Tankar som dyker upp nu i min hjärna är, hur fanken ska man kunna förlåta sig själv?
Jag klantade mig ju totalt i helgen under en total blackout som jag inte minns ett skit av själv men som fått återberättad för mig. Jag tycker att det är svårt när jag inte kan "hitta" minnet liksom. Jag har ju såklart ångest de Lux och mår skit över det som hänt men det är ändå svårt att relatera till minnen man inte har liksom. Inte så att jag menar att jag ska bli förlåten för det som hände bara för att jag inte kommer ihåg det. Det är ju fortfarande JAG som gjort det även om jag inte minns det.
Fast det är ju just det som är så lurigt! Det är ju inte jag som har gjort det! Det är ju den där märkliga, elaka, opålitliga, gapiga, aggressiva personen som bor i min kropp när jag druckit alkohol.
Men även om det inte är "jag" som har gjort det så är det ju ändå jag som har valt att DRICKA alkoholen.
Jag fattar inte hur jag ska kunna se mig själv i spegeln och vara stolt och tycka om mig själv igen. Fast samtidigt så vet jag ju att det kommer att gå, det är ju inte som att det är första gången det händer att jag gjort idiotiska saker som jag gått omkring hopkrupen med nedsänkt huvud i månader för. Men ändå, just nu är det svårt att känna att jag någonsin kommer att gå med rak rygg och se mig i spegeln och gilla vad jag ser igen.
Jag försöker tänka att det ju är en sjukdom och att jag faktiskt inte kan rå för att jag drabbats av den, men det är ändå lätt att falla tillbaka i tanken att det fortfarande var mitt val att dricka.
Jag vill ju heller inte hamna i den tanken att; Ja, okej jag är alkoholist, jag är sjuk så jag kan inte ta ansvar för vad jag gör på fyllan så det är bara att köra. Då tänker jag, är man ju verkligen på hal is.
Har ni förlåtit er själva?