill egentligen jag också, men jag bromsar och jag håller avståndet i väntan på att jag ska komma ikapp mig själv. Just nu har jag inte tagit mig tid för att jag har haft för mycket på jobbet ... Men sanningen är att mina nerver sviker. Efter vårt möte senast så har det blivit ännu svårare för mig för att jag faktiskt vill mer än tidigare.
Det allra viktigaste för mig är att jag inte får låta mig såras eller må så dåligt som jag gjorde när jag blev himlastormande kär för några år sedan. Den gången när förhållandet brast så gick jag så spikrakt ned i alkoholhelvetet att det inte gick att stoppa mig. Om det skulle hända igen skulle jag kanske inte överleva. Jag måste påminna mig själv om det. Det får inte finnas minsta risk att jag går sönder på det sättet igen.
Vi får se hur det går.
Jag är i alla fall nykter sedan drygt 13 månader och det ska jag förbli.
Ha en fin kväll! 🎀
@Axianne Underbart med…
@Axianne Underbart med spirande förälskelse 🥰 Du skulle kanske vara helt ärlig mot honom? Berätta hur osäker du känner dig på dig själv, att du inte är redo för romans eftersom du knappt gillar dig själv än. Berätta om missbruket också. Ärligheter varar alltid längst.
Kram 🐘
@Andrahalvlek tack för dina…
@Andrahalvlek tack för dina tankar. 🎀
Jag har tror han märker att jag är osäker på mig själv. Jag vet inte om det är så bra att peka mer på mina svagheter just nu. Jag är redan i sådant underläge känns det som, jag har ju också berättat om missbruket:
@Axianne skrev:"Plötsligt föll det sig lämpligt att även berätta orsaken till att jag inte skötte om varken mig eller vår relation så bra. Jag berättade om min alkoholism och hur mitt missbruk eskalerat efter skilsmässan. Jag berättade hela historien men undanhöll de värsta detaljerna. I stället valde jag att fokusera på det faktum att jag blev nykter för ett år sedan och inte druckit eller haft lust att dricka sedan dess."
@Axianne Det är så sorgligt…
@Axianne Det är så sorgligt att du ska känna dig i underläge 😢 Det du har gjort i och med alkoholstoppet är värt guldmedalj! Din självkänsla är värd värsta boosten, men samtidigt är det inte så lätt att huxflux tänka annorlunda om sig själv. Det krävs nog att man praktiserar självsnällhet ett bra tag.
Om du gör dig svårtillgänglig så tror han kanske att du inte är intresserad? Och ger upp försöken efter ett tag. Det vill du ju inte. Eller så vill du. Ibland är det bekvämt att andra tar det faktiska beslutet.
Kram 🐘
Ibland undrar jag om det…
Ibland undrar jag om det inte borde vara mycket svårare just nu. Över ett år in i min nykterhet funderar jag fortfarande över hur det kunde gå så lätt, och i synnerhet undrar jag varför jag lyckades lämna alkoholen bakom mig den här gången efter att ha misslyckats så många gånger förut. Jag har så ofta försökt förstå och sätta fingret på vad som var faktor X som spelat in men som fattats tidigare. Jag är ju samma person den jag var när jag söp hejdlöst sju dagar i veckan, totalt nedgången. Samma kvinna som druckit på tok för mycket i över 20 år. Hur kunde jag bara släppa det och gå rätt in i en nykter tillvaro utan att uppleva den minsta längtan efter att ta återfall?
Min tacksamhet över att ha befriats från sug och längtan efter alkoholen finns givetvis kvar men jag har börjat ta allt för givet på något vis. Det är så självklart nu att jag ska förbli nykter. Det är liksom inte någon fråga längre. Inget lockar mig med varken smaken eller berusningen. Jag har varit på tillräckligt många fester som nykter för att veta med all säkerhet att jag har precis lika roligt utan att dricka, och mår fan så mycket bättre efteråt. Jag minns bara rus som obehag och vånda. Det är nästan så jag skulle kunna tro att jag blivit hypnotiserad. Man har ju sett och hört historier om folk som blivit av med både laster och fobier genom att någon duktig hypnotisör givit dem en omgång och att de inte minns detta efteråt. Men jag har inte varit hos någon sådan och inte sökt hjälp för mitt missbruk sedan jag var intagen på behandlingshem för ett antal år sedan. (Vilket inte fungerade för mig på minsta vis).
Något som slog mig var om eventuellt klimakteriet spelat in. Jag har passerat denna bakvända pubertet men vet inte riktigt när, eftersom den tiden försvann i mitt rus och supande. Jag kan inte komma ihåg att jag hade några klimakteriebesvär eller att jag upplevde något speciellt alls förutom att jag mådde konstant pissdåligt av supandet. Jag kommer inte ihåg när min mens upphörde eller om jag kände något speciellt men det var säkerligen några år sedan. Förmodligen har jag glömt det mesta för att jag var full hela tiden och att eventuella vallningar eller svettning kändes som vardag när jag drack. Nu när det är över funderar jag på om det är lättare att bli av med missbruk när man är förbi klimakteriet? Jag har fortfarande känslolivet och sexdriften samt alla de normala funktionerna kvar i kroppen men jag är inte tillnärmelsevis lika påverkad av den ständiga känsla av tomhet och strävan efter något annat som jag upplevde förr. Det finns inte längre något vacuum att fylla eller någon önskan att konstant hitta bekräftelse eller kickar. Jag är liksom bara så nöjd hela tiden har jag insett. Svårrubbad på något vis. Stadig och stabil. Det är väldigt behagligt. Så behagligt att jag till och med överväger att skippa att engagera mig i ett kärleksförhållande för att jag faktiskt känner mig ganska tillfreds ändå och inte vill ta risken att komma ur balans på grund av en man. Jag har det ju väldigt bra som det är just nu. Varför byta skor på en vinnande häst?
Vi får se hur det blir med den saken, men jag känner ingen brådska att ge mig in i någon relation överhuvudtaget och det är också en väldigt behaglig känsla. Förr högg jag på minsta vink från en man, alltid fylld av längtan att känna mig älskad eller uppskattad. Idag drar jag mig snarare undan och tycker att det kan bli lite för mycket av den varan, trots att mannen i fråga är väldigt åtråvärd på alla upptänkliga sätt.
Är det så här "normala" människor mår hela tiden? För mig är det ganska nytt och ovant att känna mig verklighetsnära och landad. Jag har vuxit upp och levt mitt liv i en bergochdalbana av känslostormar och knarkat på framgång, kärlek, sex, endorfiner av alla de slag och förstås alkohol. Tack och lov har jag aldrig provat någon narkotika överhuvudtaget, men jag är säker på att jag skulle ha fastnat direkt. Är mitt stillsamma och lugna liv idag så som det hade kunnat vara om min hjärna fått vara ifred och inte blivit bombarderad av alla signalsubstanser som kidnappade den från det att jag blev sexuellt utnyttjad som barn och sedan överviktig matmissbrukare, mobbad tjockis och sökte mig till ytterligheter såsom anorexi, ortorexi, bulimi och alkoholism?
Tack för att ni läser, förresten. 🎀
Förutom ev klimakteriebesvär…
Förutom ev klimakteriebesvär så skriver du helt om mig och min historia :-)
Att nå min personliga botten och kliva upp från den med beslutet att sluta dricka var så skönt !
@Axianne Jag tror att…
@Axianne Jag tror att klimakteriet har påverkat mitt mående massor. Och jag drack nog för att orka. Jag mådde pyton i puberteten och tydligen mår man då lika pyton i klimakteriet. Man är olika känslig för hormoner och det är svajandet upp och ner man reagerar mest på.
Jag hade min sista mens i september i fjol, och efter ett år utan mens är man officiellt i menopaus, tjoho! Förhoppningsvis stabiliserar sig det mesta nu med lägre hormonnivåerna. Jag har inte klarat av att ta hormontillskott i någon form, jag har försökt.
Kram 🐘
I quit drinking 397 days ago…
I quit drinking 397 days ago.
1 year, 1 month and 1 day.
It is never too late to be what you might have been. (George Eliot)
Så började jag skriva här igår kväll medan jag tittade på Idol. Men så fastnade jag. Tanken var att jag skulle skriva ett kort inlägg om en viss företeelse men hittade inte rätta formuleringen så jag googlade. Jag sökte på ett specifikt begrepp jag brukade använda förr för att beskriva hur jag betedde mig när misslyckades i mina försök att bli nykter. Jag har haft det här ordet snurrandes i huvudet ett tag nu och kände att jag behöver skriva av mig.
Dock hade jag på något vis alltså tappat bort min definition av det eftersökta ordet som kan tolkas på flera sätt. Jag tänkte att någon annan säkert hade en bra beskrivning som jag kunde låna och som kunde förklara vad det var jag menade. I sökresultatet på Google fann jag snabbt en blogg vars titel verkade relevant. Jag klickade mig in, började läsa och fastnade i texten med stigande intresse.
Kvinnan som skrev var på sin fyrtiosjätte nyktra dag i december 2013 och mådde skitdåligt. Jag fick en stark känsla av igenkänning kombinerat med ganska mycket obehag när jag läste hennes frustrerade ord och förstod att hon led svårt på vita knogar i sin påtvingade nykterhet. Hon beskrev ganska detaljerat sin ångest, sitt växande sug, sin rädsla för återfall och hur hon våndades. Med ens var det mer att jag upplevde déjà vu och lite obehag när jag fortsatte till nästa inlägg. Jag visste direkt att jag har läst den här bloggen förut. Jag kände verkligen igen texten och även illustrationerna så jag tänkte att det kanske var från den här sidan jag fått begreppet jag googlat, för det återkom på flera ställen i hennes ord.
Jag backade med växande nyfikenhet till bloggens huvudsida och hittade det första inlägget som var från oktober 2013. Det var hennes dag nummer ett som nykter. Det var då jag började inse vad det var jag läste. Jag behövde inte läsa många rader förrän det nästan svartnade för ögonen på mig. Det jag fann var skrämmande, förvirrande och väldigt märkligt. Jag sitter här nu och känner mig helt golvad av slumpen. Ibland är livet en gåta och leder till de mest oförklarliga ting.
Det var min blogg. Mina ord. Först tänkte jag att det kan väl inte stämma, men ju mer jag läste, desto mer kände jag igen mig. När jag kom fram till raderna där hon beskrev hur hon natten innan druckit ur sin sons flaskor från när han tog studenten och ersatt dem ett antal gånger med nya så visste jag med säkerhet. Det var mina ord. Jag såg på ordvalet, interpunktionen och satsbyggnaden att det var jag som skrivit men jag hade först inte ett enda minne av att jag bloggat på den här sajten. Jag gick till bloggens inlogg där det fanns en länk för att återfå sitt lösenord och jag angav min tidigare hotmailadress som jag inte använder idag men har kvar. Tio sekunder senare var jag inloggad.
Sakta återkom fragmentariska minnen från den här tiden. Under oktober 2013 till april 2015 har jag skrivit över 100 bloggar i dagboksform som började med min första ångestfyllda dag i behandling efter att jag blivit påkommen med att dricka på jobbet. Vissa inlägg är långa, vissa bara några korta rader. I början skrev jag varje dag för att sedan mot slutet bara lägga in några ord då och då, ständigt upprepande mantrat att jag är ju i alla fall nykter.
Jag har nu läst igenom alla inläggen från början till slut under kvällen och natten, och jag är helt ställd och ganska berörd. Lite skakad till och med. Vilken lucköppning! Jag minns vissa händelser mer eller mindre tydligt medan annat är som bortblåst ur mitt minne och jag har helt förträngt att jag skrivit så här detaljerat i en dagbok även om jag nu börjat minnas mer av att jag bloggade på den här sajten. Det som varit allra mest tydligt när jag nu återknutit bekantskapen med mina egna ord nio år senare är att jag var lyckligt ovetande om att jag skulle gå ned mig totalt och att jag ifrågasatte om jag verkligen var alkoholist. Jag såg inget liv av värde framför mig, och det blev ju en självuppfyllande profetia.
Jag konstaterar nu att även om jag var mycket rädd för återfall hade jag ändå ett datum då jag planerade att dricka igen. Jag led oerhört av sug, ångest och sorg. Jag skrev mycket om den behandling som jag genomgick och de ständiga AA-möten som jag räknade i timmar och hängde upp mitt liv och min nykterhet på. Jag försökte hitta min andlighet, men lyckades inte helt och jag uttryckte hela tiden hur tomt och innehållslöst mitt liv var trots att jag ännu inte förlorat allt. Dock var jag mycket medveten om att jag hade det bra egentligen och var lyckligt lottad. Det är så märkligt att läsa mina egna ord från en tid då jag slets mellan hopp och förtvivlan men mest ägnade mig åt självömkan.
Jag har nu skrattat lite åt mina egna ord men faktiskt inte gråtit alls när jag läst ikapp, även om jag garanterat grät då när jag skrev. Jag mår ju så mycket bättre idag, men det blev värre innan det blev bättre. Mycket värre. Tänk om jag vetat? Sista inlägget 2015 var lite mer än ett år innan jag slutligen blev av med jobbet efter svåra återfall och därefter gick det åt helvete med full fart.
Det har varit så mycket märkliga händelser i mitt liv på sistone och jag är rädd att det är minnet som spelar mig ett spratt. Det jag upplevt igår kväll och i natt är extremt märkligt. Jag tänker att jag undermedvetet haft behov av att hitta tillbaka till min gamla blogg och det är därför jag fann den, även om jag först inte förstod att den var min. Jag var ärligt talat helt chockad att det fungerade att logga in med min e-postadress, men när jag började läsa från dag ett så kom ju många av mina minnen tillbaka.
Jag är glad och tacksam för den här överraskande upplevelsen. Nu kan jag spara de här erfarenheterna och jämföra mitt mående då med hur jag mår i min nykterhet idag, och det är som dag och natt. I min strävan att förstå vad som är skillnaden mellan min nykterhet då och nu har jag genom att hitta min gamla blogg nu fått en pusselbit till.
Jag tror Gud vill säga mig något, ödet eller slumpen kan väl inte hitta på så här märkliga saker? 🎀
@Axianne Wow! Minnet är…
@Axianne Wow! Minnet är märkligt. Riktigt jobbiga perioder i livet blir liksom raderade. När vår yngsta dotter föddes svårt sjuk 1999 skrev jag också dagbok på nätet, så kallad blogg. Först för egen del, sen för att kunna berätta för henne en dag hur turbulent hennes första tid i livet var, men senare mest för att få kontakt med andra. Likasinnade. Jag var tidigt ute på det tåget, att hitta likasinnade på nätet.
Men jag har inte förträngt att jag har skrivit, som du har gjort. Det är riktigt läskigt att du har gjort detta och sen glömt bort det helt. Och nu när du läser förstår du verkligen begreppet att vara nykter på vita knogar. Vi ser det här på forumet ibland också - folk som kämpar envetet men inte riktigt kan/vågar/vill ta sig över på andra sidan. Till den sidan där vi kan säga att vi slipper dricka - och att nykterheten är en gåva som vi har gett oss själva 🙏🏻
Kram 🐘
@Axianne Vilken upplevelse…
@Axianne
Vilken upplevelse att inse att det du läste var dina egna ord för 9 år sen. Måste ha känts jättemärkligt när du förstod! Intressant att läsa och jämföra då & nu förstås. Kul!!
Tror nog Gud eller ngn högre makt kan ha ett finger med i spelet när man får vara med om helt otippade saker, saker som är bra för en själv och sitt tillfrisknande.
Jag tycker så mycket om dina inlägg, du är otroligt duktig på att skriva och beskriva! Jag har följt dig sen första dagen du skrev. Tyvärr är jag inte själv så aktiv med att skriva eller kommentera men jag läser och tar till mig.
Ha en fantastisk helg!! 🌻
@Axianne Gåshud…herregud…
@Axianne Gåshud…herregud. Åker, som alltid, rakt in i dina ord och vidare in som i en film när jag läser dina inlägg. Tänker att det absolut inte är en slump..🙌🏼
Vilka näst intill mirakulösa…
Vilka näst intill mirakulösa saker du upplever hela tiden @Axianne ! Kommer att tänka på gamla tiders helgonlegender. Helt otroligt. Men såklart är det en riktig skatt att ha idag. Kram!
Ja du @Andrahalvlek, jag har…
Ja du @Andrahalvlek, jag har bloggat mycket i mina dagar men jag trodde att allt var borttaget eftersom jag sällan kunnat stå för mina ord när jag i ett senare skede sett tillbaks på dem. Jag har raderat i princip allt utom mina inlägg här på Alkoholhjälpen. De här gamla bloggarna som bevarats blev som en tidskapsel för mig. Jag förstår att du skrev av dig när din dotter var sjuk. Jag tror att jag gjorde det också, men bloggen hade knappt några besökare så jag fick knappt något gensvar ser jag i de få kommentarerna som finns. Idag är det lite ironiskt eftersom jag då i skrivande stund lagt en radda länkar i bloggen och en av dem är till Alkoholhjälpen. Jag var nog inne på den här sidan men aldrig i forumet. Man kan ju undra om det inte varit bättre om jag skrivit samma saker här.
Kram! 🎀
@Rehacer - Tack för kommentarer! Ja det var märkligt och är fortfarande. Det är som att läsa när någon annan skrivit om mig fast jag känner ju igen språket. På sätt och vis är det kul, men samtidigt sorgligt. Jag ville nog precis lika mycket då som nu, men jag hade ett helt annat mindset och knogarna var benvita. Jag häpnar över att jag mådde så fruktansvärt dåligt hela tiden jämfört med hur jag känt mig under denna nykterhet. Kram 🎀
@majken_r Tack vännen! Roligt att du läser. För mig känns det just nu som en film jag såg när jag var full och måste se igen för att fatta handlingen. Kram! 🎀
@Geggan. Jag var tvungen att googla "Helgonlegender" också. Kanske inte helt så det känns för mig just nu, men jag förstår hur du tänker. Kanske är det tur för mig att det just nu händer väldigt mycket i mitt liv eftersom det känns som att jag missat stora delar av det. Kram! 🎀
Jag vet inte varför, men jag…
Jag vet inte varför, men jag har tappat drivet att skapa inlägg här på forumet. Jag känner inte ett behov att skriva av mig som innan eftersom jag inte har några tankar på alkohol alls att vädra. Mitt livslånga missbruk är som ett annat liv och ibland känns det som att jag ser på någon annan när jag tänker på vad jag gjort under alla dessa år.
Alkohol är verkligen en ickefråga idag. Jag känner mer och mer att det här är rätt. Det är så här mitt liv skulle ha varit egentligen. Det tog många år, men nu är jag där. Jag saknar inget, försakar inget av det jag givit upp, jag har fått oerhört mycket tillbaks genom att vara nykter och känner en stor stolthet över att äntligen ha gjort något bra för mig själv. Man skulle kunna tro att jag blivit omprogrammerad. Något som ingen av mina behandlingar lyckats med, men som jag gjorde på egen hand för att jag till slut bestämde mig för att sluta med mina lögner. Jag slutade ljuga för andra och jag slutade ljuga för mig själv.
När jag nyligen hittade min blogg från 2013 så länkade jag den först till denna sida för att jag tänkte att det kunde ge andra något, men jag förstår nu att bloggen inte är av värde för någon annan än mig själv. Av alla besökare (för det var många som gick in där) så var det ingen som kommenterade alls. Och jag kan förstå det. Den är ju ett dokument över ett misslyckande och kanske till och med kan vara nedslående för vissa. Jag började skriva "dagbok" där när jag inledde min första behandling 2013, dit jag dessutom gick onykter på min första dag. Då är man kanske inte i helt rätt mindset? Alla som följt mig här under året som gått vet att det skulle ta mig sju år av supande varvat med ångestfyllda behandlingsomgångar och flera förlorade relationer och jobb att vända skutan och slutligen bli nykter i augusti 2021.
Min sista uppdatering i bloggen efter ett långt uppehåll var 2015 och i efterhand kan jag konstatera att det var en enda stor lögn där jag försökte påskina att jag mådde bra och allt var toppen. Sanningen är ju att efter det gick det utför ordentligt och jag tror jag vet varför. Jag var inte ett dugg inställd på att sluta dricka för alltid. I framtiden hägrade alltid den dagen då jag skulle få dricka igen. Det var vad som drev mig. Inte längtan efter ett värdigt liv, för det hade jag ju fortfarande delvis kvar. Jag var lyckligt ovetande om hur mycket jag skulle komma att förlora under åren som kom och hur illa det skulle gå för mig för att jag valde att fortsätta dricka och inte tog min nykterhet på allvar.
Och idag? Det händer så mycket i mitt liv nu som jag inte kommer att skriva om om här och tiden räcker nästan inte till just nu. Jag väljer att inte prata om det eftersom inget av det jag går igenom just nu passar in i detta forum. Mina "Helgonlegender" får vara oskrivna framöver då de inte är alkoholrelaterade överhuvudtaget. Just nu handlar mitt liv så mycket om hur livet vänt, hur fantastiskt det är att få den här gåvan som jag fått, om min nya chefsroll, min nya spirande relation till en man från förr, min fina återuppbyggda tillvaro med min familj och mina stora kliv tillbaks till ett "normalt" liv. Det är allt jag drömt om och det är verkligen något att vara tacksam över, men inget någon här vill läsa om känns det som.
Jag hoppas ni alla mår bra i alla fall. Jag har haft en oerhört hektisk vecka och befinner mig i ett rus man bara kan få när man varvar ned efter att ha åstadkommit riktigt mycket bra saker på jobbet och i sitt privatliv. Jag är sjukt nöjd med mig själv idag och kan faktiskt ta den här helgen helt ledigt. Det ser jag fram emot.
Ha en fin helg så hörs vi kanske framöver! 🎀
@Axianne Trevlig helg och…
@Axianne Trevlig helg och ett fortsatt fint liv önskar jag dig! Forumet ska inte kännas som ett måste, men en hälsning då och då är ju alltid nice.
Jag är lite nyfiken på hur din relation till dina barn har förändrats? De måste ju ha påverkats massor av ditt drickande. Skriv gärna mer om det en annan gång, om du vill förstås.
Kram 🐘
Tänkte på dig en lång stund…
Tänkte på dig en lång stund idag och tänkte skriva och fråga hur läget är. Bra låter det, och som att alkoholen helt left the building. Så skönt. Alkoholen bor inte här heller men kanske behöver jag ändå gå på ett varv i källaren och kolla att det inte blåser in… skriv så som det passar dig! Dina inlägg har alltid betydelse. Stor kram 🥰
@Axianne Jag är ganska ny…
@Axianne
Jag är ganska ny här och hade stor nytta av att läsa din tråd igår kväll då jag satt ensam (favoriten) en fredagskväll utan vin. Min andra första helt nyktra helg eftersom jag satte stopp en lördag för två veckor sedan.
Allt är inte hej och hå här.
Jag finner det ändå fint att peppa det nyktra och svåra genom Forum med glädje. Såklart kommer livet att vara tungt, trist och tråkigt även som nykter och det tror jag många vittnar om i Det vidare livet.
Jag tänker att en del av mig flyr ifrån tungt, trist och tråkigt istället för att bara betrakta det och se det för vad det är. en del av att vara människa. Balansen till att flyga, känna glädje och lycka.
Jag skulle med intresse följa din resa en bit till om du ville skriva mer.
Det tar massor av tid och jag inser att jag inte kommer att kunna hänga här så mycket som jag kanske skulle tycka om när det gått en tid och jag ska tillbaka till full sysselsättning OCH jag tänker att jag kan ju skriva lite kortare och mer kärnfullt.
Hur som helst så uppskattar jag dina inlägg! 🌻🌻🌻
@Axianne Lycka till! Även…
@Axianne Lycka till!
Även jag har läst dina inlägg. Kommenterat nån enstaka gång. Det är svårt det där att veta kring kommentarer. En del behöver dem, andra skriver mer för sin egen skull. Här på Vidare livet handlar ju inläggen från verkligheten väldigt sällan om alkohol, just för att alkoholen inte finns med här- o- nu. Ibland dyker den upp i reflektioner från förr.
Det har varit givande att följa din resa!!
@Axianne jag har haft stor…
@Axianne jag har haft stor behållning av allt du berättat om ditt liv! Alkoholrelaterat eller inte-detta är ju det vidare livet. Jag tycker det är jättesynd om du slutar berätta. Du har gjort ett så stort avtryck här på forumet så det är klart att vi alla följer dina förehavanden med jättestort intresse. Hoppas verkligen få höra mera från dig! Kram!🐳 ps glöm det där jag sa som helgonlegender, det var bara dumt.
@Axianne Jag älskar att läsa…
@Axianne Jag älskar att läsa om det vidare livet! Det skänker sådan härligt motivation! Så skriv gärna när du har tid och lust❤️
@ Axienne - även jag läser…
@ Axienne - även jag läser dig med megastor behållning. Du skriver ju också med ett jäkla driv!
Sedan är det såklart upp till dig ATT skriva eller ej och att du liksom - på ett ganska ovanligt sätt - klivit ut på andra sidan är ju tydligt. Du är klar med alkoholen och även att skriva om den.
Oavsett om du fortsätter med inlägg eller ej så är din historia förbannat inspirerande.
Detta att det är så bottenlöst ….länge och så plötsligt - nästan magiskt - är du vidare i ditt liv och saker faller på sin plats.
Lycka till med allt!
🌾🌾
God eftermiddag! Tänkte bara…
God eftermiddag!
Tänkte bara ge ett litet livstecken ifrån mig om någon skulle undrar hur det går.
Jag är fortfarande nykter och helt utan minsta sug eller längtan efter alkohol. Det har nu gått ett år, två månader och en vecka sedan jag nådde min botten och tog mitt sista glas efter över 20 års missbruk.
Jag gått från totala botten och har nu ett toppenjobb där jag befordrats, återvunnen hälsa, jättefin kontakt med mina barn, fått ett avsevärt förbättrat självförtroende och börjar till och med tycka att jag ser rätt bra ut ibland. I synnerhet när jag känner uppmärksamhet från den man som uppvaktar mig ivrigt. Jag har löst mina krediter, klippt kontokorten och har gått från utblottad till att ha mycket god ekonomi med en stor buffert på sparkontot. Allt tack vare att jag tog mig ur skiten jag befann mig i för bara 15 månader sedan.
Men jag har jobbat hårt. Dock inte på det sättet jag trott att jag skulle. Jag har jobbat yrkesmässigt och med mina förmågor och den kapacitet jag trodde att jag antingen förlorat eller inte ens visste att jag hade. Jag har antagit utmaningar jag aldrig skulle vågat förr och jag har klarat av så mycket mer än någonsin tidigare. När det varit som tuffast har jag gått in i striderna nykter med målsättningen att göra mitt bästa och klivit ur hetluften och lämnat utmaningarna med ett leende eftersom jag klarat dem så bra - enbart för att jag varit nykter. Om jag druckit som förr när jag skötte mitt jobb ständigt lullig var det alltid ångest förknippat med minsta gupp eftersom jag var så rädd att bli påkommen att det hämmade min yrkesutövning. Jag skulle kunna skriva mycket om detta men det är ju bara en liten del i tillfrisknandet.
Stigen mot ett nyktert liv har varit förvånansvärt rak och inte alls krokig eller motig som jag befarat. Det hela har varit så självklart på något vis. Mitt största hinder har nog varit mitt eget tvivel, min rädsla, misstro och skepticism. "Varför skulle jag kunna sluta dricka den här gången när jag alltid misslyckats förut?" Jag hade förlorat all respekt för mig själv eller tro på att jag skulle klara av ens en vit månad. Än mindre trodde jag att jag någonsin skulle få ett jobb igen eller kunna leva något som ens liknade ett normalt liv. Med min historik av otaliga försök att sluta, hundratals timmar i AA-möten och flera långa behandlingsinsatser bekostade av jobbet, hade jag accepterat faktumet att jag inte kunde avstå alkohol. Jag hade resignerat, givit upp helt och intagit min roll som utslagen, deprimerad, smutsig och ovårdad fyllekärring. Jag hade nästan helt slutat söka jobb, slutat ta hand om mig själv, slutat leva eller göra något alls mer än att dricka.
Jag ser det som en skänk från ovan att polisen hade kontroll den där augustidagen 2021 när jag körde hem från Systembolaget och att polismännen trots mitt brott och att jag gjort samma sak förut, behandlade mig med respekt och vänlighet. Och något hände i mitt huvud där och då. Under tiden jag väntade på att åklagaren skulle komma fram till vad jag borde få för dom var det som att jag redan bestämt mig att sluta och att det verkligen var sista gången. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta sätta mitt och även andras liv på spel. Jag kunde inte leva i den misär som jag befann mig i. Jag levde på existensminimum och söp ändå upp tusentals lånade kronor varje månad. Jag hade inte kunnat behålla ett jobb på fem år och varit helt arbetslös så A-kassan var slut. Jag hade stora skulder och ingen framtid överhuvudtaget. Men någonstans dök det upp en kraft inuti mig. Jag orkade lyfta mig själv i håret. Jag gjorde en sista insats för min egen skull. Inte för att någon krävde det av mig och kanske var det skillnaden.
Och det här året har jag inte vänt mig till vården eller AA som förut. Stick i stäv mot vad alla säger och vad jag lärt mig så jag gjort detta på egen hand (samt med det här forumet som min ventil.) Det borde rimligen inte ha fungerat och jag har hela tiden känt och uttryckt min tacksamhet i kombination med enorm förvåning över att jag så förhållandevis "lätt" kunde fortsätta vara nykter och mest av allt - Att jag inte saknade alkohol eller kände sug.
Jag har tidigare under mina olika behandlingar levt i tron att man inte kan sluta dricka på egen hand. Att det måste vara ett slit, lidande, daglig ångest och förknippat med en oerhörd insats att sluta dricka. Denna rädsla har verkligen varit en bidragande faktor till att jag har skjutit på mitt slutliga beslut att ta bort alkoholen ur mitt liv. Rädslan för konsekvenserna har hela tiden varit större än effekten av de katastrofer som alkoholismen fört med sig, men enbart för att jag valt att döva mig själv varje gång med ännu mer alkohol och supit bort mina tankar på skiten jag genomgick och som eskalerade. Eländet smög sig på mig och för varje glas och varje sup i smyg som jag jag tog blev tankarna på att vara utan alkohol mer och mer maniska. Jag levde i en ständig oro, både för att vara utan alkohol om det inte längre fanns tillgängligt, och även för att jag skulle tvingas sluta på grund av hälsan. Jag har svårt att förstå den mani som fyllde mig. Jag levde ständigt i något märkligt vansinne och det enda som uppfyllde mina tankar var hur jag skulle planera och genomföra mitt drickande.
När jag för en tid sedan återfann och läste min egen bortglömda blogg från 2013 online, så inser jag vilken ångest jag levde med när jag under behandlingsvårdens överinseende och med AA som ledstjärna försökte ta mig framåt dag för dag i en nykterhet jag inte ens trodde på själv. Jag ville inte sluta dricka. Jag piskades att göra det jag gjorde för att behålla jobbet och uppnå status "rehabiliterad". Mitt eget hemliga och aldrig öppet uttalade syfte var att kunna börja "dricka normalt" igen. Jag trodde, trots allt som man försökte visa mig, att man kunde återgå till att dricka som innan. "Bara jag kommer igenom den här behandlingen". Det fanns alltid en deadline där borta i fjärran när jag skulle kunna dricka igen. Allt annat var uteslutet.
Och jag nådde långt genom att fejka min skötsamhet back in the days. Jag kunde gå under radarn när jag återgick till mitt drickande så snart behandlingen var över och jag visat mig duktig och "frisk". Men det var temporärt. Alla som supit ned sig vet hur detta går. Sjukdomen är progressiv och efter ytterligare en behandlingsomgång och fler återfall (eller snarare att jag blev påkommen) så var det kört med jobbet. Efter det så gick det utför som fan. Sammanfattningsvis kan man nog konstatera att i slutet fanns inget roligt, kul, festligt, muntert eller lockande med alkohol alls. På slutet var det bara snusk, förnedring, elände, vånda och ren jävla ångest i varje glas jag drack. Men det var allt jag hade. Det var vad jag höll fast i. Det var min medicin, min tröst, mitt hat och min kärlek.
Skillnaden mot då när jag bloggade 2013-2015 är att nu vet jag nu att det inte går att backa tillbaks till "normalt" igen vad gäller alkohol. Då när jag gick i behandling sade ögontjänaren i mig till alla vårdkontakter att jag förstod att jag aldrig skulle få dricka igen, men det var en lögn. Jag trodde inte på det. Men nu VET jag att det är så. Det kanske låter nedslående och sorgligt att tänka att man för alltid måste vara utan något som uppfyllt hela ens liv i många år men ni måste verkligen tro mig när jag med fullständig ärlighet säger att det är en ickefråga. Jag saknar inte alkohol och det är inte längre en uppoffring att avstå. Visst är det ironiskt? Jag upplever ingen som helst sorg över att inte kunna dricka igen och det var ju rädslan för denna ångestfyllda sorg och livet som torrlagd i ständig försakelse som fick mig att fortsätta dricka.
Alkoholen var så upphöjd och förskönad i mitt liv och så central i mitt tänkande att jag sörjde den nästan lika mycket som om någon dött när jag var tvungen att låta bli flaskan. Att då samtidigt veta att den fanns inom räckhåll hela tiden var för mycket att hantera. Idag är det annorlunda. Jag får dricka om jag vill, men jag vill inte. Ingen kräver något. Ingen bevakar, övervakar eller begär att jag ska vara nykter. Inte ens jag själv. Jag funderar inte så mycket på det längre. Jag bara är. Lockelsen är borta. Suget med. Jag kunde kanske ha slutat dricka långt tidigare om jag bara gjort det för mig själv. Av rätt skäl. Alla gånger tidigare har jag slutat för att jag blivit ombedd, tillsagd, tvingad eller hotad. Inte för att jag själv valt det. Jag tror det är nyckeln för mig. Den här gången slutade jag dricka för att jag själv ville och behövde ta det steget och rädda mig själv.
Kanske var jag inte redo förrän det slutligen blev dags. När jag nådde min botten.
Det hade inte behövt bli så och jag hoppas innerligen att ni är smartare än vad jag var. Många år har supits bort, men jag är ändå tacksam för att ha fått chansen att göra om och göra rätt. Även om det tog tid.
Kram. 🎀
Härligt att höra av dig igen…
Härligt att höra av dig igen @Axianne ! Du har varit saknad. Vi behöver dig. Kram!🐳👍🏻
@Axianne Kul att få en…
@Axianne Kul att få en hälsning från dig, och kul att det går bra med nygamla kärleken 🥰
Kram 🐘
Vad fint att höra från dig,…
Vad fint att höra från dig, blir liksom aldrig klar med att läsa om din historia! Önskar mig en bok 📖 där du samlar dina erfarenheter!
Stor kram 🤗
Starkt @Axianne ❤️
Starkt @Axianne ❤️
Jag instämmer med @Se Klart…
Jag instämmer med @Se Klart.
Vill ha din historia i bokform. Kärnan i det du skriver är - som jag läser dig - att när nykterheten på blodigt allvar blev en sak bara mellan dig och dig - då ramlade poletten ner. Och som den ramlade!
Tack för din lifestory som…
Tack för din lifestory som påminner mig starkt och känslomässigt om hur det var i mitt tidigare liv.
Jag behöver det !
En liten statusuppdatering…
En liten statusuppdatering från mig kan vara på plats. Jag har slutat räkna tid sedan jag drack alkohol senast så jag var tvungen att titta på min app nyss. Det är 468 dagar sedan, visade det sig. Ett år, tre månader och två veckor ungefär.
Nu har jag gått varvet runt och ett lyckligt år har passerat men även med alla upptänkliga och ganska tuffa utmaningar. Om jag råkat ut för dem när jag drack hade jag troligen gått ned mig ytterligare och supit extra mycket som tröst. Jag hade garanterat valt att döva ångesten och sorgen över min situation med vin som så många gånger innan. Förmodligen hade jag då supit bort resten av en redan usel ekonomi. Kanske blivit av med bostad, hälsa och familj. Kanske hade jag inte ens levt idag. Det är faktiskt ganska troligt att jag skulle ha skadat mig och förlorat livet på ett eller annat sätt.
Men nu, utan alkoholens dimridå har alla problem och hinder undantagslöst passerat så otroligt mycket lättare och jag har kunnat ta mig igenom bekymren enklare än jag någonsin förväntat mig. Jag hyser en enorm tacksamhet över att min nyktra resa fått en så snäll start. Främst genom nytt jobb och bättre ekonomi samt en möjlighet till nystart men jag tror att även om jag inte fått ett fantastiskt arbete så lägligt när jag var nynykter hade jag klarat detta ändå. Att jag fick anställning var en bonus men den stora vinsten har varit att jag vuxit i min nyktra självkänsla och börjat förstå att jag kan och klarar så otroligt mycket mer än jag tidigare trott. Jag är inte rädd längre. Det är många rädslor som per automatik bara trillat bort ur mitt liv och ytterligare ett antal som jag nu vågat möta utan alkohol. Visst, det finns ångest och oro kvar, men det rör sig om hanterbara doser just nu. Det är verkligen något att vara tacksam över.
Mitt liv går alltså vidare och jag lever äntligen igen. Jag har tappat många år men jag ser fram emot de jag har framför mig. Mest av allt hyser jag en stor glädje över att få känna mig NORMAL. Att jag inte sticker ut som den misstrodda, misslyckade, missnöjda missbrukaren och att jag får leva utan övervakning eller ifrågasättanden från omgivningen. Det är en fantastisk känsla att vakna varje dag utan ångest. Att se fram emot min arbetsdag utan rädsla och med nyfikenhet och längtan att prestera. Att få känna mig respekterad och kunnig. Betrodd och stabil i andras och mina egna ögon. Det är underbart att känna mig så behövd och för första gången sedan jag var ung, åter igen få känna att jag är en duktig, kompetent, smart och NORMAL människa. Det är inte med minsta lilla uns av saknad jag tänker på alkoholen jag valt bort. Det är med avsky och äckelkänslor jag ser tillbaks på mitt liv innan allt brast och det äntligen vände.
Nu i jule- och glöggtider är det dock blandade känslor. Jag blir vemodig eftersom jag vill glädjas med alla andra men känner ganska mycket motstånd. Jag är inte ett dugg sugen på allt som pågår. Julen är och förblir ångestladdad för mig. Förknippad med ensamhet och hemligt supande. Undantaget var förstås förra julen men då var jag så nyligen tillnyktrad att jag hade svårt att ta in vad som hänt eller ens tro på att det var en varaktig förändring. Nu när det dricks julbord och julfestas till höger och vänster har jag en annan syn på saker. Ingen ifrågasatte varför jag valde bort vinet och snapsarna på julfesten förra veckan, men jag lät det inte stanna där. Jag deltar gärna i diskussioner om alkohol på jobbet nu och står stadigt i min ståndpunkt emot t.ex. att ge bort alkohol i julgåva i yrkesmässiga sammanhang. Sådant vågade jag inte prata om för ett år sedan av rädsla för att någon skulle avslöja mig. Ingen frågar mig nu varför jag inte dricker men jag säger det gärna ändå, dock utan att predika: "Jag har druckit färdig. Jag tål inte skiten och jag har sett på nära håll vad den kan orsaka!" Jag säger dock inte att jag upplevt det. Så modig har jag inte hunnit bli. Ännu.
Jag får nästan som ont i magen när jag går genom köpcentret, hör julmusiken och känner den kväljande lukten från Systembolaget av unken glögg och mixat alkoholspill. Jag behöver inte ens gå in för att gripas av illamående och hugg i hjärtat. All stress och ångest ligger och dallrar över hela etablissemanget. Den där lukten som sipprar ut genom entrén kommer nog förfölja mig hela livet men just nu känns det tack och lov mer som en mardröm jag äntligen har vaknat upp ur och jag med stor lättnad kan ruska bort och skjuta undan. Jag behöver inte gå in där mer. Jag slipper. Jag är lyckligt befriad från den vidriga ritual jag levt med under många förlorade år.
Så många jular jag kan minnas innan 2021 har jag lagt enorma mängder pengar på att köpa hem och bunkra upp med alkohol som skulle räcka över långhelgerna. Medan jag hade jobb var det min stora glädje när jag tog sista eftermiddagen ledig för min julshopping. Lite julklappar till barnen fixade jag som hastigast med armbågen. Det var ändå ingen som brydde sig eller firade med mig, så varför lägga tid på det? Nej, den stora shoppingen skedde på Systembolaget.
Jag inbillade mig att det var mysigt och min lilla tradition att gå där i gångarna med min kundvagn och läsa på etiketter. Det var min julklapp. Jag unnade mig. Något skulle jag väl få när jag levde så eländigt? Jag låtsades att jag skulle ha fest. Frossade i julumma, starkvinsglögg, julöl, bubbel och annat som fyllde vagnen inför mitt påhittade kalas. Jag köpte starkare saker också. Snaps, shots och avec som skulle se ut att vara "efter maten". Men allt var till mig. Bara mig. Hur fan kunde jag ens bry mig om vad någon i kassan eller främling som såg mig handla skulle tänka om mitt inköp? Vad fick mig att tro att bara för att det såg fint ut i kundvagnen och var dyrt på kvittot (kontokortet alltså) skulle det bli godare?
Jag drack i alla fall upp alltihop hemma i min ensamhet, snyftandes till "Love Actually" eller "Tomten är far till alla barnen". Jag fyllesov, drack och grät om vartannat hela julhelgen. Och det jag köpt in räckte aldrig. Hur mycket jag än hade handlat lyckades jag aldrig få det att bli något kvar. Jag stod först i kön varje mellandag när bolaget öppnade. Rufsig, bakfull, illaluktande, skamsen. Låtsades handla till nyår. Försökte verka "normal". Unnade mig igen för lånade pengar. "Bara den här gången, jag slutar efter Nyår ..."
Det gjorde jag ju inte. Efter nyår när baksmällan slog till på riktigt, räkningarna kom och verkligheten landade i mitt fetlagda knä, då var det inte rätt läge att bli nykter. Ångesten blev för svår. Abstinensen drev mig till vansinne och jakten på alkohol blev manisk. Jag sköt upp nykterheten till efter trettonhelgen så att jag skulle kunna hämta mig. Och på den vägen fortsatte det. Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år i över 20 år. Det var så min jul, nyår, påsk och midsommar firades. Men inte förra året och definitivt inte detta år.
2020 var förödmjukelsens år.
2021 var förändringens år.
2022 var förbättringens år.
2023 ska bli förutsättningarnas år.
Det är året jag kan göra precis vad jag vill. Och Gud vad jag vill! 🕯️✨🎀
@Axianne Vilken stark…
@Axianne Vilken stark läsning! Ryser i hela kroppen och blev tårögd! Så hemskt att man kan må så fruktansvärt dåligt och fortsätta leva i det. Som jag hatar alkohol! Som den fördärvar och förgör!
Helt fantastiskt underbart att du lyckades komma ifrån det livet❣️
Stor kram❤️
@Axianne så roligt att höra…
@Axianne så roligt att höra från dig igen! Du är en ständig inspiration! Kram🐳❤️
Underbart är det med din…
Underbart är det med din resa, och att VI här får ta del av den, tack 🙏🏻
Din formuleringsförmåga är utöver det vanliga och att du är så klar i tanke och handling förstås, de sakerna tycks hänga tätt ihop inser man som nykter haha.
Det är fint att få hänga med och du inspirerar många- lika mycket oss som inte var så uppenbart på botten- men det blir så tydligt åt vilket håll vi föll.
Stor kram och fin söndag till dig! 🌟
@Axianne Fy sjutton så…
@Axianne Fy sjutton så hemskt det är i beroendets vanmakt. Så underbart att du lyckats ta dig ur det och nu har haft makten i dina händer i 468 dagar🥳🌟. 2023 är ditt år då du kan göra precis vad du vill!❤️
Helt fantastiskt att du…
Helt fantastiskt att du vände det! Att det liksom blev färdigdrucket. Och helt fantastiskt att du fick ett nytt jobb.
Du är verkligen värd all beundran.
Du skriver så bra och…
Du skriver så bra och igenkännande för mig ! Det där problemet med att spriten aldrig räckte känns så väl igen !!
Tack för att du påminner mig !
Tack för ruskigt bra…
Tack för ruskigt bra återgivning av din resa.
Som ett litet julevangelium 😳☺️
Ge gärna en slant till…
Ge gärna en slant till Musikhjälpens donationsbössa "Nyktra alkoholisters donationsbössa"
https://bossan.musikhjalpen.se/nyktra-alkoholisters-donationsboessa
Idag är jag 482 dagar nykter, för övrigt.
Jag önskar er alla en fin jul! 🕯️🕯️🕯️
@Axianne grattis till många…
@Axianne grattis till många många dagar! God jul till dig med! ❤️🐳
Jag vill önska er alla ett ╰…
Jag vill önska er alla ett ╰⊱⭐⊱╮꧁ gott nytt 2023! ꧂╭⊱⭐≺
Det har varit en fridfull och skön jul med mycket ledighet och lugna dagar. Ingen stress, ingen hets, ingen ångest, ingen sorg och definitivt ingen alkohol. Bara tid för eftertanke och framtidstro. Jag har fått så mycket att vara tacksam över under mitt första helnyktra år och jag går nu vidare med nya drömmar och förhoppningar.
Jag vill än en gång betona att det inte har varit ett dugg svårt att avstå alkoholen när jag väl bestämde mig för att sluta på riktigt och för min egen skull. Detta trots att jag vid mina otaliga tidigare "försök"och behandlingar lidit alla helvetes kval som fått mig att rädas avståendet mer än konsekvenserna av mitt drickande. Det dåliga mående som jag varit skräckslagen för att drabbas av igen och nästan besatt av att undvika, och som faktiskt hindrat mig från att ta steget in i nykterheten, har verkligen inte inträffat. Jag har mått så bra och jag tackar Gud för det! Jag vet inte om jag fått en ny tro, men någon vill jag tacka och det känns nästan som att jag fick hjälp av en osynlig hand att bli nykter, så då blir det att jag tänker att det var med hjälp av en högre makt. Jag kan inte riktigt tro att jag gjort detta alldeles själv.
Det märkliga faktum att jag inte saknat eller saknar drickandet är nog det som förvånar mest idag. Kanske är det så enkelt som att jag denna gång slutade av egen vilja, för min egen skull och utan tvång. Jag slutade ljuga för mig själv och jag höll inte längre masken eller försökte låtsas vara "omvänd och botad" inför andra. Jag spelade inget spel eller fejkade nykterhet inför de som trodde och hoppades på att jag försökte ta emot behandling. Jag gick inte runt och intalade mig att jag försökte sluta dricka samtidigt som jag i hemlighet räknade dagar tills jag skulle få nästa tillfälle att få i mig en drink eller planerade för att ta återfall. Jag hade ingen deadline när jag skulle kunna vara "som andra" och dricka "normalt" igen.
Fast den sorgliga sanningen är att ingen fanns kvar som krävde något av mig heller. Ingen brydde sig längre. Det fanns inga krav eller någon att låtsas inför. Jag hade supit bort vänner, arbetsgivare och nästan också min familj som var sista utposten. De som jag tidigare tyckte var krävande och jobbiga hade slutat sträcka ut handen och i stället klippt banden med mig. Mina barn hade börjat vända sig bort och blundade för vad jag höll på med. Jag var ensam och fri att supa ihjäl mig om jag så ville och jag var på god väg att göra det när jag mot all förmodan lyckades lyfta mig själv i håret för snart 500 dagar sedan.
I början av min nykterhet fanns flyktiga tankar på huruvida jag någonsin skulle dricka igen i framtiden, men de funderingarna var nästan som att jag hade en irriterande fluga i rummet. Jag fäktade bort det som störde sinnesron några gånger, men sedan slog jag helt sonika ihjäl tanken. (Eller så dog den av sig själv när den blev gammal, likt flugan som ligger torr på fönsterkarmen när vintern kommer?)
Notera att jag får fortfarande dricka om jag vill och när jag vill. Jag gör det bara inte. Jag behöver det inte längre. Glorifieringen av alkoholen och upphöjandet av berusningen till något att längta efter eller belöna mig med, eller som i slutet - att trösta och bedöva mig med, har i stället ersatts av associationer till smutsiga minnen och sorgliga tankar på all skit och jävelskap som drabbat mig och min familj på grund av mitt över 20-åriga supande. Alkohol är inget jag förknippar med fest, nöje, glädje eller lycka längre.
Däremot har jag börjat få fina nya nyktra minnen under detta skede i livet när jag plötsligt lever med vakna sinnen och känner mig så otroligt skärpt. Allt är så mycket lättare idag när jag är nykter. Tankarna är smartare, färgerna och dofterna är starkare, känslorna av lycka är djupare, drömmarna är utan ångest, luften är lättare att andas och allt jag gör finns tydligt i mitt minne. Livet är tillbaks.
Sorgen över mina förlorade år får jag dock acceptera på samma sätt som jag måste hacka i mig att jag blivit gammal och ful av alkoholen, men jag tänker inte använda det som skäl till att förstöra mer av mitt liv. Jag vill leva den tid jag har kvar. Jag vill försöka hitta en lycka för mig och min familj och just nu känns det som att jag är på god väg.
Jag har gått från utarmad ensam och utslagen arbetslös matmissbrukande alkoholist med bulimi (två missbruk som går hand i hand) till att vara fri från ätstörningar och alkohol, ha ett välbetalt mellanchefsjobb, god ekonomi och en knoppande relation med mina barn som börjat återfå förtroendet för mig. Jag är fortfarande ganska ensam socialt, vilket är självvalt. Jag har inte gått ned så mycket i vikt eller kommit tillbaks helt fysiskt ännu och jag är fortfarande inte speciellt bra på att hålla ordning hemma, men jag tänker att det är oväsentligt. Så har det ju varit nästan hela livet.
Så ser det ut idag. Om jag kan ge någon hopp att göra det jag gjort så blir jag bara extra glad!
Kärlek! ❤️🕯️✨🎀
@Axianne Så fint inlägg. Att…
@Axianne Så fint inlägg. Att allt blir bättre i kubik i nykterheten kan jag verkligen skriva under på 🥰 Och vi minns allt vi gör!
Jag hoppas att den knoppande relationen till barnen rotar sig ordentligt och börjar växa till sig. En god relation till sina barn går liksom utanpå allt positivt man kan tänka sig ❤️
Gottnyttårkram 🐘
Tack Axianne för ännu ett…
Tack Axianne för ännu ett fint inlägg !
Jag känner så väl igen mig själv i allt du skriver !
You go girl !
@Axianne åh, ryser.. blir…
@Axianne åh, ryser.. blir som alltid berörd av dina texter, betraktelser 🙏🏼
Jag berättade i ett inlägg…
Jag berättade i ett inlägg om en händelse för en tid sedan. Utan att tänka mig för så skrev jag om det oerhört sorgliga som hänt vänner till mig och hur jag upplevde både sorgen, chocken och det ganska övernaturliga som det lett till. Lite obetänksamt, visade det sig, eftersom detta forum ligger helt öppet och sökbart för alla och även om jag använt omskrivningar och inte lämnat ut personuppgifter eller närmare detaljer så berättade jag tydligen för mycket. Något som i kombination med det jag berättat förut visade sig röja min identitet. Under dagen kände jag mig manad att ta bort inlägget när jag insåg att någon jag förmodligen känner sedan förr är läsare av mina inlägg och valde att ta kontakt på ett ganska märkligt sätt. Min anonymitet har därmed komprometterats och det är ju förstås mitt eget fel.
Nu vill jag ändå vädja till den som hörde av sig via sms den 19/1 att ge sig till känna igen så vi får prata om detta eftersom jag inte får kontakt på annat sätt. (Jag har svarat på meddelandet men det har inte lett någon vart.)
Utan att avslöja sin egen identitet skrev personen ett sms till min privata telefon från okänt nummer. Meddelandet löd: "Läst på A-hjälpen o fattade de va du jag när jag läste om (min sons namn) o begravningen. Jag dricker oxå för mycket men ingen vet. Va mera försiktig för ryktena sprider sej!!!"
Det var allt. Sedan blev det knäpptyst.
Hela grejen efterlämnar en tröttsam gnagande känsla. Om man läser här och själv dricker så vet man att det sista en alkoholist under tillnyktring behöver när man i terapeutiskt syfte lättar sitt hjärta i en blogg - det är att folk börjar leka kurragömma och spela spel med ens personliga integritet. Jag är nog inte speciellt rädd för att min alkoholism ska komma ut bland de jag känner från förr, så ryktesspridningen skiter jag i, men jag är inte så förtjust i att det finns någon där ute som leker med mig på det här sättet. Syftet att få kontakt igen är dock inte att tjafsa eller förebrå. Snarare att hjälpa till ... om jag kan.
Nog om det.
530 dagar nykter. Snart 1,5 år. Inte en gnutta sug eller önskan att dricka igen. Jag börjar smått vänja mig vid att mitt liv är så här "normalt" och att det faktiskt är en dröm som gått i uppfyllelse. Jag vet dock inte om jag någonsin kommer att sluta förvånas över att jag lyckades vända den här skutan. Det är så mycket som förändrats under den här tiden och min tacksamhet över att jag fick kraft att bli nykter vet faktiskt inga gränser. Jag tackar Gud eller vem det nu var som slutligen gav mig styrkan. Men det var inte AA-guden eller de tolv stegen som hjälpte mig. För vissa är de kanske den enda räddningen, men för mig var det inte någon lösning. Man hör ofta att "Ingen alkoholist kan hålla sig nykter på egen hand" men för mig var det tvärtom. Jag behövde släppa både behandlingsvården och AA för att äntligen bli människa igen.
Något som slagit mig är att när man var där mitt i skiten och försökte ta hjälp av proffs och utbildade människor inom behandlingsvården fick man en massa viktiga regler som kändes jättesvåra att tillämpa. Att försöka bli nykter blev liksom övermäktigt och man orkade inte ta sig an framtiden om man skulle behöva följa alla direktiv och hela tiden ständigt ha alkoholen i tankarna trots att det var den man skulle avstå. Idag inser jag att jag kunnat strunta i det mesta av det jag fick lära mig på alla behandlingar och AA-möten. Jag lever inte efter de reglerna och jag har inte tillämpat något av det som proffsen ansåg vara så livsviktigt. Ja, förutom att låta bli alkohol, då. Det är väl det enda. I övrigt har jag inte behövt plåga mig med något alls av alla de ändlösa regler och krav som man skulle ha med sig.
Kanske hade jag otur med mina behandlingar men jag anser dem ha varit kontraproduktiva. När jag var intagen på behandlingshem för ett antal år sedan var syftet att jag skulle komma ut därifrån med "verktyg" att hålla mig nykter framöver. Det var tyvärr totala misslyckanden. Jag kom ut därifrån med en större längtan att dricka än jag hade när jag skrev in mig. Från att man vaknade på morgonen till man somnade på kvällen handlade allt bara om alkohol, missbruk och elände. Man grät och vältrade sig i sorgliga livsöden och dödliga följder. Man grävde djupt i all skit man själv genomlevt för att allt skulle upp till ytan och bearbetas, men sedan fanns ingen på plats som hade kompetens eller ens tid att ta hand om det vrak man blev av att minnas. Man stod där helt ensam och naken med sin ångest.
Dessutom blev man utsorterad och institutionaliserad. Alla man umgicks med var missbrukare. Man isolerades från omvärlden och den enda kontakt man hade med yttervärlden var när man bussades runt på AA-möten på olika orter. Det enda man pratade om hela dagarna var missbruk och sjukdom. Och nej. Man får inte säga "man" heller. Det heter "Jag" när alkoholister pratar om sig själv och terapeuterna märkte ord varje gång någon sade fel. Satans viktigt var det. Om jag kände sig onormal innan behandlingen så förvärrades det av min tid på behandlingen och jag kom hem därifrån mer värdelös och missanpassad än någonsin.
Ta det nu inte som ett råd att avstå behandling eller AA. Det var min unika erfarenhet och upplevelse. Jag vet att för många är det jag inte stod ut med, tvärtom räddningen och lösningen. För många är det enda vägen ut. Men om det inte fungerar, då är man kanske som jag. Då kanske man behöver vara normal i stället för att hela tiden älta sitt missbruk.
Idag tänker jag nog bara på missbruket när jag skriver här, och det får jag påminna mig om emellanåt såvida det inte dyker upp något som jag behöver få ur mig och skriva av mig om. I övrigt tänker jag nästan aldrig på varken alkohol eller att jag är alkoholist. Om andra dricker känner jag bara tacksamhet över att jag faktiskt har ett val. Jag kan säga nej och det gör jag.
Kram på er! 🫂🫂🫂
@Axianne Vill bara ge dig…
@Axianne Vill bara ge dig ett stort jävla TACK för att du sätter ord på mycket av det som jag upplever med min nuvarande behandling. Kontraproduktivt.
Känner mig hoppfull och mindre som en Alien nu när jag läst ditt inlägg och vet att jag inte är ensam om sådana känslor. Och jag längtar till behandlingen är slut så att jag verkligen på riktigt kan avstå alkoholen på mitt eget sätt och för min egen skull <3
549 dagar. Det har alltså…
549 dagar.
Det har alltså gått ett år och sex månader. Appen ljuger inte, det är helt sant. Jag har inte haft något sug eller minsta längtan efter alkohol och nu har det gått 1,5 år sedan jag drack senast. Från förnedrad, oälskad, nedsupen, utslagen, utblottad, arbetslös, skuldsatt bidragstagare på existensminimum, alltså totalt på botten - har jag rest mig ur askan. Jag har fått tillbaks mina barns kärlek, jag har bra och ansvarsfullt jobb med god lön, inga skulder kvar, en stor summa på sparkontot, mår psykiskt och fysiskt hundra gånger bättre än i augusti 2021, och jag känner mig för första gången i livet "normal". Det är nästan som att jag måste nypa mig själv eller åtminstone ställa mig frågan dagligen. Hur gick det till? Ingen trodde det. Alla hade givit upp. Även jag.
Jag ska unna mig något som present och fira min framgång. Fira att jag lever, faktiskt. Det blir att lägga nytt golv i sovrummet. Ett fint trägolv i ask får det bli, men ibland tänker jag att jag kanske borde låta bli, bara för att påminna mig om livet jag levt. Jag har en fläck där på golvet som inte går att tvätta bort. Den gamla linoleummattan från 50-talet sög i sig det som rann ur min kropp när jag låg utslagen i fyllan den sista gången en varm sommardag 2021. Då brydde jag mig inte om att varken kravla mig upp i sängen eller ta mig till toaletten. Jag låg där och fyllesomnade mitt i den äckliga pölen. Jag har försökt skrubba bort fläcken när jag nyktrade till, men kvar blev ett bleknat stort märke efter platsen där jag låg och gjorde på mig. Det är inget jag är stolt över, men det är en daglig påminnelse om vad jag undsluppit.
Jag ramlade ofta i fyllan. Slog mig sönder och samman ibland, kvaddade ett knä. Skadade handleden. Fick sy ögonbrynet en gång. Slog i bakhuvudet i ett stengolv en annan gång. Ramlat ute och blivit hjälpt av okända människor som försökt få mig upp igen. Otaliga blåmärken har jag haft, bland annat när jag var i Tingsrätten och dömdes för min första rattfylla. Då satt jag där med mörkblå, lila och gröngul blåtira över ögat från pannan ned till halva näsan och ljög om att jag halkat när jag hoppat av en båt på semestern, men sanningen var ju att jag föll ned för trapporna hemma för att jag var full.
Eftersom jag var så överviktig så tog jag mig sällan upp igen om jag vinglade omkull. När jag slutligen vaknade till brukade jag rulla runt på mage, kravla mig fram och häva mig upp på alla fyra och sedan åla mig upp i bäddens solkiga sängkläder. Där levde jag mitt liv. Oduschad, svettluktande med smutsiga kläder och tovigt hår som inte tvättats på veckor. Jag brydde mig inte. Ingen brydde sig. Jag fattar det inte idag. Det övergår mitt förstånd att det faktiskt var jag som levde på det sättet. Om man varit så långt ned på botten så är det kanske inte så konstigt att man hyser en enorm tacksamhet över att ta sig ur skiten.
Ibland känns det som att jag fick detta - den underbara nykterheten - som en gåva. Att jag fick den vackra och fantastiska befrielsen från allt det elände jag levt med sedan tidernas begynnelse var verkligen ganska otippat. Det var ett litet mirakel känns det som. I synnerhet när jag sitter här idag, ett och ett halvt år senare, och känner att jag aldrig mer vill dricka. Någonsin! Jag mår nästan illa vid tanken på alkohol. Jag blir illa berörd när jag ser TV-reklamen för bag-in-boxar och jag ryser och backar undan när jag känner lukten från jobbarkompisens rödvinsglas på after-worken. Jag är färdigdrucken. Jag är klar med supandet. Jag har verkligen gjort slut med the big A.
Hur tar jag vara på den här gåvan på bästa sätt? Hur för jag något vidare och delar med mig så att fler kan göra samma sak och uppnå den här underbara känslan jag har varje dag nu? Kanske är det meningen att jag ska säga mitt. Att jag ska berätta hur det var för mig. Något säger mig att jag har en sanning att tillföra, så kanske blir det en dag mer av min berättelse.
En sak som jag lärt mig under den här tiden är att inte lyssna på olyckskorparna eller ta för hårt på "goda råd" och "varningar" som välmenande olycksbröder/systrar gärna delar med sig av. Summa summarum: Allt, precis ALLT var värre innan jag slutade dricka. Det var inte alls så jävligt att bli nykter som alla sa att det skulle bli. Det krävdes inte alls så mycket kraft. Det var inte speciellt svårt. Den upphaussade rädslan för lidandet som skulle drabba mig om jag slutade dricka var tio gånger värre än den eventuella abstinensen eller saknaden som uppstod. Jag behövde inga piller eller droger för att klara av att sluta. Det blev inte tomt. Jag har inte offrat något. Jag har verkligen inte hamnat i något torrt eller tråkigt liv och det har inte varit minsta strid eller kamp. Inte för mig, och då var jag som sagt ordentligt nedsupen. Det var inte något litet helgsmuttande jag gav upp, utan över 25 års överkonsumtion varav de sista åren med minst en bag in box per dag i förbrukning.
Det finns många som sprider rädsla och bygger upp en skräck bland alkoholister. De viftar med sina varnande exempel och menar att man måste kämpa, lida och strida dag för dag. Man måste leva resten av sitt liv i ett ständigt och ofrivilligt men ack så svårt avstående. Man ska kämpa sig fram tillsammans med andra som också lider. Man ska umgås med andra i samma situation så man inte kliver utanför den Rätta Vägen. Man får verkligen inte chansen att för en enda sekund bli "normal", vilket var det enda jag längtade efter när jag söp som värst. Att få vara en vanlig människa. Men när man är alkis får man inte vara det, inte ens när man försöker bli nykter - sägs det. Men det sket jag i.
Med facit i hand har jag identifierat de värsta förövarna som finns inom AA och definitivt inom behandlingsvården. Människor som kanske vill väl men som varnar och skrämmer för mycket och därigenom orsakar tvivel och sår ständiga frön av oro hos den som redan tvekar. De gånger jag gått igenom långdragna behandlingar har jag tyvärr tagit till mig för mycket skrönor om kampen som väntar. Jag har hackat i mig det som ständigt itutats mig och det var förmodligen också ett av skälen till att jag misslyckades. Jag lyssnade på olyckskorparna och blev rädd. Inte rädd för att dricka. Jag blev rädd för att bli nykter.
Men så, den 22/8 2021 insåg jag att jag inte hade något val längre. Just min botten var nådd, så jag slutade rakt av och tvekade aldrig. Kanske var det med Guds hjälp eller så gjorde jag det ensam. Hur som helst så var det utan minsta stöd från de behandlingsformer som jag misslyckats med tidigare.
Spretigt blev det idag, men så kan det bli när man skriver fritt ur hjärtat.
Var inte rädda! Ta hand om er! 🎀
@Axianne Grattis till 1,5 år…
@Axianne Grattis till 1,5 år som nykter! 🥳🥳🥳 Ett nytt fint golv blir en perfekt belöning! Varje gång du ser det kommer du ihåg känslan du har just nu.
Välskrivet som vanligt - klart att du ska skriva en bok om ditt liv 🥰 Från botten till toppen!
Kram 🐘
@Axianne Grattis till 1,5 år…
@Axianne Grattis till 1,5 år!🥳🎉🥳. Helt fantastiskt att du kunde ta dig ur det destruktiva alkoholträsket och göra en totalomvändning. Jag kan hålla med om att det handlar mycket om rädsla, en rädsla för vad nykterheten ska innebära och en rädsla för vad det kostar att bli nykter, rädsla för misslyckande. En rädsla för att ett nyktert liv är ett tråkigt andrahandsliv. Och rädslan gör en handlingsförlamad och skapar ett undvikande beteende. Man undviker att utsätta sig för obehag. Och rädslan matar beroendet. När jag bestämde mig för att våga riskera allt som skulle komma med nykterheten och vågade utsätta mig för obehaget, kom kraften och styrkan att våga fortsätta vara nykter. Modet kom och jag var inte längre rädd. Jag trodde på mig själv och att jag skulle klara av att bli nykter. Det har inte varit speciellt svårt. Jag kan inte heller riktigt säga hur allt gick till och varför jag lyckades, men det var nog mycket för att jag inte längre var rädd och i och med det kom kraften och modet. Det gav mig en andra chans till ett förstahandsliv och till att värna om det.
Ha det gott!❤️
Det är så intressant att…
Det är så intressant att läsa om dina erfarenheter av både drickande och vården. Jag tror att alkoholismen och drickandet skiljer sig åt. Baserar just det i princip enbart på mina studier härinne, för det mesta av den andra forskningen baseras på ”alkoholister” som tillskrivs vissa incitament för att dricka och jag inte alls känner igen mig där.
Jag tycker att det är alldeles för lätt att avfärda dem som inte känner igen sig med att de förnekar istället för att vara öppna för att se skillnader (och likheter för den delen). För några år sedan fanns det en tråd för periodarna härinne. Ett par kvinnor med ADHD skrev också frekvent. Jag tror att det skulle vara bra att kunna prata lite mer om alkoholen och dess olika effekter för att kunna känna igen varnings-signalerna för ett återfall och för att kunna identifiera hur det ser ut när det är bra och stanna där. Så länge man medicinerar med alkohol eller andra droger är det svårt att se mönster, men jag har en stark känsla av att vi skulle kunna behöva jobba förebyggande på ett annat sätt än idag om vi nyanserade bilden litegrann.
Och det är så bra att du fått ordning på ditt liv och att du delar med dig av dina erfarenheter. Lycka till fortsättningsvis och jag tror att dina erfarenheter är mycket viktiga.
@Axianne du skriver att du…
@Axianne du skriver att du önskar att du kunde få fatt i känslan och lösningen så du kunde skänka den vidare.
Jag ville bara berätta att det Gör Du! Jag har läst dina trådar så många gånger att jag borde kunna dem utantill vid det här laget. Det är främst tror jag din fantastiska berättarteknik, men även det stora igenkännandet jag har när jag läser dina inlägg. I stort sett alla situationer du beskriver har jag varit med om förutom att jag av någon anledning klarat av att behålla både körkort och jobb.
Men tillbaka till att dina berättelser hjälper andra; jag kan självklart bara tala för mig själv men för varje gång det blivit värre och värre till den punkt att jag skulle hoppa framför tåget om jag bara orkade släpa mig till närmaste räls, så har det funnits en liten men väldigt starkt brinnande låga och den är Du Axianne. Om du skulle välja att blogga på deltid eller ge ut en bok så skulle jag stå först i kön att köpa den.
Så du ser... Du har redan gjort skillnad.
Kram från 3-dagars nyktra Vill Bara Sluta