Då har man slagit i botten lägre än så här kan man inte komma tror jag.... Jag mår så fruktansvärt dåligt psykiskt jag skäms som f-n. Och det finns ingen annan än mig skylla. Tankarna rusar runt i huvudet, hur kunde det bli så här, jag har svikit min man mina barn hur ska jag kunna återfå deras respekt och förtroende??? Till och börja med ska jag ta kontakt med AA men jag bor i en ganska liten stad så risken att man springer på någon man känner är väl ganska stor. Men så får det väl vara då för då har dom ju samma problematik som jag. Allting rasade samman i dag. Min man har sagt att han har varit orolig för mitt alkohol intag en längre tid. Det han inte vet är jag druckit vin varje dag i ca 5 års tid. Han vill att vi ska gå tillsammans på någon form av terapi för att få hjälp. Vad tror ni där ute, är det en bra lösning att gå tillsammans eller ska man gå själv??? Jag är bara förvirrad och sanningsenligt så fruktansvärt rädd just nu. Rädd för vad egentligen???

Stingo

Välkommen Ann

Nykterheten är ju farlig för fan? Eller så tror jag att det känns för de allra flesta som befinner sig där du är nu. Vad skall hända nu? kommer allt i dagen? Den där skammen vi burit på i flera år, blir den verklig nu? Skall det gå att hållas nykter?...? Stryk och fyll i enligt vad som gäller för just dig.

Bra med AA. Det här forumet har också hjälpt många. Läs andras berättelser, skriv, du kommer säkert att känna igen dig.

Både personlig och parterapi kan vara bra (jag är själv i parterapi). Men parterapin skall fokusera på att stöda paret och parrelationen, arbeta med både dina och din mans saker, arbeta med både sådant som uppstått med ditt drickande och annat. Om fokuset är på att stöda dig tror jag att personlig terapi är betydligt bättre. Det är också möjligt att göra båda två, om tid och pengar räcker.

Saga1

Välkommen in i värmen!
Har varit med några dagar men även tidigare i en kort period när först kom till insikt över mitt drickande.
Jag tror att alla vägar är bra att prova. Det är så individuellt och ingen väg är rätt för alla.
Vårt beroende ser olika ut och vi har det olika tungt. Det jag dock lägger märke till i våra olika berättelser är det växande självföraktet.
Det tror jag är livsfarligt.
Läs gärna inlägg #9 i min tråd "Enough is enough"

Varm kram!
Saga