43-årig, tidigare ostraffad, utbränd bullmamma som existerar och verkar endast för sina två underbara tonårsdöttrar. Plikttrogen, rätt så fyrkantig, slitvarg som kör på hela vägen in i kaklet. Allt eller inget! Det är nog en rätt så bra beskrivning av min rätt så trista personlighet. Jag jobbar hårt och sköter klanderfritt om hem och familj och kämpar på trots att orken har tagit slut. Jag är inte särskilt snäll mot mig själv, unnar mig sällan att må bra, göra saker för mig själv såsom att träna, delta vid trevliga sammankomster eller att träffa vänner. Jag har liksom fullt upp med att "hålla ihop" allting. Jag arbetar på en skola, jag kommer först och går sist, arbetar kvällar och helger när det behövs. Jag säger sällan stopp när kraven hopar sig privat eller på jobbet. Jag tror inte att livet har drabbat mig orimligt hårt, men jag har kanske varit dåligt rustad från barndomen och ställt orimliga krav på mig själv. Missbrukargenen har tyvärr fått i arv och de första 35 åren dövade jag mina demoner med snask och mat. En Gastric bypassoperation (överviktsoperation), en stormig separation och en depression senare så självmedicinerade jag istället vid behov med alkohol. Efter min överviktsoperation upplevde jag oönskade förändringar i min relation till alkohol. Jag blir berusad snabbare och på mindre mängder och det tar längre tid innan jag nyktrar till. (Efter en gastric bypassoperation tar kroppen upp alkohol mycket snabbare än innan operationen eftersom magsäcken är mycket mindre. Dessutom försvinner även ett enzym som annars bryter ner alkoholen i magsäcken. När detta enzym saknas tar det längre tid för alkoholen att försvinna ur kroppen.)
Sedan min utbrändhet medicineras jag dessutom med antidepressivum (serotonin- och noradrenalin återupptagshämmare) samt lugnande medel, (ataraktika, bensodiazepinderivat) och insomningstabletter vid behov. Att blanda dessa preparat med alkohol är dömt att misslyckas.
Under våren 2017 stressade jag både privat och på arbetet och ignorerade totalt alla psykiska och fysiska varningstecken, agerade impulsivt och irrationellt. Jag grät öppet på jobbet och mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade t.o.m svimningskänslor och domningar.
Personer i min närhet (även min chef) bad mig att varva ned och ta det lugnt, men jag fortsatte i samma, impulsiva tempo. Trots att jag redan arbetade övertid så anmälde jag mig till en Komvux-utbildning. Jag hann dock inte läsa in litteraturen och ombads därför av läraren att hoppa av kursen.
Inom loppet av 17 dagar hittade jag dessutom ett radhus, spontansålde min lägenhet och insåg därefter att jag inte har råd att köpa radhuset och riskerade att stå utan boende efter sommaren.
Det var sista dagen innan semestern, och jag såg verkligen fram emot ledigheten och att barnen äntligen skulle komma till mig efter två veckors sommarlovsvistelse hos sin pappa. Förväntningarna var lika höga som mitt tempo. Dessvärre blev pressen alltför stor och jag skulle bara ta ett glas vin för att ”slappna av” i städivern och ”fira semestern”.
På förmiddagen jobbade jag, stressade, handlade mat, packade & städade. Hela dagen är dimmig och jag minns tyvärr bara fragment av allt som hände den dagen. Ett glas vin, blev till flera och jag hade inför den stundande semesterresan bokat tid för pedikyr. Eftersom jag inte tycker om att köra bil i centrala Stockholm hade jag planerat att ta bussen in till stan. Jag missade dock bussen, därefter ser jag arga ansikten och hör arga röster, någon bankar på bilrutan, men jag förstår inte vad som har hänt. Jag har också en minnesbild av att jag går och omkring och söker efter en toalett, men inte hittar någon. Sedan är jag tillbaka i bilen, fler arga ansikten och röster och till sist en polisman som ber mig att blåsa och sedan tar mig med till polisstationen.
Jag är så trött, så skamfylld, och så besviken på mig själv att jag bara önskar att få försvinna. Jag skäms så oerhört och tänker på alla arga människor, oroar mig för att möta dem och vågar inte svara i telefonen. Jag vet inte hur man ber om ursäkt för det oförlåtliga, jag vet inte heller hur man går vidare.
Det har nu gått tre månader och jag kämpar ständigt mot min ångest, försöker minnas och förstå. Jag kan ju inte minnas vad som har hänt. Jag vill bara vakna upp ur mardrömmen. Jag vet bara att jag är anklagad för grov rattfyllla och smitning. Jag försöker aktivt förmå mig själv att hålla ihop och klara av att bemöta mig själv med acceptans och förlåtelse. Jag försöker med alla medel få min kropp och själ i balans igen, sova, bli utvilad, äta sunt och utövar någon form av fysisk aktivitet regelbundet.
Jag accepterar mitt riskabla bruk av alkohol, och har bestämt mig för total avhållsamhet från alkohol. Till mina barn har jag förklarat att jag är ”allergisk mot alkohol”. Jag tycker inte att det har varit några problem att avstå från alkoholen, och jag mår bara bra av det.
Som stöd i detta har jag min nyblivna sambo. Total nykterhet är en förutsättning från hans sida för vår fortsatta relation och gemensamma framtid. Eftersom jag ser fram emot vårt gemensamma liv och kan luta mig mot den trygghet som hans kärlek innebär, så kommer jag inte att ta några risker som kan äventyra vårt förhållande.
Jag hade bestämt mig för att sälja bilen, jag orkar knappt se den. Det är alltför smärtsamt och ångestladdat. Dock har jag nyss insett att jag måste installera alkolås i 24 mån om jag inte vill ta om körkortet. Jag får inte heller tillgodoräkna mig de tre månader som har gått sedan jag nådde botten.
Endast ansökan och provtagning för alkolås kostar 24 000 kr och prover ska lämnas under 4 års tid. Själva alkolåset inkl. installation går på ytterligare 15 000 kr, det blir en tuff utgift för en ensamstående mamma, dessutom tillkommer böter.
Jag har inte vågat berätta för min familj/mina vänner. Det är endast ett fåtal i min närhet som känner till det som har hänt. Jag önskar så att jag kände någon som kunde stötta mig genom detta. Jag spricker snart inifrån..
Det här är så långt ifrån min normala tillvaro. Under dessa månader har jag blivit utredd av soc., lämnat bevakade urinprov och varje dag väntar jag på att polis eller försäkringsbolag ska höra av sig.
Jag fattar inte hur jag hamnade i detta, och att det kommer att ta flera år innan jag slutligen kan få lägga detta bakom mig. Jag är självklart oerhört lättad över att jag endast åsamkat plåtskador, jag orkar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända.
Det värsta just nu är ovissheten. Vad händer? När blir det rättegång? Ska jag hamna i fängelse? Fotboja? Böter? Jag är livrädd för rättegången. Livrädd för att tvingas möta de människor som såg mig den dagen.
Men just nu vill jag bara veta som ska hända med mig, ovissheten sliter sönder mig!
Jag kämpar på, låtsas att allt är som vanligt, trots att allt är kaos inom mig.
Förlåt, det blev ett långt inlägg, men det var skönt att få skriva av sig!