av Sommarkatt

Hej! Jag har en pojkvän sedan nästan 1 år tillbaka. Vårt förhållande har varit lite upp och ner den senaste tiden. Har druckit och varit ute mycket under detta år då jag har vänner som jämt vill gå ut. Det slutar nästan alltid med att jag dricker för mycket. När jag har börjat dricka kan jag inte heller sluta.

Kysste en annan kille på fyllan redan en vecka in i förhållandet. Har sedan hänt ett par gånger till på fyllan. I vissa fall minns jag inte ens det utan en vän har fått berätta det för mig. En gång var det min pojkväns kompis jag kysste då han var på mig på utestället och jag har väldigt svårt för att säga nej när jag är så full. Detta har aldrig kommit fram, men har sjukt mycket ångest över det.

Denna helgen var det en annan kille av hans vänner som jag haft sex med innan jag och min pojkvän blev tillsammans för typ 8 år sedan. Vi möttes ute. Han var på och viskade i mitt öra "vi går hem till någon" och jag sa nej flera gånger. Sen väntade han på mig utanför stället. Helt plötsligt var vi i min trappuppgång och jag hör mig själv säga "du får inte säga detta till *pojkväns namn*". Han har en flickvän också. Men innan vi kommer in genom dörren ångrar han sig och springer därifrån. Tacksam över det nu då inget hann hända.

Men dagen efter hade jag så mycket ångest att jag knappt kunde andas. Har fortfarande en enorm ångest. Fattar inte hur jag ens kunde tänka tanken?! Känns som att alkoholen gör mig till en helt annan person utan konsekvenstänk. Jag håller på att förstöra förhållandet med min pojkvän. Ångesten blir större desto mer det sker. Känner att jag inte förtjänar honom och att jag är en riktigt dålig människa. Vågar inte berätta det för honom, men är rädd att hans vän ska göra det. Vet verkligen inte vad jag ska göra. Vill sluta dricka alkohol eller lära mig att hålla det på en normal nivå. Någon som har erfarenhet av detta?! Känner mig desperat...

AlkoDHyperD
mån, 2017-09-11 - 13:20

Eftersom du skriver här förstår jag att du är bekymrad över hur du dricker och utifrån din beskrivning är oron befogad. Jag tycker det är bra att du reflekterar över det och vågar se ditt beteende. Det kan vara svårt att övertyga sig själv om att aldrig mer dricka om man inte först provat att minska. Gör ett experiment för dig själv, tycker jag. Bestäm dig innan du går ut för en mängd du inte får överskrida - helst en mängd du vat att du inte blir berusad av - och se om du klarar att hålla den. Kan du det, och även fortsättningsvis klara hålla den mängden, är det bra. Kan du det inte har du förmodligen redan problem, och då behöver du hitta sätt för dig att avstå helt under en längre period.
Det framgår inte hur länge detta pågått eller hur ofta, så det är svårt att råda, men fortsätt gärna skriv här.
Kram

anonym18841
ons, 2017-09-13 - 01:03

Åh vad jag LIDER med dig. Här sitter en som är som du. Har haft en incident då jag kyssts med killar ganska tidigt in i förhållandet, helt nattsvart i minnet. Kommer inte ihåg ett fragment. Också den värsta minnesluckan jag haft och någonting som än i dag (och säkert för alltid) jagar mig. För nu TROR jag hela tiden att jag gjort samma sak. Så fort jag inte minns en bit av kvällen eller någonting är grumligt, då är jag övertygad om att jag har varit otrogen. Jag vet knappt vad som hänt och vad som är min största förhåga längre.

Vad jag vill säga är; Du är ingen dålig människa. Du har fattat dåliga beslut, vilket inte gör dig till en dålig person. Sen; Gjort är gjort. Vad du har gjort hittills går inte att förändra. Det enda du kan göra just nu är att blicka framåt. Jag vet inte om du vill sluta helt eller försöka att dricka måttligt. Jag har i alla fall tänkt att jag resten av året ska dricka måttligt. Det är fyra månader kvar. Vill kan försöka att peppa varandra tillsammans om du vill? Jag har bestämt mig för att dricka högst fem enheter per tillfälle. För nu är det FAN NOG. Jag orkar inte mer. Om du vill läsa mer om mig kan du läsa inlägget "I am a blackoutgirl".

Vad gäller din partner. Personligen måste jag berätta och tror klyschigt nog att ärlighet varar längst. Jag vet att det är en stor risk att berätta eftersom du inte vet hur han kommer att ta det och att den ovissheten är fruktansvärt och tung att bära. Men om han hade varit i samma situation som du, hade du velat veta om det? Hade du kunnat förlåta? Tror du inte att det är rättvisast för både honom och dig om du berättar precis som det är så att han får ta ställning?