frökenf

Hoppas att detta kommer upp här..
Som inledningsvis..Bådas fel?
Vill göra en lång historia kort.
Jag har alltid varit glad i alkoholen. Kunnat hantera det på mina vis. Aldrig varit "ett problem".
Min familj, mina vänner och mitt jobb har aldrig varit påverkade av att jag vid vissa tillfällen druckit för mycket.
Fram tills jag kände att jag träffade mitt livs kärlek.
Han drack mycket redan från då vi träffades..jag kunde släta över det för jag "förstod" ju honom.
Det har slutat med att jag "ser fram" emot min helg då kan jag dricka för då dricker han."de undanflykter han använt för att dricka, använder helt plötsligt jag"
Han kunde visa sitt riktiga jag för mig och han hade (observera) delvis förstående för mig när jag drack för mycket, men då var det jobbigt och jag skulle be om ursäkt.. Men allt slutade med att när jag förstod hans drickande så ville jag hjälpa honom och la mitt eget till sidan. Ville att vårt förhållande skulle vara mer värt än det destruktiva som var på gång.
Vi har nog mer gjort slut än blivit tillsammans under dessa nästan 2 år.
Varje gång jag vill hitta en lösning så är han med på det ett par dagar, sen dricker han och tycker att jag är den som vill "göra slut" och inte hitta en lösning?
Jag vet och förstår att jag också har ett svagt förhållande till alkohol..
Vill bara höra era tankar om detta..
Kommer vi någonsin att lösa det?
Har vi problem båda två och bara är en dålig kärleksromans?
Trött,hjärtkrossad...

Ja, ni har nog problem båda två.
Mitt råd till dig är att hålla dig nykter (om det är ditt mål) och träffa din partner när han är nykter.
Om ni tycker om varandra på riktigt så kan ni väl umgås nyktra? Ni kan väl göra saker tillsammans där alkohol inte behöver ingå?
Om han vill dricka på egen hand så låt honom göra det när inte du är med.
Låter enkelt men är inte lätt, jag vet vad som krävs och det är att vara bestämd och uthållig.

Lycka till??

Kramar???