Hej allihop.
Jag är ny här på forumet och jag tänker återkomma och berätta hur det går och lyssna på hur ni andra gör och tänker. Att skriva regelbundet blir ett sätt för mig att styra upp det här, inte tappa greppet igen. Jag vet att det funkar, det har funkat förr.
Katten tittar intresserat på mina fötter när jag kliver ur sängen på morgonen vid sju, precis som jag ska. Matte går ordentligt nu, - inget vingel! Torsdag, fredag… femte dagen i rad! Inte för att han kan räkna, men han vet nog ändå. Han minns - katter har minnen värre än hästar! - hur matte låg där på balkongen för några år sedan och försökte sola, sova, med en öl i handen. Han kände den pissiga lukten av öl och ångest och som han tolererade, men inte mer, - lade sig tungt på mattens arm liksom för att hindra att hon lyfte ölen mot munnen. Ja, jag märkte nog det och jag blev både rörd och skämdes. Reste mig den gången mödosamt upp, tog telefonen och ringde till öppenvårdspsyk. Fick omedelbar! hjälp av en syrra där. Samtal, medicin (antidepp). Allt vände till det bättre så småningom. Det höll i sig ett bra tag. Sedan… tja. Men nu är det bättre igen och på ett annorlunda sätt. Man lär sig ju av sina misstag. Och jag vill inte oroa min katt (m.fl.)… Han måste få vara katt och jag - människa!
Ha det så bra det nu går - helst bättre!
Dion.