Det här är det första steget jag har vågat göra i riktning mot att dricka mindre - fast egentligen vet jag att dricka mindre inte funkar för mig. Jag har provat det förut, och finns det mer att tillgå så vill jag ha mer när jag väl har börjat. Så det jag behöver är att sluta, fast det känns tragiskt nog jäkligt trist och tråkigt att måsta göra det. Vin och öl har varit nåt att se fram emot, nåt att ha kul med, nåt att varva ner med, nåt att längta till. Men - jag har två små barn, en kär sambo som vet ganska väl hur det ligger till (även om jag smugit en hel del) och så mycket att förlora så jag vill sluta innan det spårar ur ännu mer. Jag vet inte vad mer jag ska skriva, jag är helt skakis bara av att göra ett inlägg här, men jag måste prova. För att bara göra tysta avtal om att sluta dricka med mig själv inne i mitt huvud är hopplöst - alldeles för lätt att övertala sig själv att det är bara för ikväll, bara den här gången osv. Jag är 32 år, mina barn så små att de inte fattar nåt än, och jag vill inte att de ska behöva göra det heller. Har läst lite av det alla ni andra har skrivit - det är skönt att kunna känna igen sig!! Jag som känt mig som världens ensammaste och sämsta person så länge.

Bönsyrsan

Jag är inte säker på om du vände dig till mig elller Andreas nu, men jag svarar :)

Jag har funderat på det, till och med tagit kontakt med AA via nätet, men jag bangade och drog mig ur... För mig är det då otroligt mycket skam kopplat till att jag inte fixar alkohol på ett "bra" sätt, så jag har så otroligt svårt att tänka mig att jag nånsin skulle våga att faktiskt gå till ett möte. Tänk om nån skulle se mig, om jag skulle känna nån där osv. Det hade kanske varit lättare om jag hade varit öppen med mina problem, men det har jag ju inte varit. Jag kommer från en familj med gott om alkoholproblem och där allt helst sopas under mattan och aldrig pratas om, så jag tror det är därför som jag är så dålig på att vara ärlig och öppen med det

Bönsyrsan

Men jag kan verkligen känna igen mig i att det är ett lugn i att kapitulera som du skriver. Inte behöva anstränga sig längre, varken smyga eller försöka hålla igen eller nåt annat.

Bönsyrsan

Ja det är lite som att hitta en vän i sig själv, även om relationen mellan den inre nyktra vännen och den inte drinkaren inte alltid är så god...

Jag har inte sagt till nån (den här gången) att jag har slutat dricka, inte ens till min partner. Jag vet att man brukar säga att man ska berätta om det för att det inte ska bli lika lätt att trilla dit, men på något sätt känns det som att fokus flyttas från att göra det för att vara duktig i andras ögon till att göra det för min egen skull när jag inte säger det till nån. Sen kommer ju andra att märka ändå, men då får de väl fråga om de undrar. Det är ju ändå mitt val, mitt liv och mitt beteende, det känns skönt att inte involvera andra (förutom de som ev läser här). Jag tror iallafall inte att jag gör det för att kunna dricka igen utan frågor från andra, utan för att jag vill ha det som mitt eget projekt. Men det är klart, man blir ju lite misstänksam mot sig själv när det gäller att förhålla sig till a...

Idioten

Misstaget jag gjort är att jag sagt att nu skall jag aldrig dricka mer. Sen när det gått åt helvete så har jag inte bara sårat mig själv utan även dom som hoppats, nu tänker jag inte basunera ut aldrig, jag tänker för mig själv att nu skall jag Ha en nykter period och vi får se hur länge det går.. 3 dagar nu

Bönsyrsan

Bra jobbat! Det värsta har du sannolikt redan gått igenom rent fysiskt.

Det är så jag tänker också, om man basunerar ut det så blir det plötsligt som att man måste leva upp till det snarare än att man gör det för att det verkligen känns som att det är det man själv vill.

Jag hoppas och hejar på dig, vi tar det här lite i taget. Framtiden är det ingen som vet någonting om, så den kan vi strunta i tillsvidare.

Idioten

Tack ❤️ Ja framtiden blir det som vi gör i nuet, dåtiden kan man ha som lärdom. Min miss var att jag inte tog suget på allvar. Det var ju där som min kropp berättade att nu var han beroende. Men jag ville ju inte det,, så det förträngdes. Jag drack ju bara på helgen och bara varanann helg, å bara 1 gång i månaden, å ett halvår utan, jag är inte beroende,, jag har kontroll. Skitsnack,, det var ju bara ett sätt att lura mig så jag kunde dricka igen. Tillslut så tog jag kontrollerade fyllor,, det var jag som bestämde att bli full. Ja det var också en andledning till att få dricka. Jag har aldrig klarat att dricka 2 glas vin,, finns inte mer så dricker jag inte.. Så i mitt fall så är det enkelt ,, skitfull eller nykter

Bönsyrsan

Jag känner igen det du skriver. Istället för att se suget som ett beroende så ser jag det som en fullt normal, kontrollerad, spontan tanke om att jag kanske skulle ta och köpa en flaska vin ikväll... Låtsas för mig själv som om att jag ska göra det för att det trevligt och lite allmänt kontinentalt och intellektuellt med ett glas rött

Det där med att bara ta ett glas... Nä det funkar inte för mig heller. Det första glaset blir inte ens en njutning, det blir ett stresspåslag för direkt börjar planerandet för hur jag ska kunna få mer

Bönsyrsan

Precis,
Bagar är portförbjudna här hemma nu...

höstlöven

Hej bönsyrsan. Har precis oxå gått med här och har samma sits som du. Bestämt mig att sluta dricka helt för det känns som det "enklaste" och mest hållbara. Vill leva hälsosamt och ändra mig för mig själv men allra mest för barnen och min man. Försöker hitta strategier och stöd här och din tråd gav mig kraft! Härligt kämpat. Min kamp börjar nu...

Klasse

Har läst igenom lite vad som skrivits och känner igen en hel del.

Just nu har jag varit utan a en vecka och har i samband med det vänt mig till mina vänner vilket givit mig två erfarenheter.

1. Den kultur jag befinner mig i verkar ha väldigt svårt med att umgås nyktert.
2. De jag hade räknat med "spolade bort mig" medan de jag inte hade förväntat mig något av var de som öppnade upp sig.

Ikväll är det tillställning. Jag ska bege mig ut för att bryta min egen isolering. Därför kontaktade jag tre av mina vänner. Två av dessa tog en samtalsstund med mig och det vart väldigt öppna samtal. De förstod och ville stötta mig samt att dörren alltid var öppen för mig. De pratade om sina egna upplevelser, hur de uppfattade min situation och det slutade med kramar och att det här måste vi göra oftare.
Min tredje vän, som jag gav förslaget till att umgås även om jag är nykter, gav mig till svars att denne visste inte riktigt vad han skulle göra. Strax efter postade han att nu var det fest på G och det skulle drickas. Jag har alltid varit bjuden förut men nu när jag klargjort att jag inte kan/ska dricka blev det väldigt mycket skepticism.

Mina vänner är väldigt sociala och förstående men det händer något när man säger att man inte ska dricka. Ibland får jag känslan av att det blir inte riktigt bekvämt med att någon är nykter som är med för denne kan ju komma ihåg vad som händer under kvällen och det är det nog inte alla som vill.

Nu när jag skriver det här ser jag hur osunda vissa av mina relationer är. Och att jag själv har en vissa fördomar mot de som jag inte hade räknat med, då de också ter sig väldigt trasiga.

Bönsyrsan

Hej höstlöven! Åh vad roligt att du fann kraft här. Vi kämpar på tillsammans!

Klasse jag känner igen det du skriver också apropå nykterhet och socialt umgänge, men kanske mest som att jag är en av de som störs av att det sitter nån nykter klarsynt typ och sabbar partyt... Tyvärr. Men det är sant. Önskar det inte vore så. Vore det inte så så skulle jag förmodligen inte heller känna nån Ågren inför att vara på större tillställningar nykter... Jag vet ju så väl vad andra tycker och tänker (tror jag).

Bönsyrsan

Har varit iväg på middag idag o det gick inge vidare tyvärr :( har inte så mkt att säga till mitt försvar, kan bara konstatera att orken/motivationen tryter

Bönsyrsan

Vill bara lägga idag bakom mig och ta nya tag, men det är ju så att gjort är gjort, jag har tappat det och det går inte att göra ogjort. Jag har tappat humöret mot min familj och betett mig oövertänkt. Just nu känns det som att allt rasar och kommer att fortsätta rasa. Jag tror inte att det finns nåt annat än den här äckliga dova halvfylleångesten när det bara är försent med allting

Bra att du skriver tycker jag. Men var lite tydligare med varför du valde att dricka. Att du druckit en gång och känner dig värdelös är faktiskt ingen ursäkt att dra igång igen. Man hinner komma en bra bit på väg med en nykter vecka, så du börjar inte om på noll. Känn dig stolt över din kamp här, skriv lite mer om varför du drack och använd det du lärt dig till nästa gång. Det kommer att gå gå bra om du inte använder detta som en ursäkt för framtida fyllor. Du är i gott sällskap. De flesta av oss har gjort som du. Vi vill ju dricka igen. Det gäller att hitta situationerna som ställer till det och hantera dem.

I går var i går. En dag i taget, mer går inte. Så är det för mig alkoholist. Gör det bästa av dagen. Det viktigaste först. Kram

Bönsyrsan

Jag vet inte varför, en kombination av den sociala situationen dvs den enkla tillgången, att jag var sugen och hade hade haft ett par skitdagar med väldigt dåligt humör och mycket framtidsångest. Mest det att jag inte mådde bra och ville må bra en stund. Inga ursäkter, jag vet. Men så var det.

Tack för era kommentarer. Återgår till dag för dag-tänkande. 1 nov - dag 1.

Kanske inga ursäkter, men en förklaring. Tror att det är bra att analysera lite vad som händer och varför. Jag har så många gånger gett upp och gått in i drickandet igen. Tvingade mig verkligen att skriva här den här gången och då var jag plötsligt tvungen att analysera och förklara varför jag drack och också tvungen att hantera "misslyckandet" - dvs inte som tidigare bara fortsätta dricka när jag misslyckats. Och till sist så verkar det ha haft effekt! Det finns hopp alltså!