Progressivt haveri

Hej, ny på forumet!

Jag har själv alltid gillat alkohol sen jag drack första gången någon gång på högstadiet. Uppnådde något slags lugn och har under sena tonåren och ung vuxenålder druckit frekvent och relativt mycket när tillfälle givits. Aldrig haft dåligt "ölsinne" utan mest blivit glad (och ångestlindrad). Har har en pappa som gick bort när jag var liten och som jag förstått var mer eller mindre högfungerande alkoholist. Min mamma har jag inga minne av att hon drack när jag var barn, men insåg i vuxen ålder att hon nog drack rätt ofta också.

Har studerat och egentligen inte druckit mer än någon annan eller blivit fullare under unga vuxenåren. Efter studierna fått ett högprofilerat arbete med bra ekonomi. Skapat ett intresserat för vin och och kombinerar gärna med matlagning. Senaste åren har jag insett att vinkonsumtionen gått i taket, och detta efter jag träffat min sambo för ett par år sedan. Vi lagar mat och dricker en fördrink under matlagningen, kanske smakar på vinet till för- eller huvudrätt. Under middagen kan det lätt gå 2-3 flaskor vin på två personer. Därefter kanske avec och ytterligare vin. Så här kan det hålla på fredag-lördag. Under veckorna kan vi dela en flaska vin till kvällsmat, men vi båda vet att maten egentligen inte kräver något vin, utan vi använder det bara som en ursäkt att få dricka i veckorna. Jag trodde i min enfald och självbedrägelse att man inte kunde bli alkis på sexhundrakronors Barolo eller fina Pino Noirer från Napa. Eller så var det ett försvar. Dyra viner gör på något sätt självbedrägeriet enklare.

Vi har inga barn än men funderar på att försöka skaffa barn. Hela känslan, i alla fall för mig, är att vi båda är (just nu) lever i en högfungerande alkoholism. Inser att det här är helt ohållbart och undrar var man ska börja. Jag och sambon har berört ämnet vid några tillfällen, då hon har hamnat i ett läge där hon kan bli rätt elak när berusningen tilltar. Dock upplever jag att det finns en insikt hos oss båda att det är ett problem och att båda vill förändras. Med det kan jag dock inte lova att vi kan genomföra en förändring utan hjälp.

Hjälp!

Profile picture for user Charlie70

@olyckligidiot Välkommen hit! När det gäller AA-möten så tänker jag att det numera finns gott om webbmöten där du inte behöver delta med namn och bild. Det kanske kan vara ett alternativ till möte IRL? Annars är vi många som hänger här. AA är inte för alla och då kan det här forumet eventuellt vara ett alternativ.

Förstår att du känner dig som en olycklig idiot just nu. Vill bara säga att 1. du är ingen idiot (du har tex sökt dig hit) och 2. det finns något helt annat, bara runt hörnet. Ge nykterheten några veckor så tror jag att du får krafterna tillbaka att lyfta blicken.

Kram!

Profile picture for user Dwight Schrute

AA är verkligen inte för alla, men man kan inte bortse från att det hjälpt otroligt många. Och många av dessa har varit skeptiska till en början. Och det är okej :) Mitt tips är att vara öppen i sinnet och vara med på några möten för att få en känsla för det. Gör en enkel kalkyl över vad det kräver av dig (några timmar några kvällar) i jämförelse med vad du kan få (hjälp och stöd av människor med samma tankar och problematik). AA kan kännas högtravande, förlegat och pretentiöst. Men det är också helt fritt att plocka russin ur kakan och enda kravet på att delta är en VILJA att vara nykter. Det är allt.

Med pandemin så finns detm precis som Charlie70 säger, mängder av onlinemöten på Zoom. AA har tvingats in till en digitalisering vilket kan sänka trösklarna för många och göra första steget lättare. Det finns flertalet svenska Zoom-möten varje dag där alla är välkomna. Och du vill känna dig ännu mer anonym så finns det konstant möten över hela världen. Hade gärna gett dig konkreta tips, men det finns inte möjlighet att skicka privata meddelande här, av logiska skäl.

Och du är inte en idiot. Snarare klok som är medveten om ett riskbeteende som kan skena. Du har all möjlighet att förändra.

Ta hand om dig!

Profile picture for user Dwight Schrute

Hej olyckligidiot,

Hur har det gått för dig och dina tankar? Jag har tänkt en del på ditt meddelande och funderat över min egen situation med en partner som också drack/dricker för mycket. Så här i backspegeln så kan jag konstatera att vi båda var fullt medvetna om vårt riskbeteende och hur ohållbart det var. Det fanns en rädsla (eller bortförklaring) hos mig att jag skulle bli tråkig och osocial om jag hade bestämt mig för att vara nykter och hon fortsatt dricka som vanligt. Känns otroligt dumt såhär i efterhand då det ledde till mitt missbruk och hon fortfarande kan hålla det på en rimlig nivå.

Vill absolut inte att det ska låta som en bortförklaring då jag ansvarar för mitt eget handlande. Men jag tror en bidragande orsak till mitt drickande var en rädsla att förlora henne om jag avstod från dyra viner och spännande drinkar. Det hade ju blivit vår grej.

Känner igen mig väldigt väl i att maskera sin konsumtion bakom dyra vinner, diskussioner med personalen på Systembolaget och leta reda på nya recept på drinkar. För att senare stå och dricka vin direkt ur en box. Självbedrägeri på hög nivå.

Profile picture for user olyckligidiot

Tack för alla fina kommentarer och insikter. På något sätt har ändå resan börjat, tycker att det har varit ett uppvaknande och en ingång till att vara ärlig mot oss själva. Att vi pratar om problemet med varandra är en stor framgång för oss.

Profile picture for user Kennie

Bra att ni börjar fundera! Har läst här att om man tar tag i beroendet i tid, innan det gått för långt, finns goda möjligheter att återgå till ett kontrollerat drickande. Mottagningen Riddargatan 1 jobbar med det, man får göra ett test där de bedömer kan fungera. Att göra Alkoholhjälpens program och börja med tre nyktra månader kan jag rekommendera, det har gett mig nytt perspektiv. Har till exempel börjat fundera en hel del på varför just alkohol skulle vara den ultimata guldkanten... Har nog en hel del med beroende att göra att man varit så inställd på att det är så...