Hej. Heter Mia. Är 38 år. 3 barn. Gift. Och inser att jag är alkoholist.
Skam. Skuld. Rädsla.
Är ett så kallat maskrosbarn. Min mamma har kämpat med nerverna hela sitt liv. Pappa är just nu nykter sedan 1 år tillbaka. Alltid varit älskad. Ensamt barn. Skött mig så bra! Fram tills kanske 5-6 år sen. Då det började drickas mer. Gick in i en livskris och äktenskapet kändes vinglig. Drack bort mkt ledsamhet skuld och skam.
Redde upp äktenskapet men drickandet höll i sig. Dricker inte alkohol dagligen men alltid för mycket och blir alltid en helt annan människa. Är jätterädd. Att de ska va försent. Har tagit kontakt med beroendemottagning och vc. Väntar på tid.
Vill ha all jävla hjälp jag kan få. Men vet att de handlar om mig själv. Jobbar som barnspecialist sjuksköterska på en Barnkliniken och har världens bästa jobb o kollegor. Men vågar inte berätta. Men innerst inne tror jag de vet för blir ju alltid lite för glad. Mina barn är ledsna och trötta på mig. Orkar inte mer. Vill bara vända på skiten. Nu .
Kram Mia