Köpte ett kartongvin med maken i fredags. Tullat av det i smyg som vanligt så att kartongen fort blivit lättare och lättare. Studiedag för universitetsstudier idag. Det har bidragit till att jag tullat lite extra av det. (Mysfaktor, tända ljus, vinglas, fördjupade studier) - ja-a...idel ursäkter.). Fick ångest och tänkte "återgälda" vinintaget genom att köpa en ny förpackning av samma sort. Lånade fjortonåringens cykel. När jag kom och skulle ställa upp den nya boxen där den tommare funnits - så var det tidigare kartongvinsförpackningen puts väck.
Verkligen helt borta. Sonen är den enda som är hemma. Frågan kvarstår om det är:
a) fjortonårige sonen som tagit bort kartongvinet för att inte mamma ska dricka det
b) fjortonårige sonen som tagit bort kartongvinet för att dricka det själv (smått otänkbart just nu - men inte i långa loppet - ve och fasa och ångest)
c) okontrollerade modern som helt sonika har ställt kartongvinet på helt RANDOM plats för vem som helst att hitta ( Har själv inte funnit det ännu)

Varje alternativ känns superjobbigt.

...ångesten rullar i mig. Det här var ett steg för långt.
Jag förstår om sonen till slut "kom på mig" och fick nog. Men...jag är heller inte i en position där jag kan sätta mig ner och ha ett samtal med honom om detta. Jag har inte ens samtalat med maken eller kanske riktigt med mig själv ännu.

Mitt huvud dundrar av anklagelser och ångest.

Men jag tror inte någon här kan besvara din fundering över vart boxen gömt sig. Hur tänker du själv kring lösningen?
Vill du fortsätta som du gjort med smygande som eventuellt redan är känt i din familj?
Ta en rejäl funderare och var ärlig med dig själv så kommer du säkert på lösningen.
Men smusslande med vin är ett klart riskbeteende.

AlkoDHyperD

Ångesten vill säga dig något, eller hur?
Om det skulle vara sonen som tagit den för att hindra dig från att dricka mer, orkar du se skuldkänslorna?
Jag vet hur det känns, tro mig. Min dotters kommentar fick mig att avbryta en pågående period för ett par år sedan. Skulden gjorde fruktansvärt ont, men jag valde att ha den, se den och se mig själv med medkänsla utifrån att känslan var smärtsam. När skuldkänslan får finnas och förstås utifrån att det är något som behöver repareras och rättas till, fyller den en funktion.
Kan du avbryta för sonens skull? Oavsett om det var han som tog vinboxen.
Sedan är du i läge för att prata.
Styrka och mod till dig

Anthraxia

Kanske borde du fråga sonen?

Liksom, har han alkoholism i generna så kan han behöva hjälp, och barn stjäl ofta sprit av sina föräldrar, själv började jag vid 11.

I egenskap av förälder så har du skyldighet att reda ut det här. Dina skuldkänslor i egenskap av alkoholist kommer på andraplats inför det faktum att du valt att ansvara för en annan individs liv.

...samma ekvation gäller för övrigt om han plockat bort den för att hindra dig från att dricka. Att låtsas som ingenting då är ju vansinne.

DetGårBättre

Ja, a och o är väl att konfrontera vad som hänt med boxen för allas bästa. Mest pinsamt är det ju om inget vet var den tagit vägen och är ärliga. Hur har det gått!