Att alltid dricka för mycket

Jag kan inte sluta dricka när jag har tagit de första glasen. Jag har alltid varit den i kompisgänget som druckit snabbast, mest och fortsatt längst. Flera vänner har beskrivit hur min blick förändras och att jag blir som ”radiostyrd” när jag är full. Minnesluckor har varit standard. Jag har sedan tonåren haft väldig mycket bakisångest.

Min livssituation har ändrats de senaste åren. Jag har en sambo och barn. Förut festade jag varje helg men nu blir det mycket mer sällan, kanske är ute på krogen ett par gånger per år. Om sambon och barnen är hemma så brukar det gå bra att komma hem i tid och inte blir för full. Men de gånger de inte är hemma så spårar det ur varje gång. Har inga spärrar när det kommer till hur mycket jag kan dricka, jag ser det som att jag ”passar på” och ”unnar mig”. Tänker att det inte drabbar någon annan än mig. Problemet är att ångesten efteråt är brutal, har väldigt mörka tankar, hatar mig själv och tror att alla andra också gör det. Jag går igenom (det jag minns av) vad jag sagt kvällen innan och vilka jag pratade med. Har en tendens att prata jättemycket med alla möjliga och har inga spärrar kring vad jag berättar. Oftast går jag direkt in på det jag inte borde prata om, känsliga eller kontroversiella saker eller saker jag som nykter verkligen vill hålla för mig själv. Den här egenskapen orsakar extra mycket ångest i kombination med minnesluckor, eftersom jag kan ha berättat vad som helst för vem som helst.

Jag har dessutom skadat mig rejält en gång på väg hem, fick en fraktur, och har blivit påhoppad en gång (inte allvarligt men en spark i magen) utan att jag visste varför, men antar att det var något gränslöst jag sagt eller gjort. När jag vaknar dagen efter kan jag se spåren och utifrån det pussla ihop hur kvällen slutade: mat som står framme, taxikvitto, halvdruckna ölburkar (som jag köpt för att ha hemma till jag kommer hem så jag kan dricka mer..) osv. Då vill jag bara försvinna från jordens yta. Tänker att ingen normal person kan vilja ha med mig att göra.

Utöver kvällarna då jag dricker ute på lokal, som alltså är sällsynta men påfrestande psykiskt, så har jag problem att sluta dricka även hemma. De kvällarna vi har besök och bjuder på vin så har jag väldigt svårt att inte öppna en till flaska även om jag vet att det bara är jag som vill ha mer. Jag sitter ofta uppe efter att min sambo lagt sig och dricker ”i smyg”. Jag har till och med köpt flasköl och inte burköl för att hon inte ska höra ljudet av burkar som öppnas. Jag gömmer tomglas och burkar så att hon inte ska kunna se hur mycket jag druckit efter att hon lagt sig. På helgerna börjar det oftast med att jag unnar mig en öl efter att jag arbetat i trädgården eller gjort nåt nyttigt i hemmet. Sedan fortsätter jag bara.

Jag har inget problem att inte dricka. Jag har haft vita perioder på över 3 månader och känner inte sug efter alkohol särskilt ofta. Det kan vara att jag bygger upp väldigt mycket mentalt inför en speciell händelse, tex en middag ute med kompisar som är inbokad eller nåt annat tillfälle där jag vet att jag kommer dricka alkohol. Jag tänker att det kommer bli så härligt och avslappnade, har väldigt romantisk syn i mitt huvud av hur härligt det kommer bli. Och det är oftast trevligt ett par öl in, och i stunden mår jag säkert bra hela kvällen, men sedan dricker jag för alldeles för mycket och vaknar upp dagen efter med extrem ångest.

Jag är ”högfungerande”, sköter mitt jobb och tar hand om allt man ska i hemmet och med familjen. Men relationen till alkohol är som ett öppet sår i mig. Har väldigt svårt att prata om det med de som står mig nära och jag skäms väldigt, väldigt mycket. Kan få ångest och kallsvettningar av saker jag gjort på fyllan för över 10 år sen. Det släpper inte.

Jag vet inte var jag vill komma, men det var väldigt skönt att skriva ner detta. Förlåt för vägg av text.. Jag känner inte att jag är beredd att sluta dricka helt även om jag vet att det är enda utvägen. Jag har gått i terapi för mina alkoholvanor för ett par år sedan, med fokus att dricka ”med måtta”. Det gick bra under tiden jag gick i terapin men jag har aldrig använt de metoderna efter det. Vet att jag borde tex bestämma exakt hur mycket jag får dricka en kväll, men är väldigt bra på att hitta anledningar att göra undantag från det, dvs jag dricker alltid mer. Jag skulle helst ta nån medicin så att jag kan ta en öl utan att känna att jag måste dricka 8 till efter det.

Är det någon som känner igen sig? Och vad ska jag göra?

Profile picture for user Li-Lo

Hej Nisse!

Ditt inlägg liksom drabbar en. Känslan av att känna sig trängd sipprar fram mellan raderna. Alla skäl du har att säga hej då till alkohol och ändå tveksamheten till att sluta. Du är inte ensam.

Du har säkert hört det förut, att det kan vara förödande att vänta på att känna sig säker. Det är få förunnat att känna sig säkra, speciellt då det kommer till alkohol. Många väljer att vara nyktra en period, utvärdera och sen ta ett nytt beslut. Inga, "för alltid" eller en "paus". Göra nytt, kolla vad som händer, ta ett nytt beslut. Utifrån det du skriver låter det som att du har perioder av noll alkohol och sannolikt ett rikt liv?

Du undrar vad du ska göra, kanske vet du redan? Det är ett tag sedan du skrev, hur hartankarna och handlingarna gått? Ledsen att din tråd hamnade i skymundan, det blir så ibland när det är många nya. Jag hoppas att fler hittar till dig nu!

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Profile picture for user Gullranka

Hej Nisse, välkommen hit! Jag känner igen mig så mycket i din text, flera stycken av den hade det kunnat vara jag själv som skrivit. Jag har också försökt att dricka med måtta, velat kunna ta en öl och sen sluta tex men misslyckats om och om igen. Så frustrerande och ger ofta lite extra skam och skuld med själva misslyckandet. För mig har två tankar varit helt avgörande för mitt vidare beslut 1) om jag är helt och fullt ärlig mot mig själv - tycker jag om att dricka två öl (verkligen två alltså) öl? Ger det mig njutning som jag inte kan nå på annat sätt? Och 2) om nej, varför ska jag fortsätta stånga mig blodig för att kunna dricka måttligt? För mig blev det väldigt självklart att det är en form av självbedrägeri jag höll på med; jag hoppades och försökt med måttlighet men känslan jag ville uppnå var ändå alltid berusning. Nu har det gått 107dagar sedan jag bestämde mig att testa att köra helvitt och det är så SKÖNT! Som en sten från mina axlar varje dag, trots att jag inte drack särskilt ofta. Kanske kan det vara nåt för dig att testa också? Om du inte gillar det kan du ju alltid gå tillbaka till att testa med måttlighet sen. Önskar dig lycka till oavsett hur du gör och skriv gärna ofta här, det hjälper till att sortera tankarna och är bra att gå tillbaka och kunna kolla sen. Plus att man kan få råd och stöd såklart! Kram

Profile picture for user Onkel F

Hej!
@Nisse skrev:"Jag skulle helst ta nån medicin så att jag kan ta en öl utan att känna att jag måste dricka 8 till efter det."
Har du funderat på Naltrexon? Medicin, ja. Du måste kontakta vården för att få den utskriven, men det är inte särskilt dramatiskt, faktiskt. Naltrexon gör att du kan dricka, men det ska tydligen ta bort kicken av alkoholen och på så sätt göra att du inte fortsätter dricka. Men då kanske den första ölen också blir meningslös? Har ingen erfarenhet. Mitt förhållande till alkohol ser lite annorlunda ut, jag behöver sluta helt. Ligger 1 dag efter Gullranka i nykterhet, men jag tog hjälp av Antabus. Har försökt minska och sluta i omgångar utan att lyckas.
Du kanske hittar något du tycker verkar vara vettigt under "Vara Måttlig?
Lycka till!

Profile picture for user Katten Jansson

Hej @Nisse! Jag känner igen mig i mycket av det du skriver - det där att aldrig kunna bara dricka lagom, utan att om jag börjar dricka så blir det mycket. För mycket. Och med det följer ångest och skam och känslan av att vara misslyckad och dålig som människa.

Men egentligen är det ju inte så - att tappa kontrollen när man dricker är ju faktiskt det normala! Det är den känslan som gör att vi dricker. Efter ett glas eller två känner man sig lite friare, lite mera avslappnad, lite mindre bekymrad över konsekvenserna av det man säger eller gör. Och det kan väl vara trevligt, men för väldigt många är den känslan en väldigt falsk vän. Många (som du och jag) kan ofta inte sluta dricka när vi väl börjat. Andra kanske inte har just det problemet men drabbas av andra problem när de dricker - man kanske säger sånt som man ångrar i efterhand, man kanske är onödigt aggressiv eller sexuellt påträngande, man kanske är påflugen och tjatig eller tar dumma risker, eller gör av med pengar som man egentligen inte har råd att bli av med. Allt det där är "normalt", för det är helt enkelt den effekten som alkohol har på människor!

Om man kan hitta metoder för att dricka måttligt så är det såklart bättre än att dricka omåttligt, men jag tror att det ofta är svårt just eftersom alkoholen i sig, även i måttliga mängder, har effekten att man struntar i tidigare beslut och föresatser (det var det där med konsekvenstänkande). Och har man druckit för mycket alkohol under en längre tid så blir det nog svårare och svårare tror jag, dels eftersom dryckesvanorna har blivit ett mönster och dels eftersom alkohol är beroendeframkallande.

Jag äter Campral nu, det dämpar suget efter alkohol men vad jag förstår även effekterna av att dricka alkohol (jag har inte testat att dricka sedan jag började med Campral så jag vet inte hur det funkar i verkligheten). För mig är det ett bra stöd. Det kanske kan vara något att prova för dig också? Stort lycka till och hoppas att allt går bra för dig!

Profile picture for user Nisse

Stort tack för alla svar! <3

Jag kontaktade vården efter att jag skrev inlägget och fått en läkartid inbokad. Jag har inte riktigt kommit fram till vad jag vill få ut av besöket, men jag ska läsa mer om de mediciner som nämnts – Naltrexon och Campral.

Jag har iaf inte haft något bakslag sedan jag skrev men det har ju inte ens gått 2 veckor.. Det känns viktigt att ha en bra plan under sommaren som är en riskperiod för mig, och många andra gissar jag. Jag planerar att vara helnykter ett par veckor fram och fundera på hur jag ska gå vidare. Är (förstås) kluven till att sluta dricka helt, det känns så definitivt och som något jag måste förklara i så många sociala sammanhang (kompisar, svärföräldrar mfl). Men som Katten Jansson skriver har ju alkohol en oerhörd ”övertalningsförmåga”, den får mig att väldigt effektivt argumentera ner förnuft och tidigare beslut i mitt huvud (”bara ikväll”, ”bara en till” osv). Måttlighet har jag testat (jag får inte dricka mer än x antal glas ikväll) och det har fungerat någon enstaka gång men inte mer än så.

Som svar på Li-Lo:s fråga så har jag perioder av noll alkohol och ett ganska rikt liv med barn, sambo och vänner. Men det är också ett stressigt liv och alkoholen har alltid varit ett sätt att koppla av och sätta lite guldkant på tillvaron, vilket jag tycker jag behövt som småbarnsförälder. Oftast blir det dock varken avkopplande eller njutbart, utan tvärtom. Just för att jag har svårt att tycka om att dricka bara 2 öl (som Gullranka skrev), utan de 2 ölen är bara löftet om att det ska komma många fler öl efter dem.

Jag uppdaterar efter läkarbesöket!

Profile picture for user Charlie70

@Nisse Välkommen hit och jag ser fram emot din uppdatering. En reflektion jag gjorde när jag lästa ditt inlägg från i dag var att du inte behöver ta stora beslut om aldrig mer nu. Ta en dag i taget, ge dig själv tid att landa i hur du vill ha det (kan ta månader) och bra att du pratar med läkare!

Profile picture for user Crna macka

Hej

Jag var som du, har dessutom testat både Naltrexon och Campral. Vändningen kom när jag slutade att dricka och aldrig började det igen. Helt klart enklast att göra så, efter ett tag uppskattade jag livet igen och bara en sån sak att aldrig ha den brutala bakisångest som alltid infann sig är obeskrivlig skönt.
Alla gör som dom vill men för mig var det enklast att lägga av helt, även om det i början var det svåraste jag gjort.

Mvh

Profile picture for user Kennie

Hej,
Vad bra att du bokat läkartid! Angående vad andra ska tänka om du inte dricker- jag upplever att folk bryr sig ganska lite, om jag inte själv säger något om det. Sa i början att jag tagit en vit vår, och sen upptäckte jag hur bra jag mådde av det och valde att fortsätta. Kommer väldigt få frågor på det. Och dina vänner och familj kanske skulle uppskatta att du inte dricker och inte alls ifrågasätta det? Sen tycker jag att det blir mindre och mindre dramatiskt att säga som det är vartefter tiden går. Nu säger jag gärna att jag allt oftare drack mer än jag tänkt och kände att jag behövde bryta innan jag fick stora problem. Jag skäms inte längre över att jag höll på att bli beroende av en beroendeframkallande substans. Och när jag öppnar på det sättet händer det att någon öppnar upp om sina egna problem, vi är fler än man tror..