Första gången jag skriver. I söndags morse vaknade jag upp på iva, varit medvetslös efter att ha haft 4 promille i blodet, jag var alltså nära att dö. Om inte min tålmodiga sambo ringt 112 så hade jag inte funnits mer. Om jag är en tonåring??? Nä en helt vanlig 37årig trebarnsmamma. Skammen är hemsk!!!!!!!!!!! Och efter nästan 25 års drickande kanske det är dags att inse att jag har problem, eller??? Det värsta är att jag sörjer att jag aldrig mer kan dricka alkohol, förhandlingen med mig själv pågår febrilt i min hjärna. Jag behöver hjälp med att förstå att jag inte kan dricka lite nån enstaka gång. Mitt liv utåt är ordnat, sambo, barn jobb osv. Har inte druckit under veckorna och därför har jag inte ansett mig ha problem. Men jag har tappat räkningen på antalet blackouts genom åren, alla skandaler kring mig på fyllan och alla ångestfyllda dagar efter alla fyllor. Och ändå så älskar jag denna skiten som nästan tog död på mig häromdagen.