Det finns SÅ mycket att skriva, jag har så mycket att berätta men har försökt göra en kort sammanfattning om anledningarna till att jag började dricka som 16-åring. Jag var alkoholist redan jag tog första glaset som 16-åring. Idag är jag 28 år och det här är min berättelse:
Jag har mått dåligt länge, ca 20 år. Började gå till kurator och BUP när jag gick på högstadiet. Fick efter att ha slussats runt till flera olika psykologer och kuratorer komma till en bra psykolog som gav mig diagnosen social fobi. Jag fick KBT för det och kände mig väl lite bättre där ett tag, fick även äta antidepressiva på låg dos som jag inte tyckte hjälpte nämnvärt. Men min sociala fobi kom tillbaka rätt fort efter att vi avslutat KBT-behandlingen. Sedan har jag gått fram och tillbaka hos olika psykologer på vuxenpsyk, har fått diagnosen depression och dystymi och har då fått antidepressiva utskrivet. Har gått igenom ett antal antidepressiva men inget har hjälpt. Har även gått i terapi, gruppterapi, fått avslappningsövningar osv. Men mår fortfarande inte bättre idag. Till slut trodde läkaren att jag kanske kunde ha ADHD, minns inte om jag fick prova någon medicin för det, inget som hjälpte iaf. Nu tyckte läkaren att jag var ett hopplöst fall och han skrev ut papper med info om DBT, alltså dialektisk beteendeterapi. Han hänvisade mig till några psykologer som använder sig av denna terapi och sa mer eller mindre att dem på vuxenpsyk i den kommun jag bor inte kunde göra mer för mig nu.
Detta var 3 år sedan och sen dess har jag mått dåligt och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har liksom aldrig fått någon riktig utredning på vad jag kan lida av för diagnos, har bara fått diagnosen depression och flera olika antidepressiva utskrivet som inte har hjälpt ett dugg. Samtalsterapi har aldrig gjort att jag mått speciellt bättre, skulle behöva gå i samtalsterapi var och varannan dag i sådana fall (mår bara hyfsat bra den dag jag vart på samtal, sen mår jag lika dåligt igen dagen efter). Jag vill må bra, min vilja att må bra är så stark att jag tom skattade mitt mående på depressionsformuläret bättre än vad jag egentligen mådde. Jag fick bättre poäng och min psykolog kunde ”friskförklara” mig. Kände mig jobbig som inte mådde bättre av medicinen eller samtalsterapin och kände att psykologen var trött på mig. Detta var några år innan läkaren konstaterade att jag var ett hopplöst fall. Har liksom gått fram och tillbaka hos psykologer med några månader till några års uppehåll emellan men har aldrig känt att nu mår jag bra.
Idag studerar jag på distans, har aldrig kunnat studera normalt på campus. Har inte fungerat för mig att vara bland andra människor och jag har hoppat av flera olika utbildningar och kurser pga detta. Att studera på distans har fungerat helt ok, då behöver jag ju inte lämna lägenheten (vilket är den enda plats där jag känner mig trygg och avslappnad). Jag har mått dåligt under denna perioden, har varit riktigt kämpigt med plugget, men jag har lite duktig-flicka syndromet som bara kör på fast att min kropp säger ifrån. Nu närmar sig kandidatuppsatsen som ska redovisas då såklart, vilket inte kommer att gå. Att bara gå ner till ICA och handla ger mig ångest och jag vill inte gå upp på morgonen när jag vet att jag måste lämna lägenheten.
Idag har jag även ett extrajobb som jag vantrivs med (har för övrigt vantrivts med alla jobb jag har haft), har stark ångest kvällen innan jobb och gråter mig till sömns. Ingen är ju direkt elak på jobbet, men jag klarar inte av sociala kontakter, min självkänsla är lika med noll och jag känner att alla andra är bättre än mig. Jag vågar inte ta initiativ till att prata med någon och undviker kontakt med andra människor så långt jag kan. Får även känslor av att andra pratar skit om mig, att andra tycker jag är konstig och att andra testar mig med frågor på sådant som jag borde kunna. Att de testar mig och låtsas att de själva inte kan och behöver hjälp med något och frågar mig. Jag för också för mig att den kollegan jag jobbar med just den dagen ringer och säger vilken tid jag går på lunch till kollegan som sitter på kontoret, där lunchrummet ligger vägg i vägg, så att de kan hålla koll på att jag inte tar längre rast än vad jag får. Ibland har någon frågat mig ”När är du tillbaka från lunchen?” och då har jag sagt ”Nu” och sen frågat ”Varför undrar du?”, ”Nej jag bara undrade” säger kollegan då. Och då är jag säker på att de håller koll på mig, att alla kollegor är emot mig liksom. Att de ringer och pratar om mig bakom min rygg liksom. Så fort telefonen ringer från kontoret eller från övervåningen tror jag att det är mig de pratar om eller så blir jag ledsen över (om de pratar en längre stund) att jag är så utanför.
Jag har läst en massa om olika psykologiska diagnoser och känner igen mig så i undvikande personlighetsstörning. Jag är ju även konstant nervös och orolig, har ångest nästan hela tiden. Har aldrig haft något intresse eller hobby (ja om man inte sitta framför datorn eller tv:n är ett intresse eller hobby). Har aldrig kunnat intressera mig för något eller tyckt att något är intressant. Är likgiltig inför det mesta. Jag lider även av social fobi, men inte några specifika situationer utan jag är rädd för alla situationer där det finns människor. Så därför är världen i stort en otrygg plats för mig. Det enda stället jag känner mig trygg på är hemma i lägenheten. Här kan jag vara mig själv, här är jag hyfsat avslappnad och här kan jag tom känna att jag mår bra då och då (främst då jag dricker alkohol såklart). Och har förstått att är man rädd för alla sociala situationer så tyder det på fobisk personlighetsstörning eller undvikande personlighetsstörning.
Men nu är jag här igen att jag inte står ut med att må så dåligt att jag behöver hjälp, var 3 år sedan jag sist hade kontakt med vården nu. Jag har dragit ut på det här flera månader att ringa vården, har ringt vuxenpsyk och fått en tid som jag sedan struntat i att gå på, vad kan de göra för mig den här gången? Kan de hjälpa mig att må bättre denna gång? Men nu är jag så långt ner i träsket att jag måste få hjälp av någon. Ringde vårdcentralen i fredags och fick en tid hos en läkare nu på fredag. Jag sa att jag lider av domningar och stickningar av armar och ben, yrsel, svettningar, hjärtklappning. Detta är ju något som jag lidit av ett tag nu, men känns som om det eskalerat en del dem senaste månaderna. Jag vet inte om detta är för att jag mår dåligt psykiskt eller om det är tecken på att jag har något fysiskt fel, typ vitaminbrist eller fel på sköldkörteln.
För att stå ut med livet då jag mår så himla dåligt måste jag dricka, den enda gången jag mår bra är när jag dricker. Jag kan inte sluta dricka och jag vill inte. Det enda som ger mitt liv mening är alkoholen. Jag orkar inte ta tag i mitt liv längre då jag mår så dåligt. Jag har ingen nära anhörig som kan hjälpa mig att söka hjälp heller. När jag var yngre hade jag förhoppningar om att jag kunde må bättre, men jag har inga sådana förhoppningar längre. INGET har hjälpt...