Mitt nya år

och det känns faktiskt som ett nytt steg att börja en ny tråd. Min första tråd heter Att vara medberoende och finns i kategorin Att hjälpa någon som står nära. I den finns min berättelse från det år som följde efter att jag satte ner foten och gjorde ett uppbrott 6.12.2010. Mannen, Mm, vände väg då. Efter två gånger av "socialt vin till maten" vilket ledde till att han drack igen följande dag ställde jag vad jag idag kan säga var ett ultimatum - även om jag inte använt det ordet. Han slutade dricka alkohol och blev nykter. Ett år med olika skeden och med några återfall, kortvariga och sparsamma men dock. Jag har följt med processen genom att räkna dagar, ska klistra i min räkneramsa hit. Ska också klistra över mina inlägg till en wordfil och spara. Skrivandet har betytt så mycket för mig och mitt tillfrisknande. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva här, men den här tråden får, som den förra, finna sin egen väg, bli vad den blir. / mt

hjärtat ♥ som jag kopierat från vana och min räkneramsa som jag senast uppdaterade 18 januari:

24+53+15+173+60+77 blir 402 nyktra dagar och 6 med någon alkohol. Senast 4.9 och 3.10. Kan skrivas 402/408, strax under 1%. Siffrorna ger mig ett mått. Långt viktigare KÄNNS ändå den förändring som skett och som den senaste tiden varit så påtaglig.

Idag den 1 februari alltså 24+53+15+173+60+91 dagar.

Har varit på barnbarns födelsedagskalas. Har stillsam vanlig kväll. Nöjd med tillvaron. / mt

du kopiera räkneramsamodellen. Så gärna. Varsågod! För mig har den givit en bra bild över processen. Kul att du är inne här på den nya sidan och hälsar på. Allt gott till dig, jag ska följa med din ramsa när den växer till sig:) / mt

om min gamla tråd. Ett ordentligt avslut och ett bestämt steg in något nytt... / mt

mötet, modet att våga fråga och mötas i det sårbara. Att han vågar fråga och tro på att jag bara är trött och disträ... och jag delar mitt ögonblick av oro när jag vaknade sent i går kväll då han kom och lade sig och sa "borde jag ha lagt mig i soffan?"... Jag konstaterade snabbt att allt var väl och att det var av omtanke om min sömn... Vi har talat om det idag, om nödvändigheten av mod för att våga beröra det till synes enkla och vardagliga. / mt

Ja, Uppgiven, det är fint att ha fått en ny plats på forumet för oss som inte lever med alkoholen som det största och akuta problemet i tillvaron. Jag är tacksam för det, bland mycket annat jag är tacksam för idag. Men jag känner inte alls att jag är i mål, jag och mannen går på en annan väg och hela tiden är det ett arbete som vi gör, var och en för sig och tllsammans. Ett arbete som handlar om mycket mer än nykterheten. Att skriva här är verkligen min perfekta plats för att reflektera över mig själv och här har jag har upplevt mänskliga möten som är bland de viktigaste mötena i mitt liv.

Stigsdotter, som jag följt från första raden om termosen, skriver om att vara en "kan-själv" person. "Att berätta mer och be om stöd från min man skulle samtidigt visa på en svaghet som jag inte är säker på att jag vill visa." Det här känner jag så väl igen. Mm är verkligen en inte-be-om-hjälp-kan-själv-person. De gånger vi hade dramer innann jag satte ner foten talde vi om att be varandra om hjälp men det funkade aldrig.

Nu ser jag den oerhörda skillnaden när det blir som t ex igår kväll. Små, små vardagssituationer där vi nu kan mötas med öppen blick och acceptera att vi är olika ... Det här funkade inte medan han/vi drack - det har jag sett så tydligt efteråt och beskrivit många gånger i min tråd. Jag har skrivit ner, direkt medan jag kom ihåg, för att göra tydligt för mig själv. Och för att det varit så smått att jag annars skulle tappat bort det. I den bemärkelsen har jag säkert "fyllt hela forumet" men jag har tagit mig den rätten och platsen för min egen skull.

Stigsdotter skriver också att en fara med den här typen av forum är att det blir mycket klappa-om-varandra, "att vi i viss mån riskerar att bli medberoende till varandra. ... Ställer inga krav. När någon tar ett litet felsteg känner vi oss själva lite mänskligare "jag är inte ensam"." Jag tror att det ligger nånting i det och att det är både forumets styrka och fälla. Jag har ocså upplevt hur lätt man kan bli feltolkad, kanske delvis för att man gör sin egen tolkning av en annans text - man läser med "sin egen röst" mellan raderna. Det är en källa till missförstånd. MEN, jag har också känt hur det svider när man möter ett motstånd som vidrör det innersta, det mest sårbara - man har blivit sedd i något man inte vill varken se eller visa. Man har blottat sig själv i något man är van att skydda.

I det ligger en fantastisk möjlighet, det är jag säker på, men då måste det stämma så att man kan ta emot - och det är ganska mycket som ska stämma då ... Men det händer absolut och det är hoppfullt! Viktoria skrev ett så fint "brev" till Adde om det för ett tag sen. Här bara måste jag infoga Margareta Ekströms dikt

Instruktion för skalbaggar

För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan
och en gynnsam vind råda

Det är nog så att det egna modet är en förutsättning men ensam förändrar man inte en relation, det måste vara en till som har modet, det måste råda en gynnsam vind...

Precis det här jag gör just nu är skillnaden mellan ett forum och en dagbok. Att ha tillgång till andras tankar och reflektioner. Det ger näring och motstånd och för framåt på ett helt annat sätt än ett enskilt skrivande.

Nu känner jag att jag är hemma i min nya tråd! / mt

Häromdagen var jag på ett seminarium som delvis handlade om sexuellt ofredande och övergrepp. Efter seminariet stod vi en liten grupp kvinnor och pratade, som man gör, och då säger en kvinna i min ålder att hon upplevt detta som barn "jag kan ännu känna hur hemskt det var men jag vågade aldrig berätta". Då säger jag samma sak - och det gick så lätt för det var en så totalt neutral miljö, distanserad situation och ändå blev det så varmt och nära. Så säger hon "jag kunde inte ens nämna det på många år... jag kunde inte säga det högt förrän jag var... över femtio".

Jag berättade om detta för Mm igår och såg då situationen framför mig. Etablerade vuxna kvinnor i ett så formellt sammanhang och så plötsligt delar vi en mörk livshemlighet som vi så länge burit under kavajen ... Det finns hopp! / mt

kakelplattor kommer mannen och villl berätta något han aldrig haft mod att lyfta fram i ljuset tidigare. Han vill berätta efter det jag sade till kaffet, en önskan som handlar om närhet. Jag får hjärtklappning, berättar det. Han berättar och jag lyssnar. Han återgår till kakelplattorna. Vi delar ännu en bit av livet. / mt

jag haft möjlighet och tagit mig rätten att bearbeta här på forumet har jag fått öva på att säga ifrån. Att klargöra för mig själv "vem äger problemet". Att se vad jag suger åt mig och pröva om det hör till mig eller till någon annan. Livsforum, ja. Alkoholen är stor men Livet är större:) / mt

inte särskilt rörigt. Intressant! Att studera och reflektera över det man inte förstår sig på hos andra - och kanske framförallt hos sig själv är en rik källa till lärdom och utveckling. De senaste åren har ju hjärnforskingen kunnat visa mer av vad som faktiskt finns i hjärnan och det finns "synliga" förklaringar till mycket. Såg du Addes länk igår i missbrukares hjärnor? Vi är mycket biologi och natur och så har vi vårt medvetande och samvete som en utmaning att tampas med.
Det är spännande att vara människa och att dela. Jag är så glad att du flyttat in till den här sidan! / mt

att sluta skriva här. Tänker då att jag kanske inte länge passar in, att mitt liv är för bra för det nu. Att det blir störande att skriva om vardagsproblem och vardagslycka, särskilt det senare. För mig har vardagsproblemen och framförallt hur vi numera i det nyktra livet löser många av dem visat sig vara betydelsefullt. Livet är inte problemfritt och rör sig i vågor - och så tror jag att det ska vara och kommer att förbli.

Nu när vi fått en sida för det vidare livet borde jag känna, och känner jag mig helt på rätt för min egen del. Brukar tänka att den som äger problemet äger rätten att lösa det - och för mig är det inget problem utan angeläget att skriva om det som kan uppfattas som trivialiteter eller något annat. Det handlar också något om att utlämna sig. I skenet av den jag är i vardagen har jag delat mycket här. Mina upptäckter om mig själv i den stund de visat sig. Det har känts gott och rätt i skyddet av anonymiteten och i samexistens med andra som delar det svåra(ste) i livet - och glädjeämnen.

Jag har hittat "vänner" - medmänniskor här som jag inte vill förlora, snarare vill jag finnas kvar för att kunna fördjupa. Funderar vidare på detta ikväll. / mt

här ÄR vårt livs- eller levnadsforum. Jag tror det var viktoria som först skrev om det och sen plötsligt hade Magnus trollat fram det. För mig är Livet långt större än Alkoholen - men alkoholen har präglat min barndom och tidiga tonår och ett antal år det senaste decenniet... därför kan jag känna att jag hör hemma här även om det finns mycket annat invävt i livsväven.

När jag kom in på forumet kände jag ett så stort hopp om möjligheten till förändring av dem som varit med länge - på båda sidor av forumet. Till exempel från dig Pia, Adde, viktoria och Berra och från Mie, Märta, Lelas och lillablå. Det viktiga var inte möjligheten att bli fri från antingen alkohol eller medberoende utan möjligheten att förändra sitt liv. Ni kändes som forumets ryggrad eller som ränningen i väven - höll samman och rätade upp när det behövdes. Och ni förmedlade, nej ni VAR ett hopp. Personiferade ett hopp i anonymiteten. Många har passerat här, kommit och lämnat - några undrar jag vad det blev... några kommer igen. Forumet ändrar skepnad som norrskenet jag såg på TV från Arktis(?) igår kväll.

Fint att du finns med... jag gillar tanken på levnadsforumet för oss med en gemensam erfarenhet av livet. Jag såg att du skrivit på annan plats att du känner igen dig både som missbrukare och medberoende - det gör jag också även om jag inte tillåtit mig att bli alkoholmissbrukare - bränd från min barndom. Jag har skrivit här för min egen skull och det har varit till oerhörd hjälp. Det har ändå betydelse att rikta sig till "någon" och då känns det rätt att var på en plats där det framgår att man är i "det vidare livet". Varm hälsning / mt

(ännu) tidigare än vanligt. Läst lite bakåt på forumet. Är förundrad över att det verkligen går att förändra sitt liv så drastiskt, med viljestyrka och... ihärdig envishet? Vilken betydelse det nu har - säkert flera faktorer som ska samverka. Tänker på några vänner på forumet som inte hörts av på ett tag. Minns när jag första gången började inse rörelsen, att så engagerade och övertygade personer bara försvann... Lika gärna som man söker orsaker till sjukdom, av olika slag, kan man söka faktorer som bidrar till hälsa och tillfrisknande - vad har vi gemensamt, vi som klarat av att bryta ett destruktivt medberoende eller ett missbruk? Vilka hälsobefrämjande faktorer finns i vår omgivning? Vad betyder en plats som forumet? Jag vet att jag ännu behöver den här platsen (eller motsvarande) för mina reflektioner och för att påminnas om faran med att frestas dricka socialt. För att känna att det finns fler som vet och vågar erkänna alkoholens risker - för att inte använda ett mer kraftfullt ord. Dat var dagens distanserade reflektion;) / mt

övernattningsseminarium på exklusiv plats. Allt väl - det avslutande ordet distanserat igår var min känsla av att var tillbaka i "resonerande utifrån", "på håll" där jag började min första tråd. Har läst ett medberoendeinlägg som väckte många tankar i mig. I medberoendet, som i alkoholismen, är vi så lika även om vi är unika... Där en dimension av forumets styrka. Återkommer när jag är hemma igen och har landat. / mt

till Mm, katterna och Fransiscus efter ett intensivt dygn. Haft det bra men längtat hem - på ett gott sätt. Drack vin till middagen igår, för första gången på över 13 månader. Smakade inte särskilt gott, nej, fast det var väl valt. Vi hade talat om det tidigare, Mm och jag i ett annat sammanhang att det kändes helt ok för honom att jag dricker så det var lätt att välja det som var bekvämast. Jag drack 1½ glas, kände mig lätt påverkad -det var inte behagligt. Inget jag har behov av att uppleva för att förgylla livet längre. De som drack fler glas blev markant påverkade även om alla skötte sig. Det var ett dygn med intensivt och disciplinerat arbete.

Har ibland tänkt att jag ska skriva om Fransiscus som flyttade in vårt hem hösten 2010, ett par månader före mitt uppbrott. Jag hörde om en utställning av ikoner och gick dit med en god vän. Beslöt att köpa en ikon och valde med omsorg. Det blev Fransiscus som förmedlar frid till hemmet, PAX HUIC DOMUI. Han tog lite tid på sig men han är en medhjälpare genom att finnas här i övre hallen. Han är ganska viktig för mig. Hans närvaro är följden av ett medvetet val och en konkret handling. / mt

råder religionsfrihet i vår del av världen. Tack och lov för det. Fransiscusbönen läser jag en gång om året i ett speciellt sammanhang och jag tycker mycket om den. / mt

Är ensam vaken i natten. Har sovit några timmar, vaknade och kunde inte somna om. Njuter av tystnaden och ensamheten... ensamheten hemma där jag just nu äger tid och rum. Helt annat än ensamheten när jag var vaken på hotellrum i förrgår och kände mig bara instängd.
Igår, fredag, var det för andra gången mannens hundrade nyktra dag 24+53+15+173+60+100. Jag räknade fram till 100 när jag flyttade mig och min ramsa till den här sidan och tänkte att vi ska fredagsfira lite. Det glömde jag men Mm kom hem med tulpaner och present och då kom jag ihåg det. Han visste inget om 100 dagar men jag informerade honom. Presenten är en muminmugg med Rådd- och Såsdjuret, han framför brasan och hon i brudutstyrsel. Söt ♥.
Ledarskapskursen ons-to väckte många tankar och känslor. Ser de stora utmaningar som står framför och strukturer som måste tydliggöras. Ska ta till mig allt jag förmår av den här utbildningen som säkert är min sista och kanske blir en av de bästa. Ser hur mina medberoendetendenser också, självklart, finns med i arbetet. Utmaningen att hitta och hålla balansen mellan krav och omsorg om människorna är ... om inte densamma så likartad. Klargjorde att jag just nu jobbar för att göra ett bra bokslut och en bra övergång - ett steg på vägen i mitt medvetandegörande.
Ska lägga mig och läsa nu. Fint med ett livsforum att fästa tankarna i. Godnatt alla - just nu tänker jag på alla som har det svårt på olika sätt. Styrkekramar till den som behöver det. Rakt ut i universum... / mt

dvs jag säger vad jag tycker utan att lägga tillrätta och mannen gör som han tycker (efter många vändor) fast jag klargjort att jag tycker annorlunda... MEN att han just i det här fallet kan göra som han vill och jag kommer inte att ha synpunkter. Det handlar om kakel och bårder i badrummet. Tidigare skulle jag alt 1) hävdat mitt förslag (snyggast:) alt 2)sagt att det inte spelar roll, hans förslag är lika snyggt (slätat ut min åsikt). Eller, sagt att han kan göra som han tycker men undeförstått att jag verkligen kommer att ogilla:-(
Det är intressant att lära om sig själv och öva tillsammans. Medvetet. Det har blivit mycket lättare, eller eg möjligt, när det sker utan inblandning av vin:) / mt

morgontimmarna åt att läsa bakåt i min tråd. Från starten 3 mars till 23 maj när barbalala startade skrivandet som "gäst" i min tråd. Så glad jag blev att möta dig där, du skrev för ett tag sen att jag, mt, på ett sätt känns som en vän till dig - du ska veta att det är ömsesidigt.

När jag läser bakåt inser jag att utan forumets stöd hade jag sannolikt inte orkat "stå" så fast som jag gjort. Ibland gäller det "bara" att stå och det är inte lätt, inte alls så lätt som det låter. Utan forumet hade jag absolut inte förstått de faror och fällor som finns längs vägen mot ett nyktert liv. Att kunna gå bakåt i min tråd och följa min berättelse är av stor betydelse, där finns framstegen men också svackorna i ett tidsperspektiv.

Tack Lelas, Mie, lillablå, Adde och Berra för ert sällskap i början av min resa här - ovärderligt! Ni har bidragit till att förändra mitt liv! / mt

läser jag och blir varm och glad i hjärtat, jag berättar för Mm att du är hemma och han hälsar!

Nej, man behöver absolut inte berätta allt, nånstans har jag läst så klokt att man ska fundera varför man vill berätta, eller avslöja, om det gagnar - eller kanske gör illa. Så fint du säger att en del vi bär inom oss är skatter, så ömtåliga... Visst är det så. Mycket vet man utan ord, kanske det viktigaste. Jag fick anledning att söka fram Lille prinsen igår. Känner du till den? - en barnbok av det slaget som kanske är bäst för vuxna... Nja, kanske inte ändå... berättelsen när Lille prinsen mötte räven har jag läst otaliga gånger för en kär liten flicka. Nu när hon är vuxen har vi fortfarande ett band emellan oss med den berättelsen.
J
Nu är vi här i det vidare livet. Känns gott att ha den här platsen, jag är beroende av att skriva och jag ser värdet av att kunna se tillbaka. Mycket faller i glömska annars. Morgonkram / mt

på min tråd "Att vara medberoende". Från mars till mitten av augusti 2011. Vilken resa och så glad jag är att ha kvar allt det jag skrivit. Mycket har jag glömt och utan forumet skulle det ha varit borta. Nu finns olika möten och händelser och mina tankar och känslor kvar så som jag valt att beskriva och åtege dem i stunden. I tråden finns också "forumsamtal" som betytt och betyder så mycket för mig. För mig är forumet den bästa terapimottagningen på den plats där jag lever. Absolut! Det är jag övertygad om efter dagen flera timmar långa återblick. / mt

igår... talade om det imorse och konstaterade båda att värre än så blev det inte. Det är en så markant förändring i vårt liv att dagliga bekymmer inte blir särskilt stora.

När jag läste min tråd igår fäste jag mig vid funderingarna om mitt jobb som vuxit fram under året. Det finns några saker i vårt liv där jag vill ha absolut klarhet innan jag trappar ner jobbet för gott. Att bli pensionär är ett STORT steg. Tänkte idag på min ålder, som jag sällan gör - jag kom ihåg när vktoria bad mig berätta om mitt liv strax före 40 där hon (du) är nu. Himmel, idag insåg jag att vårt flickebarn är 40... och vår minsting är 32. Ni förstår...

Precis nu kom Mm och berättade att han har en plan... att vi ska töja tiden mellan våra dåliga stunder så lång som möjligt. Vi är så eniga om att dåligt har man emellanåt och gräl hör livet till. Sen talade vi om kriser och trauman och minnesspår. Sånt vi båda har mycket kunskap om men vi har inte alltid kunnat använda kunskapen i tjänst för oss själva och varandra. Idag är det gott att vara. / mt

till alla på forumet! / mt

tiden rusar och jag undrar vart dagarna tar vägen. Blir hela tiden allt mer medveten om dagarnas värde - låter så trivialt men det är ett faktum. Väntar på min pensionsutrdning. Tänker på barbalala som bor trångt och vänder på varje krona och har ett ljus och frid i sitt hem. Olika uppbrott och avslut. Just nu äger jag stunden - dagarna är så intensiva så jag knappt hinner tänka tanakr till slut. Har det gott hemma - ovärderligt. / mt

bra dag på mitt jobb och hemma. Idag kan det bli ungefär hur tungt som helst, svåra saker som ofrånkomligen måste tas omhand.

Jag har fortsatt läsa framåt i min medberoendetråd och känner vilka tider jag har varit "närmare livet" och vilka dagar som bara rullat iväg. Utbytet på forumet har varit en del av "nerven". Utbytet och min förmåga att vara öppen utåt och inåt. Skrivandet bidrar till att öppna mina spjäll.

Igår talade jag med den terapeut jag besökte för lite mer än ett år sen. Det var i helt andra ärenden men jag berättade hur bra det gått och att man KAN förändra sitt liv. Fenix gratulerade viktoria till två års nykterhet och önskar att hon finns kvar, att de som blivit nyktra är ett hopp för dem som kämpar på. Så har det varit och är för mig också. / mt

fundering om stiltje här på forumet. Och om återfall:(

Minns första gången jag funderade över rörelsen här - som jag nästan vill beskriva från stiltje till storm, faktiskt ja. Som livet. För den som har stöd och hjälp av att läsa och skriva här tror jag att envishet och uthållighet är bra... Att inte tro att man är färdig och att inte ge upp. Det har skrivits om att vara beroende av forumet - det är jag gärna så länge jag har ett liv irl. Också.

Det jag tycker mig ha sett ett antal gånger är den inledande, nästan euforiska lyckan över att hitta människor som "vet och förstår" och hur det sen avtar och människor försvinner. Jag minns att jag frågade Adde första gången jag "kände" det här... Nu när jag tolkar in sådant önskar jag att människor ska hålla ut, lite längre och lite till. Ha tålamod att vänta ut tider av stiltje.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över mitt skrivande här, min känsla av att det är en trygg plats har varit i gungning. Det aktualiserar vad jag vill lämna ut och hur människor tolkar varandra - speciellt hur andra tolkar mig... Jag väljer ändå att fortsätta både läsa och skriva, det är viktigt för min egen skull. Forumet har varit så viktigt för mig och några av människorna här har haft en avgörande betydelse för var jag är idag. Mitt nya år ska få vara ett år. / mt

i min andra tråd. Det uppstod en situation som gjorde att jag valde att göra så - men först kopierade jag mina inlägg.
Att först kopiera och sen radera har tagit rätt många timmar och inneburit ännu en tillbakaresa i tiden. Nånstans skrev jag

"Den här tråden har blivit min dagbok, min vilo- och tankeplats och min avstjälpningsplats där jag kan skriva om allt möjligt som angår mig i mitt liv. I allt finns min bakgrund som tidigt inlärd medberoende som följt prognosen för alkoholistbarn och storasyster sgs fullt ut. De som återkommande skriver har blivit ett slags virtuell familj som jag skapar mig föreställningar om, som jag gläds med och lider med. Ibland tror jag att de andra känner varandra men inser att de flesta av oss är våra nick för varandra. ... Just den här processen är en lärdomsresa.... En av forumets styrkor är att det finns tid att reflektera och komma tillbaka utan att det hänt något (hmmm ???) i den del av forumlivet där jag är en aktiv del.... I den här världen är man lite mer en ö än i andra sammanhang. Amos Oz skriver att människan är en halvö som delvis är förbunden till ett sammanhang men med en sida riktad mot ensamheten. Kanske ensamhetssidan är lite större här, jag tror det. Javisst är det så. Här är jag en udde på den halvö i livet som är jag."

Något rubbade min tillit, nägot sköljde in över min strand... Något som skapade ett behov av att rensa i röran *skrattar* ...

Men jag stannar kvar och delar med mig av dikter och tankar som hör livet till. Idag blir det en dikt av Eeva Kilpi, igen.
Den handlar om mötet med en man men för mig handlar den här-och-nu om mötet med forumvänner...

Redan länge har jag varit försiktig,
frågat:
- Är denne man sänd av Gud?
Nu frågar jag även:
-Är han en människa som jag vill
öppna min ensamhes grind för,
låta honom stiga in i min ödemark,
störa den långsamt framvuxna
natuenligaordningen därinne,
betrakta de fridlysta växterna,
de ljusskygga fåglarna,
lämna sina spår på den sumåiga stigen,
sin lega i gräset,
sin änglabild på mitt innerstas skare.

stämningen och delvis en annan händelse som gjorde att jag valde att radera. Å ena sidan har jag inget att dölja - å andra sidan ... saknar jag också ord just nu och känner mig något distanserad. Men, vi flummar på, vi håller kontakten levande och värnar om tilliten till det goda och till livet. Ha det fint på fjället - där är det som i havsbandet - nära till himlen och fri horisont. Kramar från oss ♥ / A

städat i arbetsrummet (som mest fungerar som lager) och finputsat kakelfogar med tandborste. Ska steka abborre och göra potatismos, blir middag till melodifestivalen. Bara när jag skriver här tänker jag på att det numera är självklart att äta middag utan vin. Så skönt!

Ser ut som det regnar ute... vått på rutan och låter som det blåser också. Ruskväder. Skönt att vara inomhus och skönt att vara nykter i nyktert sällskap. / mt

kaffe med het mjölk, radio och stilla ro - ofta har jag skrivit tidigt, tidigt. Idag har jag städat en rörig låda inspirerad av feng shui och att rensa sig ur klibbiga röror. Arvet och plikten att spara allt som kan vara användbart är starkt så det är en utmaning att göra sig av med sånt som inte används.

Roligt skede i byggandet, bära ut byggmaterial och torka byggdam. Förra året samma skede samma tid men långt mer ostabilt i livet. Nu är livet gott. Tack för att du skapade den här platsen Magnus, jag vill fortsätta skriva och här kan jag vara även när livet är lugnt och nyktert. Känner mig starkt medveten om att garantier inte finns, det goda livet - inkluderat nykterhet är ett dagligt arbete. Så har jag alltid tänkt om äktenskapet så det är iofs inget nytt.

Igår ställde jag min "svarta bok" i boksåpet, där finns tiden med alkohol, lögner och svek dokumenterad och samlad. Meningslöst "bevismaterial" som inte förde framåt. Får finnas kvar som en påminnelse om att även den delen av livet har funnits och varit en verklighet. Idag skriver Carina Bång att våra tankar formar vår verklighet "Vad du än tror om dig själv eller dina medmänniskor så kommer du få rätt!" Jag är oändligt tacksam att jag hittade forumet samtidigt som jag nådde min gräns. Det har varit en ovärderlig hjälp att hållas på den väg jag vill gå. Funderar vad som ska till för att orka hållas kvar här - jag drivs av min lust att tänka och forma tankarna till ord, att pussla mitt livspussel i text. Och här har jag mött människor som delar och som jag kan dela med. En dimension i livet som har blivit så viktig att jag inte vill avstå den. / mt

Dompa? Att jag ska skriva en bok? Vi brukar tala om att Berra ska skriva en bok men jag har inte tänkt det... Skulle bli mitt pensionärsprojekt då:) / mt

hedrande. Jag fortsätter här tillsvidare men man vet aldrig:)
Fint att du är inställd på att ta hand om dig och bra att du söker hjälp! Adde brukar varmt rekommendera Nämndemansgården. Pianomannen var på ett annat hem - Aleforshemmet kanske det hette. Det är ett drygt jobb att befria en kidnappad hjärna, i synnerhet när livet gungar.
Böcker jag haft stor behållning att läsa är flera av Tommy Hellsten och Craig Nakkens Jaget och missbrukaren. Hoppas du har en fin söndag! Kram / mt

"genuint möte" som startade i ett ögonblick av skräck att mannen druckit öl. Vi möttes i hallen och jag vet inte varifrån känslan kom... jag fick för mig att han luktade öl. Jag sade det direkt och han kunde inte förstå. Jag frågade inte, för just i de situationerna har han ljugit. Under året har jag blivit trygg i att nykterheten bekräftar sig själv genom att min oro, när den visat sig, inte blivit hotfull. Så även denna gång.
Den här gången ledde min ögonblicksoro till ett långt samtal där han för första gången berättade hur svår kampen mot suget varit många gånger. Allt han avstått ifrån för att inte falla i frestelse. Att han inte talat med mig då han varit frestad att dricka pga den skam och skuld han känner. Att det är viljan till ett fortsatt gemensamt liv som hjälpt honom att avstå. "Det må vara", sa han, "att min hjärna är kapad (kidnappad) men mitt hjärta är större." Han berättade också att det är lättare nu, att frestelsen känns mera sällan. Vi talade också om forumet, hans tillfälliga besök här och mina erfarenhet. Jag känner oändlig respekt över hans resa och är så stolt över min Mulleman. Jag är också tacksam över allt vi haft möjlighet att lära, om samtal och relationer, och att vi haft förmåga att använda kunskapen i vår tjänst. / mt

att ha samtalet öppet. Livsnödvändigt! Hillary Clinton berättade i en intervju att hon och Bill träffades på... en fest? och började prata och efter det hade samtalet pågått... Då kände vi igen oss:) Trots olika avbrott har samtalet varit en styrka. Det nyktra samtalet ska jag tillägga idag.

Intressant igår var att jag inte hade någon magkänsla utan det var en doft av nåt slag. En (1) enstaka observation. Magkänslan har hittills haft en högre sannolikhetsgrad men också visat sig fel - den är antagligen individuell (fast fenomenet är generellt) och består, skulle jag tro, av ett antal fragment (sinnesförnimmelser) som omedvetet lärts in att tolkas som "onykter". Detsamma som i yrkeslivet benämns fötrogenhetskunskap och som man bär med sig på expertnivån. Tvivelaktig expertkunskap... men lite intressant också. Glädjande att det som hittills verkligen har visat sig självbekräftande är nykterheten:) / mt

liv i husvagnen och skillnaden när livet är nyktert. Tänker att likheten med hamnlivet är slående. Otroligt så mycket det dricks i småbåtshamnarna. Även om vi aldrig druckit på kräknivån har jag ogillat öl- och vinkulturen i segelbåten som annars inrymmer samma kvalitet som livet i husvagnen. Närhet, avskildhet och ekorrhjulet stannar. Senaste sommar var segelbåten hemma på gården. Ska ta en allvarlig funderar inför sommaren... / mt

har en gammal gråt vilande i halsen. När livet är lugnare gör den sig påmind... Det är som det ska vara men den gnager och molar ändå. / mt

Gott & Blandat men jag har ägnat förmiddagen åt att tillåta mig att vara lessen. Jag är ganska dålig på det. Tack för omtanken! / mt

att tillåta mig vara ledsen... Blev lättare till sinnes sedan och tog itu med ett stort jobbprojekt som måste göras. Blev lättare till sinnes, har sovit gott och fortsatt jobba. Ansvar är ett av mina middle names - har säkert flera:)/ mt

dagen med ett stort projekt där många pusselbitar måste falla på plats samtidigt. Har kommit långt och det är skönt. Mm slutför byggprojekt, katterna sover, ute är det ruskväder. Sämre kan jag ha det. Mycket sämre. / mt

arbetsprojektet så långt jag kan komma i nuläget - så skönt, en befrielse att vara så långt som jag är nu. Vi har haft en helg i arbetets tecken men även i gemenskap fast vi jobbat var och en för sig.

Så tveksam jag var hösten 2010 att inleda det byggprojekt vi avslutar nu. Tveksam för att jag var i ständiga tankar om att bryta upp och det var mest jag som ville den här ombyggnaden. Nu är det strax klart och byggandet blev en slags parallellprocess i resan mot ett nyktert liv. Ja, när jag tänker på all skit (svalskit faktiskt) som först skulle ut så känns det verkligen precis så. Den avslutande dryckesepoken inföll i den kasta-ut-skit- och börja-bygga-upp-perioden.

Den här tiden förra året var en kamp mot önskan att "få" dricka tillsammans vid "festliga tillfällen" och mitt envetna svar "det är inte festligt för mig längre". Startade min egen tråd 3 mars, då hade jag läst och skrivit i andras trådar ett par månader. Utan forumet hade jag helt säkert fallit till föga och skålat i champagne vid olika tillfällen och druckit vin till maten - än en gång. I tvivel och utan glädje och vi skulle ha varit tillbaka på ruta ett. Alla berättelser på forumet där jag kände igen mig och oss-som-missbruks-medberoende-relation gav mig styrkan att hålla linjen. Jag gjorde också några korta utflykter till vännen-där-jag-kunnat-bo och delade med henne när det var kämpigt och kändes kaotiskt på insidan. Idag är livet så annorlunda även om det inte är lätt och glatt alla dagar. Jag lever i tanken att vi ägnat ett antal år åt att långsamt underminera vår relation och då får det ta tid att bygga om och bygga nytt, det ska ju göras från grunden. Till en del är det verkligen att bygga nytt, livscirkeln är tillbaka där det är mycket vi-två. Barn och barnbarn har mycket aktiviteter och vi är mer perifera än när barnbarnen var små. Vi har längtat efter den här tiden och jag vet att vi båda vill göra det bästa av den. Ännu för ett år sen, i början av nykterheten, sysslade mina tankar mycket med ett eget boende. Att äga tid och rum. Det var mycket det-stora-familjesammanhanget som kändes viktigt att bevara. Nu händer det alltmer sällan att jag fantiserar om en lägenhet, tvärtom känner jag ofta glädjen och tryggheten i att vara vi-två.

Det var dagens kapitel i livsresan. Forumet är fortfarande en plats jag vill ha kvar för dagsnoteringar och reflektioner. Läser gör jag så gott som dagligen - här är jag en del av en annars dold verklighet. Eller snarare indirekt synlig verklighet - för den som "ser" och vill se. En verklighet som angår mig och engagerar mig av flera orsaker.

Söndagshälsningar, varma tankar, lev väl! / mt

Hur fan orkar anhöriga? frågar du. En bra fråga - och jag har inget svar. Jag orkade ju inte. Orkade och ville inte leva med alkoholen som en del i livet. Alkoholen som långsamt förändrade livet till ett liv jag inte ville ha. Jag har funderat mycket över vad jag har orkat med, vad andra - till synes - orkar med och finner sig i. Jag har reflekterat över hur det var i mitt föräldrahem, hur min uppväxt påverkat mig. Min gräns visade sig nog förhållandesvis tidigt.

I mitt vuxna liv har jag haft det riktigt bra i det stora hela. Det var de senaste åren som det blev för mycket alkhol. De åren gick vi igenom de varianter som beskrivs här med olika regler och begränsningar. De åren tjatade jag, satte upp regler och ville att vi skulle "hjälpas åt"... Inget av det förändrade nånting - förändringen kom med den konkreta erfarenheten, insikten, att jag lämnar. Då hade jag också insett att jag inte kan hjälpa honom och talade om det.

Men... i vårt liv finns så mycket som bär. En lång gemensam historia, många djupt personliga saker som vi delat, en gemensam syn på vad som är viktigt i livet. Det här året tycker jag också att vår tolerans och respekt för varandra vuxit en bit till.

När jag läst på forumet har jag många gånger undrat hur andra orkat och orkar. Det kan vara så, tänker jag, att när man orkat för långt och för mycket har man inga krafter kvar till förändring. Man har låtit sitt liv begränsas så mycket att man inte ser någon väg ut. Det är ganska många som börjat skriva och försvunnit under "mitt" år här - jag undrar vart de tagit vägen... hur livet ser ut idag.

Medberoende är en kraftfull och en osynlig "sjukdom". En folksjukdom när man beräknar hur många som är drabbade, 3-4 omkring varje missbrukare. Precis nu kommer Fråga doktorn på TV med inslag om kvinnor som lever i destruktiva förhållande och har en klump i magen när de ska hem. Så bra att det talas om missbruk och misshandel... Så att kunskapen sprids.

Nu har jag mest flummat... gör andra saker samtidigt. Din fråga inspirerade mig Dompa. Jag önskar dig stort lycka till! / mt

vi - det tror jag du har rätt i:) Och därför hade vi kraft att ge upp... att inte orka, som vi skrev både Lelas och jag (hihi på dej Lelas). Kanske framför allt VILLE jag INTE leva med alkoholen som en del i vår relation. När det gäller hur man har det i livet och vad man gör av det - har förmåga att göra av det - kan man inte jämföra mellan människor. Ha en bra dag! / mt - också kattvän

hos mannen i förrgår. Orkade formas till ord igår. Omärkvärdigt men stort.

Ofta ser jag situationer där han kunde valt att -trösta-sig-eller-straffa-mig med att dricka. Ofta ser jag stunder där vi kunde flytt ett bekymmer eller en tråkig kväll med ett-glas-vin - som lätt skulle blivit två eller kanske tom tre. Att förändra sitt levnadsmönster är ett stort och pågående arbete. / mt

ofta... men fan Dompa - livet är inte alls alltid på topp fast det är nyktert. Allt jag bär med mig i min ryggsäck finns kvar och allt mannen bär i sin finns också kvar. Skillnaden i hur vi möts när något gammalt eller nytt eller bara vardagsledan skaver är det som (kanske) är den största förändringen ... Jag har gjort många noteringar här om märkvädigt underbara stunder när skitsaker och/eller verkliga utmaningar bara löst upp sig... Sånt som redan efter ett par glas vin skulle blivit svårhanterligt och växt sig större och större... och utmynnat i långa försök att reda upp utan att ha förmågan att tänka klart, stanna upp, att för en stund lägga de egna känslorna åt sidan och se från den andres håll OCKSÅ. Men lätt och roligt är det minsann inte hela tiden - hur skulle hela det jävla komplicerade livet kunna vara det:)?
Ha en fin dag innesluten i ditt fantastiska nätverk. Ni gör ett storartat jobb - inte minst du som har förmågan att söka hjälp och ta emot. Stort, mycket stort! Kram / mt

måste också få följa med hit

Färgerna är så klara nu, kanterna skarpare och hörnen vassare. Ingen dimma längre utan en klar ren obarmhärtig tydlighet. Jag ser dig nu - och mig... i ett annat ljus. Det gör lite ont i mina ögon med all denna skärpa, som att jag vill kisa lite. Men jag kanske vänjer mig? Kanske ljuset tillslut inte längre gör ont i mina ögon och då kanske jag hittar vägen, jag som levt i våra dunkla rum så länge.

grop, nej handlöst i ett djupt hål igår. Igen visade sig nykterheten i reaktionen och mötet. / mt

dunderförkyld och ännu lätt omtumlad efter "fallet". Det djupa hålet bestod av en tom - och visade det sig dammig - spritflaska som på ett ögonblick startade hela processen av tvivel... Då gick det inte att "dissa" fast jag annars är ganska bra på det. (Googlade fram en artikel om det efer Pias inlägg.) Nej, nej - totalt uppfylld av känslor som jag inte kunde sortera ut och inte kunde hantera. Mannen hanterade, förtvivlat men bra, vilket (än en gång) övertygade mig om hans nykterhet - han förstod helt min reaktion... men blev ledsen. Vi talade direkt i situationen och mer igår om hans nykterhet och hans vilja att vara nykter. Att det går bättre och bättre, att han alltmer sällan tänker på att dricka.

Det här har hänt några gånger och det är min egen reaktion som skrämmer mig mest - att jag så totalt, på ett ögonblick, tappar fotfästet. Tvivlet, tänker jag just nu, kommer alltid att finnas kvar - och det kan väl tom vara sunt - eftersom risken för återfall alltid kommer att finnas. Förvissningen om magkänslans tillförlitlighet stärks alltmer. De gånger jag haft konkret oro utan magkänsla har han varit nykter. De gånger jag haft magkänsla utan "bevis" har han druckit - om än mycket lite.

Jag har ännu inte fått mitt deltidspensionsbesked. Situationen på jobbet har varit väldigt pressad denna vecka, omorganisationer och förändringar som skapar stor oro.

Jag påverkas också en del av att se hur jävla svårt det är för de flesta att sluta dricka och hitta vägen till ett nyktert liv. Vilket fruktansvärt gift alkoholen är.

Det känns hoppfullt att det är så mycket lättare att prata om alkohol och nykterhet nu. Jag inser också att jag inte kan ta ansvar för hans nykerhet, den känslan har förändrats mycket det här året och blir alltmer självklar. / mt

ett år sen jag skapade min tråd "Att vara medberoende". Följande dag, 4 mars skrev Lelas:

Hej, mullegullet!
Jag vet precis hur det där är... Rädslan för att bli sviken, igen.
Men när jag grubblade som mest på det så fick jag rådet att spara den oron tills den är befogad. Alltså... Om du både oroar dig just nu och dessutom när det eventuella sveket inträffar - då ägnar du dubbelt så mycket tid och kraft åt att oroa dig... Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men klarar du att spara oron tror du?
Jag insåg dessutom att det jag egentligen oroade mig mest för var att bli "idiotförklarad" (inte minst av mig själv) för att jag skulle ha litat på någon och blivit lurad och sviken igen... Jag vill inte vara så "dum" och lättlurad, liksom. Men, vet du... Det är faktiskt inte så farligt. Jag tar den smällen om det behövs, om det gör att jag kan slappna av och må bra under tiden. Kram! /H.

Ha ha - de orden är precis lika rätt idag! Kollar bakåt hur livet såg ut då - 24-25 februari och 13 mars var svarta dagar i vårt då nynyktra liv. Då var det smärtsamma uppgörelser... Kollar min räkneramsa 24+53+15+173+60+122(idag) och ser att för ett år sen var ett kritiskt skede. Jag har väldig nytta av min räkneramsa:) Den ger mig perspektiv.

Så befriande att Lelas formulerat oron för att vara lättlurad - det är också det som känns värst för mig - fast det känns lite billigt, lite lågt, på nåt vis. Men - att låta sig luras - Usch! Men också... således mitt problem och jag som äger rätten att lösa det - jag ska öva mig på att ta till mig det som Lelas skriver: "Det är faktiskt inte så farligt. Jag tar den smällen om det behövs, om det gör att jag kan slappna av och må bra under tiden." Och de allra flesta dagar tänker jag inte ens på alkohol längre, det är andra livs- och vardagsbekymmer som gör sig påminda. I det stora hela lever jag trygg med att mannen är nykter även om det är för att jag krävt det och står fast vid kravet. Han hänvisar ofta till sin starka vilja och den känner jag så väl. Jag konstaterar att jag kan inte bestämma vad han ska tycka, kanske det är att acceptera vad jag inte kan förändra. Han frågade i somras varför hans nykterhet "inte duger"... När jag tänker på "Att vara medberoende" är det medberoendet JAG kan göra något åt. Och jag ger mig själv ganska gott betyg:)

Läste i mina kopierade inlägg hur livet såg ut för ett år sen - så tacksam jag är för allt jag skrivit. Ger verkligen perspektiv att gå tillbaka. Och än en gång, vilken lycka att jag hittade hit. Utan forumet hade jag inte haft kraft att stå fast vid kravet på total nykterhet. Då skulle vi varit tillbaka där vi var - troligen skulle jag bott någon annanstans idag.

Att bli fri från medberoende och missbruk är ett pågående och ihärdigt arbete! Så är det bara.

Nu har mannen stigit upp, kaffet är klart och det ser ut att bli en fin dag. Det känns till och med som om förkylningen är på tillbakagång. Idag ska jag köpa en stor bukett tulpaner i många olika färger. / mt

att man KAN vara mer alkoholkänslig och -ängslig än "de flesta", dvs oroa sig mycket utan att det "objektivt" finns problem, och detta på basen av tidigare livserfarenheter. Iofs bara styrker det min tanke att det måste handla om hur-JAG-vill-leva långt mer än om hur-mycket-DU-dricker och är-det-normalt. Tänkte på det inatt när jag oroat mig kolossalt för ett barn (inte vårt barn) och där mannen inte alls uppever samma oro. Jag är övertygad om att han har "rätt" men kan ändå inte sluta oroa mig utan snarast växer oron när han inte delar den. Jag har nära till katastrofkänslor i vissa andra sitauationer också, tror det har rötter i hemska situationer med min berusade far. Och att tillvaron i barndomslandet till vissa delar inte var förutsägbar och därmed inte trygg. I vissa situationer lärde jag mig (omedvetet) att den var förutsägbart o-trygg och hotfull. Inatt när jag inte kunde - nej inte vågade - låta förnuftet ta överhanden - för jag kunde lätt argumentera omkull förnuftets röst, tänkte jag på att det nog kan vara lika med alkohol - även om det säkert inte är vanligt - dvs är man orolig för missbruk finns OFTAST skäl till det.

Men, om jag är en särskilt otrygg och benägen-att-oroa-mig människa faller alla resonemang om den andres drickande är normalt eller inte. Då måste jag (också) sätta fokus på mig. Det är viktigt, tänker jag just nu, att se sin del i allt, att i en relation påverkar man varandra. Sent igårkväll var en situation när mannen inte alls kunde möta min oro - skulle jag ha känt mig lika oförstådd häromdagen, då när jag föll handlöst, skulle det blivit helt annorlunda - katastrofen hade varit nära. I det som hände nu tror jag inte alls att han inser vidden av vad jag upplever i stunden.

Att jag skriver det här betyder på intet sätt att jag ändrar mig ang alkoholens plats i vårt liv. Där känner jag mig orubblig.

Jag vill däremot göra något åt min närhet till rädslan för katastrof - den rädslan begränsar mig mer än jag gillar. / mt

jag blir inte ledsen. Och jag tror jag förstår, ganska bra i alla fall... Du beskriver (risken för) det som brukar kallas självuppfyllande profetia - förstår jag dig rätt då?

Och här klistrar jag in visdomsordet: I´m only responsible for what I say - not for what yoy understand.

Jag har ägnat mycket tid i livet åt att förstå mig själv och lära känna mina sår och sprickor... Att läsa, skriva och få respons här har faktiskt varit lika bra om en del annat, långt "mer exlusivt" har varit:) Att skriva och ha tid och utrymme att tänka passar mig bra, likaså att gå tillbaka och reflektera över sånt som passerat.
Apropå din höjdrädsla - jag hoppar inte, varken fysiskt eller psykiskt men jag vill ge mig själv ökade frihetsgrader i livet. Mina rädslor begränsar mig och har även begränsat mannen i vissa avseenden. Det blev tydligt inatt (igen) då jag var orolig på ett sätt han inte kan förstå och det i en situation som berör oss båda. Jag har redan talat med honom om det. Att han idag förstår (som jag upplever det) min hållning och rädsla (respekt?) för alkohol har gjort att vi kan tala om den delen på ett bra sätt vilket inte gått tidigare. Jag skulle hellre känna respekt än rädsla för alkohol men rädsla är nog tyvärr ett sannare ord. Rädsla är väl aldrig bra... men det är bäst att vara ärlig så långt man förmår. Och min katasrofrädsla hör till mig och det är jag som måste jobba med att övervinna den - eller åtminstone töja gränserna. Den lär också finnas kvar här, med mig, när du kommer tillbaka, nymarinerad och med nya erfarenheter. Vi får se var vi står då, på vilken höjdnivå:) Önskar dig en skön söndag och att din inläggning :) gör dig gott, mycket gott! / mt - ska fylla på med ett visdomsord snart...(se i texten)

till alkoholister kan känna igen sig i detta:

1.Söker du ideligen uppskattning och godkännande?
2.Har du svårt att se dina egna förtjänster?
3.Är du rädd för kritik?
4.Pressar du dig själv för hårt?
5.Har du haft problem med något eget tvångsmässigt beteende?
6.Är du perfektionist?
7.Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?
8.Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?
9.Känner du fortfarande ansvar för andra precis som du kände ansvar för alkoholmissbrukaren i ditt liv?
10.Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?
11.Isolerar du dig från andra människor?
12.Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?
13.Känner du dig utnyttjad av andra människor och av samhället i allmänhet?
14.Har du problem med intima förhållanden?
15.Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde alkoholmissbrukaren?
16.Drar du till dig och dras du till människor som tenderar att ha ett tvångsmässigt beteende?
17.Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd för att vara ensam?
18.Misstror du ofta dina egna och andras känslor?
19.Tycker du det är svårt att uttrycka känslor?
20.Tror du att en förälders alkoholmissbruk kan ha påverkat dig?

På den sista frågan svara jag tveklöst "ja" och på flera av de ovriga också. Kom att tänka på den här listan när Mullegubben och jag samtalde om min katastrofrädsla. Den passar här. / mt

Länken: http://www.al-anon.se/Al-Anon-Vuxna-Barn/

är under avslutning. Slutet gott allting gott!
Jag har varit gräsligt förkyld, genomlidit världens katastrofångest, känt mig icke-hörd-och icke-förstådd, känt vanmakt över min oförmåga och hela mig, känt mig ensam med mina bekymmer... Men också haft roligt, tillfrisknat, motvilligt gått på promenad på uppmaning, känt hur jag blir allt helare - från botten och längst inifrån, talat om mina egna, helt sjuka begränsningar, känt mig hörd och förstådd, fått mina tårar torkade, talat om såren från min barndom, funderat vem som tröstat mig, när har jag fått vara svag? ... när har jag kunnat visa mig svag (!), talat om min stora sorg över en trasig relation - och delat med Mm... Lyssnat på mannen Mm som berättar om sina inre resor, vilken som är den största - det är inte alkoholen - och det tror jag. Fått se en helt otroligt bild när en nallebjörn formades i bastuspisluckan... Torkat tvätt ute i solen, städat byggdamm, fått utsikt över ett nytt fågelholkkvarter.

Nu har jag hjälp att minnas - nu ska jag bada bastu så att också kroppen blir alldeles skrubbad och ren och ett värdigt omslag till min renade själ. / mt

en påminnelse om livets ändlighet. En bekant har hastigt och helt oväntat dött och jag tänker att hon inte fick en enda dag som pensionär... Jag hade nyligen ett långt samtal med hennes man som är pensionerad sen en tid. Ofattbart att han nu ska ta emot kvällen och natten i medvetenhet om att hon aldrig mera kommer hem... Så viktigt på vilket sätt man skiljs åt... ifall den ena ska leva med det minnet som det sista. Säkert helt fel plats att skriva detta, här där människor lever i så svåra och besvikelsefyllda relationer... men det har blivit en vana att jag fäster mina tankar här.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag / och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag / men ibland blir den aldrig densamma mer.

Alf Henrikssons dagsvers som vissa dagar kryper in under skinnet på alldeles ett särskilt sätt.

dina ord värmer. Även om den här personen inte var en nära, personlig vän är det tillräckligt nära för att kännas mer än nån "man hör talas om". Och livssituationen kommer nära och berör. Det är så sant att jag har mycket kärlek och närhet omkring mig och frågar mig allt oftare vad som är viktigt den tid jag har kvar av mitt liv. Det här är en verklig påminnelse.

Annars Lilja, jag minns dig och är glad att du sökt dig tillbaka. Ni som kämpar hårt mot alkoholmonstret har gett mig många värdefulla insikter. Ha en bra dag, allt gott! / mt

jag kunde vara ni, alla tre, Viktoria, Pia och Lilja. Så mycket jag känner igen i livsmönster och livshållning. Så tunn är gränsen.. Det känns gott i mig att medberoendelistan är till nytta, jag har sett den tidigare och sökte upp den igen när jag tänkte på min barndom häromdagen. Har tänkt ibland att jag skulle vilja starta en grupp för vuxna barn (*skrattar* t ex i 60-årsåldern) till missbrukare och just nu känner jag igenkännandet och delaktigheten här.

Tack för din formulering Pia: "lära mig leva, släppa taget, ändra mitt sätt och våga låta andra ta ansvar för sina egna liv." Det övar jag på och tar ofta sinnesrobönen till hjälp,... Jag ryser lite när jag hör om ditt arbetsskift - jag har lämnat sjuksköteriet men är kvar i stress och ansvar.

Så tunn är gränsen, skrev jag nyss, mellan missbruk och medberoende - jag såg framför mig att vi går längs samma väg möjligen på var sina sidor om den streckade mittlinjen... men det kändes inte som nån bra metafor. Just nu tänker jag att vi går i samma livets skola. En norsk psykiater, Svein Haugsgjerd har skrivit att de som varit psykotiska har gått i livets högskola för de har gått närmare avgrunden än de flesta. Vi här är nog på högskolenivån vi också.. har tittat ner i avgrunden, eller Helvetesgapet... och kämpar för att hålla balansen. Vilken hjälp jag haft och har här att hålla taget... / mt

jag har repat mig bra, för en vecka sen var jag halvt mevetslös men nu är det bra.

Jag fick ett gott skratt åt dig som frigående höna - vi har så fina hönor; t ex islandshönan Sigridur, stor och ståtlig, brunröd med skiftningar i koppar och snygg mörkbrun tofs och Goldie, en tjinuskifärgad dvärghöna, också med guldblond tofs. De hade kycklingar i somras båda två. Det är fantastiskt att se hönsmammor ta hand om sina barn och visa dem världen. Sen ett tu tre lämnar de kycklingarna och flyttar tillbaka till hönshuset (och tupparna) igen. Men, det ska sägas, de är duktigt trötta på tupparna emellanåt.

Det känns som det kan bli en fin helg, det ska städas och röjas, det nya duchrummet är färdigt och fint - sista listen kommer på plats nu. Jag har en del jobb som mäste göras men det känns ok - satte punkt i en rapport idag och det är alltid skönt. Väntar på pensionsbeskedet som fastnat i nåt datatrassel. Men, har också tänkt att jag kan välja att tänka positvt om mitt jobb - det finns mycket gott där och det händer att jag får värmande ord av folk som är viktiga för mig. På jobbet är jag vanligen den som går rakt in i konflikter (när det skaver på insidan) och då försöker jag prata "giraff" - det är nästan magiskt hur mycket gott det kan komma ur det. Vi har haft en sån uppgörelse nyligen och idag fick jag så varma ord av en kollega.
Det blir sallad nu, avocado och kyckling och dressingen med vit balsamvinäger, vitlök o persilja. Favorit. Framför brasan. Mineralvatten med bubblor. Kram till dig och ha det gott! / A

med radio, katt och soluppgång långt borta i öster.

Städade igår, njuter just nu av att ha det vackert omkring mig. Ska ta itu med ett annat utrymme idag. Ska också ägna dagen åt att på djupet fundera över ansvaret i en relation, i vår relation och andra relationer som är viktiga för mig. Det ÄR förvisso det viktigaste att ta ansvar för sig själv och sitt mående-välbefinnande men jag är ingen ö, jag är en halvö med ett brett och djupt fäste till ett sammanhang. Det här året har Mm verkligen visat sin vilja och tagit ansvar för att vår relation ska fortsätta. Också jag.

Jag berördes starkt av det Lisamari skrev om att fly med missbruket in i sin bubbla ... Min bubbla är delvis arbetet som jag kan försjunka i långt utanför vad som är rimligt. Andra bubblor är flykten in i böcker och skrivande. Mina viloplatser men också där jag blir, gör mig, otillgänglig för omvärlden. Vktoria skrev till någon att det starkaste i missbrukte var flykten (jag minns så) ...

Det är viktigt för mig att skilja medberoendebeteenden från mänsklig omsorg. Det är viktigt för mig att det inte blir enögt. Å ena sidan är jag övertygad om att våld och missbruk inte kan/ska lösas i familjeterapi (då det finns en maktproblematik) å andra sidan är man alltid två i en relation. Om den jag lever med har destruktiva beteenden är det inte mitt fel/mitt ansvar. Den andre kan jag inte ändra.... Men jag har ansvar för mig och min del i relationen. Så smal den eggen är ... och så väsentlig för mig. Jag vill inte leva som medberoende men jag vill abslolut inte leva som egoist.

Jag tror att det var Scott Peck som först, för många år sen, utmanande mig genom att ifrågasätta uttrycket "det är tanken som räknas" - kanske Stefan Einhorn har tagit upp det också. Kärlek kommer inte andra till del genom tankar, kärlek visas i handling. Åh vad jag har plågats av den insikten emellanåt. När jag inte haft kraften att handla, när lättjan och egoismen tagit överhanden. När jag handlat emot mitt hjärta - eller när jag underlåtit att handla. När jag flytt in i mitt. Och det jag skriver om nu handlar inte om medberoende. Även om det är på eggen...

Idag är en ny dag med nya möjligheter. Idag, just nu, är jag tacksam för allt jag har. En nykter, klok, kärleksfull man. Fina barn och barnbarn. Ett jobb som jag ofta(st) trivs med och nedtrappningsmöjligheter som skymtar. Några nära vänner. Möjlighet att förändra det jag vill förändra. Att bidra med det jag kan till det som är viktigt för mig. / mt

Kanske att det bland de beroende finns de som i grunden, primärt, är medberoende? Som tidigt "lärt sig" att läsa av omgivningen, att tolka obefintliga signaler, ta hand om, ta ansvar för. Som bär tunga bördor...

Kanske att det bland de de beroende, de som vuxit upp med missbruk och kan ha fått "genen" i arv, ligger nära till hands att när bördan av egna och andras bekymmer blir för tung söka den tillfälliga vilan i glaset? Och så är den medberoende en av de beroende med dubbla bördor att bära och frigöra sig ifrån.

Kanske - om det är så - att detta är vanligare bland kvinnor som (ännu) är uppfostrade till omsorg och ansvar för andras väl och ve?

När en medberoende-beroende ändrar sitt mönster, som måste ändras från "två håll" påverkar det sannolikt omgivningen på flera sätt, från flera vinklar... / mt

veckan har jag inte skrivit sen jag började skriva på forumet för mer än ett år sen. Läser gör jag varje dag. Hämtar ♥ från början av denna tråd, och min räkneramsa. Konstaterar att den igår slutade på 134, alltså 24+53+15+173+60+134. Nykterheten just nu är vardag. Igår var jag på arbetsmöte med efterföljande middag på krogen. I sällskapet var det faktiskt någon utan bil som valde vatten trots att det bjöds vin - men jag noterade också samtalet - hur "normalt och givet" det är att dricka en flaska vin till helgen. Kulturen är stark men besvärar mig inte. Ska bli verkligt skönt med helg!

Fortsatte tänka - så fungerar skrivandet för mig - på hur mycket inarbetad tid jag har att ta ut, hur jag ska planera inför min nedtrappning. Tänker på hur sträng jag är mot mig själv i vissa avseenden. Verkligen sträng. Inte hemma dock, min viloplats - numera helt min viloplats. Ser mig omkring och kommer på att jag ska gå spana efter ny matta idag - blir glad! / mt

på varför man inte bör skriva här påverkad var så bra och så långt mer generellt än alkohol så jag klistarar in det så att jag kan fundera vidare över det:

"När jag är full så är inte mina tankar speciellt smarta eller fyndiga. Mitt fyllesnack tillhör ju inte Nobelnivå om jag säger så. Dessutom finns ju en väldigt stor risk att jag säger saker som jag inte menar och som ger mig ångest dagen efter. Om jag kommer ihåg vad jag sagt.

Jag vet också att det finns många som triggar igång sitt sug genom att känna att de på sätt och vis är med i fyllan på ett känslomässigt vis.

Behållningen av ett fyllesnack är ju inte speciellt stor för läsaren eller lyssnaren och inte heller för den som är packad. För att komma nånstans i det nyktra livet så lär vi oss av nyktra alkoholister, den fulla alkoholisten är vi ju själva mästare på."

timmar åt forumet, läst tråden som V tipsade om. Forumet måste ha varit nytt då men Lisamari, Adde, Pia, Mie och Fenix fanns med redan då - och V som beskriver att hon "kröp" in. Jag funderar vad jag gjorde 2008-2009, hur jag tänkte då, vad jag kände då. Jag kan titta i min "svarta bok" som faktiskt är just svart, en ringbok från en konferens där jag började skriva vid sidan av det jag skrev på datorn. Jo, nu vet jag - anledningen till att jag är kvar här var ett bröllop som planerades ingående ett år på förhand och som jag inte kunde tänka mig att trasa sönder. Det var ett mycket lyckat bröllop - men jag minns en (1) uppgörelse som endast jag och mannen vet om. Jag visste redan då vilket illavarslande tecken som visade sig när ett tillfälle gavs. Annars var allt genomlyckat.

Känner mig ganska ordlös just nu, förstår dem som slutar skriva när livet rullar på sin gilla gång. Tänker att det kan ligga en fara i det (för mig) och tycker mig ha sett det här.

Brukar tänka att man inte kan ta ifrån en människa något innan h*n fått något istället. Jag har inget som skulle ersätta forumet för mig i nuläget. Det skulle kunna vara en grupp levande människor att möta - men jag är så nöjd med att få vara hemma när arbetsdagen och -veckan är slut. Och jag vet inte var jag skulle hitta den gruppen, de personerna i min närmiljö. Så jag är bara innerligt tacksam för att forumet finns - och finns på mina villkor, när jag behöver och den tid på dygnet det passar mig. Låter egoistiskt i mina öron och känns ego att skriva så - men så är det ju:) och det är jag tacksam för.

Har förmånen att delta i en faktiskt väldigt bra utbildning just nu. "Faktiskt väldigt" för att jag gått många av varierande innehåll och kvalitet... Hade 1½ timme coaching häromdagen med en rejäl och mycket humanistisk karl som har sin bakgrund i ett mycket manligt yrke. Hade aldrig valt nåt sånt själv, män är "i princip" ganska hotfulla för mig. Jag deltar med öppet sinne och i syfte att göra ett bra avslut på mitt nuvarande jobb - som sannolikt är mitt sista. Coachingen gav en omtumlande efterkänsla. Det är ytterst sällan jag har utrymme att prata fritt om mitt jobb så länge utan bli avbruten och fr a utan att behöva tänka på vad jag säger. Det är en bra coach. Ska ta vara på det här också för min egen skull. Känner att jag gjort mig förtjänt av det - ja det har jag!

Ska fundera över klädsel till ett annorlunda kalas - som samtidigt i sin vanlighet kan bli likt det vännen V ska delta i. Mannen hör inte till sammanhanget och ska inte delta. Jag är mycket frestad att stanna hemma i soffhörnet med honom. Vi ska se hur det tar sig under dagen...

Ha en fin dag alla som läser och skriver här i forumets olika trådar. Tänkte idag på hur lika vi är, medsyskon skrev axel på 3xL-tråden... Tänk så fint att vi har varandra och att den här platsen finns! / mt

förklara, och svårt att dra gränslinjer. Ja. Ska fundera ett varv, eller några över det du skriver. Mest för att det är så intressant - inte för att analysera ev förnekelse:)

Det finns mycket i medberoendet jag inte kan känna igen hos mig själv - å andra sidan är jag inte prövad till det ytterstas gräns, inte tillnärmelseis. Jag känner däremot tydligt igen vissa missbrukartendenser och läser nu Jaget och missbrukaren med fokus på mig själv.

Precis exakt nu minns jag att min mamma berättade att pappas chef en gång hade ringt henne ang hans alkoholproblem - alkoholism och bett henne se till något vad-det-nu-var. Hon berättade att hon sagt "snälla herr A det kan jag inte" - jag tror inte hon var genuint medberoende, hon tog inte ansvar, sopade inte undan vad jag kan se nu. Jag vet att hon levde i enlighet med ett löfte och gjorde det hon trodde var rätt och bäst. När hon lämnade skapade hon ett rikt eget liv.

Så här fungerar forumet för mig, väcker minnen och impulser som jag själv kan välja vad jag gör med och av... Så klart jag kan välja att förneka eller försköna ... men jag ser att det hela tiden för framåt och det gör inget att det sker i min egen takt. Jag har inte bråttom.

Å ena sidan ser jag många likheter, åt olika håll, å andra sidan är jag fortfarande övertygad om varje människas komplexitet och unikhet.

Åh vad jag har svamlat - men här får jag ju göra det, som jag vill:) Idag känner jag att jag äger :)))