Nästa steg

Profile picture for user Denlillamänniskan

Nu har jag gått in i nästa fas i att förändra mitt drickande. Förra omgången handlade om att bryta vanan, reflektera över min relation till Alkohldjälfvulen och att återvinna balans och en sundare livsstil. Det gick ju bra och det känns skönt.

Men jag är absolut inte klar ännu. Kanske jag aldrig blir det heller. Kan ju vara så att jag alltid kommer att ha en skev relation till vinet. Vi får se. En dag i taget.
Jag vill sluta upp med att fuldricka; dricka av fel anledning. Jag vill inte bli full, inte bakis och fortsätta må själsligt bra. Den här perioden kommer att sträcka sig över tre månader. Som stöd och bokföring knappar jag in min konsumtion i loggen.

Jag har fått information om att de personer som upplever kontrollförlust har det svårare att lära sig dricka med måtta. Men jag har ju aldrig förlorat kontrollen. Jag har ju velat dränga ner mig och fly undan från världen. Inte sådär medvetet; Nu satan ska jag kröka skallen av mig!! Nä, mer som att jag helt enkelt inte brytt mig, eftersom jag bara blir så pass onykter hemma. Jag har helt enkelt inte tyckt att det varit en stor grej. Men jag gillar inte att vakna bakis. Det kan jag vara utan.

Sen finns det en annan föreställning; Man ska aldrig dricka ensam, då är man en alkis. Ja, så kanske det är. Men jag lever själv och trivs bra i mitt eget sällskap. Ska jag tvångsmässigt bjuda in folk på middag eller gå ut, för att kunna dricka vin till en bra måltid? Nä, jag tycker inte det. Dricker mig mycket sällan berusad när jag dricker själv.

Så. Jag kanske lurar mig själv. Kanske står Alkoholdjäfvulen bakom min axel, vrider sina händer av glädje och ler elakt med fuktiga läppar. Det är helt okej. Då har det här texten också fyllt sitt syfte. Klarar jag inte av att dricka måttligt, så är det säkert bra för mig att läsa den här texten och upptäcka mitt självbedrägeri. Fint så.

Den här perioden har redan börjat. Jag drack vin för sex dagar sedan och har efter det varit nykter. Inga problem med det. Ett lätt sug idag eftersom jag jobbat klart för en period och ska vara ledig ett tag. Men det får bli en annan dag.

Idag är det en fin dag. Naturen har fått lite regn och det är stilla och ljumt ute. Idag är jag nykter.

Profile picture for user IronWill

Drabbas väl alla av i olika grad. Det är väl kontrollförlust att fortsätta dricka fast man borde sluta? De flesta upplever ju även att nästa glas blir en bättre idé om man har ett i blodomloppet redan. Dvs en viss kontrollförlust följer med alkoholen och är väl till liten del även en önskad effekt.
Det där med att inte dricka själv handlar nog mer om att det då lättare halkar över i en vana än om man håller det förre tillfällen man är med andra. Det blir en normal del av en kväll på soffan snarare än nått festligt.
Kämpa på!

Profile picture for user Denlillamänniskan

Hårt och ärligt som vanligt!! Tack IronWill.
Du har stora poänger med att kontrollförlust sker när man redan har alkohol i hjärnan. Stämmer bra. Men jag kallar det inte kontrollförlust när man från början, redan när man är nykter, vet att man vill bli berusad. Kontrollen har man redan sparkat in i ett hörn, när första glaset fylls på. Det är sånt beteende som Alkoholdjävfulen älskar. Hejar på, hoppar jämfota och gör HighFive. Hojtar dessutom; Rätta takter där, rätt in i kaklet bara! Den som smuttar är en fegis!! SVEEEP!!

Vore en lögn att skylla på att jag drabbats av kontrollförlust. Som att det inte vore mitt fel. Som att skylla ifrån sig: Jag kunde inte hejda förloppet, eftersom jag redan druckit två glas vin. Skitsnack!! Efter två glas vin vet man mycket väl vad man gör. Men man TILLÅTER SIG att tappa kontrollen. Helt medvetet. Så är det för mig iallafall.

Det där med att dricka själv är rätt enkelt. Det slödricks inte i soffan. Det dricks till maten eller när man har kul. Det där pimplandet i soffan är nåt som min särbomake gillar och har infört. Jag gör inte så, jag tycker inte om det. En anledning till att vi separerade.

I min nya fas så ingår regeln att aldrig dricka när man känner sig ledsen, trött och ensam. Brukar inte bli bra då. Därav nykterhet idag.

Profile picture for user IronWill

Ser det mer som...utmanande ? men ärligt.

Nej det behöver ju inte leda till att man dricker mer när man är själv. Men i mitt fall så var det nog när jag (också) började dricka själv som det normaliserades.
Men du kanske kan välja när det är ”festligt” hemma? Dvs inte en helt random tisdag för att du behövde landa. Utan mer som när man faltiskt ska bort/ut/bjuda hem, fast själv.
Aja du får väl experimentera. Se upp för nya dåliga vanor bara, det har jag experimenterat en del med.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Det värmer hjärtat att du hjälper mig att tänka, IronWill.

Klart är att jag slagit in på en ny väg, och att jag tänker vara kvar där, oavsett om/när jag kör i diket.

Idag är jag trött. Har sovit längre än jag brukar. Har inte bestämt mig ännu ifall det ska bli ytterligare en fin nykter dag, eller om det är läge att dricka lite lagom. Vet faktiskt inte riktigt vad jag vill. Fint så. Jag får vila i nuet tills jag vet.

Önskar er en fin dag som känns lika fin imorgon bitti, när vi vaknar till en grön natur med fågelsång och ny kraft.

Profile picture for user Aine

Nej, ibland går det bara inte, det vet vi alla här. Men Du kommer ta dig upp ur diket igen.
Kram ?

Profile picture for user Denlillamänniskan

Kommer just in från morgonpromenad med hunden. Regnet, som behövts länge, har kommit nu. Det känns bättre idag. Inte lika katastrofalt som i fredags, när skiljsmässan blev ett faktum. När exmaken gick, så kändes det nästan skönt. Först stor sorg och tårar. Sen insikten att jag inte klarat någon av mina relationer här i livet. Det väcker en del skamkänslor. Att inte duga, inte få till det. Det är lika mycket jag som lämnat honom, som han lämnar mig. Jag flyttade ifrån honom för att jag inte kände mig helt älskad och respekterad. Han kunde inte bättre, men det känns lik förbannat sorgligt. Har för länge sedan insett att man skäms, när man inte får sina legitima behov tillfredsställda.

De där känslorna är så avgrundssvåra för mig att hantera. Det gör så fruktansvärt ont och jag känner mig som sämst i världen, just då. Har inte förmågan att säga till mig själv att människor visst tycker om mig. Att mitt liv blivit riktigt bra. Jag är helt i skamhålan just då. Så för mig var det inte svårt att dricka mig full då. Gå ut med hunden, ta en dusch och sedan dricka. Duktigt och ordentligt. Just då var det bara bedövning som gällde. Så utmaningen måste alltså ligga i att hantera livskriser utan bedövning. Det måste gå.

Nu ska inte den här tråden handla om när man dricker sig full för att det minsann är synd om en. Nä, det går ut på att förstå sig själv. Återigen; Jag råkade inte ut för nån kontrollförlust. Jag ville släppa taget och gå in i dimman. Priset blev en dag med en helt vidrig bakfylla. Avslutade dagen med en ridtur på min snälla farbror häst. Känns lite skamligt att jag känner mig tryggare med hästen än med människor. Ibland är det fruktansvärt svårt att vara jag.

Idag ska jag röja lite hemma. Det blir utan svårigheter en nykter dag. Jag vill försöka hitta glädjen igen.
Det blir en fin dag. Ett litet steg vidare på min stappliga och vimsiga väg till något bättre. Jag hoppas att livet ska vara snällt mot mig idag. Jag behöver det.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Att öppna upp för förändring och komma närmare sig själv, är inte bara positivt. Allt möjligt svårt tar sig fram nu.
Jag är riktigt ledsen och nu kommer svåra flashbacks från barndomen tillbaka.
-Snälla, jag vill vara med, jag vill inte vara ensam!!
Men jag blir lämnad ensam och utan tröst. Samma känslor, samma snoriga gråt. Skillnaden är bara att jag är en medelålders människa nu, och att hoppet om gemenskap och tröst falnar.
Men det måste gå. Det är svårt nu, men det blir bättre. Jag tänker iallafall inte supa bort mitt liv. Det är inte vad jag vill eller behöver.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Jag fortsätter min väg. Förhoppningsvis var gårdagens dåliga känslor bara en grop i vägen. Men jag låter inte groparna hindra mig, utan stövlar oförtrutet vidare.
Livet är rätt okej, ändå. Jag fick vackra blommor igår och har vänner och familj som jag tycker om. Det är jag väldigt tacksam för.

Sedan det också 29 nyktra dagar av 31 möjliga. Det var bara en av de dagarna som gick överstyr.

Idag är det en lite finare dag igen.

Profile picture for user IronWill

Vi har alla en ”liten kille/tjej” där inne. I alla fall enligt min gamla psykolog. Den lille behöver en kram och tröstas av det vuxna jaget. Hon rekommenderade (hmm) mindful self compassion (kan det hetat så?). Men jag har inte testat. Min lille kille behövde tydligen en del ompyssling och så. ? Kanske skulle ta tag i det. Hur som helst så är det ju toppen med familj och vänner, även om man kan känna sig ensam bland folk också.
Ge den lille en kram nu och säg bra kämpat.

Profile picture for user Aine

Tack för ditt svar i min tråd. Som en varm kram.
Precis så sa min psykolog också, att man ska ta hand om sitt eget lilla jag, så tag henne i handen som din följeslagare när du traskar vidare på din väg.
Önskar dig allt gott

Profile picture for user Denlillamänniskan

Först och främst vill jag tacka för det stöd jag får. Det hjälper mig att tänka vidare. Tack.

Jag har funderat lite över temat "Spela hela filmen" kopplat till att dricka måttligt.

Det jag kommer fram till, är att det problematiska är inte att stoppa efter tre glas. Min osäkerhet och lätta oro börjar tidigare än så. Det börjar när jag går till Systembolaget, (eller kanske tidigare än så??). Ångestnivån har redan höjts hos mig nu när jag tänker på det. Så var det inte förut, när alkohol var något som förknippades med trevligheter. Nu har jag upplevt att det lika gärna kan bli apdåligt att dricka. Så det känns liksom inget kul längre att planera middagar och hitta passande vin till.

För vad händer på Systembolaget? Jo, tanken dyker genast upp att det kanske är bra att köpa mer, som kan sparas till ett annat tillfälle. Varför tänker jag så? Jag har nära till Systemet och skulle det behövas en annan dag, så kan jag väl köpa det då?? Jag misstänker starkt att Alkoholdjäfvulen har hängt med in i butiken. Hänger över axeln och ger goda råd. Råd som inte ska lyssnas på. Kan det vara så enkelt; ett lätt obehag när tankar på alkohol aktualiseras är ett tecken på att Rådgivaren vill vara med. Kan jag helt enkelt be honom hålla käften? Ska prova det.

Det andra jag har tänkt på, är det här med de blåa bollarna. En gammal, klok vän till mig berättade om lådan med bollarna;
Om man tänker sig en låda som rymmer ett antal bollar, så är goda gärningar blå bollar och dåliga gärningar är röda bollar. Lådan rymmer bara ett bestämt antal. Så varje gång man kastar in en boll, så ramlar en annan ut. Målet är att fylla upp med blå bollar, de röda kommer att ramla ut vartefter man fyller på med blåa bollar. Ibland ser man bara de röda bollarna. Man ojar sig, ångrar sig och skäms. Det kan man ju hålla på med om man vill lida optimalt men inte lösa något. Lösningen är att kasta in blå bollar. Det känns bra varje gång en blå boll hamnar i lådan, eftersom det gör att en röd ramlar ut.

Så jag tänker att när det blir en röd boll i lådan, så får jag väl kasta i sådär tre stycken blåa bollar. Det är i handlingen som förändring sker och man kan alltid göra saker bättre. Fast det vet ni väl redan? Jag behövde bara påminna mig själv om att det är så.

Idag är det en fin dag igen. Börjar bli ett antal såna där fina dagar nu.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Lite som hastigast slår det mig, att jag ibland glömmer bort att vara ödmjuk och tacksam för hur många goda möjligheter livet bjuder på.
Jag har en så där aktiv hjärna som nästan aldrig slutar upp med att processa tankar och planer. Med åldern har jag blivit bättre på att ta saker med ro, inte genast dra igång med problemlösning när nåt skaver. Jag behöver bli lite uppmärksam på det där.

Idag blir det en fin dag när bilen ska till verkstaden. Jag hoppas att det känns lika fint när räkningen kommer :)

Profile picture for user Aine

Vill bara skicka en hälsning och önska dig en lugn och fin helg och att du fortsätter att fylla lådan med blåa bollar.?

Profile picture for user Denlillamänniskan

Dagarna rullar på. Jag har klarat mina mål bra veckan som gått. Druckit ett glas vin efter en perfekt dag i onsdags. Upp på morgonen på torsdag och tapetsera ett rum. Det blev fint.
Sen vart det bjudning torsdag kväll. Då vart det tre glas vin under loppet av en hel kväll med middag, spabad och umgänge med trevligt folk. Kvällen avslutades med en liten whiskey när vi kom hem. Det var en fin kväll det med. Sen ingen alkohol alls under helgen.

Jag börjar tro på att jag kan dricka måttligt. Det verkar vara en bra väg för mig att bestämma mig för vad som är rätt tillfälle att dricka, och att aldrig känna mig berusad. Men; Det där har ju många trott på tidigare och inte klarat, så jag sätter mig inte på den höga hästen. Jag fortsätter tänka att jag faktiskt måste arbeta med förändringen fortsättningsvis. Utvärdering sker först i mitten av augusti. Det kommer ju lite festligheter och semester däremellan. Så det är bara att fortsätta kasta in blåa bollar och inte bli karsk och vårdslös.

Tidigare skrev jag att jag helt enkelt ska prova att be Alkoholdjävfulen att hålla käften, när han börjar med sina små försåtliga förslag. Det var en bra tanke. Är man bara snabb och säger "Håll käften på dig", så lägger han ner och smyger undan. Det gäller helt enkelt inte att låta honom börja med sitt smöriga snack.

Det har varit en fin helg och jag hoppas att ni andra som också kastar in blåa bollar, har det bra och trivs med livet utan fylla och bakisångest!

Profile picture for user Aine

Tror också att jag kan vara måttlig. Har funkat fint en månad nu. Men har också trillat dit igen otaliga gånger. Värre och värre. Så det gäller att vara vaksam, följa sina regler och som du skriver arbeta med förändringen. Jag försöker nu titta lite närmare på de känslor som dyker upp som jag tidigare dövat med vinet. Försöker stanna i dem och acceptera och med medveten andning, avslappning, få den att plana ut men ibland går jag vidare och försöka ta reda på sanningshalten i tanken som leder till känslan. Oftast är den inte så hög kan jag säga men är den det så är det upp till mig att göra någonting åt det
Jag bygger på min självkänsla med beslut som är bra för mig. Jag vet att jag kan, vill och ska förändra.
Och jag tror på din vilja till detsamma.
Ha en fin dag!

Profile picture for user Denlillamänniskan

God morgon alla ni som vill använda livet till något bra!
Dagarna går så fort och jag önskar att de skulle vara dubbelt så många under den här vackra tiden på året. Sen kan det gärna spurta på mellan november och mars istället. Mulet, varmt och grönt ute. Snart dags för en promenad med bästa kompisen.

Idag ska jag skriva lite om sug. Jag har alltid lust att dricka vin när jag har jobbat klart några pass och ser framemot ledighet. En sån dag var det igår. Men det var ingen sån där bra dag. Den kändes mest bara vanlig och då ingår det inte vin. Det är slut med det nu. Men flera gånger under eftermiddagen och kvällen så tänkte jag att det nog skulle vara gott.

Fick små försiktiga förslag av Alkoholdjäfvulen. Han hängde på i bilen och tyckte att vi kunde väl stanna vid systemet och handla ett enklare vin, om det nu var så att jag skulle vara pimpinett och inte öppna fina rödvinet eller goda bubblet som jag har hemma. Jag svarade bara helt lugnt:
- Nä, de där rödvinet är tänkt för en bättre middag och det blir det inte idag. Och bubblet kan du glömma, A-Jävel! Vi har väl inget att fira? Det är några dagar kvar till födelsedagen.

A-djävfulen höll låg profil, men trodde att han kunde vänta ut mig. I matbutiken smög han bakom och mumlade;

-En god folköl var väl inte så farligt? De har ju både folköls-IPA och belgisk lager!

-Men vafan, Alkoholdjäfvulen...... Nu får du ge dig!! svarade jag trött. Såg att de hade alkoholfritt bubbel till extrapris och lade ned en flaska i korgen. Alkoholdjävfulen började bli rätt fundersam och en smula orolig;

-Alltså, allvar! Har du blivit en torrboll? Fattar du inte vad du missar? En kväll med mig som är redo att förgylla kvällen med muntrationer och avkoppling!!

När jag kom hem med matkassen och hunden, försökte han en sista gång med det där tjatet om rödvinet.

-Vi kan väl avsluta kvällen på ett trevligt sätt iallafall? Du, Hjärtegullet, du kan ju korka igen och spara resten sen? Älskar du inte mig längre??

Det var där han gjorde bort sig på riktigt. Jag tycker inte om såna som inte kan ta ett nej. Jag tittade på honom och undrade varför jag hade hängt med den där typen så många kvällar? Mindes honom som lång och snygg med blixtrande leende och dansanta steg, liksom redo att bjuda upp och köra värsta partyrejset. Framför mig stod en liten lönnfet snubbe med grådassig hy, bittra fåror i ansiktet och taskig andedräkt. Lite gnällig röst, hade han också.

Alkoholdjäfvulen dröp av och jag fick vara ifred med chipsen och hunden. Vovven och jag såg en dokumentärfilm på SVT- play som heter Raggare, eller nåt liknande. Det handlar om ett gäng bilburna ungdomar som krökar och svinar allt vad dom kan. Det var en bra dokumentär. Den var både rolig, men väckte äckelblandad medkänsla. Se filmen!!

Jag skriver ned det här för att kunna gå tillbaka och minnas, ifall jag vimsar bort mig framöver. Ifall jag ramlar ned i diket eller hamnar i mörker där vägen inte längre syns.

Idag blir det en fin dag igen!

Profile picture for user Denlillamänniskan

Jag är så trött på att ha ett alkoholproblem.

Igår, en middag med en vän. God mat, intressanta samtal och sen frågar vännen när vi delat på en flaska vin, om det finns mer att dricka. Det fanns det och det gick åt. Jag hade kunnat stoppa där, för det var egentligen bra för mig. Kvällen var trevlig, men jag känner mig inte nöjd idag.

Idag är jag bakis. Har inga plikter eller måsten att klara av, men det känns som en förlorad dag. Så onödigt. Jag blir så trött på mig själv.
Hade kunnat ligga lågt och inte skriva det här, men jag måste göra det för att det ingår i konceptet. Vara ärlig och stå för det man gör, inför sig själv. Inte släta över, förminska och bortförklara.

Fortsättningen på dagen blir nog bättre. Jag har lite trevliga saker att pyssla med och det kommer snart att kännas bättre igen. Det är bara att fortsätta framåt.

Profile picture for user IronWill

Stannade du inte vid det du eg. tyckte var nog? Har du analyserat varför det ändå blev mer?
Var det du redan fått i dig över din ”fuck-it-nu-kör-vi” gräns?
Ville du inte ta diskussionen med vännen?
Hade du inte satt upp nån max-gräns?
Dålig dag i övrigt?

Tror en ”root-cause analys” är bra att göra för att verkligen få förståelse för hur man funkar i dessa lägen och få en chans att rätta till det till nästa gång. Men att köra på känn slutar sällan bra. ”Det blir vad det blir” brukar resultera i just det.

Kanske låter som en del provocerande frågor, men i text kan du inte höra min medkännande ton ??

(Jag anser mig vara utbildad expert på att misslyckas att svara på ovan frågor och helt oförmögen att köra på känn, trots ihärdiga halvhjärtade försök)

Profile picture for user Denlillamänniskan

Frågorna provocerar inte. Jag är glad att du bryr dig och ställer frågorna. Det är ju trots allt "Expertfrågor".

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag tog fram en flaska till. Förmodligen för att inte "göra en bra kväll tråkig". Jag försökte lite med; Vill du ha kaffe, kanske? Men jag stod inte på mig. Får också för mig att folk är vana att jag bjuder ordentligt. Bjuder jag på mat så blir det inte hämtpizza. Bjuder jag på vin, så får gästen så mycket som den vill ha. Det är linneduk och tända ljus och blommor på bordet.

Det var inte nåt "NU KÖR VI" ! Den är jag redan uppmärksam på. Men det är nytt för mig att ha gränser vid en middagsbjudning. Fan så mycket enklare när man är själv. Då ställer man undan flaskan när det räcker. Det vet jag att jag klarar. Onykter på egen hand är ju bara trist.

Jag håller med dig om att det inte går att "dricka på känn". Då hade jag väl inte lagt ned en massa krut på måttlighet. Inte bemödat mig om att fundera över dina frågor. Tanken var ju att prova att dricka måttligt, och går inte det så får jag väl avstå helt. Många innan mig har ju insett att det är nykterhet, som är det enklaste valet. För mig har det ju varit relativt lätt att bara avstå. Svåra grejer det här.

När jag stoppar ned fingret i mitt huvud och petar runt lite, så känner jag ett obehag. Tänker att jag är en kompetent människa på många plan, men att jag också är rätt skör och osäker när det gäller sociala kontakter. Så med alkohol blir det lite lättare (?). Kraven minskar och jag blir lugnare. Får känna efter lite mer där, tror jag.

Ytterligare en nykter dag och det känns fint iallafall. Jag är tacksam för ditt stöd, Ironwill.

Profile picture for user Aine

Han är inte så dum den där IW :) han får en att tänka till både en och två gånger.Eller ännu fler.
Att sätta regler och stenhårt hålla sig till dem är ett råd han gav till mig. Jag tror på det.
Och så får man peta runt lite i huve't och försöka hitta den man är.
Ha en fortsatt trevlig helg. Kram

Profile picture for user Denlillamänniskan

Det har varit en bra, men sorglig helg. Bra på så sätt att jag varit måttlig och vaknat tidigt utan bakfylla. Men sorglig så till vida att jag varit väldigt ledsen. Jag tänker tillbaka på mitt äktenskap och inser att det inte gick, eftersom jag har ett stort behov av snällhet i nära relationer. För mig är snällhet inte att vara till lags eller undvika diskussioner, utan respekt och hänsyn. Att ta hand om sig själv och ta ansvar i livet är också att vara snäll. Att lära sina barn att ta hand om sig och att ta ansvar för sitt liv och sin ekonomi är också att vara en väldigt snäll förälder. Höra av sig och fråga hur de mår, är att vara en snäll förälder. Inte att gödsla barnen med pengar och grejer, samtidigt som de inte har så mycket krav på sig.

Så när jag är snäll mot mig själv, så gödslar jag mig själv inte med att köpa grejer eller äta mycket och dyr mat. När jag är snäll mot mig själv så tar jag ansvar i mitt liv och tar hand om de som är beroende av mig. Mina barn är stora, men jag har mina djur att ta hand om.

När jag är snäll mot mig själv, så håller jag mitt hem städat och fint. Sköter min motion och min kost. Bejakar min sorg och tillåter mig att gråta och snora.

Men fy satan, vad skönt det skulle kännas att slippa vara ensam i den här snällheten och ansvarstagandet. Jag försöker vänja mig vid tanken på ett ensamt liv och tänker att det kommer att kännas bättre så småningom. Att jag kommer att finna glädje och sinnesro. Så småningom.

Jag önskar mig själv och ni som läser detta en fin dag där nykterhet är ett mycket bra sätt, att ta hand om sig själv och vara snäll mot sig själv. Jag har hittills skurit ned min alkoholkonsumtion rejält.

Profile picture for user EnsammaPappan

Nej, jag såg inte din tidigare kommentar i min tråd som någon anklagelse alls! Som du säger, kanske är det så att inte alla med alkoholproblem är svin? ;)

Men varför skulle du behöva vara ensam? Du skrev att du är medelålders - då har du ju ett halvt liv framför dig att dela med någon. Se så, ut och dejta nu! Drick bara inte för mycket ;).

Profile picture for user Denlillamänniskan

Tack för uppmuntran och kommentar, EnsammaPappan. Dejting är inte att tänka på. Har just skiljt mig men umgås vänskapligt med exmaken. Där bjöd du mig på ett smil, minsann!

Ensamhetskänslorna är något som jag fått hantera av och till genom livet. Är en rätt känslig människa, så när jag inte mår bra, blir det lätt att jag isolerar mig för att jag inte riktigt orkar med. Fördelen med det är väl att jag tar mig tid att känna efter och reflektera, vilket ger mig nya krafter, när den akuta hjälplösheten tonar ut.

Du vet, alla kvinnor ringer inte direkt bästa kompisen och lättar hjärtat ;) Men jag hade ett fint samtal med exmaken ikväll, och det känns bra. Även han har minskat sitt drickande radikalt, vilket gläder mig.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Jag kom igenom den här svackan också! Utan att ge upp, utan att släppa målet ur siktet. Mycket tack vare forumet och såklart de som står mig nära. Jag har kommit till insikt att arbete med nykterhet handlar mycket om att ta tag i livet och sig själv. Att skriva på en tråd såhär, gör också att man ser mönster. Tror att jag börjar få mer tålamod med mina känsloorkaner. Styrkan kommer ut beslutet att fortsätta hålla kursen mot mitt mål. Det finns en ro i den tanken. Att det får väl storma och leva rövare. Kaptenen lämnar inte skeppet och hoppar i sjön för den saken.

Just det där med liknelsen över en seglats när det gäller livet, har jag använt för att trösta min driftiga dotter. Hon har haft perioder då det antingen "Bara är för mycket, mamma!" till andra perioder då " Alla andra gör så mycket kul och spännande saker, i mitt liv händer ingenting!!". Då har jag sagt att se det som en seglats; Ibland får man kämpa med roder och segel tills man är helt utmattad och ibland till och med blir rädd när vinden tar fart, och ibland är det stiltje. Då får man sitta och vänta på vinden. Att ha tålamod med livet. Och sig själv. Det är det det handlar om ibland.

Att skriva i forumet känns bra och att fylla i loggen gör att jag själv ser framsteg även när jag misströstar. Sen försöker jag hålla mig till att skriva ett inlägg i min tråd, och sen skriva 3-5 inlägg i andras trådar. För det här är nåt vi gör tillsammans. Finner stöd för att fortsätta mot våra mål, och hejar på andra så att de ska orka fortsätta sin egen resa.

Idag blir det en fin dag. Verkligen bara fin och skön!!

Profile picture for user StarkareK

Oj så jag känner igen mig i din berättelse och dina reflektioner.
Starkt att skriva vidare när du snubblar till!
Återkommer, jag ville bara säga att jag uppskattar tråden!

Profile picture for user Sisyfos

Oj, oj, oj vilka intressanta inlägg du gör. Var ska jag börja?.
Du skriver om snällhet och om ensamhet och sen beskriver du också en dotter som fungerar lite som jag gör. Du skriver att hon ibland tycker att det är för mycket och ibland att alla andra har mycket roligare.., jag kan så väl känna igen mig i de tankarna. De har ju blivit bättre med åren såklart, men jag kan fortfarande känna mig olustig när livet ”snurrar för fort” och det är för många inbokningar. Det är den känslan som jag numera ibland medicinerar med alkohol. Inte så smart.
Den andra ”alla andra har roligare, är smartare, bättre” den kommer inte så ofta nuförtiden. Sist var väl kanske efter en period med alkohol. Alltså att man dricker och nedvärderar dig själv för att man inte kan låta bli, hur dumt är inte det. Det är väl egentligen bara att konstatera att man inte ska dricka till sjöss och istället fokusera på att styra båten oavsett hur man mår. Det är naturliga svängningar i ens mående.

Du däremot låter ju oerhört sund på sätt och vis, men hur funkar din känsla av ensamhet? Vad är det du egentligen vill ha? En själsfrände, en partner, ”lika roligt som andra” eller vad är det du söker? Är det ett mer perfekt liv, eller något för din själ? Lycka? Eller att slippa visa upp ensamheten?

Brottas med liknande känslor som både du och din dotter, så det är så intressant att läsa dina tankar om dessa. Funderar på om jag är en sån där HSP (tror det är rätt förkortning) och då blir det sociala livet ibland övermäktigt. Kan inte hantera så många känslor som man ser/suger in/försöker parera. En själsfrände däremot, det skulle sitta fint. Eller ett uppslukande intresses att gå all-in i.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Det där med ensamhet har jag jobbat med stora delar av livet. Samtidigt som jag tycker om att vara själv mellan varven och bara ha det tyst och lugnt omkring mig.

När jag var yngre hade jag en del pyssel med att se till att ha ett umgänge och en pojkvän. Jag fick barn ganska tidigt i livet och det är jag glad för. Jag har märkt att jag är rätt bra på att vara sällskaplig, men det är nära relationer som jag tycker är viktigast. Nu har jag blivit så gammal så att jag inte längre bryr mig så mycket. Att skriva om mina ensamhetskänslor har varit en väg mot acceptans. Att acceptera att jag gärna umgås med mig själv, men att jag ibland kan sakna sällskap. Eller att jag ibland skulle behöva någon hos mig, när livet är svårt. Som sagt; acceptans att jag är som jag är och att slippa anpassa sig allt för mycket.

Jag är en rätt nördig person också. När något fångar mitt intresse så vill jag förstå och lära mig så mycket som möjligt. Ständigt vill jag lära mig nya saker, eller fördjupa de kunskaper jag har. Det gör att jag kan rätt mycket om många ämnen. Min hjärna arbetar oavbrutet, känns det som. Då är det skönt med övningar i skog och mark så att hjärnan får vara tyst en stund.

Slutligen så tror jag inte att det är möjligt att hitta en själsfrände. Man får vara glad om man hittar människor som har så pass mycket överlapp med en själv, så att de bitvis och stundtals känns som själsfränder. Att begära totalt gensvar av en enda person tror jag är näst intill omöjligt.

Jag önskar dig, Sisyfos, en fin dag och att du finner en balans mellan aktion och avkoppling, utan att bli överhettad eller uttråkad.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Se där. Nu har det gått en månad av "måttligt drickande". Överlag har det varit måttligt och trevligt. Men det har varit två dikeskörningar där jag fått bärga mig själv ur leran. Statistiken visar att jag under den gågna månaden minskat mitt drickande rejält. Färre dagar med alkohol och mindre mängd när jag druckit. Men det har bara gått en månad av tre. Nu är det snart semester och det innebär nya utmaningar. Jag ser också i statisktiken att jag dricker som allra minst, när jag tar ett glas på egen hand. Det har hänt två gånger och den ena gången vart det ett glas och den andra gången två glas.

Där har jag nåt att fundera på. Jag vet att det handlar om att jag ibland använder alkohol för att göra det lättare socialt för mig och för att våga komma lite närmare. Det är nåt jag upptäckt under den här tiden.

Själsligt har det hänt en hel del. Jag har mellan varven fått bearbeta rätt osköna sinnesstämningar. Dels sorgen över äktenskapet som tagit slut under den här tiden, dels gamla sorger som kommit till ytan. Men jag har inte tröstdruckit alls. Jag har hållit mig till regeln att bara dricka alkohol när allt känns bra. Så kanske har de depressiva känslorna hjälpt mig till förbättring?

Jag har fortfarande inställningen att räta upp mitt förhållande till alkoholen. Går det inte med måttlighet så blir det helnyktert. Jag är för gammal för att slösa bort mitt liv på att hänga med den där psykopaten som jag kallar Alkoholdjäfvulen. Själv kallar han sig för Livsfixaren. Jo, jag tackar jag. Siktet är att bli en måttlig torrboll som står ut med att livet känns grått, trist och smärtsamt mellan varven. Såna vill inte Alkoholdjäfvulen hänga med.

Några jobbpass kvar. Sen en semester som får fokus på annat än grillkvällar och glatt umgänge i solen vid poolen.

Slutligen önskar jag mig själv några fina, lediga dagar nu. Och om jag är riktigt krävande, så önskar jag mig också stöd från er andra och ett minimum av kommentarer, som berättar för mig att det aldrig går att dricka måttligt. Ge mig möjlighet att bedöma det själv. Det klarar jag. Ärlig rapportering kommer att skrivas fortlöpande.

Seså, ut i solen med mig nu!! Och ta hand om er och ha en riktigt fin kväll!

Profile picture for user Aine

i min tråd. Den värmde. Gör mig gott. Du är insiktsfull och delar med dig av din klokhet till oss andra som snubblar runt. Alltid intressant att läsa hur du hanterar livet. Jag tror att du, med all din klokhet kommer att klara ditt mål att kunna dricka måttligt. Önskar dig allt gott?

Profile picture for user Denlillamänniskan

Haft en svår kväll igår med samtal med exmannen och han bjöd på bubbel..... och öl....Vi pratar om äktenskapet som stöp efter fem års relation varav två år som gifta. Känns som ett komplett misslyckande. Ilska och förtvivlan som riktar sig mot honom och känslor av sorg och mindervärdeskänslor riktade mot mig själv. Alltså ingen särskilt glamorös och finstämd afton.

Idag har det känts lika illa. Vi har pratat med varandra och som tur är kan vi visa varandra medkänsla och respekt. Trots allt, märkligt nog. Jag inser att jag är livrädd att gå på semester. Jobbet håller mig uppe och där känner jag mig omtyckt och har det roligt. Nu kommer den oasen inte vara möjligt att ta sin tillflykt till. Jag var också hemma i hans hus för att sköta ett akvarium som jag inte kan flytta på ännu. Trädgården är full av vackra rosor och rabatter, gott om kart på fruktträden. Allt det där har jag anlagt och planterat. Känns synd att vara tvungen att lämna. Men jag har inte plats i min lilla plätt för all blomsterprakt. Alla slantar jag lagt ned och allt arbete, kan jag lätt bjuda på. Men det är en förlust att förlora en trädgård man skapat. En förlust som läggs ovanpå insikten att en relation man satsat på som en blågris inte finns kvar.

Och sen inser jag.... Jag är ju i en djup kris. Jag är i en bearbetningsfas utav helvete. Jag som länge stått upp som en tapper soldat och kämpat mig genom renovering av lägenheten, inköp av inredning och möbler, nykterhetsarbete, samtal med exmannen. Först nu inser jag hur dåligt jag mår och att det faktiskt är normalt i en sån här situation. Rädd att överleva en semester.... Vad är det för nåt?? Jag som alltid har haft lätt att hitta på saker och att se framemot det jag planerar. Men inte nu. Nu känner jag mig stundom orolig för att förlora förståndet.

Mitt i den här känslomässiga katastrofen har jag iallafall vett att ta itu med den överkonsumtion av alkohol som åren med exmannen grundlagt. Det är nåt handfast att pyssla med när jag tvivlar på mitt värde och mina förmågor. Det är något jag kan förändra och något jag har makt att göra något åt. Fint så.

Profile picture for user Aine

Lider med dig. Men tror du tar dig igenom även detta utan att förlora förståndet. En stor omställning i ditt liv som inte kan gå obemärkt förbi, behöver bearbetas och sörjas.
Skickar en Styrkekram?

Profile picture for user Sofia

Hej Denlillamänniskan! Vilken tuff process du går igenom just nu. Förståeligt med många känslor som virvlar runt - sorg, ilska, förtvivlan, mindrevärdeskänslor och så en rädsla inför semestern när jobbet inte finns där, som du annars kan ta din tillflykt till och där du känner dig uppskattad. Det slog mig när du beskrev den vackra trädgården och allt arbete som du har lagt ner för att få den så fin, att det är en fin metafor för att odla en nära relation. Allt arbete du har lagt ner på att få er relation att blomstra. Och nu behöver du gå därifrån, utan att kunna skörda frukterna av ditt hårda arbete (på båda planen). Fantastiskt att du mitt i allt detta känslomässiga kaos i alla fall kan skörda frukterna av ditt envetna arbete med att förändra dina alkoholvanor! Där har du makt och möjlighet att förändra och du klarar det. Två dikeskörningar som kanske har varit lärorika också, på sitt sätt, och därutöver ett måttligt drickande som fungerar för dig. Det låter som ett utmärkt förarbete inför den kommande, skrämmande semestern!
Uppdatera gärna om hur det går att vara ledig.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Denlillamänniskan

Tack, Sofia. Det var fina ord och det känns lättare när jag får sån uppmuntran och tröst. Dessutom motiverar du mig att fortsätta kämpa på. Tack.
Det ska gå det här med, semester eller inte semester. Jag kommer att klara det här med.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Monday Morning skrev nåt som etsade sig fast.

Det handlar om att ge upp (i detta fall inför insikten att man inte klarar att dricka normalt).
Men tanken blev större och gled ut i större existensiella perspektiv.

Jag ser själv att all överkonsumtion av alkohol för min del har varit kopplade till parrelationer. Midsommarafton var till exempel en baggis: Trevligt sällskap med människor i olika faser av berusning. Själv drack jag ett halvt glas vin och sedan var det granatäppeljuice resten av kvällen för min del. När det blev för ostyrigt så tog jag hunden och hoppade in i bilen och åkte hem. Lätt som en plätt. Hade förberett mig på att lämna bilen och ta kommunala färdmedel hem. Men jag bara struntade i att dricka, för jag hade ingen lust.

Alla gånger som jag dricker för mycket är det kopplat till parrelationer och/eller problem med dem. Vad händer om jag bara ger upp tanken om romantisk kärlek, äktenskap och idén att livet skulle bli bättre med en man vid min sida? Verkar nästan som att jag har ett större problem med relationsberoende än med alkoholen i sig. Den ångest som jag försöker dämpa med alkohol är ju ångest som har sitt ursprung i relationsproblematik.

Jag kapitulerar, jag ger upp, jag släpper greppet.

Profile picture for user IronWill

Att tro att saker blir bättre när... inträffar. Jag har varit sån hela livet. När jag får partner, när jag får det där boendet, när vi får barn, när det händer etc.
Jag tror inte det längre. Är nog min 40-årskris som tog det ur mig. Allt nytt ger ny glädje med också nya problem. Kan vara skönt med förändring, men risken är att man som jag ibland, väntar med att leva tills...

Profile picture for user StarkareK

Just nu är jag fri från fast förhållande och alkohol. Verkar behövas en period... Odlar annat meningsfullt istället.
Men samtidigt har min beroendepersonlighet förstås ordnat med bekräftelse från några män i form av en upptagen man och några på flirt-nivå. Suck. Jag kanske bör släppa helt, nå botten och börja om. Bättre än fyllor inför barnen. Karlarna sköter jag när barnen inte är med i alla fall.
En fast relation med förväntningar känns otroligt avlägset. Men jag tampas också med den romantiska bilden, tvåsamhet när den är som bäst...
förra gången jag slutade med alkohol drack jag igen efter bara några veckor. Min dåvarande sambo hade köpt hem och jag tog nåt glas ett par kvällar. Det tog några veckor till innan det spårade helt. Nu är jag ensam och på dag 38 utan alkohol utan större problem.

Jag går till psykolog för stresshantering genom act - acceptment and committment therapy. En variant av kbt. Väldigt användbart i många situationer. Boken heter Tid att leva. Rekommenderas!

Profile picture for user Denlillamänniskan

Det där med att leva i framtiden, känner jag igen, IronWill. Men det har jag gradvis slutat med. Jag har medvetet slutat sträva. Gjort mitt liv simplare och enklare. Sålt sommarstuga, motorcykel och tackat nej till chefstjänster. Har tillräckligt att pyssla med ändå och har velat ha ett liv där jag inte äger mer än vad jag behöver och inte har all tid uppbokad. För att hinna stanna upp, ha mycket tid och känslan av valfrihet att göra vad jag vill. Men nu undrar jag vad livet går ut på när man börjar bli en tant. Och jag tillåter mig att bli tant. Jag håller inte fast vid en ungdomlighet som inte längre är relevant. Men jag håller mig i trim, och jag är fortfarande intresserad av att se bra ut. Se bra ut, inte se ung ut. Hej då Polycolor och Nej tack till fillers. Men ja tack till bra makeup-produkter. Lite fåfänga finns det kvar. Mitt motto är: Aldrig slapp eller bitter!

StarkareK; Tack för att du bemöter mitt ämne relationer och alkohol (denna helvetes mix av ljuvhet och avgrundsångest). Vad bra att du stannar upp och fokuserar på dig själv. Och att du tar dig tid till att se allt annat vackert här i livet. Du är nog yngre än vad jag är. Du har barn att ta hand om och män att flörta med. För mig blev det så att jag nästan behövde dricka för att kunna ha intima stunder de senaste åren. Jag vill egentligen mest gosa och kramas, men det räcker inte för hyfsat unga män (såna mellan 50 och 60 år gamla).

För mig är kärlek väldigt viktigt. I dess större form. Sån där allomfattande storslagen kärlek som inte styrs av rädslor och egenvinning. Den omvårdande kärleken som gör att vi människor växer och kan visa oss som vi är. Den där kärleken som vi behöver från vaggan till graven. Sån kärlek som jag tyvärr hade brist på under min barndom och ungdom. Jag har nog delvis kompenserat den bristen genom att ha parförhållanden. Och det är där det skevar. Kärleken läker tyvärr inte alla sår och parförhållanden skapar ibland besvikelser och smärta.

Jag känner mig ibland som en lite vingklippt fågel som flaxar och hoppar, men inte förmår att flyga. Ge mig förhelvete ett par vingar!! Spelar ingen roll om de är av fjädrar eller som drakens fjällprydda lädervingar. Jag måste upp i luften. Jag måste få luft.

Och hur går det med alkoholen då?? Förra veckan lite för mycket och denna vecka väldigt måttligt. Jag är kvar på min väg. Tack för att jag inte behöver gå ensam, alla forumvänner!! Jag önskar er en fin dag, där ni står ut med livet och kan känna kärlek och förtröstan.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Nä, det vart inte särskilt måttligt i fredags. Det vart lite för mycket. IGEN.

Men jag har fått stöd och stöttning av vänner och familj. Tar aktivt kontakt och blir så glad att de vill umgås med mig. Jag är inte helt körd. Världen är till för mig med. Det känns fint. I lördags en längre vandring med en vän. Idag ett fint samtal med min lillasyster som jag förlorat kontakten med. Hon har krävande jobb och små barn. Jag har haft fullt upp med mitt. Hon sade att hon saknade sin storasyster och att vi ska ses och göra nåt trevligt. Det värmde verkligen. Idag kommer min bästa kompis förbi. Vi har varit vänner i 30 år. Ibland mer, ibland mindre kontakt.

Det är tydligt för mig hur viktigt det är att nån säger att man är bra. Att man duger och att man gör bra saker i sitt liv. Det gör att man får lite distans till det där med Alkoholdjäfvulen. Just nu har jag en kluven inställning till alkohol. Det känns liksom inte glamoröst längre. Eller såhär: Mitt liv känns jobbigt och jag själv är skör och osäker på väldigt mycket som jag tidigare inte tyckte var nån "deal". Så nu får det bli helnyktert ett tag igen. Tills det känns lite lättare och lite självklarare.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Det här är något jag tänkt på och som jag och min vän resonerade runt på vår långa vandring igår:

Temat är tröst.
Både jag och min vän är rätt kapabla personer. Som kämpar, som står upp, som inte släpper rodret i stormen. Men när seglatsen blir för farlig, när vinden sliter i roder och segel och man inte längre vet vad man ska ta sig till, drabbas man av hjälplöshet. I det läget vore det fel att säga; kämpa på nu!! Bättre kan du!! Du klarar det här med! (korsa Atlanten eller hålla sig nykter eller vad fan det nu är man pysslar med).

En stark människa kan knäcka sig själv när man försöker leverera lite till, när det ropas "Kämpa mer, ge inte upp"!! Det är då vi behöver medlidande och tröst. Nån som säger: Det är okej att reva seglet. Ta dig i hamn, innan du förliser. Det är det man behöver. Tröst och medlidande gör att man inte känner sig värdelös, utan förstår att det är klokt att ge upp ibland. Samma i den bransch jag jobbar: Det finns bot och lindring, men när det kommer till trösten så lämnar man människor ensamma i sin förtvivlan. För att man inte kan? För att man inte vågar? För att det inte är ens jobb??

Det är ur trösten och medlidandet som hoppet och de nya försöken hämtar sin näring. Det är i det ögonblicket man slutar prestera och känner en värmande nåd. En del kallar det för Guds Nåd. När vi slutar upp att känna oss helt ensamma. Mycket vackert så.

Jag önskar er en fin dag där ni kan tänka på att ur trösten kommer styrkan. Trösta er själva och andra. Vi behöver det.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Vilken träffande liknelse... Jag blir så berörd av din text. En stark människa kan knäcka sig själv när man försöker leverera litet till... Ibland behövs tröst istället för hejarop. Det är ok, till och med hälsosamt att ge upp ibland. Om man åtminstone kunde lära sig att trösta sig själv, istället för att bita ihop och kämpa hårdare.

Profile picture for user Aine

Som alltid. Tröst och medlidande. så viktigt för att orka gå vidare. Hämta näring....finna nåd, så vackert formulerat. Jag hoppas du kan finna tröst och slutligen känna den nåd du verkligen förtjänar.
Allt gott till dig❤

Profile picture for user Denlillamänniskan

Först vill jag tacka er alla fina medresenärer för den värme och vänlighet ni visar mig! Tack.

Måste justera kursen litegrann för att inte tappa målet. Måttligheten har inte riktigt lyckats. I stort sett ja, men tillräckligt med avsteg under förra veckan för att känna att det är nödvändigt att snabbt komma i rätt riktning igen. Så nu får det bli en strikt återhållsamhet ett tag.

Igår satte jag på mig löpskorna för första gången på länge. Sprang intervaller; Alltså sprang tills det kändes jobbigt och gick en liten bit, sprang till det kändes jobbigt.... o.s.v. Gick faktiskt bättre än väntat. Ingen nära dödenupplevelse. Kanske för att jag grundat med en period av längre promenader, oftast i hyfsat rask takt.
Idag blir det en fin nykter dag igen!

Profile picture for user Allterbra

Hej hej, bra jobbat med intervallerna ??
Har samma process som du när det gäller att ta kontakt med vänner och familj.
Har en storasyster som jag inte pratat med på två år, eller lite sporadiskt har vi pratat under den tiden. Kanske va tredje månad.. jag irriterar mig på henne när jag är full.
Hon kan va lite jobbig ja, men jag har nog varit minst lika illa. Hon bjöd oss till Oslo nu, får se om vi kanske tar oss en sväng dit.
Har även skickat meddelande till två andra gamla kompisar på Facebook och bokat träff. Vi ska ses inom kort.. problemet är att vi nästan alltid dricker öl om vi ses. Men jag styr in träffen tidigt på dagen och kommer berätta att jag slutat att dricka. Tror det kan löna sig för min relation med dom ?

Profile picture for user Vinäger

Träning/motion är bra på så många sätt. Kan (nästan) aldrig överskattas. Smart att inte ta ut dig fullständigt i början. Det är så typiskt mig annars, ta i så både leder, muskler och benhinnor gråter, vilket tvingar fram en paus direkt. Ineffektivt som attan.

Kram

Profile picture for user Denlillamänniskan

Jag fortsätter min semester. Har inte lust att göra några större övningar såsom resor eller besöka massa folk. Var i stan i fredag med min äldsta dotter och gick på museum. Det var trevligt, men skönt att komma hem igen.

Idag ska jag och exmaken pyssla med bikuporna. Vi har bin ihop och jag tycker att det är väldigt intressant och stimulerande. Ytterligare en grej jag kan nörda in mig i. Det tråkiga med att vara en sån människa som kan hyperfokusera och verkligen gå in i något, är att de flesta människor verkar vilja lära sig lite lagom och sen är de nöjda. Själv kan jag bli helt uppslukad.

Helgen har varit nykter och veckan som gick, var helt okej vad gäller alkoholen. Men jag måste vara försiktig och tänka mig för. Märker att jag trivs mycket bättre med att dricka mindre. Däremot har det varit skönt att få slippa känna och tänka så mycket, de gånger jag druckit. Är fortfarande i kris och försöker vara observant på att det inte övergår i depression.

Idag blir det en fin dag. Mulet väder, aktivitet att se framemot och nykterhet. Jag hoppas att du som läser också får en fin dag och att du gör det bästa av den. Oavsett om ditt liv strålar och känns underbart, eller om du känner dig moloken och ensam. Det kan alltid bli bättre!

Profile picture for user Denlillamänniskan

Stilla morgon med fint väder och en stunds reflektion över kaffet.

Jag mår tyvärr allt sämre psykiskt. Orkar inte träffa folk alls. Fixar med bina och iordningsställer biboden. Det ger lite avledning iallafall. Har ingen lust att rida, ingen lust att springa och ingen ork att lyfta blicken och se framåt. Maler mig igenom dagarna som i bästa fall känns skapliga. Ofta är jag ledsen, har molande ångest. Ibland börjar jag gråta, men det ger ingen större lättnad. Orkar snart inte mer.

Kontaktade psykmottagningen igår på exmakens inrådan. De ställde en massa frågor och antydde att jag nog skulle få avslag på egenremissen. Efteråt kände jag mig mest bortgjord och att jag hade lämnat ut mig själv. De gav mig rådet att gå till vårdcentralen eller ringa akuta psykteamet om det blev värre. Kommer att ta upp till en månad att få svar. Den jag talade med var psykolog. Hoppas jag inte träffar honom fler gånger iallafall.

Igår åkte jag till systembolaget och handlade. Drack 2 glas vin och läste om biodling. Det kändes som att få en frist och en paus från tillvaron. Sen lite film och chips på det hela. Somnade gott och har sovit bra. Vaknade pigg och neutral till sinnet. Tänker ändå att om jag knappt orkar med mig själv, hur ska andra orka med mig?? De har rätt till att känna sig glada och tillfreds. Jag vill inte belasta dem, och kan knappt hålla fasaden längre, så jag undviker umgänge. Vill inte vara en humördämpare för andra. Mitt exekutiva jag fungerar fortfarande tack och lov.

Idag hoppas jag att det ska bli en fin dag. Åtminstone verkar det bli fint väder.

Profile picture for user Denlillamänniskan

Kanske inte borde skriva här? Det här är forumet för människor med alkoholproblem. Jag verkar ha mer själsliga problem, vilket blivit tydligt nu när jag skurit ned på drickandet. Dricker för lite för att platsa här, och verkar mest ha problem med mig själv. Ingen lämplig läsning för dig som kämpar mot alkoholsug och bakfylleångest. Lägger därför ned mitt skrivande, men fortsätter lägga in data i loggen. Vill ju absolut inte börja dricka för mycket igen.

Tack och Hej!!

Profile picture for user Pellis

...skrivandet här om jag får säga något ?! Du gör ju som du vill såklart, men jag tror att alkoholen förstör själen också. Förutom allt annat den ställer till med, ångest, hjärtklappning, nedstämdhet listan kan ju göras lång. Man blir ledsen, deppig, orolig i kropp och själ. Själv är jag superdeppig nu, livet borde leka med semester och allt men jag känner mig bara deppig. Stanna ?

Profile picture for user Rosette

Du har det inte alls bra just nu, ingen ork och lust till sådant du annars tycker om. Trots det är du en person som inte ger upp. Jag funderade lite på det du skrev i din fina text tidigare:

"En stark människa kan knäcka sig själv när man försöker leverera lite till, när det ropas "Kämpa mer, ge inte upp"!"

Med att inte ge upp kanske det för dig handlar om just nu att ge upp vissa saker men fortsätta med annat- fortsätta ta steg som krävs för att till slut hitta det som blir hjälpsamt för dig, oavsett vilken typ av stöd eller hjälp men samtidigt kanske släppa annat. Där vet du ju bäst vad det kan vara.

Du fortsätter göra en del saker som hjälper dig när det kommer till alkoholen, skriver här, noterar i loggen och du har tagit steget att försöka söka stöd. Tyvärr gick det inte så långt just där du sökte utan blev hänvisad till att söka på Vårdcentral eller akut. Förståeligt att det känns motigt minst sagt när du tog kontakt samtidigt bra att du skriver och berättar här så vi har chansen att stötta dig. Det är nog tyvärr vanligt inom psykiatrin att det är "svårt" att komma in, framförallt nu under sommaren. Det finns hjälp att få på annat håll det kan vara lite klurigt att hitta den.

Om du vill kan du höra med 1177 vad de kan hitta nära dig, eller kommunen eller Nationella hjälplinjen: 0771-22 00 60

När det kommer till nedstämdhet, ångest, andra problem än direkt alkohol hänger det ofta ihop. Många som skriver här mår dåligt på annat sätt och det är ibland svårt att veta vad som är hönan och ägget. Om man själv upplever att alkoholen kommer in på ett "fel" sätt finns alltid risken att fortsätta låta den göra det.

Genom att jobba med den förändringen nu ger du dig själv chansen att förhindra att det skulle gå längre med den, stoppa negativa spiraler där alkoholen så lätt för vem som helst kan bli en ovana som tar mer än den ger.

Genom att skriva och läsa här ger du dig själv också utrymme att reflektera över den plats alkoholen tar och hur den påverkar ditt mående. Vilken relation du vill ha till den, när det känns ok att dricka eller ej osv och när du kanske behöver annat stöd.

Vill mest säga att du är mer än välkommen att skriva och läsa här- vi hoppas att du fortsätter med det! och förhoppningsvis blir det ett stöd för dig och kanske även för flera andra som följer dig, vilket du verkar ha flera som gör.

Du kan vara här skriva det du behöver, läsa det du vill och behöver inte ta ansvar- detta är en plats för dig att få stöd på.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Aine

Vet hur det är. Gör det som känns bäst för dig. Hämta kraft i naturen och tröst hos hästen. Djur och natur hjälper att läka och trösta en ledsen själ.
Kanske du kommer tillbaka, om inte; Tack för allt stöd?

Profile picture for user Mirabelle G-S

Som svar på av Denlillamänniskan

Dina våndor är inte det minsta lyxiga. Jag tycker du gör helt rätt som tar tag i drickandet, och de själsliga bekymmer som blottas i avhållsamheten. Själsvåndan och självmedicineringen med alkohol hör ihop. Och det går bara åt ett håll. Nedåt. Jag var i din sits för ett drygt år sedan. Slutade dricka och sökte hjälp för utmattningsdepression, när jag i avsaknad av min självmedicinering fattade att det var så illa ställt med mig. Och jag slutade hänga här, eftersom jag liksom du kände att jag inte riktigt ”platsade” när det nu var en depression som var problemet. Nå. Terapisessionerna tog slut. Medicinkuren lika så. Och jag föll tillbaka in i självmedicineringen, snäppet värre än innan. Så nu är jag här igen. Och jag tänker att skit samma vad som är hönan och ägget. Vi mår dåligt, och vi har tillräckligt stora alkoholproblem för att tvärt emot bättre vetande förvärra eländet med att hälla i oss vin. Vi platsar här. Kram

Profile picture for user Sisyfos

Tycker inte att du har lyxproblem. Det här forumet handlar om att förändra sitt drickande. Du har gjort det och märker då att du inte mår bra. Det är en viktig insikt tror jag. Vi måste veta när vi dricker och varför och jag tror verkligen att vi alla kan lära av varandra. Jag hör till de som har dragit ner, slutat helt en period och sen börjat igen och mer hamnat i periodarbeteendet - ett beteende som var fullständigt främmande för mig för nåt år sedan. Alkohol är en farlig drog och så fort vi använder den som medicin eller för att uppnå något själsligt tillstånd som man strövar efter så tror jag att man ska se upp. Jag är ett exempel på hur man flyttar sina gränser. Tror att det är viktigt att fortsätta att skriva. Jag slutade att skriva och reflektera.. Tycker dessutom om din tråd.
Skönt att höra att du inte känner dig lika ensam ändå, men ditt mående är sämre. Vad tror du själv om det? Mår du bra i övrigt? Är alla dina värden som de ska? Är du trött? Du har gått igenom en jobbig period och det kanske egentligen inte är så konstigt att du är ledsen. Sen kan det ju vara depression, men om du nu inte får komma så kanske du kan gå till vårdcentralen och be att få kolla upp att du mår fysiskt ok. Och kanske tid med en kurator. De kan ju remittera vidare sen. Hoppas att det vänder snart!

Profile picture for user Denlillamänniskan

Tack alla ni som skrivit uppmuntran och medkänsla. Det känns lite bättre och jag inser att jag såklart har alla anledningar att fortsätta skriva.

Den gångna veckan var inriktad på att iordningsställa biboden tillsammans med exmannen. Bina står på hans föräldrahems tomt och där finns en lång historia av biodling. Exmannens farfar började med bin på 40-talet, hans far höll på i två decennier och nu fortsätter det hela med de bin vi skaffade förra året. Om någon vecka är det tänkt att vi ska slunga vår första honung. Det har varit en bra avledande sysselsättning för att fokusera på något annat än smärtan inuti mig själv.

Hur gick det med mina försök att kontakta vården? Jo, märkligt nog så ringer en förståndig människa från akuta psykteamet. Även de har fått en remiss från mottagningen och bedömer att det vore klokt att jag omgående fick en läkarkontakt. Så redan igår kunde de erbjuda en tid. Exmannen erbjöd sig att köra mig dit. Omtumlade känsla att plötsligt få hjälp så enkelt och självklart.

Jag fick träffa en bra läkare som konstaterade att jag nog inte var helt störd, att han inte tyckte jag behövde läkemedel och att det vore bra om jag fick en samtalskontakt. Så denne doktor skrev en remiss till min vårdcentral för att underlätta för mig att få fortsatt hjälp. Och rådet att ringa akutpsykenheten ifall jag behövde stöd för stunden. Jag var nöjd så, eftersom jag på något sätt korsat en gräns. Jag är över gränsen mellan förtvivlan och hopp. Det finns sol för mig med.

Och hur gick det med alkoholen då? Verkligen inget vidare under den gångna veckan: 14 glas. Alkoholdjävfulen provade en ny manöver. Inget lockande och pockande i partyförpackning. Inga småflörtar över planer om rosevin och grillkvällar. Inget tjafsande om hur smidigt det vore att svänga förbi systemet. I fall att, för att ha lite hemma eller nåt annat bekant knep. Inga nävar i luften och dansmoves i yra över att natten är ung och att livet får mer färg med vin.

Alkoholdjävfulen förklädde sig nu till en medkännande hjälpare med allvarlig min.
- Men nu tror jag att det behövs några glas. Mår du såhär dåligt så finns det ingen anledning att avstå! Det är en rekommendation från mig att du dricker en hel flaska vin. Annars finns risken att du tänker på självmord eller utvecklar en allvarlig psykisk störning. Seså, det här med nykterhet är ingenting för människor i kris. Jag har hjälpt människor i alla tider när de mår dåligt.

Och jag tänkte att det kanske var lika bra. Så jag var lätt bakfull när jag träffade den kompetente läkaren. Men det brydde jag mig inte om. Jag skämdes inte ens för mig själv, eftersom det var ju där jag var. Det är skönare att se mig själv som jag är. Det gör inte särskilt ont att vara ärlig inför mig själv. Där har alla ni på forumet hjälpt mig på vägen. TACK!

Idag är det en ny dag där jag ska påminna mig själv att jag har hopp om ett bra liv. Jag har märkligt nog inget mål att sträva mot, för jag vet inte vart jag är på väg. Gud har varsamt fört mig framåt, och goda människor har hjälpt mig att stå upp igen.

Profile picture for user Vinäger

Tror det är bra att ha forumet att skriva av sig i, diskutera, bli peppad och ibland peppa andra. Är också glad över att få fortsätta läsa dina tankar och härligt nakna skildringar av hur livet kan vara.

Hoppas att din samtalskontakt hjälper dig att få det lugn du är ute efter.

Kram

Profile picture for user Mirabelle G-S

Du har nått en gräns då du inte längre döljer ditt lidande ❤️ Och då finns där människor som fångar upp dig mitt i fritt fall, och hjälper dig bära bördan ❤️ Så otroligt fint och hoppingivande. Kram

Profile picture for user Denlillamänniskan

Det kändes så hoppfullt när jag sökt vård och läkaren sade att jag skulle höra av mig till vårdcentralen i början av veckan för att kolla hur det gick med min remiss. Så jag ringde dit i tisdags. Men de hade inte fått nån remiss. Jaha?? De kunde boka mig till en läkartid som är idag, fredag. Jag tog tiden. Ytterligare en ny människa att prata med och förklara för. Det kändes inte så roligt. Men jag tänkte att jag får väl ringa till akutpsyk och fråga om de skickat remissen?

Jag ringde dit och det visade sig att den läkare jag träffat innan helgen, varken hade skrivit journalanteckning eller skickat någon remiss. Hon som svarade sade att läkaren haft så mycket att göra så han hade glömt bort. Satan, vad bortgjord jag känner mig!! När han konstaterat att jag inte tänkte ta livet av mig under helgen (slog bort de tankarna eftersom jag ju skulle få hjälp), så glömde han helt enkelt bort mig. Jag tumlade handlöst ned i mörkret igen. Satte siktet på överlevnad resten av veckan och nu får vi se vad vårdcentralen har att erbjuda idag.

Ringde även min mor. Hon som aldrig hör av sig och frågar hur jag har det. Berättade för henne vad som hänt och så småningom gled samtalet över den vanliga beklagan över sin man (det är inte min pappa). Jag sade till henne att det hade varit bättre om hon brytt sig om mig och min syster när vi var barn, istället för att satsa allt på ny man, nytt hus och ett nytt barn. Hon svarade helt frankt att hon prioriterat ett eget hus framför sina barn, och att det var hennes rätt eftersom hon hade krigsneuros. Tänk om jag hade gjort så med mina barn? Slutat bry mig om dem, kastat ut dem ur hemmet efter några år av försummelse, psykisk terror och misshandel. Och sen skyllt på att jag själv haft en taskig barndom och därför hade min rätt att skita i mina egna barn. Eller att använda min barn för mina egna behov. För mig finns inte sånt beteende. En mamma tar hand om sina barn och ser och förstår dem. En mamma intresserar sig för sina barn för deras egen skull.

Det har i hela mitt liv funnits hopp om att hon en dag skulle förstå och äntligen bry sig om mig. Men hon kan inte se andras behov, bara sina egna. Och för henne är det viktigast att ytan ser bra ut. Att hennes behov av status går före hur hennes barn har det. Jag vet att det låter bittert, det är bittert. Men det är tyvärr sant. Jag vet det, eftersom min syster och jag hade några bra barndomsår innan helvetet började. År när mormor bodde hos oss och tog hand om mig och min syster. Vi fick det som barn ska ha under de åren. Därför gick vi inte helt sönder och klarade oss. Vi fick förmågan att ta hand om våra egna barn. För min egen del skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om det här. Men det får räcka såhär. Jag skriver det här, för att kunna gå tillbaka och läsa senare.

Det här är iallafall grunden till att jag ibland känner mig som en osynlig person. Jag vet inte riktigt vem jag är. Det är som att det saknas något och det blir tydligt när jag ska relatera till andra människor i nära relationer. Men när jag dricker alkohol, så känner jag mig lite mer levande. Då finns jag lite tydligare. Eller när jag umgås med djur eller vistas i naturen. Då är jag delaktig och finns till.

Jag har lärt mig att hantera känslor av att inte finnas. Jag har lärt mig att stå ut när jag drabbas av overklighetskänslor. Jag vet att det inte är verkligt när jag känner att jag inte kan lita på någon. Jag vet att jag inte är galen. Det finns heller inget att medicinera. Då hade ju alkoholen fyllt sitt syfte. Man kan varken medicinera eller dricka bort en smärtsam livssituation. Man kan inte heller supa bort insikten att man är trasig och bristfällig i sitt innersta känsloliv. Vägen är inte bort från smärtan och förvirringen. Vägen är igenom.

Mina barn bryr sig om mig. Den äldsta skickar SMS och önskar mig en fin dag och att vi ska höras senare. Den yngsta vill prompt följa med mig till vårdcentralen, fast jag har sagt att det inte behövs. Jag skulle hellre vilja vara den där modiga mamman som stöttar dem. Den roliga mamman som skojar med dem. Den där förstående mamman som inte ryggar för några känslomässiga behov eller yttringar från min barn. Den där mamman som brukar kunna stötta barnen när de är rådvilla och inte vet vad de ska göra. Men nu är det inte så.

Nu är jag den där mamman som bara gråter och är rädd. Som kämpar med att inte dränka sig i vinets smärtlindring. Som sitter i en båt med trasiga segel och har tappat bort kompassen.

Profile picture for user Pellis

...väldigt mycket av din text. Det hugger liksom till i mitt hjärta då jag idag är den mamman som skiljt mig, nya man och barn. Först nu när mina stora pojkar är vuxna kommer slagen mot mig. Jag vet att de kommer att må dåligt en dag för att jag lämnade deras pappa för en ny man. De bryr sig inte om mig alls och det är helt och hållet mitt fel. Vill också vara den där modiga mamman som du skriver och stöttar dem. Förstående...men nu är jag bara deppig. Deppig för att de inte hör av sig till mig. All kärlek till dig och alla andra ?

Profile picture for user Denlillamänniskan

Jag förstår att du känner dåligt samvete för dina val. Gör inte det!! Jag har också skiljt mig från flickornas pappa, träffat en ny man och sedan skiljt mig igen. Mina barn ser det som att jag är stark och går min egen väg och gör min egen grej. Och att jag därför stöttar dem i att gå sin egen väg, göra sina egna val och ta livet som det kommer.

Den skam du känner tror jag inte beror på de livsval du gjort. Den skammen beror oftast på att man inte stått upp för sina behov. Att man slätat över och försökt "vara normal". Dina söner bryr sig säkert om dig! Just nu orkar de kanske inte prata med dig. Men du kan alltid göra saker bättre. Var ärlig mot dem, var ärlig mot dig själv. Kom också ihåg att jag hoppades att min mor skulle bry sig om mig så småningom. Det hoppet har funnits hos mig i 45 år. Lång tid för ett liten ledsen flicka att vänta lojalt på mammans förståelse och kärlek. Jag tror inte att dina söner behöver vänta så länge på din kärlek och värme.

Jag hoppas att du fortsätter att tänka att dina söner ska vilja prata med dig. Att du fortsätter att öppna upp för kontakt, fast du känner dig deppig och skuldtyngd. Att vara den där modiga mamman som inte stänger dörrar för att de inte känner att de duger till, innebär att vara kaptenen på sin egen skuta. Håll i rodret och segla med förstånd. Ta hand om dina behov, sköt om dig själv. Tänk dig att du både är kaptenen och båten. Båten måste vara i skick för att kunna klara hårda seglatser. Så ibland måste kaptenen laga båten, underhålla segel och skrov för att den ska kunna hålla.

Pellis! Du är en större människa än vad du känner just nu. Fortsätt bry dig om dina söner och älska dem. Det är kanske det enda du kan göra just nu, men det kommer att löna sig. Sen hoppas jag att du har någon som kan trösta dig nu när du tvivlar på att du är en mamma som duger. Så länge du finns där för dina barn och gör ditt bästa så är du en bra mamma. Jag vet att det är så.

Jag önskar dig en fin solig dag! En fin dag för att laga båten och vila. En dag då du vet att iallafall jag tror på att du är den bästa mamman för dina barn.

Profile picture for user Pellis

Jag har haft en sån fin och solig dag och det lustiga är att jag sitter i en båt - alltså på riktigt! Jag stökar runt bland grynnor, kobbar och skär. När vi lagt till tar alla en landare och det irriterar mig. Jag läser dina rader till mig om och om igen! Hoppas på en god natts sömn, detsamma önskar jag dig ?

Profile picture for user Denlillamänniskan

Besöket hos vårdcentralen i fredags. En ung snäll läkare som förstår att jag kände mig nästan dumpad av vården som glömmer skriva remisser. Pratar med mig vänligt och förstående. Ytterligare en gång då jag träffar en ny människa och ska berätta vem jag är och hur jag har det. Hon frågar om jag vill ha tabletter och om vi ska ta blodprover. Nä, inga tabletter tack, och inga stick. Kroppen mår bra. Sade såklart inte att ångestdämpande medicin har jag redan. Alltså vin. Hon bokar ett återbesök och sätter upp mig för en tid hos psykologen.

Jag blir överbjuden till exmannen till fredagskvällen. Klart vi äter middag och dricker vin. Seglar lite under helgen, drömmer lite om en egen riktig segelbåt. Tittar på modeller och jag nördar in i att förstå den perfekta ration mellan deplacement och kölvikt och andra intressanta fakta om hur den perfekta segelbåten är konstruerad. Jag är kvar hos exmannen hela helgen. På lördagen blir det lite vin men väldigt måttligt. För att inte vara alltför belastande för honom så försöker jag hela söndagen vara snäll, göra som han vill och inte prata om jobbiga saker. Somnar på söndagskvällen onykter och känner mig ledsen eftersom jag tyckt att han behandlar mig på ett tråkigt sätt. Vaknar bakfull men föredrar detta, då jag förvisso inte mår bra, men det avleder den inneboende smärtan. Väl hemma hos mig själv igen är det bara att fortsätta kämpa mot sorg och rädsla. Läser mer om Eckhart Tolles tankar och det lättar lite. Börjar däremot undra om jag håller på att nöta sönder de som står mig nära. Att de snart inte frågar hur jag mår, för de orkar inte lyssna på svaret. Jag orkar ju knappt med mig sjjälv.

Igår ringer de från vårdcentralen. Psykologen har blivit sjukskriven så min tid avbokas. Jag kommer få en ny tid när hon blivit frisk. Kan alltså ta tid, då de redan visste att ett besök som ligger en dryg vecka framåt kommer att strykas. Jaha. Det var mitt försök att få hjälp. Utmynnar i att träffa/prata med ett antal vårdgivare som skickar mig vidare och det slutar med att ingen hjälp finns att få. Ifall jag inte igen tar tag i det själv och tjatar till mig vård. Har ett visitkort från akutpsyk med ett telefonnummer dit jag kan ringa om jag känner mig självmordsbenägen. Känns som ett skämt, ärligt talat. Jag vill inte dö! Jag vill orka leva.

Ska iallafall snällt gå på mitt återbesök hos vårdcentralen idag. Bryr mig för tillfället inte så hysteriskt mycket om att jag druckit rätt duktigt den senaste veckan. Det har varken gjort till eller ifrån när det gäller mitt mående. Det har till och med känts skönt att släppa efter. Hade ett tag till och med tänkt att skita i att fylla i loggen. Men jag har blivit bra på att hålla ordning på antal glas. Så det var bara att fortsätta fylla i. Precis som jag sagt att jag skulle.

Tidigare i mitt liv har jag fördjupat mig i tibetansk buddism. Satt mig in i det filosofiska systemet. Med öppet sinne provat att meditera och fokusera på det inre ljuset. En lightversion av det kallas för Mindfullness. Mindfullness är lite klippt och klistrat från buddistisk praktik. Så det har inte varit så svårt att hänga med i Eckhart Tolles tankegångar. Och såsom jag skrev tidigare i inlägget: Jag orkar inte med mig själv. Jag har skrivit: Jag blir så trött på mig själv. Vem är jag och vem är "själv" som jag blir så trött på? Jag förstår det nu igen. Självet och lidandet. Och det lilla jaget som försöker stå ut. Eckhart Tolles förklaring om "the Pain Body" känns bekant, och är en bra förklaring i linje med det buddistiska filosofiska systemet. Jag tar det till mig och det ger mig mer hjälp än psykologin. Redan denna morgon är jag uppfylld av klarhet och lugn.

Idag kommer det bli en fin dag. En dag då jag kan ta min tillflykt till det inre ljuset och njuta av solstrålarna som lyser på mig. Lugn och stiltje över vattnet där jag sitter och väntar på vind i seglen.

Profile picture for user anonym23942

Du går i din text från en oerhörd frustration. Söker hjälp, stöttning gång på gång (känner igen mig så mycket) tiden går. Du tar ett nytt andetag. Provar igen, igen och igen...
Sen hittar du ett sätt att överleva för nu! Som du själv sökt och funnit! ❤️ Respekt!
Fortsätt!
Maken köpte en väldigt enkel, billig, liten segelbåt av en äldre kvinna för ungefär tre år sedan. Då vi träffades. (han hade drömt om att segla längen) Långkölad, stabil och väldigt fin⛵ perfekt säger jag ?
Han hade aldrig varit på sjön.. Men det hade jag. Sen barnsben. Aldrig seglat dock.. Han litade på mig ❤️ Feg som jag är har jag inte skaffat en själv. ?Märkligt nog litade jag på att han skulle klara detta galant. vilket han också gjorde. Eller Vi rättare sagt. Såhär i efterhand ser jag min egen förmåga att faktiskt klara detta själv. Som hon den äldre kvinnan som var ute år efter år oavsett väder, ensam i sin segelbåt!
Den kvinnan vill jag vara. Den kvinnan är min förebild

Vilken typ av segelbåt ska du ha?
?⛵???⛵?