Jag behöver nog framförallt samtalshjälp. Jag mår inte bra och sista året har jag tagit hand om min ångest med rödvin.
Just nu befinner jag mig i ett svart, tomt töcken. Vi diskuterar skilsmässa, jag ska prestera en C-uppsats, har tonåringar med allt det innebär. Förra rået gick vi på parrådgivning och nu är varenda sten vänd på och allt jag tidigare stoppat undan ligger och skvalpar.
Jag har nog EGENTLIGEN inga problem att helt enkelt bara sluta dricka. Jag har aldrig haft nåt "sug" utan det har bara blivit som en dålig vana.. slentrian.. för att få ner axlarna.
Men det som förut tog ner axlarna hjälper inte längre. Ångesten och stressen försvinner aldrig längre. Så jag har tröttnat. Bestämde mig för 3-4 veckor sen och känner numera ett annat lugn. MEN jag behöver ju fortfarande ta tag i mitt grundproblem!! ....annars finns det ju risk för att man tar till den där ångestdämparen igen.

Ringde alkohollinjen häromdan och hon var jättebra att prata med men vet inte vad jag ska "göra med det" lixåm...
Det känns som jag behöver gå till någon som en gång för alla tar hand om mitt inre o lägger mig komma fram till vad som är så trasigt i mig.
Ska man ringa VC? Vad ska man säga?
Har sökt för så många olika saker innan men alltid hamnat mellan stolarna, eller hamnat fel så jag DRAR mig för det.

Egentligen tror jag att skulle jag hitta en balans i livet och en bra samtalshjälp så skulle mkt ramla på plats.
Men där hetsar mannen. Han ser alkoholen som vårt ENDA problem och inte att det är en del i något större som jag. Jag ser det som att det var där det landade efter många års slitande.. Kunde lika gärna blivit en ätstörning eller någon form av träningsmissbruk men hjärnan är ju ganska lat och bekväm av sig ;)
Det känns som att han mer vill att vi ska gå till någon form av beroendeenhet....
Vi bor i en liten stad och jag känner många.
Det känns jobbigt.
Men jag vill heller inte hamna hos en allmänläkare (som sist) som skriver ut antidepresseiva när jag äntligen tagit modet till mig o sitter där med mitt hjärta i knät och tårar på kinderna och BER om hjälp.

Min man har ställt ultimatumet -aldrig alkohol mer i resten av livet om vi ska fortsätta.
En enorm stress. Press. Ångest.
Jag kan bara börja i ena änden.

Har alla i detta forum bestämt sig o kört självhjälp?
Jag tror som sagt jag nog klarar det kring själva alkoholen.... men tror ändå man ska hitta roten vilket betyder att jag måste prata med någon...
Så jag är ff tacksam för de tips jag kan få hur/om ni tagit någon hjälp =)

Hej,
Tuff situation du befinner dig i., vad starkt av dig att ha lyckats bryta med alkoholen.Jag har läst om många som får någon typ av samtalsstöd. Tror som du att det är viktigt att gå till botten med varför man drack. Kan inte råda mer än att du söker dig till vården och är tydlig med vad som står på spel, och att det är samtal och inte mediciner du behöver. Att resonera här i forumet kan också vara en hjälp...

Jag har testat lite av varje...
Forumet - funkade bra
Kurator - berättade om mitt förhållande till a, men behövde inte prata om det om jag inte ville, så jag pratade om annat som var lite roligare.
Studie vid Linköpings universitet TOPHAT, internetbaserat stöd i att sluta.
Riddargatan 1 - beroendemottagning i Stockholm. Man behöver inte höra till Stockholm. Enskilda samtal. (Eller med partner om man vill det). Där får man jobba med sina alkoholvanor (ovanor), finns även som gruppbehandling, eller internetbaserat. Jag hade samtal. Bra för mig att behöva sätta ord på drickandet och som du skriver reda ut lite varför.
Många härinne har testat den internetbaserade varianten vet jag. Många testar The Alcohol experiment nu.
Jag valde Riddargatan eftersom det kändes som en behandling som passade mig och som var lite mer anpassad efter ens egna målformuleringar. Den var bra tycker jag.

Du nämner mkt av det jag ramlat över... Intressant att man inte behöver höra till Stockholm där ang Riddargatan.. men det som är internetbaserat vet du om det blir lite som programmet på den här sidan?? -Det tyckte jag var till stor hjälp! Har i dagarna funderat mkt kring just själva alkoholproblemet/risken mitt mående mynnat ut i... och att jag inte tror det är för min egen del jag skulle söka den hjälpen utan snarare för mannens. Att han vill ha nåt slags "kvitto" på att jag tagit tagi det (och säkerligen att någon står enad med honom "mot" mig).
Helt fel taktik egentligen för mig som av förbud och kontrollerande slår bakut!!
Jag behöver helt enkelt hitta någon som jag kan PRATA med... tror jag...

Läst även om the alcohol experiment.. följer henne på insta men det blir en sån väldans process när jag ska läsa på engelska o förstå en djupare innebörd. (räcker gott med den akademiska engelska jag utsätter mig för hela dagarna just nu hehe)

Forumet här tycker jag är bra. Ingen som dömer, man känner ingen skam. Man läser om SÅ många som har liknande erfarenheter osv. Också bra som en slags dagbok där man bara kan skriva av sig (jag skriver gärna).

tack för input!