Hej!
Är ny här på forumet. Är en kille på 37 år. Jag har snart varit helt nykter i en månad och skiljt mig från alkoholen. De senaste sex åren har jag varit
beroende av alkohol och de senaste året har mitt beteende ändrats eftersom jag fått minnesluckor ett par gånger.
Jag har en välordnat liv. Sambo, husdjur, bra jobb, bra bostad, så varför har man hamnat här?
Inte intressant egentligen. Var sjukskriven för panikångest för sex år sedan och kan se idag att det var där mitt drickande ökade.
Ett glas vin på kvällen kan bli två, kan bli tre. Och jag mår ju så mycket bättre av det. Anti-depressiva mediciner har varit till stor hjälp för mig
och jag äter dem fortfarande, men jag har hört att jag är inte ensam om att självmedicinera med vin. Axlarna sänks och man slipper tänka.
Ett skiftjobb där man kommer hem sent gör det enklare att dricka. Då kan du ta några glas, gömma vinflaskan, diska glasen etc.
Går jag ut på restaurang så får jag panik om det bara blir ett glas, jag vill ju ha en flaska för mig själv.
Alkoholen blir en tvångstanke. Tar jag en klunk vill jag ha mer, mycket mer och när jag märker att jag pratar osammanhängande så slutar jag.
Senaste året har jag varit bakfull varje helg - alla som läser detta vet hur man kan må och då har man mer ångest.
Nu har jag alltså skiljt mig från alkoholen efter att ha försökt dra ner, ha vita månader etc under flera år. Det är mitt eget beslut men jag vet inom mig att om jag
inte tagit det så hade min sambo inte funnits kvar för mig. Att vara beroende är jobbigt, men medberoende är inte en promenad i parken det heller.
Vissa dagar är fantastiska, andra jättejobbiga. Jobbigt att umgås med de som sett mig som sin "festkompis", han som alltid säger ja och aldrig nej
när det kommer till en "AW" (som slutar med en helkväll). De flesta av mina närmaste vänner och som jag berättat för, förstår, min närmaste familj förstår, eller
försöker förstå i alla fall. Mer kan jag inte begära. Vissa dagar kan jag inte gå förbi en restaurang utan att vända bort huvudet. Det röda vinet de dricker hånler mot mig från glaset.
Vissa dagar så kan jag känna ett svagt molande sug, ungefär som man vill ha något sött. Vissa dagar går det hur bra som helst. Vissa dagar sörjer jag en "kär vän"
(inte så kär när man tänker på det) som jag varit tvungen att överge. Jag inser att mina resor sista åren mycket handlat om när/var och hur mycket jag ska få dricka.
Jag har rest till en mängd ställen, men jag har sett fler barer än museer. Jag ska vara helt ärlig. Alkohol kan vara fantastiskt, i rätt mängd, för rätt person. Men
jag har insett att det blir aldrig rätt mängd för mig. Därför måste jag varje gång jag tvekar på mitt besult, tänka på bakfyllorna, ångesten, ångerkänslor, grubblande, saker jag kan säga som jag inte menar, saker man lägger ut på Facebook som man sedan deletar bort dagen efter i hopp om att alltför många inte läst (så farligt har det inte varit men jag skulle aldrig skrivit det nykter) och hur min sambo måste ha mått i allt detta.
Jag kan inte backa bandet, jag kan inte göra något ogjort, men jag kan blicka framåt. Med lite support från nära och kära, en förstående alkoholterapeut och mitt eget starka driv ska detta gå, för jag har bestämt mig en gång för alla!
Det finns så många andra glädjeämnen än alkohol har jag märkt och för eller senare kommer jag över min "skilsmässa" från alkoholen och går vidare i livet, som en friskare, gladare
och med ett lite lättare hjärta. För nu styr JAG över alkoholen, inte tvärs om.
Ta hand om er där ute, och gör som jag, njut av en iskall julmust till julmaten!
// Livsnjutaren