Hej.
Jag är ny på detta forumet och jag vill dela med mig av mitt liv och mitt förhållande med A.
Det började redan vid första mötet med A, det var midsommar och jag var 13 år.
Jag fann en kärlek direkt och ville inte släppa taget förrän jag somnade.
Så har förhållandet sett ut sedan dess.
Har jag börjat dricka så finns inget stopp.
Innerst inne har jag vetat att vårat förhållande har varit dömt att misslyckas men förnekelse och kärleken har gjort att på fredagen efter jobbet så sittar man där med ölen/vinet/groggen.
Mitt vardags liv har alltid varit nyktert tillsammans med barn/familj.
Det är på helgerna och semester som mitt andra liv har kommit fram.
2008 dömdes jag för rattfylla och borde avslutat förhållandet då.
2013 skilde jag mig från min fru och efter det så har jag isolerat mig på ledig tid för att kunna umgås helhjärtat med A.
Nu har jag bestämt mig för att det är slutkrökat och jag har hällt ut allt här hemma. Jag har pratat med mitt ex och mina två barn, mina två syskon och min mamma. Alla stöttar mig men samtidigt känns det väldigt svårt att vara ärlig im hur mycket alkoholen har betytt för mig.
Imorgon ska jag till vårdcentralen och se vad för hjälp dem kan erbjuda och nästa steg blir att erkänna för övriga vänner och be för att dem inte bjuder på alkohol.
En dag i taget så jävlar ska jag klara detta också