Jag är en person som sällan gråter i vanliga fall. Men nu har jag snyftat sen igår kväll och gråten tycks aldrig ta slut. Tänk vad ledsen jag måste vara innerst inne!
Det är så konstigt, jag har ramlat över en gammal killkompis på nätet, vi umgicks mycket för ca: 15 år sen. Från början hade vi ett kort förhållande men därefter bara ren vänskap. Vi umgicks ett par år, sen kom vi liksom ifrån varandra. Hur som så var han en väldigt god vän. Och är visst fortfarande.
Igår ringde han mig och vi pratade nån halvtimme. Mest om vad vi gjort de senaste 15 åren. Det var så himla okomplicerat och skönt att prata med honom. Jag berättade att jag varit fullständigt fast i alkoholträsket, att jag gått i behandling osv. Han "ryggade" inte en millimeter! Sen pratade vi lite om annat, förhållanden som tagit slut och barnen vi hunnit få.
Efteråt bara brakade jag ihop och har gråtit sen dess. Så himla skönt att prata med en vän. Insåg på något vis vilka murar jag byggt, hur ensam jag är, hur jag isolerat mig, vilka tillitsproblem jag har. Och jag undrar när jag egentligen blev så jävla taggig, när jag började gå ständigt med garden uppe? Jag menar inte att ömka mig själv, det känns som ren sorg på något vis. Hur fasiken kunde det bli såhär?? Och sen undrar jag när jag egentligen ska sluta gtåta, kan man gråta hur länge som helst? Samtidigt är jag glad ända in i hjärteroten att jag återfunnit den här vännen, och framförallt att jag fortfarande är kapabel att känna tillit och vänskap.
Jaha, det här blev kanske snurrigt men det var skönt att skriva av sig. Hoppas ni alla där ute sköter om er!!! Kram

Stingo

Har inte haft ett sådant samtal, har inte gråtit... men de känslor du talar om... de tog...

Hoppas att du kan hitta till något bättre <3

LenaNyman

Hej Taesa.

Hur jobbigt du än tycker detta är - och jag förstår att det är det - så andas dina rader ändå hopp. De är förtvivlade, men också vackra och på något sätt känns det som att din djupa sorg som nu tillåts strömma fram är förlösande. Läkande.

Tiden för detta är kanske kommen nu?

Med värme.

/Lena

LVL

Sådär var det också för mig den första veckan jag grät för precis allt, det var som en fördämning som öppnats, jag grät för allt möjligt. Tills lut grät jag för att jag inte kunde sluta gråta.
Du är väl ledsen och trött förmodligen, jag kan får såna där lavinras när jag tänker på 15 år av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. Det är vårt att svälja. 15 år är åndå lång tid att sörja.

FataMorgana

Vad skönt att du kan gråta. Det finns säkert ett hav av tårar inom de flesta av oss. De flesta ogråtna. Så låt dom flöda. Det är läkande. Kram / FM

Taesa

Är så otroligt ledsen! Skulle kunna skriva hur långt som helst om min dysfunktionella familj som jag växte upp med, och vem vet, en dag kanske jag gör det, för min egen skull. Men nu måste jag lyfta lite på locket och låta lite pysa ut!
Min mamma är död sen några år - tänk vad jag saknar henne! Jag har tre syskon som jag har sporadisk kontakt med.
Sen har jag min pappa och vår relation är en historia för sig, jag får inte någon ordning på något alls där. Hur som, häromdagen ringde jag pappa för att be honom om hjälp att hämta en moped som jag köpt till dottern. Det blir diskussion om något han tycker jag strulat till, han har mycket åsikter om hur allt ska skötas. Plötsligt, i telefon, vräker han ur sig att det är lika bra att vi lägger ner det här, att vi avslutar vår kontakt och säger upp bekantskapen. Han berättar också att han skäms över mig varenda dag och att han alltid skämts över mig. Hur kan man vara så elak??
Och någonstans i allt dethär så kände jag någon slags sjuk lättnad, för äntligen fick jag ord på vad det handlar om. Min pappa skäms för mig och har alltid gjort. Och det jävligaste i kråksången är att det är sant, det sätter precis fingret på hur jag känt hela mitt liv. Så satans sorgligt!!!
Och samtidigt som det här händer, kör det ihop sig med min son. Orkar helt enkelt inte förklara, men det är jobbigt.
Och ja - jag gör som jag alltid gör och alltid gjort när det blir jobbigt. Locket på. Och ibland blir jag rädd för mig själv, för ibland pyser det över och då vet jag inte vart jag ska ta vägen med allt. Det gör så jävla ont just nu så jag orkar inte ens känna!!!
Jag är iallafall nykter och har varit det i snart 10 månader. Det snurrar som ett mantra i huvudet på mig - jag är iallafall nykter!!! Försöker göra bra saker. Snart ska jag till stallet och luta pannan mot en solvarm häst. Kom på nyss att jag inte ätit mat på två dagar, får ta och fixa till mig något. Andas, ett andetag i taget så går det nog.
Tack för att jag fick skriva av mig! Kram

Ullfia

... Du fick en bra stund där med pannan mot solvarm häst. Och mat i dig. Och att du har någon att pysa för IRL också. Du fixar det här! Kram.

FataMorgana

Tänker på uttrycket att" om man pekar finger åt någon så pekar tre fingrar tillbaka mot en själv". Det var precis det din pappa gjorde tror jag. Pekade på dig fast problemet låg hos honom. Men det gör ont att bli avvisad av dom som man har närmast. Låt det göra ont för det måste ut. Hästen är din medicin nu precis siom hunden var min när det krisade som värst. Önskar dig all styrka <3. Kramar / FM

Att få prata ut med någon och släppa ut sina känslor är ju bra och vi behöver en pysventil. Kanske ska du ta hjälp aven terapeut?