Dricker jag för mycket?
Den frågan kan jag besvara själv. Ja det gör jag. Helt klart.
Jag vet inte varför jag skriver här egentligen. Skönt att skriva av sig och vill väl ha någon slags feedback från likasinnade antar jag.
Lämna gärna några rader efter att ni läst.
Här kommer min story:
Vid årsskiftet fyller jag tjugofem år och i samband med det firar jag och flaskan tio år tillsammans. Jag har nog haft ett riskbruk sedan sjutton, arton års ålder. Åren från min alkoholdebut vid fjorton fram till då mitt riskbruk tar vid var långt i från torrlagda, men jag skulle ändå vilja påstå att mitt riskbruk inte tog vid först vid arton års ålder.
Alla minnesluckor gör det svårt att få händelser och årtal rätt, men jag tror ändå att jag kommer att lyckas återge min historia korrekt, i det stora hela i alla fall. Det är ofta som vänner påminner mig om saker som vi gjort eller oftast jag gjort under åren som jag helt glömt bort. Om det är för att jag förtränger dessa alkoholdränkta minnen eller om det är en alkoholskada kan jag inte svara på.
I alla fall.
Jag har alltid druckit fredag och lördag så länge jag kan minnas, från min debut fram till idag. När jag var runt sexton, sjutton år så började jag få en fruktansvärd ångest. Framförallt dagen efter som så många andra. Det ska ta ytterligare år innan jag inser att man kan dricka för att dämpa den. Däremot så inser jag ungefär där vid arton års ålder att man somnar lättare med ett par bira i kroppen. Man känner lugnet breda ut sig innanför pannbenet och somnar som ett barn. Oftast till någon slags musik i lurarna. Det var många morgnar som man var bakis i gymnasiet.
Jag har alltid haft en sjuk fascination av alkohol. Druckit otaliga liter öl till filmer och serier där huvudkaraktären har alkoholproblem. Somnat till låtar om alkohol. Whiskey Lullaby är ett exempel. Vad det grundar sig i och vad det betyder skulle jag behöva fråga en psykolog om tror jag för det kan jag inte svara på själv.
Det var också runt arton års ålder som jag började lördagarna med återställare, eller man kanske inte kan kalla det återställare, jag fortsatte dricka, började dagen, kalla det vad du vill. En återställare för mig är en enhet, en bira eller en whisky dagen efter, och sen är det bra. För att komma i fas liksom. Jag har aldrig kunnat dricka bara en.
Varje lördag vaknade jag runt halv sex, sex snåret (jag har alltid vaknat tidigt då jag festat hårt kvällen innan) och började morgonen med en kall bira eller en välkyld rom och cola framför datorn. Det kunde bli en tre fyra stycken och när klockan blev framåt tiosnåret så drog man hem till första bästa polare som var vaken.
Det var problem under två års tid där mellan arton och tjugo. Jag drack mer och mer, och polarna som köpte ut blev mer och mer less på att gå på bolaget åt mig. Det löste ju sig så klart då jag fyllde tjugo, men då uppstod andra problem istället. Innan jag började arbeta vid nitton, tjugo års ålder så var jag arbetslös i över ett år efter gymnasiet. Då drack jag nog fem dagar i veckan, så ofta jag kunde. Har alltid druckit så ofta jag kan, och så mycket jag kan. Från början räddade nog jobbet en från att dricka varje dag, men det insåg man ju ganska snabbt att det går att kombinera. Men det räddar mig fortfarande från att dricka de kopiösa mängder jag egentligen vill dricka. Åren gick och ångest stegrade kraftigt. Jag har nog haft konstant ångest sedan jag var runt tjugo. Alla dagar i veckan, året om. Hösten är alltid värst, då blir jag lätt nere. Nyss kommit ur en jävla svacka, tyngsta på länge.
Semestrar och långledigt över jul planeras alltid i detalj så man ska kunna dricka så mycket som möjligt. Alltid ett jävla planerande. Räkna på kostnader hit och dit. Mjölka ur varenda krona man kan hitta för att köpa alkohol. Pantkvitton hit och pantkvitton dit. Låna pengar hit och låna pengar dit. Planera, planera, planera.
Från tjugo års ålder så har det bara eskalerat. Började gömma alkohol medan man fortfarande bodde hemma. Smugglade ut tomburkarna då ingen annan var hemma.
Idag dricker jag för att må bra. För att lindra ångesten och för att allt är så satans jävla tråkigt då man är nykter. Vad gör man om man inte dricker? Det är ju det enda jag vet. Vad gör man en helg om man inte går ut och äter och dricker gott? Jag ändrade mitt sätt att dricka för ett och ett halvt år sedan ungefär. Jag insåg att vara hemma från jobbet på måndag inte var ett alternativ längre. Risken för att få kicken skulle vara för stor och då skulle jag inte ha råd att dricka. Så jag började dricka alla dagar istället. Mer vissa dagar, mindre andra dagar. För då är jag inte i samma behov av att ha en brakfylla fredag och lördag som jag annars alltid haft, och som i många fall blivit även söndagar. De gånger de blev söndag och sjukdag måndag var de gånger man vaknade med en jävla panik, fortfarande packad. Galen ångest över att inte veta vad som hänt, vad man gjort och sagt. Att fortsätta dricka igen var det enda jag kunde göra. Jag var för rädd. De perioderna kunde jag dricka en liter whisky om dagen, måndag till onsdag ungefär. Sen jobbade man torsdag och fredag så man kunde visa sig ute på stan på helgen igen.
Men nu dricker jag alla dagar, och det senaste halvåret så försöker jag hålla mig till endast öl. Kan inte kontrollera fyllan lika lätt om jag dricker sprit. Vilket är synd för jag älskar single malt. Hade ett par år då jag pissade ner mig ofta då jag drack stora mängder sprit. Pinsamt såklart om man inte sov hemma. Fördelen med att inte dricka sprit som jag gjorde förut är att jag slipper illamåendet. Det kommer ändå, men inte lika ofta. Nervskadorna har däremot börjat komma. Tycker att jag har fått sämre balans det senaste året också. Haft problem med att få stånd i många år, säkert alkoholrelaterat.
Jag började känna av hjärtat för två år sedan ungefär. Då hade jag druckit kraftigt i trettio dagar i streck. Precis då jag var på väg att somna ”vaknade” jag i panik av att jag inte andades och att det kändes som att hjärtat slutade slå. Att jag snarkar kan bidra till andningsuppehållet, men känslan av att hjärtat slutar slå kan jag inte förklara. Alkoholrelaterat såklart, men det stannar ju bevisligen inte, det känns bara så. Sen samma jul så kom smärre panikattacker då jag gick på bolaget. Hjärtat började rusa i en sportbils topphastighet och jag kunde inte prata utan att det hördes att något var fel och händerna skakade som asplöv. Det lät som om jag var nervös och och jag började alltid svettas extremt. Det ledde till att jag alltid var rädd att någon i kassan skulle märka något. Jag började få problem att gå på bolaget om det var mycket folk där. För efter den gången så var jag sjukt nervös varje gång jag skulle gå på bolaget eftersom att jag var rädd att det skulle hända samma sak igen, och det gjorde det, i ett års tid ungefär sen upphörde det. Men just det att hjärtat rusar så extremt, det slår så hårt att det gör ont ibland. Det gör det än idag, men i andra situationer, vid tal inför en grupp t ex. Jag har blivit osäker på mig själv. Låg självkänsla. Allt har liksom blivit sämre, jag mår sämre för varje dag, månad och år som går.
Jag funderar över om det här med ångesten och hjärtklappningarna (om det nu är vad vi ska kalla det), den låga självkänslan och en rad andra saker som jag inte kommer på just nu grundar sig i alkoholen eller om jag skulle ha dem även om jag inte missbrukade denna ädla dryck.
För det är vad jag gör, jag missbrukar alkoholen. Jag är inte alkoholberoende. Jag väljer att missbruka den för att det gör för ont annars. Sen använder jag den i andra syften med. Eller om jag säger så här, jag använder det nästan alltid i glada syften så som fester, middagar, puben med polarna osv. Men om det är en kväll då jag inte har något sånt inplanerat så dricker jag själv hemma, har alltid gjort. Så fort jag har kunnat i alla fall. För grejen är att jag kan ju avstå om jag måste. Men finns det ingen anledning att vara nykter så väljer jag ju att dricka, för att må bra och för att det är det enda jag vet. Om det är att vara alkoholist så är det väl exakt vad jag är då.
Har börjat drömma mycket senaste året. Hemska mardrömmar. Vaknar flera gånger om natten.
Jag har precis kommit ur en period nu och den blev hårdare än vad jag tänkt. Jag köpte vin innan helgen för att ölen inte biter lika bra längre. Blev lite mycket och idag mår man som man förtjänar. Nykter nu i alla fall. Men det är bara för att jag inte har råd och igår hjälpte inte alkoholen, jag mådde bara sämre. Den hjälpte till en början men sen började mina hjärnspöken göra sig påminda, och då är det farligt att fortsätta, då man har slutat bry sig för att man är så nere. På onsdag kommer det in nya pengar och då börjas det om igen.
Jag vet att jag kommer att få mer problem om jag inte slutar. Jag vet att det bara är en tillfällig lösning. Jag vet att mitt riskbruk kommer att skada mig själv och såra andra, vilket det redan har gjort. Ändå så väljer jag att fortsätta. Det är en ond cirkel och frågan är när man ska ta sig i kragen och försöka bryta den. Lite rädd är man väl också att man inte ska klara av det när man väl bestämmer sig. Jag har aldrig varit nykter längre än fem dagar i streck under dessa tio år.
Det snackas om att över fjorton enheter i veckan är riskbruk. Jag är väl uppe på över femtio i veckan, en bra vecka. Det blir att jag dricker i perioder även om jag säger att jag dricker varje dag. Perioderna håller i sig olika länge. Månader vissa gånger, en helg eller en vecka vissa gånger. Men är aldrig nykter mer än ett par, tre dagar mellan dem.
Det må låta klyschigt, men jag älskar alkoholen och kan inte tänka mig ett liv utan den även fast jag vet att den skapar problem.
Tack för att ni orkat läsa!