Hej!
Jag är en tjej på 23 år från Stockholm som börjar oroa mig för mina alkoholvanor. Jag dricker MINST en flaska varje fredag och varje lördag (vardera) och många gånger dessutom 2 gånger under veckodagarna (oftast även mer, men iallafall 1 gång). Jag har sökt mig till nya städer - men träffar alltid personer i liknande situation,och börjar därför att inse att det är jag som är problemet och inte främst de i min omgivning. När jag har bott i min hemstad är det som värst - för att jag har många vänner i liknande situationer. Min farfar och mamma har starka alkoholproblem och jag börjar se mig själv i dem väldigt mycket.
Det händer ofta att jag får minnesluckor och att jag gör bort mig i olika typer av sociala sammanhang genom att jag dricker för mycket.
På senaste har jag känt att festandet är det enda roliga i mitt liv. Tyvärr har detta övergått till viss användning av "uppåt-droger vid festande (inte alltid, men när jag blir full blir jag "taggad" på att bara ha så kul som möjligt och hänger på där det händer). Har egentligen inget behov av dessa extratillskott - men blir lätt så på efterfester när andra tar. Jag börjar inse allvaret i detta och ser ingen riktig utväg.. Därför jag skriver här!
Har något några tips hur jag kommer ut mina superdåliga vanor?!
Har länge tänkt att när jag träffar någon seriöst så kommer detta ändras, men börjar inse att det inte ligger hos någon annan än mig själv.
Samtidigt har jag tänkt att intressen som träning kan förändra detta. Men.. Träningen halkar ständigt efter då jag dagen efter festandet (som jag inte lägger ner) inte orkar.
Jag får även en otrolig ångest efter och känner mig rent av värdelös dagen efter. Hade stora ambitioner i livet men känner att jag börjar sumpa allt.
Kan inte ens räkna hur många gånger jag varit tvungen att ställa in saker på grund av en för hård utekväll, hur sällan jag umgås med min familj för att jag prioriterar festandet och hur många gånger jag åkt hem med någon kille jag annars inte åkt hem med om det inte vore för alkoholen.
Dom jag träffat seriöst har påpekat att mitt allt för hårda festande gör att det inte kan funka på ett mildare sätt. Vill egentligen träffa någon, men ja festandet hamnar ändå alltid först i slutändan..
Har någon varit i en liknande situation? Vad fick er att känna motivation och förändra er?
Tack!