Det här är första gången jag för någon annan än mig själv skriver om min alkoholism. Jag har sambo och två barn. För 8 år sen började jag dricka mer och mer. Jag övergick från att dricka på helgerna till att bli berusad även ibland i veckorna. Jag skötte det hela "snyggt" eller jag söp alltså i smyg efter att barnen lagt sig. Min sambo märkte dock så småningom att jag drack och tog upp det med mig. Det ledde till att jag under en tid kraftigt minskade mitt intag.
Så småningom började jag smyga med drickandet igen och med åren övergick det från att vara berusad kanske var tredje dag till att jag drack upp till en vecka i sträck och sedan höll upp ett par dagar. Några gånger under åren har jag kräkts pga berusningen men gjort även det i smyg eller skyllt på maginfluensa och sånt.
Det har hänt att jag druckit upp till 50 cl sprit på en kväll.
Senaste året ungefär har jag märkt att det ömmar i levern efter drickande och det har satt igång en process inom mig om att försöka sluta. Självklart är det andra saker som påverkat också såsom barnen osv. Men faktum är att barnen aldrig märkt av mitt drickande alls pga att jag alltid druckit när de sover. Av någon anledning så har jag också kunnat samla kraft nästa dag och kunnat leka, fixa och dona som vanligt. Men visst har det funnits dagar då jag legat och sovit bort hela förmiddagen i soffan. Jag har också kunnat sköta jobbet.
För en månad sen slutade jag dricka helt pga min ömmande lever. Jag höll upp i ca 10 dagar och sen drack jag en gång till. Vaknade till på natten pga smärtor i levern. Sen dess har jag inte druckit ens en folköl och konstigt nog är det inte ens svårt att avhålla sig från alkohol. Har varit nykter i 18 dagar nu. Den största anledningen till det tror jag är att jag fortfarande är öm i leverregionen, dvs längs revbenskanten på höger sida och bakom höger sida av bröstkorgen. Det känns som att levern är svullen på något sätt för jag upplever ett tryck mot buken/bröstkorgen där samt molande och stickande värk. Det är inte konstanta smärtor utan vissa dagar och stunder är det bättre eller nästan helt bra och vissa stunder/dagar är det sämre. Smärtorna och oron gör också att jag får svårt att känna glädje och blir lättirriterad. Känns som att jag helst vill vara ensam...
Jag har bestämt mig för att aldrig mer dricka alkohol och vet att jag kommer klara av det. Det som är så jobbigt är att jag blir mer och mer övertygad om att jag har levercancer. Googlade på symptomen och det gav ingen större klarhet men jag känner igen mig i att vara väldigt trött och orkeslös emellanåt. I natt sov jag närmare 9 timmar och ändå var jag trött på morgonen.
Jag har börjat försöka acceptera att jag troligen har levercancer och att jag inte kommer få se mina barn växa upp och att de inte kommer ha en biologisk far under sin uppväxt. Det är inte så att jag tycker synd om mig själv för jag har ju själv valt att dricka. Tvärtom så hatar jag mig själv för vad jag gjort mot min familj, att jag ger barnen en saknad som de kommer få leva med.
Idag har jag ägnat tid åt att skriva lite kring hur jag önskar det med begravning osv. Framöver tänkte jag, när jag är ensam förstås, rensa massa skräp i garderoben som ska kastas. Men det är sjukt jobbigt att tänka i de banorna.
Jag är inte ute efter sympatier för jag har som sagt var satt mig själv i denna situation. Min fråga är om det är någon som vet om den ömhet i form av molande och stickande smärta i levern kan vara något annat än cancer? Kan det ömma i levern trots att man inte druckit alkohol på snart 3 veckor? Någon som upplevt något liknande? Och om det inte är cancer, kan denna tryckande, ömmande och stickande känsla försvinna så småningom eller får man leva med det? (vill ju hellre leva med smärta än lämna mina barn faderslösa)
Jag vet att jag borde kontakta läkare för att bli undersökt. Har sagt till mig själv att jag ska ringa VC i morgon. Samtidigt är jag jäkligt rädd för det! Så tungt att komma dit och för första gången utan att vara anonym berätta för någon att jag är alkoholist. Men ännu tyngre att låta dem undersöka mig och ta prover och sen uthärda den stund då jag ska få beskedet. Jag är så himla rädd för att doktorn ska säga "Jaha, tyvärr så har vi hittat cancer i levern och det är inget att göra åt". Skrumplever tror jag inte jag har för då blir ju levern mindre och denna känsla av tryck borde inte finnas då.
Någon som har erfarenhet av det jag beskriver och känner igen sig? Jag är drygt 40 år.