Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

På det sätt man som medberoende vill vara för att känna sig viktig och nödvändig är svårt.
Man skapar sig nya trix för att få sin belöning.
Vare sig det är att baka bullar,eller trösta en bakfull och ångestfylld gubbe så är man behövd.
Man är lite förmer,lite visare förlåtande och nådig.

Ack så bedräglig känsla som bygger på någon annans svaghet för att man själv ska få lyfta lite.
Nu pratar jag om mig själv.
Baka bullar kan ju också vara alldeles underbart och en gåva man gärna ger utan baktankar.

Men jag tror du förstår andemeningen :-)

Anxiete

Min man brukar säga åt mej att ta av offerkoftan ? och han har rätt .... ibland ... ? Men det viktiga är att man kan och vågar reflektera över det. Har man i hela sitt liv blivit bedömd för vad man gör då är det svårt att veta om man duger för vad man är !

Hur man lindar in sig själv i alkoholistens liv.
Hur man smetar in sig själv i alla hål och skrymslen man kan för att få vara nödvändig och behövd.
Hur man inte ens vill eller vågar tänka tanken att de kanske klarar sig utan oss.

För vad händer då?
vad är min livsuppgift då och vem ska jag ägna mig åt att fylla upp om alkisen säger nej tack?

Mig själv,nä tror inte det.
Hon är så ointressant efter alla år av givande så där finns inget att hämta.
Framför allt får man ingen tacksamhet av sig själv.
Ingen som klappar en på axeln och säger,bra gjort ullabulla.
Vårt eller åtminstone mitt extrema behov av bekräftelse tar ibland proportioner som skrämmer mig.

Om jag inte känner att jag är navet som allt snurrar kring så tappar jag fotfästet.
Om alla de komponenter och människor och sysslor jag har plötsligt klarar sig helt själv utan min inblandning så blir jag handfallen.

Vilken roll ska jag då spela och för vem?

Återigen,jo men kanske hon som har huvudpersonen i ditt liv dvs jag själv.
När man till slut inser fullt ut att alla människor faktiskt tar sina egna beslut,tänker sina egna saker och gör sina egna handlingar utifrån sig själv.
Då förstår man också att bollen rullar tillbaka i något sorts motlut till mig själv.

Om jag plockar upp den,vad kan hända då?
Var kan jag vilja att den leder mig,min boll.

Och om den i början inte är större än en ärta.
Har jag modet att låta den rulla mot ett mål jag bestämt.
Om än litet.

Kanske den samlar lite näring på sin resa och blir till en liten golfboll?

I ett moraliskt dilemma.
Jag får i stegen lära mig att inte ta ställning till andras ageranden och göranden utan endast till mina egna.
Dvs alla andra tar beslut och ansvar över sitt tänkande och agerande och jag gör likadant för mig själv.

Och är då inbjuden på fest där ett par som består av gravt överviktig man typ 150 kilo och fyrtio år har med sig sin 20 åriga 40-kilos thailändska.
Hon har med sig sin far och kanske farmor men ingen talar språket och de är helt bortkomna.
Det finns inte ett leende eller ett hej,utan de hukar sig och anpassar sig till det morska bonnisgäng som finns i lokalen.

Jag ifrågasätter efteråt hur man kan acceptera att såna relationer finns,där kvinnan ifråga uppenbarligen har offrat sig och är i relation till denna man.
Kanske på bekostnad av sitt eget mående och välfärd för att pappa och farmor också hittat sin plats i Sverige och med bättre levnadsvillkor än i Thailand.

Var någonstans är människohandel av detta slag ok?
Och vem är jag att tro att jag på något sätt kan påverka när ingen annan i lokalen ens lyfter på ögonbrynen.
Och detta är i Sverige idag med den jämlikhet vi har och med sverigedemokraterna som gapar över de utlänningar som kommer hit med sin moral och sin kultur som vi ifrågasätter.

Och i detta ska jag bara luta mig tillbaka och säga,jo men var och en gör som de vill.
Även kvinnan i detta fall har ett val och hon har gjort det.

Blir så arg och ledsen över all denna orättvisa och allt det smutsiga som pågår utan att jag kan göra något alls åt det annat än att reagera känslomössigt över något jag inte kan påverka.

Så får jag chansen att reparera mitt inre.
Fick nu tag i känslan när jag var liten och satt i "skamvrån"
Dvs när jag agerat sagt eller gjort fel enligt mina föräldrar så fick jag gå in på mitt rum och vara där tills jag var "snäll" igen.
Vad jag hade gjort minns jag inte alls.
Ibland kanske en timeout var befogad ibland inte.

Men det jag minns nu är den känsla av bortvaldhet och utanförskap som mina föräldrar tvingade mig till.
Att jag kanske tom ibland hade vettiga krav,behov eller känslor som skulle ha behövt bli sedda och bekkräftade utifrån det lilla barn jag var.

Men istället fick jag sitta och lugna ned mig själv och till sist acceptera att gå ut i den riktiga världen igen som i mitt fall var skev då min mamma var psykiskt sjuk och alkoholiserad.

Samma känsla har jag idag.
Jag får inget stöd av min särbo som skyller på ovanstående att han inte tar ställning till vad hans vänner gör.
Därför får jag heller inget stöd i det felaktiga som finns i en relation mellan en köpt ung kvinna och en alldeles för gammal och oattraktiv man.

Där får jag försöka lugna mig själv och hitta någon sorts förhållningssätt till hela historien som på inget vis går att normalisera.

Det kommer att ta några dagar och jag kommer förmodligen att behöva ordbajsa här rätt ofta tills jag är klar.

Anxiete

åsikt som du, jag mår fysiskt illa när jag ser äldre, ofräscha ”gubbar” med yngre ”köpta” kvinnor . Jag lever mej in i deras situation och målar upp en bild av hur kvinnorna har det , det är ingen vacker bild.....
Jag har otaliga gånger hamnat i diskussion med min man om det. Han har rätt i en sak: Vad vet jag? Ingenting .....
Är mina priviligierade värderingar samma som de här flickornas? Förmodligen inte
Hade de ens varit vid liv om de inte befann sej här? Vet inte
Är jag säker på att det är hon som blivit lurad och inte mannen? Nä
Är kanske denne man inte alls ett ”dåligt kap” i hennes ögon, han slår inte, hon har mat, lever i ett land med bra sjukvård, skola osv...,,
Alla dessa argument kan diskuteras i oändlighet här hemma men det han har rätt i är att jag vet inte och utan att fråga så kan jag inte vara säker på om min verklighet stämmer med hennes. Jag är kanske bara dömande och nedlåtande?

Håller så med i det du skriver. Vem är jag att döma, liksom ? Hade förutfattade meningar. Min kusin träffade en Thailändska som redan varit gift 1 gång i Sverige och hade 2 barn med sej in i förhållandet. De har varit tillsammans i 20 år nu. Som fd heroinist är han kanske inget catch. Hon har hållit honom på rätt köl och de älskar varandra.

Kärlek och förhållanden kommer väl i alla skepnader, vikter och färger.

Hon har något han vill ha,en ung kropp och ett vackert yttre.
Hon säljer det för att få det bättre.
Det är ett argument man inte kommer ifrån.
Om de ibland lyckas,om tycke kan uppstå trots detta kan säkert vara fallet.

Men grunden är skev och bygger på att kvinnan är i underläge och mannen utnyttjar det underläget för att få det han vill ha.
Det är ingen jämställd relation som bygger på mannens och kvinnans fria val och självständighet.

Ullabulla. Det vet vi faktisk inte, hur deras relation ser ut överhuvudtaget. ?‍♀️

Jag har inte alla fakta.
Framför allt ska eller bör jag inte ingripa eller tvinga på dom min åsikt.

Det svåra är att det sker övergrepp rätt ofta runt oss och vi blundar lite Lagom för att slippa se eller ta ställning.

Om tjejen hade varit 15?
Om hon hade gråtit?

Jag var utomlands och såg vad jag trodde var en pappa fota sin treåriga flicka i bara badtrosor.

Hon poserade inte direkt,men hon exponerades för kameran på ett sätt som inte kändes ok.
Han tog massor med bilder och allt var gjort på kanske 5 minuter.
Jag tittade och hann börja reagera då det plötsligt var över.
Dagen efter är mannen borta och hon är med en kvinna och har bikinitop på sig.

Återigen en knepig situation.
Där var det ett barn men inget "olagligt skedde och flickan var inte naken.

Jag menar nog mest att det förekommer så mycket och vi kan och göra så lite.

Det gör mig ledsen.
Något sorts moraliskt ställningstagande som inte gör någon nytta och mest skaver och irriterar pga min oförmåga att påverka.

Jag reagerar som du Ullabulla. Tycker det är vidrigt med denna sexhandel.
Vissa svenska män tar hit fler än en kvinna dessutom.
Så jävla tragiskt att man bara vill gråta.
Tänker på alla oskyldiga barn också som utsätts för de sjukaste övergrepp.
Hur kan människor medverka till detta?

Är jag i en situation jag inte kan bemästra.
Om jag gör det som är rätt för mig.( och det gör jag i nuläget)
Så får det konsekvenser i mitt känsloliv som jag får svårt att hantera.

Jag plockar upp alla verktygen ur verktygslådan och jonglerar med dom.

Likafullt står jag där arg och ledsen.
Jag försöker mentalt att isolera mig i min egen bubbla för att hitta rätt fokus,dvs jag själv.

Men det är så svårt när jag bara vill återgå till det som är tryggt och hemtamt trots att det skadar mig på djupet och i längden.

Varför ska det vara så svårt att vara människa?

Adiizo-la

Denna prata pratar om hundvård eller sömn. Jag förstår inte För att jag är en läsare, eller att jag läste i två ämnen.

* Admin har tagit bort länkar på annat språk som uppfattats som spam *

Välkommen till forumet!

Jag har tagit bort länkarna du bifogat då de uppfattas som spam. Ditt inlägg är inte relaterat till ämnet här på forumet. Men om du oroar dig för din alkoholkonsumtion eller är anhörig så hoppas vi att du vill skriva mera!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Kommer sinnesron.
För att jag orkar stå kvar i oron och i mig själv.
Vågar titta på det som smärtar och varför.
Saktar ned farten och bejakar det som är gott runt mig.

Så fantastiskt välkommet?

Har jag nu tagit steget för att avbryta min smärta.
Den pågående nedåtgående karusell som varit runt mig i över ett år.
Som började så bra och kändes så rätt.
För att sen sakta bli alltmer uttunnat och även snedvridet pga min sjukdom medberoendet
Jag har anpassat mig,förstått accepterat och förlåtit.
Pga andras oförmågor och ryggsäckar.
Återigen lite hävt mig upp och känt mig lite bättre som åtminstone ser vad som felar.
Alternativt slagit på mig själv och tagit på mig skulden för att kunna korrigera mig själv så att allt fortsätter flyta på.

Klassiska medberoendebeteenden men jag har inte förmått avbryta.

Men nu efter alltför många timmars tandagnisslan så har jag börjat sätta punkt.
Om jag klarar det återstår att se.
Fortfarande lämnar jag dörrar öppna och vinklar att se om och när jag blir svag.

Men här och nu ser jag klart och hoppas att jag har styrkan att sätta mig själv i första rummet och vad jag behöver.

Hittade detta på nätet.
Tråkig men sann beskrivning,åtminstone i mitt fall hur mina relationer ofta sett ut.

Molly's best friend Lucy* began taking heroin when they were both 18. "Since then, I've supported her through countless crises. She'll be in some awful situation and even though she's got herself there, she needs help getting out of it," says Molly, who is now 26 and a trainee solicitor.

"Usually I'll help her and things will be OK for a bit, but then she'll have another crisis and the process repeats itself. I feel so tired and frustrated with the whole situation, but that's just the way it goes."

For years, Molly tried to steer her friend onto a different path. When Lucy seemed apathetic about applying for university, Molly wrote her applications for her. "But then she got kicked out of college because she just didn't go. Until recently, I was transferring her money every few days because she told me she had no money for food… and this is just the tip of the iceberg."

When someone becomes addicted to drugs or alcohol, their friends and family often end up in a situation like this, picking up the pieces. But, according to Dr. Robert Lefever, founding director of the PROMIS recovery clinic in the UK, repeatedly helping an addict with their problems could be symptomatic of a different kind of problem, one he calls "compulsive helping."

"Wanting to help a friend or family member in crisis is natural, but the first thing I have to do when treating an addict is peel off the compulsive helper," he says.

According to Lefever, who is one of the only mental health professionals to speak widely on the phenomenon, compulsive helpers often end up trying to run the addict's life for them, taking on their responsibilities and consequently stopping the addict from learning from their mistakes. "It's a common dynamic, because addicts go looking for compulsive helpers and compulsive helpers go looking for addicts. The need to be needed meets the need to be fixed."

The alternative to compulsive helping, he continues, is tough-love. "If you have a partner who is a gambler and you pay off their debts, that's your compulsive helping. You've made their addiction worse. It'd be better for them to go bankrupt or to prison."

ADVERTISEMENT

The concept feels counterintuitive "because we're taught to praise people who put other people before themselves," says Lefever, who set up a support group in London for compulsive helpers called Helpers Anonymous. They meet weekly and run on the same model as Alcoholics Anonymous. The 12 steps include mantras like: "We admitted we were powerless over other people's lives and our own compulsive helping, and that our lives had become unmanageable."

The reason for creating a space for compulsive helpers to meet is simple, Lefever says. "By coming to Helpers Anonymous, compulsive helpers acknowledge that ultimately they can't do anything to stop someone else engaging in self-destructive or addictive behaviour. But they can alter how they respond to it, in a way that's more constructive for both parties."

For something vaguely related, check out this classic VICE doco:

He says the hardest part of unlearning compulsive helping is standing back and letting the addict suffer the full consequences of their actions. "It's not easy, but sometimes you have to leave people in the pain that they've created. You didn't cause the pain, you just didn't bail them out.

"Maybe another compulsive helper will step in to fill the gap, or—and this is what we hope for—maybe the person will step up and take responsibility for themselves. That's not to say you should deny someone care and compassion. But you have to draw the line between what is healthy and what is unhealthy."

Compulsive helping can happen at work, too. "A compulsive helper will be a compulsive helper across the board, tidying up people's messes, taking on work they weren't asked to do," says Lefever. "They often work in care focused professions—social work, nursing, or legal aid. You hear stories all the time about the nurse that does 20 hours of unpaid overtime, but they don't need a medal, they need help."

"I've managed addiction services for 10 years, and I often see practitioners who get too involved with helping their clients," says Stephanie Chivers, a habit and addiction specialist. "When a client calls them in a crisis and says 'I need to see you today,' they will look at their already-packed diary and make time. They make their clients the centre of their world at the expense of other aspects of their life."

By doing this, Stephanie explains, practitioners are compromising their own happiness and their ability to make sound professional decisions. "I probably see it more among women than men, but in my experience there tends to be more women working in supportive services anyway."

Although compulsive helpers and addicts are commonly drawn to each other, compulsive helpers can also end up helping people that don't have addiction problems. "I had a friend in an emotionally abusive relationship," says Trish*, 28, a journalist. "Time and time again I would cancel my own plans to comfort her when they'd had an argument, or he'd done something that should have been unforgivable."

ADVERTISEMENT

Trish remembers investing emotional energy into the friendship, only to have her friend inevitably get back together with her boyfriend. "The next day they'd be back together, and I'd be left feeling totally drained. I'd hear from her again a few days later when there was another crisis and she needed to hear my pep talks." Eventually, Trish moved to a different city. "We lost touch and they broke up about a year later."

As for Molly, she is currently trying to cut ties with Lucy. "We decided to go to a festival together but she didn't have any money, so I saved up and paid for both of us, meaning that I didn't have much free cash," Molly says. "Once we were there, she ditched me for a guy she'd just met who bought her alcohol... because I said I wouldn't."

På AA möte,öppet kvinnomöte där även jag får delta.
Hon pratade om egot dvs beroendehjärnan som trixade med henne.
Och för mig som medberoende så är det en så märklig mix av ego tänkande kontra jag är inget värd tänkande.
Ytterligheter där jag inte får balans.
Men hennes ord fick liksom perspektiv på det hela.

När man ägnar sig åt sig själv,fokuserar på sig själv och på riktigt grottar ned sig i sin livssituation finns risken att man(jag) tippar över.

Mitt liv blir nästan omöjligt att leva trots att jag egentligen lever ett riktigt bra liv.
Jag hackar ned på allt som går att hacka på.
Min arbetssitation,mina vänskaper min relation osv
Det kan vara allt möjligt det handlar om.

Småsaker som vad jag tycker om att äta,eller hur jag vill bli tilltalad.
Till de större där jag inte känner mig fullt ut respekterad som människa.

Visserligen nödvändigt i tillfriskningsprocessen.
Att på djupet och på riktigt ta reda på vad JAG vill.

Samtidigt blir det då ibland alltför stor djupdykning i egot som jag inte mår bra av.

Och så då motsatsen.
Där jag går på knäna till Kina och tillbaka för att hjälpa en i nöd.
Utan tanke på egen vinning och egen belöning.

Helt utan sammankoppling av egot och medberoendedelen som ändå på något sätt sitter ihop.

Det är ju just när egot eller jaget? fått nog som det vaknar till och säger herrejävlar.
Nu är det dax för förändringar.
Upp till kamp emot orättvisor.
Det är bara du som kan och ska förändra ditt liv osv.

Så utan egots dragkraft så stod man sig slätt.

Så att ge detta ego/eller kanske jaget mer lagom med näring och kraft så man stannar i det berömda mellanläget.

Kan behålla vidvinkelperspektivet där både jag och en annan persons vilja och önskningar är lika viktiga.

Nya insikter och svårt att ta till sig att även ullabulla kan bete sig som en narcissist ibland.