Jag känner ofta nu för tiden att jag inte orkar mer. Jag har kommit fram till att jag lever med en alkoholist. Han styrs av spriten. Han sitter hellre vid datorn och dricker än att vika en kväll för oss och lägga sig i tid. Han dricker varje dag och kan sitta uppe och dricker och vid datorn sent fast klockan ringer tidigt. det händer på vardag då det är jobb dagen efter. Han stör min sömn på detta sätt. Det händer varje vecka olika hur många dagar och oftast helg. Men läst att alkohol gör att man kan tappa tidsperspektivet. Men det jobbigaste är att man sällan egentligen får träffa honom helt nykter då han dricker så mycket att det inte förbränns förrän det är dags igen. Att egoismen kommer fram. Vet att han aldrig kommer sluta så det är bara att välja. Ledsamt. Går mig på nerverna också och sliter. vet inte bara hur jag ska orka med ett ev avslut då jag inte är bra.

SuzyQ

Antar att han porrsurfar eller spelar, vilket tror du? Det är asjobbigt att ha det så, att inte få känna lugn och ro i sitt eget hem utan att bli störd av ett fyllo. Han blir aldrig elak eller så då? Det blir en konstant fylla när de dricker på det sättet och bara fyller på varje dag. Det går aldrig ur. Vad jobbar han med och hur klarar han det? Kör han bil på morgonen?
Köp öronproppar så du inte blir störd och ta ett allvarligt snack med honom. Det vågar du väl? Säg att du vill att han drar ner helt på veckorna iaf. Vill han inte det så har han blivit alkoholist på riktigt och då är frågan hur mycket du älskar honom? Rannsaka dig själv, sov med öronpropparna och tänk ut hur du vill ha det. Det kan ta åratal innan man kommer till handling från det man börjar tänka men det spelar ingen roll. Processen är igång!
Lycka till, läs runt här och skriv av dig. Detta blir din dagbok som kan vara bra att ha under resans gång.
Kram

Kvinna2

Tack för ditt svar. Jag har gått länge och tänkt blir lite irriterad på mig själv men samtidigt mår jag inte bra i övrigt så man får väl försöka vara ok mot sig själv men detta tar ju energi. Han åker buss till jobbet han har inget körkort. Han hänvisar till att den dagen han inte kan hålla rent och inte kan gå till jobbet först då bör han göra något åt det. Men de flesta alkoholister sitter ju inte på parkbänken utan är som han. Han har blivit mer egoistisk, kan svar otrevligt och annat som är konstiga beteenden. Hur ska jag klara att ta steget och vad ska jag säga för att få ett avslut som gör att man gör det vänskapligt? 1-1,5dl i varje glas med sprit och en lugn dag ligger väl det på cirka tre st. Annars mer som igår när han skulle gå i en trappa så var det farligt. Någon som har råd hur man orkar med att ta steget in i ensamhet. Ena stunden känner man starka känslor för att sedan känna att detta är fel.

Lycke

Jag förstår precis hur du tänker. Ena stunden bortförklarar man det jobbiga, ser till det som är bra och det man har gemensamt,hoppas på nytt, för att sedan banna sig själv när fyllan återigen är ett faktum. Jag känner också att komma till ett liv i ensamhet känns som ett oövervinnerligt berg. Sälja hus, hitta lägenhet, barnen, barnomsorgsfrågor... Allt känns tungt. Och så den hemnska sorgen att en drog ska få gå in och förstöra ett förhållande som faktiskt är bra i nykterhet... Ändå säger ju alla rådgivare att alkoholisten måste nå sin botten för att göra ett val, så man borde ju lämna när allt tjat, alla böner är verkningslösa. Kanske man då skulle vara närmare ett nyktert liv än man någonsin varit. Att bryta sig loss kanske också sätter igång nya krafter hos oss, nu känner vi oss trötta, sjuka och förvirrade, men det beror ju på att vi lever under de omständigheter vi gör. Jag tycker ibland att leva med en alkoholist är som att leva med en dement. Obetald anhörigvård på hög nivå, det är inte konstigt det sliter!

blå-timmen

Att bryta mig loss efter 27 år är det tuffast jag gjort i hela mitt liv. Och innan jag gjorde det... jag såg inte HUR det skulle gå till. Allt praktiskt ... från stort till smått ... det kändes omöjligt. Och mitt medberoende, vårt liv, gjorde att jag kände mig som en urvriden trasa. jag låg vaken om nätterna och ältade och blev ännu tröttare. Men till sist kom jag till den punkt att det bara inte gick längre. Jag berättar gärna mer om det praktiska någon annan gång om du vill.

Du skriver om rädslan för ensamheten. Jag kände mig mer ensam, där i vårt hus, med en drucken man, en vad jag gör idag. Visst, jag blir melankolisk ibland, har inte träffat en ny man... än. Men har mycket mer tid att träffa vänner. Och när jag tog steget ut, berättade för min omgivning, hände något märkligt. Jag fick nya vänner och hjälpande händer kom från ibland oväntat håll. Det låter som en schablon men det är det inte, på något sätt visade sig världen vara snällare än jag trott. Så var inte rädd!

PS. Något som fick mig att tänka till var tanken på hur vi skulle sitta där som bittra pensionärer, när barnen flugit ut, hänvisade bara till varandra och hans sprit. Det fick mig att bli livrädd...

SuzyQ

Vem vill sitta ensam med ett fyllo? Livet ska vara tryggt, skönt, roligt och underbart!
Jag har inte tappat tron på min man än, han har nu kommit till insikt och är nykter sen en vecka tillbaka och vi har det bra när han är nykter. Riktigt bra!
Önskar så att alla fick ha det bra med sin man, om kärleken finns kvar, annars gör man som blå-timmen och sticker. Ett eget liv är bättre. Som Susanne Alfengren eller vad hon hette sjöng på 80-talet, "Jag är hellre ensam själv än ensam i tvåsamhet" eller nåt sånt. Och så är det ju. Blå-timmen vet och och tusentals andra vet. Ensam är man när mannen ligger avsmälld. När man är ensam i egen lägenhet så är man sig själv. Egen härd är guld värd.
Lycka till!

Kvinna2

Ja du har rätt det är en hemsk sorg man går med.

Kvinna2

Jag har också tänkt på det om man ska sitta så här resten av livet eller om man skulle dö om jag skulle vara nöjd med mitt liv, och kom fram till att jag inte var det. Men det är steget jag måste ta men vad ska jag säga hur gör man för att inte falla dit och gå tillbaka. Tro på sig själv men det är svårt. Men tack för det du skrivet gör nog att jag närmar mig processen lite mer.

blå-timmen

ska inte hymla. Det är svårt. Första gången jag skulle säga att nu skiljer vi oss, bröt jag ihop och gick gråtande därifrån. När jag läser vad jag skriver, låter det som jag är så hård. Det är jag inte - var inte och har aldrig varit. Mycket kärlek, men mycket annat också. Och märkligt nog är jag inte bitter - min man och jag har haft mycket bra tillsammans också. Men för att orka ta steget var jag tvungen att stänga av alla dessa tycka om, tycka synd om och hela röran av äkta kärlek och medberoende. Vara hård ett tag -eller framför allt arg - arg på allt han gjort mig och barnen (och inte börja med ursäkterna å hans vägnar som man så lätt gör).

Ska också säga att jag har haft stöd. Förutom Forum. Jag har haft en "medberoendekurator"på kommunen (kommer inte ihåg vad det heter), vilket jag tror hjälpt mig på vägen. Vänner är bra, men ibland kan välmenade råd bli tokiga när de inte - tack och lov - kan sätta sig in i det hela. Men visst har de också hjälpt. En vännina sa - nu tittar vi på lägenheter - kom. Nog nu!

Och det tog mig tid... ingen idé att ångra att det gjorde det (även om jag gör det för mina barns skull som mått så dåligt). Det tog den tid en sådan process behövde.

Du anar inte vilka tvivel jag har haft, hur omöjligt jag tyckt en separation varit (det är vi två mot livet, mot allt...) eller jo, det gör du nog. Vad jag vill säga, om jag har klarat det här, så klarar du det!

Det finns ocskå dem som hittar tillbaka till varandra. Men då måste ju alkoholisten - din man - göra sin egen resa först.
Skickar så många kramar jag bara kan till dig! Och skaffa stöd, om du inte redan har det.Kommunen brukar ha rådgivning,

JO, jag måste säga en sak till. Och det är inte en schablon - det var faktiskt så... När jag väl bestämt mig, blev det faktiskt lättare. Trots att vi bodde under samma tak ett tag till, trots att det så klart dök upp jobbiga situationer,såvar det som livet började rulla igen.

Kvinna2

Tack för att du förklarade så bra hur du kände dig och du gav mig lite mer kraft. Tråkigt att du har behövt ha det så i livet men hoppas att ditt nya liv fortsätter i positiv riktning.

Kvinna2

Sitter trött och funderar har kommit dit hän att jag kan bli trött bara jag tänker på situationen men alldeles nyss kände man att vår kommunikation hade en attraktion fast han sitter nu vid datorn och dricker och började med en folköl till frukost till smörgåsarna. Det blir snurrigt känns overkligt att sitta här och sedan aldrig mer vara här och kunna krama om honom. svårt. Måste reda ut det livet känns tråkigt. Kan det vara bättre och kanske få vara själv resten av livet eller är det bättre och stå ut i detta?

traxxy

Det är uppenbart att han förutom dig även älskar "flaskan" och det är fel att han prioriterar den före dig. Stå på dig! Jag har själv varit den som tar flaskan före sambon men nu har det varit slut på det över en månad och min sambo är tacksam. Tillsammans är vi starka!

Kvinna2

Han kommer aldrig sluta har han sagt han struntar i om han är beroende för det är stimulerande att dricka. Han har lagt sig för att vila sedan 3 timmar tillbaka för han var trött frågade för en stund sedan om han kom och åt jordgubbar men han skulle sova. Igår var han uppe sent drack och satt vid datorn blev full. Idag bakfull började dricka direkt. Känns inget vidare.

blå-timmen

... tycker jag inte jag har haft ett dåligt liv. Tvärtom. Men att bryta upp, det var jobbigt - ja. Men man får ju inte glömma allt bra man har haft- både själv och tillsammans. Ångrar inte att jag varit med denne man, även om man med facit i hand inser att man skulle ha brutit tidigare. När jag läser dina texter så minns jag så väl hur det var de där kaotiska åren precis innan och under uppbrottet. Nu inser jag ju att varje historia, varje livsöde är unikt. Men vad gäller beroende och medberoende är vi, sorgligt nog, offer för mekanismer som fungerar rätt likartat. Som sagt, om du tar steget kan man ju också hitta tillbaka senare - om du tror det finns någon kärlek kvar. Men både för dig - och för honom - kanske ett uppbrott skulle vara bra. Min man, eller snarare ex.man, insåg plötsligt att han var tvungen att ta hand om sig själv. Att det inte fanns någon där som lyfte honom när han ramlat, eller som han kunde skylla på - ha som ursäkt för att dricka liksom. Och det har varit bra för honom. Att jag mår så mycket bättre nu, det är kanske ganska uppenbart.
Ta hand om dig. Du fixar det här!