Hej!
Är ny på forumet men gammal i leken "ska bara".
Jag har det senaste året erkänt för mina barn och min mor, syskon och min man att jag är alkholist. Det märkliga är att mitt erkännande inte fick den brandutryckning som jag trodde. Kanske var det inte en så stor hemlighet som jag trodde ;/
Mina barn är vuxna, min man yngre är nykterist, mor är alkoholist. Likaså var min döda far. Resten av släkten har samma historia.
Mina tre syskon har olika beroenden. En är kroniskt sjuk p g a drogmissbruk, en på hasch, en på alkohol.
Det är bara jag som har ett " normalt liv" med jobb och planerar att börja sjunga igen, måla och skriva färdigt mina sagor. Det är bara ett hinder, alkoholen stjälper mina ambitioner. Den stjäl den tid som jag ville ge till min kreativitet! Faan!
Jag dricker ca 1 liter vitt vin varje kväll. Planerar noga genom att kolla vilken tid jag får lov att börja dricka och vilken tid som jag ska sluta för att inte må dåligt dagen efter. Vaknar och går till jobbet, planerar mitt jobb, går hem och har god koll på mina cl hemma.
Började med några folköl för cirka 20 år sedan och är i dag uppe i en liter vitt. Jag kommer ihåg då jag bland de första gångerna lyckades klämma en 75, a vin själv och tänkte " oh, herregud detta får inte bli en vana".
Jag har idag inte druckit på två dagar men inte sovit speciellt mycket. Varför? I tisdags fick jag akuta magsmärtor och trodde att nu kommer räkningen.
Jag har länge tänkt att jag är en idiot, men jag kan ju inte sova och det måste man om man ska jobba. Så nu ska jag försöka sova utan alkohol.
Jag är väldigt duktig i offentliga sammanhang att ta ett glas vin, inte mer, jag får ju sen.
Min man är en pärla, han har aldrig sagt något. Han slutade helt med alkohol för ett halvår sedan. Som han sa "det är dumt och ta tre glas whiskey för att sova" .
Han höll på att adoptera mitt alkoholbeteende. Jag såg på och tyckte att det var bra för att han ville sluta, Han ska minsann inte behöva bli som jag.
Han förlorade sitt arbete och jag förlorade mitt gamla förra året. Då bestämde vi oss för att flytta tillbaka till Sverige. Jag fick snabbt ett nytt men inte han.
Han började då att dricka....Ramlösa...! Den senaste tiden har han druckit upp till 8 liter. Jag fick honom att gå till doktorn för att testa sig för diabetes.
Alla hans värden var bra, så varför dricker han då så mycket? Doktorn sa att det kunde vara nervöst beteende. Idag satte vi upp ett mål om tre liter vanligt vatten, han är så söt och försöker. Vid tre tiden undrar han var jag gömt hans Ramlösa. Jag sa att ta det ikväll istället. Nä sa han jag vill ha nu, så jag plockade fram Ramlösan.
Han hällde upp ett glas och verkligen njöt. Jag sa att nu har du triggat igång det hela igen. Nä sa, det är lugnt.
En halvtimme senare sa han medan han tar tag i Ramlösan och ler med hela ansiktet samtidigt som han ger mig en blink med ena ögat
"nu är det kväll så nu kan jag dricka lite mer". Då brast vi båda ut i ett jätteskratt som varade i flera minuter.
Så tragikomiskt, det har varit min ursäkt i flera år, min ursäkt för att dricka. I alla år har han aldrig fördömt mig utan låtit mig ta mitt eget ansvar för mitt drickande. Aldrig gömt eller hällt ut. Och nu säger han min mening och den blir så övertydlig för mig, hur jävla löjligt kan man lura livet.
Så nu känner jag en viss övertygelse om att det har ingen betydelse vad man missbrukar, beroende är beroende. Hur löjligt det än verkar med vatten.
Jag har varit hemma från jobbet tre dagar och ska tillbaka till jobbet i morgon. Få se hur det går utan att sova. Hoppas jag kan lära mig att sova igen utan alkohol.
Vill verkligen tillbaka till mig själv, inte komma med ursäkter om att inte kunna sova borta för att det inte finns alkohol. Sluta undvika vänner och sociala sammanhang på grund av alkoholberoendet. Jag är rätt snäll mot mig själv, har inte så dåligt självförtroende. Det är klart att jag inte går till mitt nya jobb och säger sanningen men steg ett var att vara ärlig inför min familj, att säga det själv.
Återkommer om någon är intresserad.
Skål i vatten! :)