av KimS

KimS
ons, 2022-09-14 - 02:01

Beklagar på förhand för ett långt inlägg. Men det är bara här inne jag vågar erkänna mina faktiska problem. Så jag hoppas att det är okej. ❤️

Jag har "äntligen" eller ja slutgiltigen förstått att jag måste börja ta tag i mitt liv, om jag ens ska kunna ha en framtid.

Framtid har man väl i och för tills man dör. Och även om jag i mina sämsta stunder med ångest inte ser något som helst ljus i tunneln, och då jag mestadels inte ser hur en normal och välmående framtid ser ut, eller ett liv i harmoni och balans. Och då jag börjat tänka tanken på att det enklaste vore att bara slippa allt - så har jag aldrig haft några konkreta självmordstankar.

Istället har jag alltid - i hela mitt vuxna liv jobbat med någon typ av brandsläckning.
Jag har valt det jag (för stunden) vet kan bedöva ångesten - och även rädslan för att få ångest.

Jag undviker situationer som jag tycker känns obehagliga, även om det i realiteten ofta kan vara saker som faktiskt är helt okej.
Men för att lugna ner mig själv, pga oro eller nervositet - så har t.ex alkohol alltid varit en "bra" hjälp, som jag vet fungerar.

Men som sagt. För stunden.
Att det sedan nästan alltid resulterar till något ännu jobbigare, och många gånger även rent stora och förödande konsekvenser - så känns det inte relevant för stunden.

Just där och då, när jag tar beslutet att dricka, så är dom känslorna viktigare att bedöva, och få tankarna att sluta gå på högvarv.

Det känns faktiskt riktigt pinsamt, och jag skäms över att jag som 37 år gammal, fortfarande väljer att ta dåliga beslut, trots att jag vet hur mycket det förstör för mig.

Jag har förstört förhållanden, mist jobb och bostad flera gånger.
Och förutom dessa katastrofala konsvener, så vet jag ju att varje gång jag väljer att dricka, så blir ångesten bara större efteråt.
Att allt det som jag sliter med i vardagen, och väljer att dämpa med just alkohol, nästan varje gång resulterat att jag får skamkänslor och blir "paranoid".
Att möta människor blir ännu jobbigare, då jag förutsätter att alla ser på mig och tänker att jag är en misslyckad människa.

Jag har dock insett att det egentligen inte bara handlar om alkoholen.
Jag måste helt klart bestämma mig för att ta avstånd från den helt, men mina egentliga problem kvarstår.

Och ska jag kunna få en framtid som jag bara ska bedöva mig igenom, gömma mig från eller genomlida - så måste jag lära mig att hantera mina tankar.

Jag fick min ADHD vid 20 års ålder, men på den tiden fick jag ingen egentlig information eller utbildning i vad det faktiskt innebär. Hur individuellt det är, samt skillnaden mellan kvinnor och män.

Då handlade det om min rastlöshet, aktivitet och impulsivitet.
Om att tänka innan man pratar.

Nu först - i år! 17 år senare, så har jag förstått mer över varför jag haft många av dom problem jag haft genom både uppväxt, ungdom och ung vuxen. Alla självdestruktiva beslut jag medvetet tagit gång på gång, men som vid den åldern inte gav några extremt allvarliga konsekvenser.

Men ju äldre jag blivit, desto större har ju konsekvenserna blivit av alla ogenomtänkta beslut jag tagit.
Det är inte okej att som vuxen bedra sina partners, svika vänner, vara full på jobb, ljuga mm.

NU först har jag börjat få insikt i vad jag faktiskt sliter med i min ADHD, då jag sökt om behandling. Och även om jag bara fått grundinformation än, så börjar jag inse att jag måste ändra på mina tankar och beteenden.

Det handlar inte bara om alkohol heller, då jag använder det mesta självdestruktiva som fungerar för stunden.

Jag har ett tankesnurr, tankarna stoppar aldrig, och dom handlar till väldigt stor del om att älta det som varit och oro för vad som ska ske. Jag ältar alla jobbiga händelser som andra har gjort, och ägnar extremt mycket tid åt att skämmas och ha ångest över saker jag själv gjort och sagt.

Därför kan jag aldrig ha det tyst. Jag har alltid på en dokumentär, ljudbok eller serie i bakgrunden. Varje stund på dygnet.

Jag kan inte gå på toaletten utan att ha telefonen med mig för att ha ljud, jag kan inte laga mat i tystnad. Jag har på ljud när jag går promenad i skogen, och måste till och med ha med mig telefonen med ljud i duschen, samt hela nätterna när jag sover.

Vaknar jag och det är tyst, så slår jag direkt på det igen.

Det tar inte bort alla tankar, men det gör dom inte lika tydliga eller påtagliga.

Detta är ju ingen destruktiv lösning, men jag skulle ändå klassa det som ett av mina beroenden, då jag känner att jag behöver dom.

Jag har tyvärr flera andra positiva beroenden, där mina plötsliga beslut för att bedöva det jobbiga, oftast ger väldigt dåliga konsekvenser för mig. Ändå väljer jag ju att göra dom saker som känns bra för stunden. Trots att jag vet att det skadar både mig och andra.
(Nej, det handlar inte om något olagligt eller våldsamt. Mer skadligt för relationer och framförallt min egna självkänsla.)

Jag känner mig i alla fall hoppfull nu över att få gå i terapi och behandling, som förhoppningsvis passar mig och dom egentliga problem som jag har i grunden.

För ADHD eller inte, så vill jag väl tro att alla vi med någon form av missbruk använder det för att vi flyr från något? Vad det är, är ju individuellt för varje enskild person.

Men jag tror inte att någon väljer att vara missbrukare.
Själv skulle jag önska att jag kunde göra saker på en normal nivå, men har insett att jag aldrig kommer att kunna hantera alkoholen.
Aldrig göra sånt trevligt vardagsmys som att ta ett glas vin till middagen.

Jag måste välja bort det helt om jag inte ska hamna i samma destruktiva och onda cirkel.

Däremot så har jag börjat insett att jag har en generell missbruksmentalitet. Jag blir snabbt beroende av saker som får mig att inte tänka. Allt som lugnar mig för stunden.

Så jag måste försöka lära mig att hantera mina tankar och känslor - om jag ska kunna få en väl fungerande framtid, där jag faktiskt känner mig trygg och mår bra. Där jag inte ständigt söker efter saker att fly till.

Tack för ordet och förlåt för ett extremt långt inlägg. ❤️🙈

Andrahalvlek
ons, 2022-09-14 - 08:16

@KimS Välkommen hit! Här är du bland vänner. Vi har alla på något sätt självmedicinerat med alkohol. Missbruket är symtom, det är de underliggande orsakerna som man måste hitta och åtgärda. Och du verkar vara på god väg att hitta dina orsaker. Vad än orsakerna är så förvärrar alkohol och droger problemen. Möjligen ger det lindring i stunden, men problemen och ångesten kommer alltid tillbaka etter värre efteråt.

Kram 🐘